Daniel Hållquist

Kidgray, att jag har taggarna utåt, betyder inte att jag inte lyssnar på andra eller inte uppskattar att de tar sig tid att skriva. Men jag tror det är sunt att vilja argumentera, om än något hetsigt, istället för att lyssna på andras åsikter som om de vore fakta. Annars instämmer jag i det du skriver. Lägger upp en ny version i slutet av veckan, läs och kommentera om du har tid och lust! /D

Hej Leeloo! Tack för bra kritik, mycket uppskattat, vet att jag skriver slarvigt ibland och kommer absolut på tänka på det inför nästa version. Men du får gärna kommentera historien också, behöver all hjälp jag kan få att fördjupa. /D

Hej, Varför inte ringa? Bör vara det lättaste sättet att skapa intresse snabbt. Har själv aldrig sålt något men hade kontakt med ett produtionsbolag från och till i 6 månader, jag ringde dem, pitchade, de blev hyfsat intresserade, vi pratade i tfn och mailade. Jag trodde jag skulle få det sålt, skrev en ny version på typ tre månader, de passade :( Så gör inte mitt misstag, se till att det du skrivit är tillräckligt bra innan du tar kontakt, och om de ber dig skriva en ny version, ta tid på dig, lång tid, ta inte ut segern i förskott. Lycka till! /D

Jo jag håller med. Även fast jag inte tycker att publiken måste förstå allt, så måste de ändå förstå varför han gör som han gör på slutet, som är en stor del av poängen. Det ska bli en film om ånger, vansinne, skuld, och slutligen, att släppa taget. Men problemet, som jag ser det, är att det inte riktigt är klart vad han måste släppa taget om (dottern) och ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska visa det utan att det blir banalt eller övertydligt. Det är hans känslor, som jag vill att man ska uppleva, högmodet, självföraktet, skulden. Det behövs några fler scener i mtten, något som går på djupet, som tar oss till smärtpunkten. Men jag står handfallen just nu, ska låta det vila i en vecka eller två innan jag försöker mig på en ny version. Har ni några förslag, är jag idel öra! /D

Hej, och tack för den åsikten. Men vad tyckte du om historien då? Eller tror du verkligen på fullaste allvar att jag skulle bry mig om att skriva något som jag tycker är meningslöst och saknar poäng? Givetvis inte, och det vet du och Tom också. Det är förstås schysst att ni försöker lära mig dramaturgi om det inte var för det att jag redan är införstådd i det, och jag vill inte använda mig av trestegs dramaturgi denna gång, anledningen? Jag tycker inte det passar för kortfilmer, och jag vill försöka mig på en mer abstrakt och poetisk berättarstil. Lyckas jag? Enligt er, nej. Okej, det kan jag ta, men har ni nånsin hört uttrycket "första versionen är alltid dålig"? Det stämmer iallafall i samtliga av mina manus, även i detta fall, jag har aldrig höjt det till skyarna och jag är absolut inte nöjd än, men jag har en önskan om att ni som skriver ändå säger något konstruktivt om vad jag försöker berätta, eller om ni inte förstår åtminstone ställer frågor, istället för att förkasta det och säga att det saknar substans. Det är väl inte för mycket begärt? /D

Version 3 är klar. Bättre än förra men inte bra nog. Inferno måste lida mer, ha större ångest över att ha förlorat sin dotter. Behöver också förklara vad teddybjörnen betyder för honom, vilket fortfarande är otydligt. Hur visar jag detta på bästa sätt? /D

Du generaliserar, vilka är folk? Du? Det finns faktiskt människor som tycker om svårare filmer. Vad sägs tex om Tarkovsky? Men det är okej om du inte förtsår det. Det är faktiskt meningen att man ska få tänka efter, i den bemärkelsen kan man se på som en konstfilm, som för att förstå en dikt eller en tavla krävs ett annorlunda tänk, att man helt enkelt fyller i luckor själv. Det kan inte vissa och då kommer man naturligtvis kalla det konstigt, meningslöst, etc.

Tack som fan! Bra kritik, verkligen! Det har jag inte riktigt tänkt igenom, jag skriver mest som en dåre och och ser vart jag hamnar. Tänkandet är inte min starka sida, om man säger så :) Men skämt åsido, jag skojar men det är allvar i det, brukar ofta se ut typ så här när jag får en idé, en tanke föds, en situation, en uppgörelse, eller i detta fall, en karaktär, ja något som intresserar mig, rent känslomässigt, jag tänker mycket på det, sedan skriver jag i kaos, först därefter analyserar jag. Det är i den delen av processen jag är i nu. De teman som jag intreserar mig i denna historia är, det som Inferno upplever som sitt självvalda utanförskap, men också sorgen över vad han förlorat, för att vara fri. Men egentligen är det inte en historia med en riktig handling, utan mer av en karatärsstudie av en person i schizofren psykos. Apropå just det ... Det framgår inte mycket, nej. Det är mest för mig, som bakgrundsinfromation, varför han är så paranoid och varför han valt att leva utanför samhället. 2005 - 2007 bodde jag i London, i ett kollektiv på ungefär tolv personer. En av dem insjuknade i schizofreni, och det var både skrämmande och fascinerande att bevittna, hur han gradvis tappade kontakt med verkligheten, blev alltmer paranoid och avskärmad från oss andra, för att efter nästan två månader flytta tillbaka till Sverige. Men iaf, ända sen dess har jag varit intresserad av schizofreni och jag återvänder ofta till det när jag skriver, försöker med fantasins hjälp närma mig det sjuka, se på världen med samma ögon. Det är i det syftet jag vill använda mig av schizofrenin, kanske inte något som är uttalat men som ändå färgar av sig över allting som sker. Är det kanske för abstrakt? Jo jag vet, jag kan skriva lite väl svävande ibland, slarva med att mejsla ut vissa scener. Det kan jag reta mig på, varfär måste publiken alltid få allting serverat, kan inte saker och ting komma som överraskningar, vara svårgreppade? Varför kan man inte lita på att folk förstår ändå? Att de klarar av att tänka lite själva? :) Det har du dock rätt i. Det måste fördjupas. Tack än en gång! /D Det är absolut inte dåligt. Kanske! Tack för att du läste det :) /D

Det är inte dumt! Men frågan är vad det blir för slut, känns som om det blir svårt att landa i sista scenen med en sådan avslutning. Det behöver inte vara dåligt, men det gäller att veta vad man förmedlar. Hmm knepigt. Det jag gillar med det nuvarande slutet är att Inferno visar på en viss insikt, när han inte överlämnar nallen, att han någonstans inser att han inte längre har rätten att kalla sig för hennes pappa och att han bara kommer skrämma henne. Jag får klura på det, för jag vill att något ska hända.

Nej jag håller inte heller med, men alla har rätt till en åsikt :) Kul ändå att se hur det kan misstolkas. Något kanske kan hända i huset? Det lutar mer och mer åt att han ska smyga in för att överlämna nallen. Det kanske händer något efteråt?

Tja! Först av allt: Tack för att du tog dig tid att läsa det! Vad fan! :) Nöjd med vardagen? Glad när andra är ledsna? Pyskopat? Var läste du inte det någonstans? Det är absolut inte min mening. Peka gärna ut var, för då måste jag genast ändra på det. Förstod du inte att det är hans dotter? Ja det är ju ingen hollywood-plot direkt, har väl mest tänkt mig att publiken ska få följa denna sjuke man en dag. Få lära känna honom. Jag har funderat på att ha någon scen i början med mer fart i men jag har inte kommit på något än. Vi får se. Du kanske har något förslag? Men, jag är osäker, vet inte om det behövs. Personligen gillar jag filmer med långsamt tempo. Än en gång, det är hans dotter Hon spelar gitarr, han spelar gitarr, är det inte uppenbart? Behövs det förklaras tydligare? Det är meningen att vara filmiskt subtilt :) Jag vill berätta en historia om en schizofren man som förlorat allt, anseende, jobb, familj, men han kan inte glömma sin dotter. Hon lever kvar i hans huvud, och han projicerar på flickor som han möter. Eller ser han verkligen sin dotter? Det är något jag vill leka med, sker det på riktigt eller inbillar han sig? Är det fylle-delirium? Vet vad du mernar. Många Manus-poliser retar sig på sånt men jag skriver lite som jag känner för det, ibland litterärt, ibland poetiskt, och så länge inte regissörerna klagar brukar jag låta det vara kvar. /D

Jag har tänkt i liknande banor faktiskt. Något förslag på vad? :) Jag är tacksam för alla små bidrag som kan göra det bättre. Just nu fokuserar jag på slutet. Regissör är mer eller mindre spikat, om inte något oväntat händer men det tror jag inte. Vi har haft mail- och tfnkontakt i snart en månad, och han känns väldigt entusiastisk. Jo vi hoppas det men det beror så klart på vad vi får ihop för budget, hoppas på några slantar. Men vi satsar på augusti eller september. Borde vara rimligt, tycker jag.

Hej! Enligt mig har det förändrats till det sämre, tyvärr. Jag saknar det galna i era tidigare versioner och nu när jag tänkt efter ett tag måste jag också säga att ni tar en alldeles för enkel utväg när ni låter honom vara rollstolsbunden. Det var intressantare när han var frisk. tomgrejs har några bra poänger

Kul! Som du kommer märka har jag åtminstone tagit till mig lite av din första kritik :)

Tack! Jo börjar bli ganska nöjd nu men jag ska ändå skriva om slutet och mejsla ut några andra scener. Regissören hade också några små önskemål. Är det något Du skulle vilja se utvecklas? /D

Har lagt upp en ny version, mer visuell i sitt berättande och nästan helt avsaknad av dialog.

Tja! Jag letar efter någon som vill regissera eller producera ett av mina manus. Du som är nyfiken kan läsa manuset här på forumet då jag har lagt upp det under "Sjungande eld". Om du gillar och vill göra verklighet av det, så skriv en rad eller två till clarkhallquist@hotmail.com, berätta om dig själv, vad du gjort tidigare, varför du är rätt man eller kvinna för jobbet. Hoppas vi ses! /Daniel

Borde han vara med om något mer?

Det är lätt hänt när man snabbläser. Tack för att du läste det iallafall! Förstår faktiskt varför du trodde han var multipel personlighet. Hade nämligen ett replikskifte som gick: INFERNO Vet du vem jag var? Mannen skruvar besvärat på sig. INFERNO (CONT`D) Jag var många personer. Dörrarna öppnas, mannen går ut. Inferno står kvar, dörrarna stängs. INFERNO (CONT`D) Det är jag fortfarande. Den sista repliken kan förvirra, vad han menar är att han är mer än en hemlös missbrukande drygskalle, han är pappa, musiker, ja en människa, men som sagt, man kan lika gärna tolka det som att han syftar på att han har flera personligheter. Därför ändrade jag det till: Dörrarna öppnas, mannen går ut. Inferno står kvar, dörrarna stängs. INFERNO (CONT`D) Jag var pappa. Ok, då förstår jag vad du menar med dryg, fast lite jobbig tycker jag ändå att han borde vara. Finns ju mycket jobbigare typer i verkligheten, bodde i Högdalen förra året och och där finns det en äldre som kvinna som går runt och skriker på främlingar, skriker i tungor, om Gud, synd, jordens undergång. Mycket märkligt beteende, men hon har också varit barn en gång, haft folk som brytt sig, drömmar, möjligheter. Det jag vill göra med detta manus är att få publiken att se det som de vanligen inte ser, människan bakom trasorna så att säga.

Ok! Men schizofreni är inte lika med multipel personlighet. Det är ett vanlig missförstånd. På vilket sätt tycker du att han är osympatisk och dryg, förutom att han sjunger provokativt? Jag menar han är sjuk och kan knappast lastas för sin pyskiska sjukdom, men du kan ha en poäng, så du får gärna utveckla det. Jag vill helst inte avslöja för mycket om dottern, vill att det ska komma som överrasking på slutet.

Tja! Trodde det var tydligt. Han har med sig en teddybjörn, blir rörd av att se henne spela gitarr, precis som honom. Vad tyckte du annars? Vore kul med fler synpunkter, men det kanske dröjer innan jag svarar, ska hoppa i säng nu och imorgon ska jag upp tidigt för ett lång jobbpass. /D

Hej! Kort handling: En psykiskt sjuk gatumusikant saknar sin dotter. Vad kan utvecklas? /D INFERNO (version 5).pdf

Wham – där satt den :) Jag skulle kanske föreslå längre längd och annan fördjupning men det är petitesser och helt och hållet utifrån min personliga smak. Det här är bättre än er första version & den var bra redan från första början, hoppas ni filmar det snart!

Godafton! Jag läste det men det kändes inte som om ni hade ändrat så himla mycket, förutom namnet då och andra smådetaljer? Lite väl enkelt budskap, tycker jag. Min känsla är att ni slarvar bort en grymt bra idé på göra en film vars budskap man redan fått nedkört tusentals gånger förr, dock med en liten knorr, och det känns trist, för er story förtjänar bättre enligt mig, har ingredienserna till något riktigt stort. Har ni verkligen ställt frågor om er karaktär, varför han är som är, hur hans dröm uppstod?

Tack för att du läste det! Har du förslag på fler strykningar, förutom rymdskeppet? Är det något du skulle vilja se mer av, mindre av? Har precis börjat på en ny version och kommer nog skriva om rymdskepps-scenen utifrån en person i psykos, mycket mer fragmenterat och mindre sci-fi.