Daniel Hållquist

Tack, tack. Ja, har 5 sketcher planerande under 2013 och hoppas att varje sketch ska bli bättre än den förra. När det gäller “Mina nötter”, hade ingen budget alls, Matti, som var ljudtekniker, hade ljudutrustning, och Jani, som var fotograf, hade kamera, så jag betalade dem en slant för att de var schyssta att ställa upp, ja, om jag hade hyrt utrustning så hade det ju säkert kostat mer :) Jag vet att många som pysslar med film vill att foto, ljud, ska vara på hög nivå, men ärligt talat, sånt har jag själv aldrig brytt mig om, utan jag ser till historien och hur skådespelarna spelar, känns det trovärdigt? Det är vad som säljer filmen för mig, resten kan jag ha överseende med.

Tack för peppet! Och för att du ger konstruktiv kritik. Fast det är liksom poängen. Det är en filmatiserad monolog, inte en sketch, inte kortfilm. Vet att många ogillar monologer på film men jag gillar dem och ska filma en till i januari. Och för tillfället är jag inte tillräckligt bra för att våga mig på något annat :) Nej, jag är som sagt inte helt nöjd, men heller inte missnöjd, måste jag tillägga, tycker inte att det suger iaf ;) Men man lär sig med tiden, antar jag, tar lärdom av misstagen.

Det tar jag nästan som en komplimang, Tolin, gör hellre filmer som folk hatar än som lämnar dem likgiltiga. Och om jag får vara kaxig, vem annan än jag skulle göra en film som denna? Det kanske låter som jag har storhetsvansinne när jag skriver så, men missförstå mig rätt, filmen är inte perfekt, långt ifrån, men vad jag menar är att jag har min helt egen röst och det är det inte alla som har, och med tiden, ju fler filmer som jag gör, så kommer den bara bli starkare. Kan du säga detsamma, Tolin? :OO /D

Hej på er, jag har regidebuterat vid 33 års ålder :) Gjorde en del nybörjarmisstag men överlag är jag nöjd, hade ett duktigt team som hjälpte mig, bland annat två forummedlemmar, Mattihp, som klippt och tagit ljud, och Chrishnipple, som gjort musiken. Det är en monolog på 6 minuter och den är gjord för att roa och oroa. /D

Intressant helt klart. Närmare smärtpunkten också. Men jag är något trött på självmord, har redan skrivit några manus som slutar på det viset och känner att jag tömt ut det ämnet. Men att Lisa lämnar Fredrik, det ändrar jag till, fick en bild i huvudet av hur Fredrik sitter ensam i lägenheten, med leksaker och smuttvätt runt omkring sig. Tack, daac! Och, J. Ibland tar det ett tag innan kritik sjunker in på mig :)

En öppen fråga: Om det inte slutar med missriktat våld, dvs, att Fredrik inte misshandlar en oskyldig man, hur slutar det? Jag är öppen för förslag. /D

Hemma igen! :) Ja, det är ju ett första utkast, kommer ju skriva minst en till version innan jag börjar med scensynopsis, som jag kallar det. Varför skulle det inte göra det, med tanke på att män står för majoriteten av våldet i samhället? Som jag skrev tidigare så har jag ju också tänkt mig att Fredrik är en man med ett vilt förflutet och att våldet ligger nära under ytan. Men du har definitivt en poäng, J, och jag ska ta en rejäl funderare på om jag ska ändra slutet. Fast samtidigt, kan inte filmer ha fler teman än ett? Två författare som har influerat mig är Charles Bukowski, som skrev noveller och romaner, och Harvey Pekar, som seriemanus, båda två skrev historier som känns hämtade rakt ifrån verkligheten, med ingen tydlig sensmoral. Och det är kanske en fixidé som jag har men jag skulle vilja göra filmer som fungerar på samma sätt, många säger att det inte går, att film är annorlunda, men jag skulle ändå vilja försöka för jag känner att såna historier drabbar mig så mycket hårdare än såna som följer en tydlig dramaturgi. De känns sannare, helt enkelt. /D

Tack, daac, jättebra förslag. Ja, jag ska låta det vila i en månad ungefär och sen ska jag skriva ett nytt synopsis. /D

Ah ok. Ja, jag och tjejen åker till Helsingfors imorgon så jag kommer hem först på onsdag. Men vi hörs av snart, J. Det är ju för att det ska bli en novellfilm, inte en långfilm, och eftersom jag ska bekosta det helt själv så vill jag inte krångla till det. Jag förstår vad du är ute. Men det är inte riktigt min typ av film, vettu :) Jag vet inte … Varför måste filmer besvara frågor, låta karaktärer övervinna problem? Borde det inte räcka med att ställa frågor, låta karaktärerna kännas som riktiga människor? Det kan vara min stora brist, men det kan också vara min stora styrka, men jag förstår mig faktiskt inte på människor som skriver manus och gör film som inte särskiljer sig ett dugg ifrån allting annat som finns därute, nästan som om de jobbar efter en och samma manual, är endast utförandet som är lite, lite annorlunda. Vad är poängen, liksom? Nåja, detta är inte riktat mot dig, J, utan jag sitter och skriver helt fritt här på kvällskvisten. Men jag börjar mer och mer förstå att mitt sätt se på film och berättande är rätt så annorlunda jämfört med många andras. Jag minns t.ex. när jag pluggade på Manuspiloterna och vi diskuterade premisser, någon ropade ut: ”Girighet leder till ensamhet!”, och fick genast medhåll av några andra: ”Ja, det är en bra premiss.” Själv tänkte jag: ”Ja, om man gör en barnfilm, kanske.” Det är väl det jag kan störa mig på, ofta när jag ser en film får jag intrycket att regissören ser på publiken som dumma små barn som måste upplysas, tycker det är rent ut sagt förolämpande, faktiskt :) Så när jag själv skriver manus så tar jag alltid för givet att publiken är smarta och klarar av att tänka efter själva, dvs, jag försöker ge dem den respekt som jag själv ofta saknar, och nej, jag säger inte att jag lyckas, men det är min ambition iaf. /D

Ja, det skulle kunna bli intressant, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå. För är det något som är viktigt för mig som författare så är det realism, och det känns inte så realistiskt att Fredrik skulle berätta det för någon. Jag menar, tänk på hur många kvinnor som inte väljer att anmäla eller berätta om våldtäkter, och tänk sedan på hur stort mörkertalet faktiskt kan vara för män som blir utsatta. Dessutom, om Fredrik inte berättar det så blir det hans egen skamfyllda hemlighet och en person med en sån blir per automatik ensam, något som jag personligen kan relatera till och som jag är intresserad av att utforska i mitt skrivande. /D

Tjena själv! Går det bra med skrivandet? Vi kan ju höras på tfn snart och stämma av läget. Tror du inte? Ja, du kan ha rätt, jag kanske skulle ge Lisa mer utrymme? Men som du vet, J, så har jag ju en försmak för filmer med långsamt tempo, är det bara något som intresserar mig, intellektuellt eller känslomässigt, så sitter jag ändå som klistrad trots att det egentligen inte är så mycket som händer. Filmens kärna är Fredriks skam efter att ha blivit våldtagen. Just det, skam efter våldtäkt, har man ju sett många gånger förut, men aldrig ifrån en mans synvinkel, ja, inte jag iaf. Så det är det jag vill berätta om. Men om man ska gå in djupare på det så kan man säga att det handlar om manlig självbild, en självbild som går i kras, och när det väl sker så vet personen ifråga inte hur man ska bete sig längre. ”En man ska knulla, inte knullas”, har jag en gång hört någon säga, men vad skulle hända om samma person som sa det skulle bli utsatt för en våldtäkt, hur skulle han handskas med det? Det är frågan som intresserar mig. Vad är de andra tankarna? Har tänkt skriva ett nytt synopsis snart, ett längre, så jag tar gärna emot tips på saker och ting som kan utvecklas. Simma lugnt! /D

Nej, jag har inte heller sett ”Play” men jag har läst några recensioner, och jag måste erkänna att det är den som har fått mig att våga vilja göra denna film. Jag förstår hur Du tänker, men hur visar jag det i bild? Det kan ju bli svårt, har inte tänkt mig att gärningsmannen ska återkomma. Men jag fick en idé tidigare idag, Tolin föreslog att Fredrik skulle ta ut sin ilska på en annan svart man, då tänkte jag mig att gärningsmannen skulle återkomma i Fredriks POV. Typ så här: Den svarte mannen ser ilsket på Fredrik. Fredrik ser på mannen och helt plötsligt står gärningsmannen där. Fredrik slår ner honom och sparkar på honom när han ligger. Mannen försöker förgäves värja sig, men Fredrik sparkar honom medvetslös. Först efter att han sansat sig ser han vad han gjort, att han misshandlat någon som är oskyldig.

Det skulle kännas så falskt på något vis om jag skrev om det, har faktiskt heller inga problem med att göra en film med tvetydligt budskap, det är oftast sånt filmer som lämnat störst intryck på mig själv. Jo, hennes misstankar kommer komma undan för undan men de startar där, har tänkt mig att Fredrik är rätt så macho av sig, med ett vilt förflutet, och att det är mot hans natur att bli så skärrad av ett vanligt rån, det är därför Lisa fattar misstankar.

Det gör du absolut, daac. Just sånt där jag ska försöka bli bättre på.

Bra förslag, Tolin, har varit osäker på slutet. Tack! En annan sak: En av mina brister som manusförfattare är att det mesta som jag skriver sker under några dagar, dvs, jag är dålig på tidshopp, har du några förslag så att man kan dra ut på händelseförloppet på, säg, en månad istället för en vecka? /D

Hej! Ja, här ovan kan ni läsa synopsis till en novellfilm som går under arbetsnamnet ”Våldtagen" och som jag ska börja skriva i början av 2013, för att sedan regissera sommaren 2014, är väldigt nyfiken på vad ni tycker om det … Det kan förstås tolkas som rasistiskt men det är absolut inte min avsikt, men med det sagt, jag tycker heller inte att man som författare ska vara rädd för att skriva om kontroversiella ämnen, det beror som sagt vad ens avsikt är, om ens avsikt är att utmåla svarta män som våldtäktsmän, då är det så klart fel, men om ens avsikt är en annan, ja, då är det rätt. Hur som helst, jag vill göra en film som jag aldrig sett förut, en film om en man som blir våldtagen, som inte berättar något, inte ens för sin familj, som skäms och känner sig omanlig, tills hans sista utväg är att ta till det som män ofta brukar ta till när orden inte räcker till, våld. Du kanske frågar dig varför det måste vara en svart man som våldtar en vit man? Ja, det beror på att det är baserat på något som jag upplevde för några år sen, 2008, närmare sagt, jag jobbade då som personlig assistent i Norsborg och jag jobbade ofta kvällar, varje kväll efter jobbet gick jag till Hallunda, där jag tog bussen hem till Tumba, där jag då bodde, och en kväll blev en man våldtagen av en svart man på samma väg som jag gick flera kvällar i veckan, det fick jag mig så klart att börja tänka, tänk om det hade varit jag, hur hade jag reagerat, hade jag berättat det för någon? Det är det som intresserar mig med denna historia och jag känner att det vore fegt av mig att ändra hudfärg på våldtäktsmannen endast för att jag är rädd för att stämplas som rasist, rätt eller fel, det får tiden utvisa. /Daniel

VÅLDTAGEN - synopsis FREDRIK, 28, jobbar som vårdbiträde i Hallunda och är som man populär ibland gamlingarna. En kväll efter att Fredrik slutat jobbet så blir han rånad och våldtagen av en svart man. Efteråt så beger han sig hem där hans flickvän, LISA, 27, ligger och sover i sängen med deras dotter, ALICIA, 1 1/2 år. Lisa vaknar och frågar chockat vad som hänt, Fredrik ljuger och säger att han blivit rånad, ger dock ett osäkert intryck, varpå Lisa fattar misstankar och frågar ut honom ytterligare. Fredrik blir arg på henne men brister sedan i gråt, Lisa tröstar honom. På morgonen säger Fredrik hejdå till Lisa och Alicia, som ska iväg till jobb och förskola, och efter det duschar han. Efter duschen sitter Fredrik tyst i lägenheten och tänker efter på vad han varit med om, det känns overkligt, som en mardröm. När Lisa kommer hem på eftermiddagen sover Fredrik, han har varken tvättat eller lagat middag, vilket han alltid brukar göra på måndagar. Fredrik och Lisa grälar, Alicia börjar gråta, Fredrik knuffar omkull Lisa på sängen och rusar sedan därifrån. När Fredrik kommer hem igen är det natt och Lisa väntar på honom, rökandes en cigarett. Lisa vill att de ska prata ut, men det vill inte Fredrik, som går och lägger sig. Dagen efter sjukskriver sig Fredrik, magsjuk, säger han, och tar sedan bilen till Hallunda och går runt och tittar på människor, får syn på två svarta män och tror sig känna igen en av dem, följer efter dem men inser snart att han misstagit sig. På kvällen vill Lisa ha sex, men det vill inte Fredrik. Lisa frågar vad som är fel, Fredrik tvekar, ska han berätta? Men sen reser han sig upp och går ut i vardagsrummet och slår på teven, Lisa följer efter honom och ser på honom en stund, för att sedan gå och lägga sig. Efter det ser vi hur Fredrik sitter i sin bil och tittar på några svarta män som står och pratar med varandra utanför Hallundas tunnelbanestation. På sätet bredvid Fredrik ligger en kniv och ett knogjärn.

Det blev en stumfilm till slut, medvetet pretentiöst och skruvat.

Jag sökte team på filmcafe och blev överöst med svar, prova där: TV- & Film- Skådespelare, Castings, Auditions, Statister | FILMCAFE.SE

Det är en sån kort text så jag tycker det går bra ändå.

Det är ingen dum idé, det är bara det att jag redan har skådespelare, han heter Erik och är en 25-årig grabb som är född och uppväxt i Sverige. Men välkommen tillbaka, då! Jag är inte heller värst aktiv, brukar lägga upp manus då och då men det är inte alltid man får tillräckligt med kritik tycker jag, har därför börjat lägga upp manus på flashback, rätt kul faktiskt, ibland får man väldigt hård kritik, ibland beröm, men det jag gillar med det är att de inte bryr sig om format eller sånt utan att de endast kommenterar historien, är intressant att höra vad vanliga människor tycker, om man nu kan kalla Flashback-användare vanliga :), för det är ju dem som man skriver för, som är ens publik. Har du några förslag på hur historien kan utvecklas?

Ja, det är inte dumt, det testar vi.

Chrishnipple, finns du på facebook? Lägg till mig isf.

Tack, kul att du gillar mina idéer, själv är jag ganska missnöjd med arsel-sketchen, planerar att skriva om den så fort jag får tid, kan dock dröja, inte prioritet ett om man säger så. Men apropå ”Mina nötter”, som jag ju har bett dig att göra musik till, den klipptes färdigt idag och ska nu börja ljudläggas så jag hör av mig när det är klart, okej! Ha det så bra till dess. /D

Det är väl mest en smaksak antar jag. Alla gillar ju olika filmer, vad jag tycker är fantastiskt kanske någon annan tycker är värdelöst, och det är helt ok tycker jag, så länge man kan argumentera för sin sak och inte tror sig veta sanningen, för den är ju oftast subjektiv. Men en orsak till att du inte tycker om monologer kan ju vara att vi förväntar oss så himla mycket när vi ser en film, så pass mycket att vi blir skadade av det, du är ju också en person som skriver manus och brinner för film och det blir man ju definitivt skadad av, ja, jag kan ju bara tala för mig själv men jag vet att jag var det för några år sen, skrev just då ett långfilmsmanus och medans jag skrev fler och fler versioner började jag tänka på vad branschen förväntar sig, vad de vill ha, vad som säljer, osv, och till slut fick jag nästan skrivkramp. Ja, nu svävar jag iväg, men efter det ändrade jag tankesätt och jag kan idag ärligt talat säga att jag inte bryr mig om jag gör någon slags karriär inom film även fast det är en dröm jag har, utan det viktigaste för mig att få göra film, bra, personliga, kompromisslösa, om jag så måste bekosta dem själva så är det så det får bli. Men jag skulle inte kalla det mod, snarare självbevarelsedrift, att göra film ger mig så mycket glädje och mening och att förlora det genom att börja anpassa mig efter andra vore väldigt korkat, och i längden destruktivt tror jag. Så jag kör mitt eget race, sen får vi se hur långt det bär. /D