hampusforev

Stopp tar inte reversal-s/v, jag tror inget labb i Sverige gör det överhuvudtaget... Men jag kan ha fel!

Det var en konstigt logik, jag borde inte hylla något som inte borde existera? Vilket filosofiskt metaargument... Inte försvarbart? Vafan snackar du om? Jag uppskattar vad jag vill, försvarbart har inget med saken att göra. Jag försvarar inte polanskis agerande, och inte hans flykt från ett straff han borde avtjänat, jag försvarar inget alls. Polanski lyckades fly och kom undan med våldtäkt, det är inte något du kan beskylla mig med.

Polanskis filmer är bland de mest skickliga mästerverk av modern film. Men han är en en jävla skitstövel. Det finns ingen väg runt det, och tro mig, jag har sökt. Jag menar, snubben bjuder en 13-årig flicka som litar på honom över till en känd filmstjärnas hus och fyller henne med champagne och sömntabletter och sodomiserar henne för att inte göra henne gravid... Alltså...

Ja det är väl inte färgkorrigering som så, utan snarare grading-program som du behöver! Apple Color är ett exempel... ja det är nog det enda exempel jag är bekant med faktiskt. Du kan ju fucka upp färgerna med hjälp av "endast" färgkorrigering. Jag själv är ingen höjdare på exakt hur och med hjälp av vad duktiga färgkorrigerare trollar, men här har du ett exempel där ett tobaksfilter har använts: http://img107.imageshack.us/img107/1153/vlcsnap16701741an9.png Men låt dig inte luras allt för mycket, den här filmen är mycket beroende av Art direction och de har designat setten att se bruna, varma och smutsiga ut. Så det är inte bara filtret. Gudfaderns sicilien-sekvens är filmad med chokladfilter t.ex. Jag har kollat lite med proffsen på cinematography.com (grym sida om du vill kolla lite själv) och det är ju en annorlunda look med filter gentemot postproduktion, men de flesta rekommenderar ändå att köra normalt och korrigera i efterhand.

Det finns väl en del puritaner som fortfarande använder färgfilter (andra än CTB och CTO) framför linsen, men allt går att göra i posten ändå, så jag själv ser inte riktigt poängen med att använda färgfilter. En del fotografer tycker att den manuella vägen blir "snyggare", men det är en diskussion som jag oftast inte köper. Jag kan inte se någon skillnad på en bra färgkorrigering för att få en varm bild gentemot ett filter. Däremot kan man, som ett lite fult knep, använda filter för att ge en film en speciell look som sedan inte går att ändra på. Som t.ex. Robert Altman gjorde med McCabe & Mrs. Miller, producenterna blev sjukt lacka, men vad kunde de göra? Looken var ju tatuerad på negativet. Ägda.

Jag håller nog med Odell, även om scenen tjänar ett syfte så känns den malplacerad och artificiellt interpolerad för att ge filmen en extra dimension som Conrads Heart of Darkness har och Apocalypse Now saknar. Själv tyckte jag bara att scenen sinkade berättelsen.

För att göra tråden lite intressantare, vilka är era favoritåkningar? Jag langar några klassiker: Touch of Evil, Orson Welles: The Player, Robert Altman: Sátántango, Béla Tarr: http://www.youtube.com/watch?v=q8DOQFccj00 y0!

Du har säkert fått för mycket tips nu för att ens orka ta in mer, men för att göra dig ännu mer förvirrad tänker jag förslå mer. Om du vill ha lite film som kräver av tittaren så rekommenderar jag Béla Tarr och Yasujiro Ozu. Kanske låter som ett underligt utlåtande, men för filmälskare likväl som för litteraturälskare så finns det vissa verk som faktiskt kräver en del men slutprodukten är ändå så givande att man gärna gör den uppoffringen, Tolstoy, Dostojevskij t.ex. Tarr gör komplexa och bleka människoporträtt i ett post-kommunstiskt Ungern (låter som en riktig fest eller hur!?), och Ozu gör ambivalenta och finkänsliga familjedraman. Se Sátántango från Tarr, den är... 7 timmar lång (HEHEHEHEHE! Jo den är så lång, går att se i delar dock). Och Tokyo Story eller Early Spring av Ozu. Men som tidigare nämnt, se så mycket du kan. Både underhållande ytliga filmer, och komplexa djupa och sega filmer. Dessutom dåliga filmer, för att se vad du ska undvika. Allt är nödvändigt. Som filmälskare får man helt enkelt offra lite ligg för en filmkväll.

Heart of Darkness: A filmmakers apocalypse, grymt bra. Se den

Som sagt, det finns massor av trevlig information om manusskrivande här på Voodoofilm och i resten av guldgruvan som kallas internet. En historia behöver verkligen inte ha något budskap, och jag tycker att idén är en bra grund. Men som sagt, försök utveckla idén till något mer ironiskt och meningsfullt. Vad som är meningsfullt är naturligtvis upp till dig.

Ser jävligt bra ut som tidigare kommenterat, inte för att jag vill vara den, men namnet Crazy Pictures är ju liiiiiite... töntigt. Men det är endast min ödmjuka åsikt

klaff-fel? Nej det är inte en dryg låtsasfråga, vad är ett klaff-fel? Jag gissar på att du menar kontinuitetsfel... Hur som helst, om inspelning av scener i kronologisk ordning lämpar sig så finns det som sagt ingen anledning att inte göra på det viset.

Jag orkar inte diskutera vidare om definitionen av antihjälte, det är väl något längs vägarna av en hjälte vars karaktäristik är otraditionell, vilket man kan tycka att han är. Min poäng var mest adresserad till din poäng att han var intressant pga sin antihjälte... ism. Vilket jag inte tyckte att han var, jag såg honom mest som en totalt ointressant huvudrollsinhavare. Hur som helst, att antagonisten är en stereotyp är nog det värsta som finns, vilket du just beskrev - en väldigt stereotyp antagonist. Jag tyckte i alla fall att hans totala jakt på huvudpersonen var helt ologiskt, psykopatursäkten är den sämsta som finns om den inte hanteras elegant.

Vad gav dig det intrycket, någon specifik scen? Jag undrar bara för jag tyckte inte man fick någon som helst förklaring till hans beteende. Att skjuta heroin är väl knappast en vanlig företeelse bland filmhjältar? Han säljer ut sina vänner för att starta ett nytt liv? Inte fan klassas han som en traditionell hjälte åtminstone. Jag sa inte att han inte var en hjälte i den bemärkelsen, jag svarade på att han var en "antihjälte". Visst är han hjälten, men jag såg honom inte som en sådan, utan som en ointressant huvudroll. Nä traditionellt filmskapande är bland de bästa jag vet, det var bara något jag hört som en hyllning till filmen tidigare, så lite oförklarat var det väl kanske. Hur som helst, jag förstår ändå varför man gillar D9, men jag tyckte att något fattades. Dels i huvudkaraktären, och dels i manuset.

Ger filmen dig det intrycket eller ditt kompromissande eftersom du gillade filmen? Polisen är en totalt platt antagonist, vilket är något som gör en bra film, en intressant sådan alltså. Det handlar inte om plattityder som "ont vs. gott", utan om att man förstår varför antagonisten är en person/kraft/känsla som hindrar protagonisten från att uppnå sina mål. Och när det gäller antihjältar, visst, jag älskar det också. Men huvudpersonen är ingen antihjälte, han är en helt ointressant idiot. Det finns massor av filmer som lyckats vinna en utan att använda helyllehjältar; Gudfadern, Macbeth (mästerligt exempel), Trainspotting osv. osv. osv. Det här är inget exempel på en antihjälte, utan en ointressant huvudroll som jag tappade intresset för efter 10 min. Som sagt D9 är verkligen ingen dålig film i vanlig bemärkelse, men jag blir alltid extra hård emot hajper som jag inte tyckte kunde leverera. Som om faktumet att de använde dokumentär, cinema verité stil, var nyskapande. Det har ju gjorts massa gånger innan.

Det kallas film burn, sök på "film burn tutorial" på google så ska du nog hitta något

om du vill att ännu flera ska kommentera så skriv en synopsis! Inte för att fyra sidor är mycket, men du blir förvånad över hur lata folk kan vara (det inkluderar mig). Fast nu tänker jag läsa igenom dem bara för det

Jag är i Prag och har kollat på deras filmskola, även om den verkar mysig och jag älskar Prag så verkar Sydney mer välrenommerat och helt enkelt bättre. Och då PFS är DYRARE än Sydney så vafan... och Prag är inte så billigt längre ändå. Haha, fast jag har hört att kvinnor till män ration i Australien ska vara rätt dålig. Men jag är ju så jävla suave att jag säkert kommer få till det konstant... eller?

Förstod inte alls vad hypen var, dålig manus, ointressant protagonist, tafflig dialog osv. Det enda var väl att den hade en viss typ av smutsig realism som jag diggade. Idén var intressant också, men allegorin till apartheid var ju så uppenbart att det blev larvigt, folk snackar om att den visar att "svarta" också kan vara rasister, WOW, djup insikt. Den är filmad på RED och såg jävligt bra ut, så det var ju skoj.

Ah, jag förstår... Jag skulle gärna pröva Premiere på en maskin som gör programmet rättvisa. Samma med Avid

Jag har absolut inget tekniskt att tillägga då jag inte är särskilt tekniskt orienterad. Jag gillar inte Premiere, jag tycker inte om layouten. Om det har att göra att jag mest kört på FCP kan jag inte svara på. Min far har en OTROLIGT bra PC och min syster har en MBP 15", på PC:n kan jag knappt redigera offline proxies av mina 5D 1080p filer, medan native 1080p går utan problem på macbooken. Men jag har inte mycket mer erfarenhet än så, min fars dator är bra men han kan ju ha en uppfuckad version av PPro (no comments). Dessutom körde jag på en snabb extern hårddisk i MBP-fallet medan jag körde på den interna på PC... Så, whatevvuh

Mina favoriter: Sergio Leones "The Good, the bad and the ugly" med Clintan, en klockren Spaghetti Western. http://i5.photobucket.com/albums/y180/dongquang/ugly_1.jpg Jim Jarmuschs "Dead Man" en psykadelisk neo-western från 1995, klockrent soundtrack av Neil Young och skådespelarinhopp av Iggy Pop. http://img218.imageshack.us/img218/5295/deadmanavi0013876804vk.jpg Leones "Once upon a time in the West", en klassiker som måste ses http://img154.imageshack.us/img154/7278/once1akt5.jpg Altmans "McCabe & Mrs. Miller" Altman försöker sig på en Western med imponerande resultat, soundtracket är bl.a. från Leonard Cohen http://www.barrylou.com/art/film/mccabe.jpg

Det här fattar jag aldrig inom det kristna synsättet, vilken JÄVLA sadist till Gud skapar människan med den natur vi har för att sedan straffa oss för den natur han skapat!? Hur kan man skapa någon sjuk för att sedan straffa denne för att han inte är frisk? Många kristna kommer då med adam och eva och syndafallet vilket är totalt bullshit för hur man än ser på det så måste vi hålla en allsmäktig Gud ansvarig för skapandet av synd och människans natur. Jag tror Epikuros argument går något i stil med "Antingen så vill Gud utplåna ondska, men kan inte; eller så kan han, men vill inte. ... Om han vill, men inte kan, är han maktlös. Om han kan, men inte vill, är han ondskefull. ... Om, som de säger, Gud kan utplåna ondska, och Gud verkligen vill det, varför finns det ondska i världen? Om han varken kan eller vill, varför kalla honom Gud"

Vad jag inte gillar med båda sidorna är den totala övertygelsen kring något som man aldrig kan vara övertygad om. Pace vill ha BEVIS för att Andreas KÄNNER en närvaro av en gud, och Andreas har lagt ner all skepticism angående bibelns faktiska innehåll och sanningsenlighet. Att Bibeln skulle vara en ofelbar text är ju totalt skrattretande då den innehåller massa av felbedömningar och dyl. som någon med ett Gudsperspektiv inte borde ha dragigt. Den innehåller inte heller något som jag anser vara särskilt övermänskligt och som bara går att bevisa med slutsatsen att det är Guds ord. Däremot är det en fascinerande bok, den är full av brutala historier och vacker prosa (jag diggar King James lingot THE BEAST IS COMETH DOWN). Men personligen tycker jag att Shakespeares samlade verk är mer oförklarligt än Bibeln. Vad jag inte förstår är varför du, Andreas, är så otroligt övertygad om att det är Guds ord, då den enda anledningen du har, så vitt jag kan se, att tro det, måste vara att någon i din kyrka har övertygat dig om att det är Guds ord. Vad majoriteten tror (och då räknar jag med både levande OCH döda förfäder) borde aldrig vara ett slutledande argument för sanning. Historien är befläckad av idiotiska och rent ut sagt avskyvärda "sanningar". Sen är jag inte helt förtjust i Hitchens/Dawkins/Sam Harris skolan som måste bevisa allt med logik och empirism. Det finns nog ingen tråkigare världsbild en den rent logiska bilden. "Är det ett logiskt beslut att kaffe är bra till frukosten? Vetenskapliga studier säger att mer än 500 olika kemikalier i rostad kaffe är cancerogena." Jag behöver ingen logisk förklaring till varför jag är total dödsförälskad för tillfället, det kanske är en nödvändig evolutionär effekt men det är helt irrelevant för mig. Jag har ingen logisk förklaring varför Beethoven, Van Morrison eller Bob Dylan tilltalar mig. Jag kan definitivt förstå en känsla av en övernaturlig närvaro inom konst och kärlek, för mig är det vad som driver människan att skapa. Jag är på Nick Cave's sida att den skapande processen att "write God into existence." Bibelns Gud är jag dock totalt ointresserad av annat än som en litterär karaktär (han är nog en av de mest avskyvärda karaktärerna genom hela litteraturhistorien).

Vad vinner man på att diskutera semantik? Om skådespelarna vill kalla sig filmskapare så får de göra det enligt mig. Men jag vet inte varför man ska ge alla samma roll inom en film, en regissör har större ansvar för filmens slutprodukt, därefter fotografen, därefter art director osv. osv. Det är en klar hierarki - mer ansvar = viktigare. Varför förvandla ord till tomma epitet, vilket man gör om vi ska ge alla på filmsettet namnet filmskapare. Inte för att jag personligen bryr mig så mycket, om skådespelarna och elektrikern vill kalla sig filmskapare så, fine för mig. Låter lite pretentiöst kanske