jernby film Postad 16 april 2008 Postad 16 april 2008 Med kameran som tröst Mormor, Hitler och jag Underbara och underliga filmer av Carl Johan de geer Varför nämer du inte din egen "En annan stad" team fagott. Välgjord Sen finns det ju en hela del andra voodo-filmare "last hour in Tjernobyl" musikvideo, eller? Frågan är ju var man ska dra gränsen för att vara dokumentär eller regisserat. Konst som ska ses av tittaren som nån slags innebörd av att säga någonting, eller skulle/har sagts. Spelar väl ingen roll egentligen, det är ju upp till var och en, tro att detta är dokumentärt. Mods-filmerna var ju bra, men sedan finns ju Jan Troell med sina dokumentärer, erkänt vackert ljus. Dee Geers filmer tycker jag känns tunna och snabbproducerade. Ungefär som, jaha, jag har kamerautrustningen, ska hitta på nåt. "Filmen blir ju iallafall visad med kontakter ja har" Sen finns det ju rent dokumentära filmer med film tagit vid tillfället och intervjuer. Vissa såna har vi kanske sett för mycket av. I alla fall vi som är vuxna. Det finns en dokumentär, FÖR MEJ BARA EN, som ja har svårt att se utan hålla psykolog i handen. "Königsberg express" den musiken som finns här skapar isbildning i de flesta som ser den. /nils 0 Citera
Team_fagott Postad 16 april 2008 Postad 16 april 2008 *generad* hehe tack ska du ha. Jag har svårt att se deGers filmer som "snabbproducerade" jag gillar dom, glimten i ögat samtidigt som dom har ett bäckmörker. Brnslig och navistiskt bildspråk. Jo jo, kanske det. Sedan om det är dokumentärfilm eller inte kan man ju tvista om i evigheter. Det viktigaste är ju att man gillar dom. Ibland tycker jag folk har svårt att reda ut begreppen En dokumnetärfilm=En subjektiv tolkning av filmarens/Berättaresns verklighet Ett dokumentärtreportage= Et försök att beskriva ett händelseförlopp eller en företelser. Det finns ingen mening med att försöka vara objektiv (Om man inte skildrar nyheter naturligtvis), då lurar man bara sig själv och publiken. Det finns ingen sanning (Naturligtvis menar jag inte att man kan fabrisera )! Men var går gränsen? Högst personligt menar jag. Det enda sättet att få en egen tolkning av verkligheten är att själv uppleva den. Allt annat är filmarens verklighet. Så varför inte göra sinn berättelse så personlig som möjligt. Problemet har väll kasnke varit , genom histroien att folk missuppfattat begreppet (Kanske har vi filmare inte varit tydliga nog?) edit: Jösses vad min språkbegåvning sjunker när jag är trött. 0 Citera
jbergman Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 Det finns ingen sanning (Naturligtvis menar jag inte att man kan fabrisera )! Jag säger som Errol Morris (vars filmer "Fog of War" och "The Thin Blue Line" har tipsats om tidigare i tråden) att det där är snicksnack. Klart att det finns sanning, och om det inte fanns, varför då göra en dokumentär? Ponera att jag vill göra en dokumentärfilm om tortyr i amerikanska militärfängelser (för att ta årets oscarsvinnare som exempel), skall jag då inte sträva efter att komma åt sanningen? Pågår tortyr eller inte? Hur går det till? Hur motiveras det? Etc. Alla dessa frågor kan besvaras sant eller falskt. Det är inte subjektivt. Eller ta "Paradise Lost" (som någon också tipsade om) som exempel. Varför göra filmen om man inte ville komma åt sanningen om mordet? Mitt resonemang faller förstås om man antar en relativistisk postmodernism a la Frankfurtskolan som stipulerar att ingen som helst objektiv sanning existerar. Att det inte alls är säkert att 1+1=2. (Jag försökte faktiskt övertyga en relativist att ett plus ett visst blev två, men han avfärdade mig med att jag inte var lika "kritisk" som han... Han använde i alla fall inte det gamla idiotargumentet att en sandhög plus en sandhög blir en sandhög, ett argument som jag dock har hört framföras på fullt allvar!) Men om man har den inställningen ser jag inte poängen med att göra dokumentärfilm över huvud taget. Om jag gör en dokumentärfilm om Stalins liv och gärningar där jag enbart framhåller hans positiva sidor, har jag då gjort en "personlig" film, eller har jag enbart ägnat mig åt propaganda? Eller är det samma sak? Är det ärligt? Kom igen, du är ju utbildad dokumentärfilmare, låt oss battla om sanningen! :) /Jakob 0 Citera
Team_fagott Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 Hinner inte med något långt svar nu,. Naturligtvis finns det sanning ur viss mening , men vet du en sak. FILM ÄR INTE VERKLIGHETEN. Men en film om tortyr kan inte vara objektiv hur gärna man än vill . När du klipper berättar du den ur ditt perspektiv (näramre sanningen kommer du om du bara filmar vidbilder och aldrig klipper ett enda klipp i en scen, glöm inklppsbilder och ljudredigering) , det går inte att undvika. Sedan om du vill klippa den helt opersonligt och utan någon som hellt konstnärlig frihet är upp till dig (ala´tv4 dokumnetär, för den skens skull inte objektiv) Det finns inga objektiva skildringar i varken, text, musik, film, nyheter,reportage osv. Du lurar bara dig själv. Googla på von tirers dokumnetärfilms mainfest. Hans mainifest k. går ut på att man inte får klippa i filmen, man får bara korta av scener, detta markeras med 10 svartrutor mellan varje klipp,ingen ljudredigering eller musikpåläggning får förekomma, naturligtvis inga närbilder då dessa används för att förtydliga och förstärka. Dokumnetärfilmerna raw youth och United states of afghanistan bygger på detta koncept. Är dessa objektiva? Knappast, och jag gissar väll att det är det `von trier försöker visa. Du msåte vara medveten om att i ett sötrre dokumnetärfilmsprojekt använder man ibland kanske 1% eller mindre av råmaterialet. Det går inte att berätta subjektivt. För det första väljer filmarna vad dom vill skildra, var dom filmar och när. För det andra. Filmen raw Youth är 90 min lång (tv versionen 58) Råmaterialet? 300 timmar. Vad fick vi inte se? Vad valde filmaren att visa? Nu har ju inte den filmen nnågon ladding på detr viset (den handlar om en skolklass i norge) Men vad man gör i filmen är naturligtvis att man visar när det händer saker (Roliga och tråkiga) i klassen. Folk uppfattar detta som att det "händer mycket i den där klassen" Trots att man klipt ner ett år till 90 min.. 1+1 blir två. Det matematik och inte berättande. '' edit: Det är alltså inte von trier som gjort filmerna utan manifestet 0 Citera
16kolon9 Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 http://sprword.com har en del granska bra dokumentärer av de mörkare slaget Michael Moore har ertappats med att fejka bank-vapen-scenen för att lura tittaren, samt stämts och förlorat för fabricerad tidningssida i Fahrenheit911, samt glömt bort att det Kings Hospital i Los Angeles var statsägt och misskött av staten. Numera stängt på grund av flera fall av vanvård. Moore är rolig men mer inriktad på propaganda än journalistik. Sedan finns det människor som klassar konstfilm som dokumentär i festivalhänseende. Medan att dokumentera en situation torde hålla sig till journalistikens undersökande grunder kan en propagandafilm tillverka bilder för att nå sitt politiska syfte. Den konstnärliga filmen är ett sätt för filmaren att uttrycka sig, utan att för den skull kunna ge alla svar på frågan eller frågorna ställer. Indignationsreportagen kännetecknas av närvaron av ett offer som någon "skyldig" skall iklädas ansvar för offrets situation i. Doom-and-Gloom-filmerna kännetecknas av bomber och mörker och att alla är offer. De filmer som är bäst ger glädje tillbaka till livet och tittaren. Svårt att hitta är de. Få filmer får dig att ändra inställning eller beteende efter dokumentären. 0 Citera
jernby film Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 Tyvärr finns det ju, som ja tycker flera trista figurer, i svensk dokumentär och reportage. Kalla de Geer konstnär, visst. Han får väl göra vad han vill. För mej personligen vet man på förhand vad han vill säga, finns ingen anledning se hans konst eller filmer. Varenda penseldrag och klipp genomsyrar hans politiska uppfattning. Janne Josefssons TV-reportage, samma sak, varenda mening blir ju överklass/underklass. En fyraåring som ritar huset med skorstenen och gula solen, med kritan. Båda dessa herrar, skulle kunna göra samma slutsats av teckningen. Vad trött man blir. När 4-åringen sen ser Rapport om kriget innefrån Afghanistan, med reportens ansiktsbild i rutan. Hemglassbilens ljud i bakgrunden, så förstår han/hon: DETTA ÄR INTE SANT, glassbilen kommer ju på fredag kl.12.00. DOM LJUGER Tidig livserfarenhet kan vara en nödvändighet likaväl som pågående erfarenheter av vuxna, skildrade på film/internet/konst Objektiva/subjektiva, rätt eller fel, måste nog tittaren själv avgöra. Ska väl vara så i ett hyfsat fritt samhälle. Beror ju tittarens utbildning och livserfarenheter. /nils 0 Citera
Stoltz Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 Loose Change är kanske mest intressant ! Annars är Grizzly man en av mina favoriter, riktigt jävla bra. 0 Citera
jbergman Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 FILM ÄR INTE VERKLIGHETEN. Sant, men det var inte vad som diskuterades. "Verkligheten" och "sanning" är inte synonymer. Text är inte heller verkligheten, men inte betyder det att journalister inte skall eftersträva att skildra sanningen. Men en film om tortyr kan inte vara objektiv hur gärna man än vill . Det är sant att det är svårt att vara objektiv oavsett hur gärna man eftersträvar det, men återigen, det säger inget om huruvida det finns någon sanning eller ej. Om vi säger så här: det förekommer tortyr i amerikanska militärfängelser. Sant eller falskt? Eller menar du verkligen att frågan är meningslös? När du klipper berättar du den ur ditt perspektiv (näramre sanningen kommer du om du bara filmar vidbilder och aldrig klipper ett enda klipp i en scen, glöm inklppsbilder och ljudredigering) , det går inte att undvika. Självfallet påverkar jag budskapet genom hur jag väljer att klippa filmen, men om jag gör en ärlig dokumentär så väljer jag klippen utifrån hur jag bedömer att de bäst skildrar sanningen. Enligt ditt tidigare resonemang är det inte ens eftersträvansvärt att söka sanningen. Det finns inga objektiva skildringar i varken, text, musik, film, nyheter,reportage osv. Jag håller med, men det har inget att göra med huruvida en sanning existerar eller ej. För det första väljer filmarna vad dom vill skildra, var dom filmar och när. För det andra. Filmen raw Youth är 90 min lång (tv versionen 58) Råmaterialet? 300 timmar. Vad fick vi inte se? Vad valde filmaren att visa? Nu har ju inte den filmen nnågon ladding på detr viset (den handlar om en skolklass i norge) Men vad man gör i filmen är naturligtvis att man visar när det händer saker (Roliga och tråkiga) i klassen. Självfallet, men om man hade påstått att filmen spelats in under en enda vecka hade filmen varit förljugen. Likaså om filmskaparen bara valt ut en viss typ av scener (t ex när alla elever varit arga) utan att kommentera urvalet. Det skulle vara oärligt och blir därför en dålig dokumentär eftersom den inte eftersträvar att skildra sanningen, vad än sanningen må vara. 1+1 blir två. Eller som vi metalogiker säger: S(0) + S(0) = S(S(0)) ;) Bra att vi är ense om det i alla fall. Som sagt, alla skulle inte hålla med. /Jakob 0 Citera
Team_fagott Postad 17 april 2008 Postad 17 april 2008 Sant, men det var inte vad som diskuterades. "Verkligheten" och "sanning" är inte synonymer. Text är inte heller verkligheten, men inte betyder det att journalister inte skall eftersträva att skildra sanningen. Om vi säger så här: det förekommer tortyr i amerikanska militärfängelser. Sant eller falskt? Eller menar du verkligen att frågan är meningslös? Självfallet påverkar jag budskapet genom hur jag väljer att klippa filmen, men om jag gör en ärlig dokumentär så väljer jag klippen utifrån hur jag bedömer att de bäst skildrar sanningen. Enligt ditt tidigare resonemang är det inte ens eftersträvansvärt att söka sanningen. Jag håller med, men det har inget att göra med huruvida en sanning existerar eller ej. Självfallet, men om man hade påstått att filmen spelats in under en enda vecka hade filmen varit förljugen. Likaså om filmskaparen bara valt ut en viss typ av scener (t ex när alla elever varit arga) utan att kommentera urvalet. Det skulle vara oärligt och blir därför en dålig dokumentär eftersom den inte eftersträvar att skildra sanningen, vad än sanningen må vara. /Jakob Givetvis, om man hittar på så gör man ju inte en dokumentär utan en spelfilm eller något annat (Mocumentär?). Naturligtvis ska en journalist som gör ett reportage sträva efter att spegal verligheten i den mån det går. En journalist kan göra dokumentärfilm, men det betyder inte att det är samma sak som ett reportage. Det kanske är lite där i problematiken ligger att båda parter har svårt att skilja på vilket som är vad och vise versa. Att fångar utsätts för fysisk smärta må vara ett faktum. Naturligtvis också förkastligt. Men sättet det det berättas på är högst personligt å filmaren. Janne Josefssons näms (han är Folkpartist för övrigt) i tråden. Frågan är om det hör hit då han inte utgett sig för att vara dokumnetärfilmare utan reporter (JOURNALIST). Det är en väldig skilnad (Dock inte sagt att ajg anser att Janne alltid är så ärlig som han borde) 0 Citera
ilike Postad 20 april 2008 Postad 20 april 2008 Hej allesammans, detta blir mitt första inlägg. Tänkte egentligen skriva en egen tråd men ser att den här handlar om ungefär samma saker som jag är intresserad av. Dokumentärer. Det började med att jag säkert som många andra sprang på Hertzog och hans filmer. Många av dem är fantastiska men en dag laddade jag Morris "Gates of heaven" och jag kan inte beskriva hur bra den var. Ingen annan film har kommit i närheten av samma ärlighet. Normalt brukar jag alltid ha svårt för att lita på dokumentärfilmer då det är så lätt att förvränga men det här var så äkta. Jag skulle vilja be om tips av er som känner som jag vilka andra filmare är värda att utforska. För tillfället jobbar jag på att få tag på "Salesman" och andra Morris produktioner men det måste finnas mängder med fantastiska dokumentärfilmare där ute. 0 Citera
OP5 Postad 20 april 2008 Postad 20 april 2008 Själv föredrar jag samhällskritiska dokumentärer. Förutom de som redan nämnts av Michael Moore så vill jag rekomendera följande... - Jesus camp (om religösa kristna i USA som skickar sina barn på indoktrineringsläger) - Maxed out (om amerikanska kreditkorts och banksystemet) - Aaron Russos America - Freedom to fascism (kritisk granskning av IRS och Fedral reserv) För övrigt... Att vara dokumentärfilmare och journalist är två vitt skilda saker. En bra dokumentärfilm behöver inte på något sätt vara eller utge sig för att vara objektiv. Lustigt att den diskussionen alltid skall komma upp... 0 Citera
Team_fagott Postad 20 april 2008 Postad 20 april 2008 OP5: Exakt. Jesus Camp är obehaglig Andra bra filmer är: Solider girls (Mike Broomfield) och Michael Moores debut Roger & Me. Märkligt att ingen nämt helt underbara mästerverket "Plötsligt i Vinslöv" edit: För att inte tala om helcaharmiga "Snickeriet" http://www.youtube.com/watch?v=tnfEx7yg1v0och "Jag vill se ut som Gregory Peck" är också fin och rolig 0 Citera
Recommended Posts
Delta i konversationen
Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.