manus: "Till death do us apart" (4 sid.)

[danielmizser]

En man och en kvinna, fast på en plats precis efter döden. Väntar det nu en evighet i paradiset... tillsammans?

 

Ett kortfilmsmanus som jag vill försöka filmatisera. Är ganska ovan som manusförfattare, även om jag skrivit mycket tidigare, så uppskattar särskilt kritik på formatet och hur manuset funkar som film.

 

Tack :)

Till Death Do Us Apart - Daniel Mizser.pdf

[Sarista]

du glömde manuset ;)

[danielmizser]

Ajdå :S Blev nåt dumt när jag skulle skicka, så när jag skickade om kom det inte med. Aja, nu finns det där :) Hoppas det inte rymmer :o

[Désirée]

Format:

I det stora hela så följer du normerna för hur ett manus ska se ut, men det verkar som om du inte använt ett manusskrivarprogram. Är det korrekt? Förstasidan är första intycket och där brister det, vilket är helt onödigt. Låt det vara korrekt tråkigt, så blir inte en van manusläsare avigt inställd innan hen börjat läsa. Sedan bör du inte ha datum med, för det blir lite som ett bak-dag-datum på bröd; står det ett gammalt datum tar du inte brödet.

 

Scenerna ska vara numrerade först när det är dags att producera det. Nu ska du ju filma det själv, så det spelar mindre roll.

 

Om vi inte hör vad dom säger, så ska det inte stå något heller.

 

Jag tror att det skulle vara bättre att benämna den som Man och Kvinna istället, för som det är nu blir det väldigt konstigt när det borde stå "Henne" t ex. Om du använder Mannen och Kvinnan så kan du benämna dem mer naturligt som hon, han, honom, henne i texten utan att det känns konstigt.

 

Karaktärerna ska vara skrivna med stora bokstäver enbart första gången vi möter dem.

 

 

Storyn/Filmbarheten:

För mig var karaktärerna väldigt opersonliga. Jag fick ingen känsla för vad de var för några. Om man inte läser vad som sägs - vilket den som ser filmen inte kommer att kunna ta till sig - så förstår man inte så mycket av vad som händer. Faktum är att jag inte förstår så mycket av historien som det är :)

 

Texten på slutet var lite obegriplig. Var kom den in någonstans? En sång? Om din historia behöver förklaras, kanske du ska tänka om med det visuella och försöka förklara så att man förstår själv. Det är trevligare för tittaren att få dra sina egna slutsatser, än att få det skrivet på näsan.

 

Den känns väldigt poetisk, och längden är bra.

Lycka till.

[danielmizser]

Stämmer att jag inte använt något manusskrivarprogram. Har än så länge alldeles för mycket Word-vana, men blir det mer manus ska jag nog ta en titt på nåt manusprogram.

 

Om man som manusförfattare vill att nåt ska sägas, men att det inte hörs. Vad gör man då? Känns fel att inte ge dialog, men kanske finns nåt annat smart sätt?

 

Att du som läsare inte förstår historien känns ju som ett problem. Får fundera vidare. Texten i slutet ser jag som en del av det visuella, men visst finns det en risk att den "skriver på näsan", så jag får fundera på det också.

 

Karaktärerna vill jag ha väldigt opersonliga, jag vill på nåt sätt att de ska kunna vara ingen och alla. Frågan är hur jag utvecklar den tanken mer.

 

Tack så mycket för kritiken :)

[Désirée]

Om man som manusförfattare vill att nåt ska sägas, men att det inte hörs. Vad gör man då? Känns fel att inte ge dialog, men kanske finns nåt annat smart sätt?

 

Det går ju givetvis att göra som du har gjort och hoppas på att skådespelarna kan vidarebefodra budskapet med kroppsspråket, men det finns en risk att man sen står där med en dialog som inte säger något på något plan.

 

Testa och skriv dialogen med mer beskrivningar av reaktioner, utan dialogen.

 

Det finns inga patentlösningar, utan det är bara testa olika koncept och känna sig fram.

 

 

Att du som läsare inte förstår historien känns ju som ett problem. Får fundera vidare. Texten i slutet ser jag som en del av det visuella, men visst finns det en risk att den "skriver på näsan", så jag får fundera på det också.

 

Det är inte alla manus som passar alla personer. Jag kanske inte är målgruppen? Nu ska man ju i regel ta sig en funderare när en läsare säger att hen inte förstår, men ibland kanske man inte vill bli helt och fullt förstådd heller :)

 

 

Karaktärerna vill jag ha väldigt opersonliga, jag vill på nåt sätt att de ska kunna vara ingen och alla.

 

Här tror jag att du är inne på fel väg. I regel strävar alla filmer efter att fånga tittarens känslor och få hen att leva sig in i karaktären. Det gör man inte genom att göra huvudpersonen opersonlig. Knepet att få publiken att känna att "det där hade kunnat hända mig" är på ett annat plan.

 

Sen är det ju trots allt så att vi ser två människor och då förväntar vi oss att de ska bete sig som människor.

[MugshotPaparazzi]

Håller med Désirée om hennes feedback ang. formateringen. Karaktärernas namn fungerar bättre som Kvinna/man och vanliga böjning på det (annars reagerar man och tänker att du slarvat). Versaler bara första gången vi ser dem, precis som redan sagts. Jag bara upprepar ;)

 

Även jag hade lite svårt att förstå vad det handlade om, de var i limbo? För de dog i en bilolycka? Hon gick vidare till himlen, men han.. Blev kvar i limbo? Inte helvetet?

Krucifixet/korset tolkar jag som att hon är troende och han är det inte? Är det därför? Eller är dom båda i himlen/paradiset? Den natursköna platsen? Och han försvinner? Ångrade gud(St.Per?) sig?

I'm all in för surrealism, men det bygger någonstans på logik ändå.. Jag kanske är lite slö i huvudet.

 

Om de nu som du säger inte talar, (ljudet hörs inte?) mimar de då? Är det vad du menar?

Produktionstekniskt är det ju genialt om du slipper plocka ljud på plats, så hurra för det. Men varför ska de mima på Svenska och sen kommer avslutningstexten på Engelska? Jag don't get det?

 

Den typen av texter på slutet är inte min personliga favorit. Men det är också helt och hållet en smaksak:)

[Fürni]

Apropå texten på slutet och titeln så hoppas jag att du är medveten om att ursprungsfrasen är "till death do us part" (utan a-) också. :)