Vad har ni på hjärtat egentligen?

[final_cut]

Jag sitter här och läser alla idéer och manus som strömmar in på forumet, men finner till min besvikelse att alla egentligen skriver om ett stort ingenting. Är det så här filmens framtid ser ut?

 

Rymdmonster, "dramathriller" om mobbare med lika mycket psykologisk trovärdighet som Kalle Anka, tonårsbekymmer som var passé redan på 70-talet. Sen har vi också folk som efterlyser idéer på olika "coola" sätt att ta livet av folk på den vita duken. Jag menar, om man inte själv kan hitta på sätt att ta livet av folk...ja, då har man verkligen problem.

 

Jag förstår att många av dessa är kortfilmsscenarion eller rentav experiment i filmskapande. Men är det ingen här som faktiskt har en vision? Någonting eget? Läser ni aldrig det ni skriver och hur det går ihop - eller om det ens går ihop? Sen när slutade skrivandet vara ett behov av att uttrycka sig?

 

Jag vet att det råder en sorts anti-pretto atmosfär här på forumet, man ska vara radikal och skriva underhållningsfilmer istället för existentialism, man ska helst också motsätta sig Ingmar Bergman, och det är helt i sin ordning... Alla gillar vi inte Paul Schrader eller Harold Pinter heller. Men jag vill mest veta vad som rör sig i huvudet på er som skriver "eget" material?

[hampusforev]

Oj, vilket uttalande. Ärligt talat så tror jag inte att du kan få en diskussion från hjärtat på ett internetforum. Men visst, jag håller med dig. Även om jag tycker du tar i lite väl mycket, som om Voodoofilm skulle vara filmens sista utpost och absoluta framtid. Själv har jag mycket på hjärtat och är väldigt influerad av Kafka, Nietzsche, Burroughs, Sartre och Camus på den litterära sidan. Lynch och Kubrick på den visuella sidan. Vision tror jag de flesta har, men jag tror ändå man ska hålla sig från att ta "vision" och "konst" så pass allvarligt att man ifrågasätter allt som inte är mångfacetterat.

[Team_fagott]

Tankvärda ord. Från Er båda.

[final_cut]

Hampusforev, håller med dig helt och hållet. Menade inget annat heller än det du tydliggjorde. Jag antar att jag ställer frågan som så många innan mig gjort - vad är svensk film för nåt?

[Team_fagott]

Svensk dokumentärfilm är iaf fortfarande internationellt gångbar. Något att vara stolt över!

[vilcans]

Bra fråga. Man ser ofta folk som undrar varför det görs så dålig svensk film, och varför inte alla idéer som unga filmare har får en chans. Då frågar jag mig varje gång: var finns dessa fantastiska idéer som oetablerade filmare tydligen går och bär på, men som aldrig får chansen att produceras? Inte här i alla fall. Visst, här på forumet dyker det då och då upp bra manus, intressanta idéer och välgjorda filmer, men det mesta är rätt dåligt, och ingenting är väl sådär revolutionerande och fantastiskt. Det gäller även det jag själv gör.

[hampusforev]

Grejen är att det finns väldigt många duktiga svenska experimentalfilmare faktiskt. Gunvor Nelson är ju iof över 70 år nu men hon är ju en gammal legend. På moderna så ser man många experimentalfilmer från unga svenskar. Svenska filminstitutet har ju fått kritik för att de inte premierar "arthouse" scenen lika mycket som Danmark. Vilket jag tycker är otroligt tråkigt. Det är svårt att säga detta utan att dölja mitt trångsynta och blinda ogillande för Loffe Carlsson, men vafan, förra årets filmstöd. Rallybrudar med Loffe Carlsson fick mest pengar... Roy Andersson låg fanemej långt ner, förstår inte hur han fortfarande kan ha svårt med pengar, efter Sånger från andra våningen som är helt jäkla lysande. Antar att det iof bygger karaktär att kämpa lite

[Simon W]

Själv skriver jag sånt som jag känner kan tillföra något till manusfloran och tillfredställa mig själv, både som manusförfattare och en med tankar kring människans lott här på jorden. Jag vill helst inte skriva sånt jag sett/läst förut. Visst - "intet nytt under solen"... men man kan väl i alla fall försöka?

Aspekter på olika företeelser är en aldrig sinande källa!

[Team_fagott]

Det är något som är ordentligt ruttet med systemet. Både Roy Andersson och Stefan Jarl (om han inte redan lagt av?) har i omgångar funderat på att ge upp tackvare motsträviga SFI. Tur för sverige och världen att Bergman var så jävla arg.

[gorse]

Jag tror det är så enkelt att 98% av allt som skrivs är faktiskt ganska dåligt. Det gäller inom manus, litteratur, musik, vad tusan som helst. Det är precis just allt det här som eventuella förlag och producenter får i tusental i brevlådan varje dag. Det är så över hela världen. Det är tex därför man skall göra sin presentation av sitt manus 100% felfritt, skriva manuset rätt formaterat etc för att sticka ut ur mediabruset om man över huvudtaget skall bli tittad åt. Här på forumet har vi inte något "kvalitetsfilter", utan vi ser allt skräp som publiceras i forumet, i princip förhandstittar vi i producenterans papperskorg. De få gånger något sticker ut här och hyllas, så kanske det duger att missa papperskorgen, att få en chans att tittas på. Fortfarande är denna trave hos producenterna oroväckande hög.

 

Sen tror jag att unga skribenter måste genomlida en period av skräptillverkning, för att kunna skriva bra senare i livet. Det är en fas av experimenterande och utvecklig. Man kan nog inte hoppa den delen. Man måste själv göra alla misstag.

 

Avslutningsvis kan jag tycka att om man skall göra något kreativt skall man nog inte imitera andra filmer. Imitationer blir aldrig lika bra som originalen, såvida man inte har för avsikt att göra det till sitt trademark. Om man skall tex designa ett monster, skall man inte titta på andra filmmonster, utan bläddra i djur- och insektsböcker.

Samma visa med film tror jag. Man skall inte rota i sin egen DVD-hylla utan lyssna på musik och läsa litteratur och försöka hitta dessa guldkorn som kan sticka ut och göra sin berättelse unik. Av det jag sett på forumet, så saknas ofta själva grundkonseptet med filmandet, att berättelsen saknas.

 

Det var min humla.

[OP5]

Jag sitter här och läser alla idéer och manus som strömmar in på forumet, men finner till min besvikelse att alla egentligen skriver om ett stort ingenting. Är det så här filmens framtid ser ut?

 

Rymdmonster, "dramathriller" om mobbare med lika mycket psykologisk trovärdighet som Kalle Anka, tonårsbekymmer som var passé redan på 70-talet. Sen har vi också folk som efterlyser idéer på olika "coola" sätt att ta livet av folk på den vita duken. Jag menar, om man inte själv kan hitta på sätt att ta livet av folk...ja, då har man verkligen problem.

 

Jag förstår att många av dessa är kortfilmsscenarion eller rentav experiment i filmskapande. Men är det ingen här som faktiskt har en vision? Någonting eget? Läser ni aldrig det ni skriver och hur det går ihop - eller om det ens går ihop? Sen när slutade skrivandet vara ett behov av att uttrycka sig?

 

Jag vet att det råder en sorts anti-pretto atmosfär här på forumet, man ska vara radikal och skriva underhållningsfilmer istället för existentialism, man ska helst också motsätta sig Ingmar Bergman, och det är helt i sin ordning... Alla gillar vi inte Paul Schrader eller Harold Pinter heller. Men jag vill mest veta vad som rör sig i huvudet på er som skriver "eget" material?

 

Att var anti-pretto är väl inte så konstigt eftersom det är ett negativt ord i sig. Tycker det du skriver känns som nån slags romatiserad föreställning om den lidande konstnären typ. Att lyckas beröra med film, oavsett om det handlar om sorg, rädsla, glädje, bygger till 90% på ett gott hantverk (dramaturgiskt, filmiskt, skådespelarmässigt, musik, etc). Filmer som inte lyckas med detta utan bara är svåra och obegripliga är väl just vad man brukar kalla pretto...

[hampusforev]

Att var anti-pretto är väl inte så konstigt eftersom det är ett negativt ord i sig. Tycker det du skriver känns som nån slags romatiserad föreställning om den lidande konstnären typ. Att lyckas beröra med film, oavsett om det handlar om sorg, rädsla, glädje, bygger till 90% på ett gott hantverk (dramaturgiskt, filmiskt, skådespelarmässigt, musik, etc). Filmer som inte lyckas med detta utan bara är svåra och obegripliga är väl just vad man brukar kalla pretto...

 

Njae, pretto i detta sammanhang känns ofta som något folk sätter på filmer de ej förstår. Det behöver inte vara filmen i sig som är obegriplig utan snarare tittaren som är för otålig eller inte ser på film för att förundras/få något att tänka över. T.ex. vet jag att många tycker att David Lynch filmer är pretto, eller Bergmans "Vargtimmen". Detta förstår jag verkligen inte.

Och ja du har rätt att 90% ligger i hantverket. Precis som med allt är det arbete som lönar sig i slutändan. Dock måste man ha en stadig och trovärdig grund att stå på.

[Team_fagott]

Folk avfärdar lätt saker dom inte förstår som konstigt och pretto. Slappna av för sjutton! Man behöver inte förstå allt för att uppskatta ett verk! Man kan om man vill söka information i efterhand, tolka ett spån i taget. Om man vill.

 

Man behöver inte alltid förstå tanken bakom en låt, tavla eller random konstverk/hantverk för att älska det. Njut av skådespeleriet, bildspråket, musiken, hantverket, stämmningen, atmosfären. Resten kommer. Lite i taget. Inga krav.

[hampusforev]

Ja precis, skönt att det finns flera som också känner så. Grejen är att man alltid förstår mer än vad man kanske vet för ögonblicket, det är det som är intuition.

[OP5]

jo, men oavsett vad man har för definition av pretto eller vilka filmer man anser vara pretto så är det ju ett ord man använder i NEGATIV bemärkelse om något. Eller är ni pro-pretto?

 

Min definition av pretto har INGET med att göra hur vida man förstår/kan följa handlingen eller inte. Endast hurvida man kan förstå den kännslomässigt. tex Lost highway kändes inte pretto enligt mig eftersom den gav mig en kännslomässig upplevelse, även om jag inte begrep mycket av handlingen som helhet.

 

Trådskaparen efterlyste som jag uppfattade det mer personliga historier från hjärtat. Personligen tycker jag det är lite av en klysha. De flesta filmer som berör känslomässigt oavsett om de utspelar sig på mormors vind eller i ett rymdskepp är resultatet i första stadiet av hårt manus arbetet ofta från ganska många personer. Kort sagt, vad man berättar är 10%. Hur man berättar det 90%.

[hampusforev]

Att berätta från hjärtat må vara en klyscha men det är en bra abstraktion av något som är oförklarligt. Alla som känt den känslan av att "man skapar något från hjärtat" vet hur det känns. Så jag håller inte riktigt med dig. Däremot så håller jag med om att även om man skapat något "från hjärtat" på ett tidigt plan så kommer historien inte bli alls bra om man inte lägger ner arbete. En idé som är bara ihopsatt helt utan känsla kan bli bra, men den kommer aldrig att kännas på djupet. Det gäller att gå balansgång mellan hårt arbete och ärligt skapande.

 

Jag ser inte alls det som att 10% är vad man berättar, eller det beror på vilka filmer vi pratar om. De filmer jag skulle ge en femma, de som verkligen är en fullträff är de som kombinerar själva hantverket med en ärlig och inspirerande berättelse. Nu finns det undantag, t.ex. många av Kubricks filmer som är helt klockrena bottnar i ett lysande hantverk (The Shining, Barry Lyndon et.c.), där däremot många av säg, Fassbinders och Herzogs filmer handlar mer om vad man berättar.

[OP5]

Jag har lite svårt att hålla mig för skratt när jag hör termer som "skapa från hjärtat" och "ärligt skapande", även om jag förstår ungefär vad du menar. Tror minst lika många bra filmer tillkommit med betydligt mindre ädla motiv (ofta pengar), där ingen av de inblandade varit riktigt medvetna om vilket mästerverk och dundersucce man jobbat med. EDIT: Och på samma sätt tror jag ofta att de gånger när upphovsmannen (regissören, författaren?) verkligen velat säga något och berätta något personligt, så har resultatet blivit uselt...

[Blue Chip]

Jag har, precis som trådskaparen, förundrats över alla tonårsdrömmar som florerar just här på forumet. Drar mig tillminnes en bekant som i alla delar försökte visa och vara "macho" som gav sig den på att bli författare. Fick hans halvfärdiga manus och ombads om kritik. Tja, vad säger man..? Han som klarar allt är den ene av två överlevande efter flygolycka i stilla havets atoll-värld. Den andra överlevande var, självfallet, en underskön flicka i passande ålder. Gick faktiskt inte att läsa mycket mer då historien blev så uppenbart infantil att jag saknade ord.

 

Jag tror problemet, till stor del, består i ungdom. Lite som att vilja vara med i Idol för man vill vara just en sådan. Inte för att man har ett konstnärskap som vill ge sig till uttryck. Att det enda de blir är cover-artister verkar inte ens publiken reagera över.

Man gillar monster, bilar och slagsmål och då kommer filmerna att handla om det. Inte om det som är ännu närmare och vansinnigt mycket intressantare; skolan, kärleken, försöken att roa sig, relationer till världen utanför och vuxna. Till exempel. (Fucking Åmål)

 

Angående "anti-pretto" eller kanske snarare anti-intellektualism har det blivit något av en förhärskande dogm i det svenska samhället. Billigt är bra. Stort och mycket för pengarna är bättre än litet. Femsekundersintervjuer och talkshows där alla är i luven på varandra och tittarens enda behållning är konflikten mellan deltagarna och inte med sina egna uppfattningar. Allt snabbare nyheter och ofta allt ytligare.

 

Kurosawa hade rätt då han sa att det endast fanns 50 historier och allt annat var teman på dem. Det är bara att baka om dem i ny form för att fånga tittarens intresse. Tror du mig inte? ET handlar om en gubbe som stiger ned från rymden och överges av sina egna. Hjälper de goda och dör och återuppstår. Se där - en resumé av Nya Testamentet. (Här kan jag tråka ut alla med en redigt lång lista på lift-off's)

 

Jag tror att allt gjort med passion blir bättre än med plånbok. Studera de gamla historierna (var fasen är Illustrerade klassiker idag - de var ju enormt bra på att pedagogisera klassikerna) och filma dem utifrån din verklighet. Så tror jag att bra film blir till.

[Team_fagott]

En förlorad generation?

[vilcans]

Grejen är att det finns väldigt många duktiga svenska experimentalfilmare faktiskt. Gunvor Nelson är ju iof över 70 år nu men hon är ju en gammal legend. På moderna så ser man många experimentalfilmer från unga svenskar. Svenska filminstitutet har ju fått kritik för att de inte premierar "arthouse" scenen lika mycket som Danmark. Vilket jag tycker är otroligt tråkigt. Det är svårt att säga detta utan att dölja mitt trångsynta och blinda ogillande för Loffe Carlsson, men vafan, förra årets filmstöd. Rallybrudar med Loffe Carlsson fick mest pengar... Roy Andersson låg fanemej långt ner, förstår inte hur han fortfarande kan ha svårt med pengar, efter Sånger från andra våningen som är helt jäkla lysande. Antar att det iof bygger karaktär att kämpa lite

Du illustrerar en anledning till att det är svårt för alternativa svenska filmer att nå fram. Problemet är att det inte är så enkelt att det finns mainstream, som är de filmer som görs nu, och ett icke-mainstream-alternativ, utan att det finns massor av alternativ. Titta här på forumet när det diskuteras problemet med svensk film. Vissa säger att det görs för mycket bred kommersiell film, andra att det satsas för lite på det. Vissa tycker att det är för mycket Bergman-ambitioner i svensk film, medan andra tycker att film åt Bergmans håll är precis vad vi behöver. En del vill ha mer zombie-film och andra vill ha tunga dramer. Det enda alla verkar överens om är att de filmer som görs nu är fel.

 

Detta illustrerar du genom att snacka om experimentfilmer, något som jag har svårt för.

[vilcans]

Jag tror problemet, till stor del, består i ungdom. Lite som att vilja vara med i Idol för man vill vara just en sådan. Inte för att man har ett konstnärskap som vill ge sig till uttryck. Att det enda de blir är cover-artister verkar inte ens publiken reagera över.

Man gillar monster, bilar och slagsmål och då kommer filmerna att handla om det. Inte om det som är ännu närmare och vansinnigt mycket intressantare; skolan, kärleken, försöken att roa sig, relationer till världen utanför och vuxna. Till exempel. (Fucking Åmål)

Ungdomar skriver mycket om teman som ligger närmare dem själva också, t.ex. mobbning. Där är problemet är att det ofta bara blir politiskt korrekt och inte särskilt personligt. Det kan också vara skrivet för personligt, t.ex. ur den mobbades perspektiv, så att man saknar insikten i varför andra handlar som de gör. I vilket fall blir det pekoral, eller just pretto. Det är nog ofta mognad som saknas, det har du rätt i.

[final_cut]

Att var anti-pretto är väl inte så konstigt eftersom det är ett negativt ord i sig.

Ja det är ett ord i negativt bemärkelse eftersom damp-ungarna tagit patent på det. Allt som inte är Tarantino/Michael Bay/Peter Jackson eller MTV blir per definition pretto. Jag blir jäkla less på det.

 

På http://www.prettoklubben.com hittar du en hel del "prettofilmer", de flesta har jag sett och blivit en rikare människa rent själsligt av att ha gjort det. Du kan fortsätta använda "pretto" som ett skällsord, jag själv är i allra högsta grad pro-pretto. Även jag har mina gränser, men jag är hellre på denna sida än på den andra.

 

Och som gorse sa, vilket jag alltid själv har sagt - man kommer inte särskilt långt genom att imitera andra filmskapare. Visst, ska man göra genre-film så kan man säkert leva på det om man har affärssinne, tur och en gnutta talang. Men en "prettofilm" är det ingen som försöker sig på, "prettofilmer" är ett resultat av folk som har ett seriöst behov av att förmedla nåt.

 

Prettofilm = tycker du att det är underhållande att stanna till ett tag och tänka efter? Det gör jag. Det är iaf för mig definitionen av "underhållning"!

 

Men jag förstår mycket väl att exempelvis Munthe eller andra här som kämpar med att göra sin egen film inte gör det av någon annan anledning än att de tycker att det är roligt, och vill roa sin omgivning, eller i bästa fall en publik. Måste bara klargöra att jag visst ser skillnad på det och på de genre-filmer som görs bara för att tjäna en hacka. Dessa skyr jag som pesten av olika anledningar, därbland att de ser ner på sin publik.

[Team_fagott]

Jag är pro-pretto ;)

 

Föresten handlar det inte för mig om att det görs för få filmer med buskap eller mening, eller att dom är för lättsmälta. Jg ser gärna en skön rysare,komedi, action eller splatter. Det som saknas är själ och hjärta. Det är inte bara inom filmen. Vi ser det överallt, i media och TV, matkultur, musiken, litteraturen, i politiken och i vårt samhälle i stort. Håller vi på att bli en bunt dekadnta hjärndöda zombies?

[final_cut]

Håller med Team_Fagott! Så fort någon efterlyser kvalitetsfilm så ska det snackas om budskap. Jag vill inte ha någon som trycker ner budskap i halsen på mig. Jag tror ordet man letar efter i detta sammanhang är "observation".

 

Senaste bra filmen jag såg heter The Comfort Of Strangers (1990). Den hade inget budskap, det var bara en observation av förhållanden mellan män och kvinnor, om manlighet och kvinnlighet. Det fanns inget budskap där, bara en observation. Och det finns ändå människor som definerar detta "relationsdrama" som skräckfilm. Detta visar att man inte behöver monster för att sätta skräck i sina medmänniskor... En bra manusförfattare (för att inte tala om regissör) är till naturen en observatör.

[hampusforev]

Du illustrerar en anledning till att det är svårt för alternativa svenska filmer att nå fram. Problemet är att det inte är så enkelt att det finns mainstream, som är de filmer som görs nu, och ett icke-mainstream-alternativ, utan att det finns massor av alternativ. Titta här på forumet när det diskuteras problemet med svensk film. Vissa säger att det görs för mycket bred kommersiell film, andra att det satsas för lite på det. Vissa tycker att det är för mycket Bergman-ambitioner i svensk film, medan andra tycker att film åt Bergmans håll är precis vad vi behöver. En del vill ha mer zombie-film och andra vill ha tunga dramer. Det enda alla verkar överens om är att de filmer som görs nu är fel.

 

Detta illustrerar du genom att snacka om experimentfilmer, något som jag har svårt för.

 

Jag vet inte riktigt om det du säger är ett svar på det jag sa. Jag menade att sverige inte har brist på "bra" filmkonst. Det är bara att gå till Modernas experimentalfilmskvällar och bevittna. Och jag tycker tyvärr att det är så enkelt att skärma av det som mainstream-svensk film (det mesta som visas på SF), och alternativfilm (det som visas på Zita t.ex.). Sen är ju såklart svårt att enas om vad som är bra film. Men om vi inte ska bli för subjektiva så kan vi så länge enas om att bra filmer är filmer som kanske inte skapas endast för kommersiellt bruk. Filmer där regissören har idén och final cut. Sådana filmer premieras uppenbarligen inte av SFI, det är bara att titta på deras bidragslistor. Arn är uppenbarligen det som prioriteras. Men visst, det är lätt att bara avfärda allting som "Sveriges stats fel". Men jag vet inte vad problemet är, om vi kan enas om att Roy Andersson gör lite mer "speciella" filmer än vad som vanligtvis visas i Sverige. Varför premieras inte hans filmer? De är respekterade, populära osv. Ändå har han stora problem att samla ihop pengar till sina produktioner. Någonting har gått snett någonstans.