Jump to content

så jag fick kul en idé


afyra

Recommended Posts

Alla har väl lekt "vik&rita gubbe" leken. Alltså, person A ritar ett huvud och viker pappret så att person B inte ser vad A har ritat. B ritar vidare, viker, osv osv...

 

Min idé går ut på att ett antal personer går ihop och skriver ett manus på ett liknade sätt. Kan ju bli hur skruvat/kul/dåligt som helst!

 

Inte för att jag vet exakt hur detta skulle gå till, kanske får person A skriva ett kort kort kort synopsis på vad han/hon skrivit så nästa har något att gå på?

 

Några som är på?

Link to comment
Share on other sites

Intressant.

 

Kanske blir det lite väl skruvat om man kör enligt "vik&rita gubbe", att det inte blir något vettigt (vilket kanske inte var syftet heller). Men man kunde förstås göra så att man då får läsa vad alla tidigare skrivit, och sedan ta historien dit man känner/vill att den ska.

 

Kan bli intressant, om alla är med på plan, utan att någon allt för mycket ska spela apa och slänga in blågröna aliens och George Bush i ett tragikomiskt drama som utspelar sig på 40-talet. Blir mest bara trams. Men om alla försöker, kan det nog bli väldigt spännande att se var historien tar vägen.

Eftersom folk snabbt bildar sig en uppfattning av karaktärerna, och förmodligen gärna bidrar med egen vidareutveckling av dessa karaktärer, kan man förmoda att det leder till extremt komplexa, flerdimensionella karaktärer.

 

Kan bli kul. I'm game!

Link to comment
Share on other sites

kul att ni gillar den!

 

Simon: håller med dig om att manuset måste hålla sig någorlunda jordnära, och för att det ska gå (och att man ska få något som över huvud taget är inspelningsbart) så är det kanske bäst att nästa person får läsa in sig i manuset. kanske inte vad alla skrivit, men de senaste.

 

jepser: Jag tycker alltid att alla ska få vara med på vad det än gäller i livet. Grundtanken var väl någon sorts budget kortfilm som skulle kunna vara möjligt för alla som vill på voodoo film att filmatesera.

Vore kul att se många olika bidrag från samma matrial som många har varit med att skapa.

 

Om många vill vara med får vi väl sätta ett gräns på antal sidor som får skrivas per person.

 

Men jag vet inte..

 

 

ofstudios: Jo vi får komma överens om något.

 

förslag är toppen!

Link to comment
Share on other sites

Jordnära måste det inte vara. Det är splittrat och överdrivet crazy som kanske vore bra att undvika. Om det i ingressen står en blågrön alien och borstar sina blodiga tänder, så har vi kanske en svart komedi på G, om alla någorlunda följer "den röda tråden".

Link to comment
Share on other sites

Stafettskrivning är inget för mig, men jag tänkte ändå ge förslaget att börja med slutet och skriva bakåt. Så istället för att fråga sig hur det skall fortsätta så får man fråga sig vad som ledde fram till nuvarande situation. Det finns en hel del fördelar med det tillvägagångssättet.

 

/Jakob

Link to comment
Share on other sites

Kan bli intressant, om alla är med på plan, utan att någon allt för mycket ska spela apa och slänga in blågröna aliens och George Bush i ett tragikomiskt drama som utspelar sig på 40-talet. Blir mest bara trams. Men om alla försöker, kan det nog bli väldigt spännande att se var historien tar vägen.

Jag tror att om man försöker hålla en "seriös" ton i en sån här grej kan det väldigt lätt bli pretantiöst melodrama. Blågröna aliens och George Bush i ett tragikomiskt drama låter för mig som en skön kontrastering mellan karaktärer och story. Något jag mycket hellre kollar på eller läser.

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att om man försöker hålla en "seriös" ton i en sån här grej kan det väldigt lätt bli pretantiöst melodrama. Blågröna aliens och George Bush i ett tragikomiskt drama låter för mig som en skön kontrastering mellan karaktärer och story. Något jag mycket hellre kollar på eller läser.

 

Visst. Jag har inget emot om det blir tokcrazy ibland. Men att försöka skriva ett mer "seriöst" drama kan också vara intressant.

 

Jag kan gärna slänga in Grodan Boll i rosa pantalonger om det är på sin plats! ;)

Link to comment
Share on other sites

med jordnära menar jag mer att manuset inte ska ska sväva iväg till expoltioner, vattenmonster och matrixeffekter. sen får det gärna för min del vara hur skruvat som helst, så länge det är genomförbart för alla som vill filmatisera skiten. givetvis måste innehållet ha ett mål/tråd.

 

att skriva manuset från slut till början låter som en intressant ide.

du har inte lust att förklara fördelarna med det lite närmre jbergman?

 

Sen är min uppfattning att dom som är någorlunda stabila manusförfattare borde lägga grunden till början respektive slut. Det måste finnas ett bra tak och en bra grund?

vad tror ni?

Link to comment
Share on other sites

att skriva manuset från slut till början låter som en intressant ide. du har inte lust att förklara fördelarna med det lite närmre jbergman?

Jo, jag har sett en del av stafettskrivning, om än inte som manus, och det har så gott som alltid fallerat. Historien rör sig hur som helst, många författare är mindre intrsserade av att utveckla befintliga karaktärer än att föra in sin egna älskningar, ständiga förvecklingar och inga lösningar, och historien leder aldrig fram till ett slut. Oftast läggs det ned efter ett tag eftersom ingen ändå vet vart historien är på väg.

 

Jag tror att många av dessa problem skulle lösas om man började bakifrån. Dessutom speglar det bättre det faktiska arbetet när man skapar en historia. Det handlar sällan om att komma på vad som skall hända härnäst, utan att komma på hur vägen till ett redan utstakat mål skall se ut. Vi vet redan i början hur den romantiska komedin eller hur den amerikanska actionfilmen skall sluta, men vi vad som leder fram till det.

 

Ett kort exempel på hur det kan se ut för att göra saken tydligare:

 

Den första författaren skriver: Den sista utomjordingen faller ner död, genomborrad av en pil från Lisas armborst. "Puh", säger Kalle och fortsätter: "Jag är glad att du kom tillbaka". "Trodde du verkligen att jag skulle överge dig?" frågar hon, och de omfamnas i en passionerad kyss i solnedgången innan de rider iväg på sin vita elefant.

 

Nästa författare har nu ett antal frågor att besvara. Vilka är Lisa och Kalle? Varför har den en vit elefant? Vad gör utomjordingarna där, etc? Allt detta behöver han dock inte besvara.

 

Han skriver kanske: Anders kommer åkande på sin motorcykel i full fart och skriker åt Kalle att hoppa upp där bak. Kalle springer mot den och är nästan framme när Anders träffas av en energiprojektil och faller ihop som en förkolnad klump. Utomjordingen säger: "Alla har övergett dig, Kalle, och nu skall du dö!" Plötsligt hörs tunga steg närma sig. Utomjordingen vänder långsamt på huvudet och ser en vit elefant närma sig med bestämda steg. Uppe på den står Lisa som en siluett mot den nedåtgående solen. I händerna håller hon sin farfars armborst. Hon säger: "Vi har nog med våra egna problem på den här planeten utan att behöva stå ut såna som dig!" Hon avfyrar armborstet och träffar utomjordingen mitt mellan de tre ögonen.

 

Den här författaren introducerade en ny karaktär, Anders, men samtidigt tog han död på honom. Det är nu upp till resten av författarna att besluta om vem Anders är som dog så heroiskt i sitt försök att rädda Kalle. Och var har Lisa varit, och varför tror alla att hon övergett Kalle, och så vidare?

 

Och så forsätter det tills början är nådd...

 

Nu var det här förstås en ganska flippad historia, men den demonstrerar principen. En viktig faktor är att man inte försöker besvara alla frågor på en gång. Vi vet t ex fortfarande inte var den vita elefanten kommer ifrån, vilket är precis så det skall vara.

 

En karaktär som introduceras kan inte skrivas bort hur som helst av nästa författare, och man kan inte introducera element i historien hur som helst eftersom man även måste skriva in dess upplösning.

 

Den här modellen följer naturligtvis inte direkt principen för "rita och vik", eftersom den vinner på att varje författare har full tillgång till vad som redan skrivits, men det tror jag är ett krav i vilket fall som helst.

 

Vad tycker ni som är tända på ursprungsidén om mina tankar?

 

/Jakob

Link to comment
Share on other sites

Jag bumpar den här tråden genom att komma med ett tillägg. Lite om slut och början. Och om behovet av regler, även om de är implicita.

 

Min erfarenhet av stafettskrivande, som jag redan redogjort för, är att början är naturligt vag, som alla starter är eftersom man inte vet vad som skall komma härnäst. Det införs ofta en konflikt på ett tidigt stadium, men istället för att utveckla denna konflikt låter ofta nästa författare införa en ny konflikt och sopa den gamla mer eller mindre under mattan.

 

Slutet nås som sagt sällan, eftersom ingen klarar av att klura ut hur säcken skall knytas ihop på ett vettigt sätt. Däremot ligger det i formens natur att det är lätt att införa nya förvecklingar, som att låta huvudpersonen helt plötsligt hamna mitt i ett bankrån eller få för sig att flyga till Afrika. Om man tvunget vill ha ett slut finns det snart bara en utväg, nämligen att låta ett gäng B-52-or komma och spränga huvudpersonen i luften. Även om slutet inte är fullt så drastiskt så är slutet helt godtyckligt. Det finns inget naturligt sätt att i en stafettskrivning veta när man nått fram till en lämplig slutpunkt.

 

Det enda sättet att få en stafettskrivning att leda fram till något vettigt är att alla inblandade är extremt ense om vad man får och inte får skriva. Dessa underförstådda regler är dock så vaga att de sällan låter sig formuleras explicit.

 

Min teori är att man slipper detta problem genom att börja bakifrån.

 

I och med att slutet skrivs först är det givet och därmed okontroversiellt. Det inför även en mängd bindande element som måste figurera vid minst ytterligare ett tillfälle i historien eftersom alla element (karaktärer, prylar, platser, stil, intrigantydningar etc) måste introduceras eller planteras tidigare i historien. Som senare författare har man alltså inte helt fria händer, utan tvinga sig till det implicita regelverk som följer med varje narrativ. Vi befinner oss alltså långt ifrån den anarki som skissas ovan. På gott och ont.

 

Början på historien, alltså det som skrivs sist, är inte heller en godtycklig punkt i historien. Början är nådd när det inte längre finns några bindande element som en senare författare måste ta hänsyn till. När allt är introducerat har man nått början. Det finns naturligtvis fortfarande en risk att ingen författare vill nå denna punkt och därför fortsätter att föra in bindande element. En lösning på detta problem är att någon som övervakar samförfattandet (kanske den som skriver slutet, men inte nödvändigtvis) går in och introducerar alla element i historien, varvid början är nådd per definition.

 

Det kanske blev lite oklart vad jag menar eftersom kronologin går åt olika håll, och jag använder "introducera" i två helt olika betydelser. Fråga om det är några frågetecken.

 

Om det nu över huvud taget finns något intresse av att diskutera förutsättningarna för projektet...

 

/Jakob

Link to comment
Share on other sites

Jag tycker det låter kul. Det jbergman säger är nog helt rätt och som han säger blir det nog bara en ända röra om man börjar från början.

 

Men hur skulle en fördelning av skrivandet se ut, är det först till kvarn som får skriva vidare på manuset eller kan man skriva parallelt med varandra och välja det som blir bäst?

Link to comment
Share on other sites

haha... fler än jag som gått i liknande tankar alltså... men istället så slog jag mig ihop med en polare och har skrivit ett par dussin sidor med ledordet "när inspirationen tar slut så skickar jag över den"... den har dock stått stilla ett tag nu...

 

men med ett system som jbergman påpekar, med att börja från slutet låter extra intressant... någon börjar med slutet, sedan efter där runt 120 sidor måste början ha kommit...

 

Men som sagt... vem vill hålla i det hela och se till att en början/slut faktiskt kommer... och kommer detta filmatiseras eller stannar det som ett skriv-experiment? Skulle vara skoj att se en ordentlig inspelning:)

 

Jag e på!!! :e

 

Men mina tankar kan dra iväg långt åt det udda hållet ibland... :D

Link to comment
Share on other sites

heheh udda är är bra!

Men så långt som 120 sidor låter mastigt, kanske räcker med typ 10-15 om vi ska hoppas på att några ska försöka spela in det? :)

 

Kul att det har ett namn också, staffetskrivning låter lite vettigare än "skriv&vika-manus" :)

 

Tänkte att manuset kanske kan handla om ett eller flera ordspråk som riktlinje, vad tror ni om det?

typ, "liten tuva välta stora lass", "bygga höna av en fjäder", "gräva en grop för andra.." osv

 

hmm... hmm.....

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att man måste se till att dom som är med och skriver har nåt en viss nivå inom skrivande.

 

Antingen är kravet att man ska kunna enligt manus-standarden och kan visa det eller så sätter man nivån högre och kräver att man tidigare har lagt upp ett iallafall godtyckligt manus eller så.

Link to comment
Share on other sites

Jag tror att man måste se till att dom som är med och skriver har nåt en viss nivå inom skrivande.

 

Antingen är kravet att man ska kunna enligt manus-standarden och kan visa det eller så sätter man nivån högre och kräver att man tidigare har lagt upp ett iallafall godtyckligt manus eller så.

 

hmm, jo... men det låter lite tråkigt. Ok att alla ska ha läst igenom filmskola/manus och anstränger sig.

Isf är det ett gyllene tillfälle för folk att att bli bättre. tex jag själv.

 

Jag förstår hur du tänker, vore ju såklart det bästa för kvaliten. Men jag tycker att alla som vill ska få vara med ändå :)

Det kan bli skitbra ändå med lite tålamod och omskrivningar.

Link to comment
Share on other sites

hmm, jo... men det låter lite tråkigt. Ok att alla ska ha läst igenom filmskola/manus och anstränger sig.

Isf är det ett gyllene tillfälle för folk att att bli bättre. tex jag själv.

 

Jag förstår hur du tänker, vore ju såklart det bästa för kvaliten. Men jag tycker att alla som vill ska få vara med ändå :)

Det kan bli skitbra ändå med lite tålamod och omskrivningar.

Filmskolan är ett bra filter, så de som inte har en ända aning försvinner men det där man att ha ett manus är inte ett måste från min sida, vet inte ens om jag skulle platsa själv.

 

Men är det någon som känner sig manad att styra upp det här med hjälp av oss i den här tråden?

Link to comment
Share on other sites

Jag tycker att denna idé inte ska sätta fokus på formatieringen, utan det konstnärliga - storymässiga/karaktärmässiga. Men självklart ett plus om någorlunda alla skriver på någorlunda samma sätt.

 

Kanske självklart, men det vore väl idé att ta in "anmälningar", så man vet hur många som är med på tåget. Sedan bestämmer man ungefär hur långt manuset ska vara - säg 100 minuter plus/minus 10min. Alltså tot ca 100-110 sidor. Sedan delar man antalet sidor med antalet författare, så får vi ett ungefärligt antal sidor/person. Då vet man också när man börjar närma sig "början" på historien, så att saker och ting kan ha en någorlunda jämn dramaturgisk utveckling, retrospektivt...

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...