Simon W

Det är inte meningen att Anders ska veta att Tina kanske funderar på att vara otrogen eller nåt. Ville bara visa för publiken att Tina halvt om halvt funderar på att lämna Anders. Hon är på väg bort. Kärleken är död. Visst, det är intressant. Jag ville dock bara skapa en framåtrörelse. Vi vet ju inte om Klara såg fotot, utan bara att hon uppmärksammar det knöliga papperet på diskbänken, och rör sig mot det. "Till slut blev kanske hotet verkligt även för Klara". The plan backfired. Typ. Att en så kort historia kan bli så svår att få ihop! ;)

Den första scenen i denna version är inte en flash forward utan, just som du skriver, något som hände typ ett halvår tidigare (sommar, Tina har kort hår). Jag gillar inte skyltar typ "fem månader senare", så jag ville enkelt, kanske FÖR enkelt, beskriva att tiden gick. Tanken med första scenen var att jag ville visa att hotbrev skickats tidigare, med "gott resultat" för Anders... Men tiden gick, läkte de tillfälliga såren, och nu är de tillbaka - tragiskt kallt och tyst dem emellan. Följdaktligen skickar Anders ett nytt hotbrev. Hur som helst? Jag skrev inte det i manuset, kanske borde, men i slutscenen är det nog tänkt att kameran zoomar in på Anders ansikte, dröjer kvar, hans lyckliga leende (ett diaboliskt flin måhända?), kanske hans ögon, för att därigenom mer subtilt visa på den skyldige. Där låg också en del av min tveksamhet till förra slutscenen (Tinas sömngång) - det blev lite väl "over the top" och "in your face". Jag förstår, och håller kanske med, men mitt syfte var inte att skriva en spännande historia, utan en tragisk historia som tar en hemsk vändning. En liten hemsk bagatell till kortfilm. Antagligen skulle jag kunna bygga vidare på idén, låta den svälla ut den till 30-40 sidor kanske, men det skulle kännas som att koka soppa på en spik. Historiens kärna är ju bara "under delat hot glömmer vi tidigare ovänskap". Ville visa på död kärlek, som väcks till "liv". Men jag kanske får tänka om. Det är skoj att du tror på historien... Men om jag nu skulle få ihop det till slut kommer nog inte jag göra nån film av det, om än det kanske borde bli en. Manus är min grej. Har varken kunskap eller ambition att filma det själv. Men om nån annan är intresserad... ;)

Oops... Ursäkta. Glömde.

Titel: Håller du min hand? Voodooversion 2 (voodooversion 1 http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=14516) (voodooversion 3 http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=14793) Tina och Anders lever tillsammans med deras dotter Klara. Deras kärlek tycks död... Eller finns det hopp? Lite ändringar som kanske gör hela skillnaden! Ser fram emot att höra vad ni tycker, gott folk. Håller du min hand-version 2.pdf

Jag tror på Jackson, oavsett vad han visar på duken. Tintin handlar ju inte om djupa personporträtt, utan action och mysterier. Så jag är hoppfull. Men det står och faller på castingen...

Precis vad jag trodde! Dom är sympatiska killar, ska du veta! :)

Ja visst det var taffliga sånger, som vanligt. Men bara så ni vet - om vi tagit bort alla öststaters röster i årets tävling, så hade Serbien ändå vunnit... http://www.expressen.se/noje/1.678574

Jim Cameron sa, allmänt angående skräckfilmer - "there's a difference between fear and disgust" (ungefär) Filmer som fokuserar på äckel och smärta är sällan skrämmande, bara obehagliga. I samma stil som obehaget man får när man kikar in hos obducenten, eller slakterier. Usch. vad äckligt. Dessa filmer är nästan utan undantag alltid bättre i början, innan vi får möta allsköns onda varelser. Filmer som däremot inte fokuserar på äckel och smärta tycker jag är de mest kraftfulla skräckisarna. Den japanska skräckvågen (när den var fräsch). The Shining (lillkillens cyklande i korridorerna - huga). Blair Witch Project (smart film, som INTE gick ut på att visa något). Första Alien. Förväntan om smärta och äckel är mycket kraftfullare än en redovisning av smärta och äckel. Att visa monstrena är att i viss mån underskatta publiken. Men självklart, många gör väl skräckisar för att dom är intresserade av monstersminkning och effekter. Synd att då inte redovisa sitt hårda, lustfyllda arbete... Det är väl helt enkelt "enklare" att visa äckel och smärta, än att skapa stämning som endast pekar på äckel och smärta, obestämt och krypande. Tror och tycker jag.

SÖK FÖRST med sökmotorn innan du startar en ny tråd. Om du bara scrollat en bit ner längs sidan hade du hittat den här tråden: http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=14276 Du är nybörjare, så våra moderatorer förlåter dig säkert.

Jag tror jag kommit på hur version 2 ska vara. Björnen kom och hjälpte mig. ;) Tack för hjälpen!

Lägg av nu va! Det här är en tråd om Evil Dead. Personliga påhopp kan ni syssla med via PM, eller inte alls!

Gillade Some Kind of Monster starkt. Tydligen av andra anledningar än mr Feldman... ;) I många situationer är vuxna stora barn (och i många andra situationer är barn små vuxna). Det är ingenting som gör Metallica till pajasar, idioter eller "otrovärdiga". Dom är människor, varken mer eller mindre... tack och lov, eftersom DET gör dem trovärdiga. ... Tycker jag. Det behöver inte bli en debatt om det här. Vi vet var vi står. ;)

taZ, jbergman, StenR - Kul kritik! Inspirerande! Vad jag ville med historien var berätta om det tysta livet makar kan dela. Ville med enkla scener beskriva deras situation - hur mannen i det här fallet nog fortfarande älskar sin fru, medan kvinnan i sin tur stannar och kämpar kanske främst för dotterns skull. Djupt tragiskt historia, där den enda glädjekällan är dottern. Jag ville ta in tittaren i deras liv, och sedan titta på när mannen gör det desperata, patetiska och hemska för att tvinga tillbaka kvinnan i hans armar. Angående slutet så var jag osäker. Det kändes lite väl teatraliskt, "out of place" och liksom billigt. Men jag ville göra ett försök, en testscreening - se hur opinionen reagerar. Nu vet jag. ;) Att ha slutet först vill jag nog inte. Förstår tanken, men det är lite lättköpt, tycker jag. Jag ska nog hellre fundera på framåtpekande detaljer, stegra historien mer innan slutet. Samtidigt gillade jag rytmen i början - tristessen, vardagslunken. Nej, det är inte på något sätt självbiografiskt, ifall nån undrade (och oroades)

Alright. Fair'nuff.

Det Femte Elementet ... igen (säkert tionde gången). Riktigt skön, visuell film. Banal, men kul. Bra spelat på alla kanter. Härlig klassiker från studenttiden... Brings back sweet memories... Borde inte Luc Besson komma igen med nåt bra snart?

Tack! Alltid roligt att höra. Men det är också alltid skoj och givande att få lite kritik. Tycker du att manuset är färdigt, eller är något otydligt? Onödigt? Är slutet glasklart? Framförallt - behövs sista scenerna, epilogen? Jag är osäker där. Men tack för det positiva omdömet! Som sagt, alltid roligt! EDIT: Jag tänkte att ett melankoliskt, vackert piano ska ligga över, och binda ihop några av de dialoglösa scenerna.

Jag tycker Spinal Tap täcker allt... :) Nej. På vilket sätt är den bra? Vad fokuserar den på?

Tack! Angående kortet håller jag med. Var osäker på om det behöver stå något alls. Det blir kanske ändring. Fortsättningen? Det är en kortfilm. Jag tänkte inte ha någon fortsättning. ... Men i och för sig. ;) EDIT: Det här är INTE tänkt som en del av stafettskrivarprojektet, ifall du trodde det. :)

Tummen kan ju vara lättare att få ut om man staffetskriver en storyline (med slutet först), typ en sida var. Och därefter stafettrenskriver det till ett manus.

Yngwie rocks!

Stackarn. Men jag imponeras av alla som lyckas göra en film. Jag kan bara knåpa ihop manus. Go Munthe!

Simon and Simon Nån som kommer ihåg den? Gillade den som grabb, av uppenbara anledningar. Särskilt titelmelodin. ;) Annars... V Twin Peaks Simpsons Vänner Den Svarta Cirkeln

Tips. Fundera på vad som gör att man hejar på Charles Bronson i hans "tuff jävel"-filmer. Eller karaktärerna i Sin City. Eller Travis Bickle i Taxi Driver.

Knappast nån betalning (om det förstås inte handlar om att samskriva ett manus). Tjänster och gentjänster, som jag ser det. Och om gentjänten aldrig kom, so what. Voodoofilm är till för att läras och lära! Men man vill ju självklart synas i end credits... ;)

Jag skulle nog kanske funderat på att dumpa manusidén... men eftersom du vill jobba vidare på den här historien (respect), så bör man väl ge råd, någorlunda inom historiens ramar. Leo bör nog ha något hedervärt någonstans, som syns ibland. Nu är han en "tuff jävel" redan från första början. Den första scenen kanske borde visa Leo innan han genom hämndbegäret blev en "tuff jävel". Eller att man har en eller ett par flashbacks nånstans, som visar hans och moderns relation innan allt sket sig. Det måste inte vara överdrivet idylliskt, men någorlunda varmt, vardagligt, fint - mor och son. Dessutom kan detta också skapa en stark kontrast mot resten av handlingen, och det sadistmonster hämndbegäret förvandlat honom till. Han var en ganska reko kille. Och kanske borde du kolla hur man formaterar manus. Centrerad dialog är inge vidare...