Simon W

Om folk vill lägga typ 1½ timme på att se ens film, så måste det väl vara lite smickrande. Det finns väldigt mycket annat man kan lägga 1½ timme på... Men jag håller med - att betala är absolut schysstast! No question.

Jo, men om man som publik inte bryr sig, pga av att det inte finns någon att "heja på", då bryr man sig inte. Hämnd i film är inte ljuv i sig själv. Det är protagonistens sympatiska personlighet, i relation till antagonistens onda, som gör den ljuv. Men om syftet med manuset inte är att man ska bry sig om karaktärerna, så låt gå. Räkna bara inte med att folk ska bry sig...

Förstår precis. Och "Awake" heter den. Att få pådyvlat något är sällan en god början för en positiv musikupplevelse. För mig var det inte en "musiker" som tipsade om Dream Theater (som det stavas ;)), utan en tjomme som allmänt gillade hårdrock, och tyckte DT var spännande. Så det var ganska förutsättningslöst jag lånade och lyssnade på Images & Words (1992) och Scenes From A Memory (1999) för första gången. Med den begreppsvärld jag hade, så associerade jag vissa teman i deras musik till Queensrÿche främst... men kort därefter stod de på egna ben, och lyfte på mäktiga vingar! Nåja. Jag vet att de inte är gudar. Faktiskt. :)

Titel: Håller du min hand? Voodooversion 1 (voodooversion 2 http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=14589) Anders och Tina lever tillsammans med deras gemensamma dotter Klara. De två har dock glidit ifrån varandra. Kan de hitta tillbaka? En kortfilm om saknad och längtan, som går för långt... -Håller du min hand--.pdf

Nä, men det lät som din motivering till varför den är så bra. Men strunt samma, vi är nog på samma våglängd. ;)

Missförstå mig inte - jag gillar Evil Dead också... men är den bra eftersom den var svår att göra, att vi bör imponeras av prestationen? Jag tycker den är bra för vad den är, inte i dess produktionsmässiga kontext. Visst, självklart är det imponerande att han fick ihop denna klassiker med så begränsade medel. Men det gör inte filmen bättre för mig. Den är bra i sig själv, utan kunskap om hur svårt det var.

Varför JAG gillar Dream Theater? Ja, för att förklara det måste jag nog redogöra för hela mitt liv, men det har jag och du varken tid eller lust till... Men kort sagt kommer jag från en musikerfamilj. Musik har alltid varit viktigt i mitt liv - både att spela och skapa, och lyssna. Och 2002 blev jag frälst - Dream Theater kom in i mitt liv. Några anledningar: * De är musikaliskt mångsidiga. De kan göra en ballad med stråkar trovärdigt, liksom en blytung rockdänga. * Deras texter är intressanta, angelägna, personliga. Inte en massa stentrista berättelser om fiktiva hjältemodiga kungar och dumma drakar. Här och nu behandlas, den mänskliga naturen, vårt inre liv, vårt samhälle, kärlek. Sånt har jag alltid gillat. Inga trista hårdrockslater i texterna. Inge trist sex n' drugs. * Deras konserter är inte sällan tre timmar långa, och deras låtar är långa de också. Men det blir aldrig tråkigt, eftersom de är så fantastiskt generösa och uppfinningsrika musiker. Mellan punkt A och B kan man ta en logisk linje, men dom undersöker om det inte finns flera andra sätt att ta den. Fågelvägen är sällan roligast. Kul, associativ musik. * John Petrucci (gitarr), Mike Portnoy (trummor), John Myung (bas) och Jordan Rudess (keyboard) tillhör toppskiktet på sina respektive intrument. Rent tekniskt är de en fröjd att se och lyssna på. * Dream Theater är väldigt chosefria. De har inga balla, tuffa scenkläder, ingen pyroteknik och rök, inga hårdrockmanér, poser. Bara musik. De behöver inget "smink" för att nå fram med sina shower (jo, de har iofs ofta en jätteskärm bakom scenen, med associativa bildspel). Tja, de passar mig som handen i handsken. Så enkelt är det. Men jag gillar mycket annat också. Whitesnake, Jamiroquai, Pearl Jam, Depeche Mode, tidiga Yngwie, Kent, Black Sabbath, osv. Ingen musikstil täcker mitt musikintresse.

Den som söker, han letar

Då är jag med. ;) Men jag tycker nog att din fråga faller på sin egen orimlighet, eftersom alla hårdrocksgrupper har en subgenretillhörighet. Och om det innebär att termen "hårdrock" är urvattnad, så okej. Det gör inte mig nåt. "Hårdrock" är ju bara en term. Musiken i sig står utanför, bortom den. I "inför eurovisionfinalen" på svt, sa panelen att finlands bidrag i år (Hanna Pakarinen) var hårdrock, liksom fjolårets finska bidrag (Lordi). Ear of the beholder. Men i subjektivitetens namn säger jag väl vad jag tycker. Dom som, för mig, träffar hårdrockens bullseye, är Judas Priest. Men mina största favoriter är dock, som tidigare nämnts, Dream Theater.

Ehm... Okej, jag var lite ironisk med den första meningen. Självklart räcker inte dist. Jag drog det till sin spets. Hädanefter ska jag alltid skriva ett ;) efter ett ironiskt inlägg. Man kan ju inte förmoda att alla förstår... ;) Men tro det eller ej - du kan hitta hårdrockens grunder i många tidigare musikstilar. Alla musikstilar står på tidigare musikstilars axlar. Att tro något annat vore naivt.

Dagens hårdrock har många källor. (Lägg till dist och depraverade texter, och du har hårdrock.) Blues, klassiskt, hiphop, storbandsjazz... för att nämna några få.

Visst är det skönt att skriva av sig, jmalmsten? ;)

Var tvungen ladda ner det till slut... :) Håller med samtliga ovanstående kommentarer. Men låt er inte nedslås. Lär er hantverket och kom igen! ;)

Är det inte ironi då?

Vet väl inte om alla känner sig straffade...

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1062102,00.html Intressant artikel i ämnet.

The Holiday Ja, jag lät frugan bestämma film den här gången... För en lyckad romantisk komedi bör man följa receptet till punkt och pricka. Eller inte... för the Holiday följer det slaviskt, och det smakar TOTALT fantasilöst! Blä, vilken "mysfilm". Jack Black räddade den från totalt haveri med sin okonventionella nuna... JB var väl också det enda okonventionella med filmen. Hade det varit Hugh Grant hade jag vomiterat i chipsskålen. Och då har jag vanligtvis inget emot vår käre Hugh. Inte heller Cameron Diaz, alls, men här var hon bara en smilfink. O fasors dystra boning vilken soppa! Rekommenderas EJ... Men den funkar säkert på en dejt, om tjejen ifråga är måttligt filmintresserad, och du kan hålla inne med alla hånfulla skratt som denna film förtjänar. Och lång var den också!! For the record - frugan hade också svårt för spektaklet. Så hon är förlåten. Så. Nu har jag skrivit av mig. Och utfärdat en varning - beware!

Vi förstod nog att det var förstå gången ni skrev ett manus. Om man aldrig skrivit manus förut bör man någorlunda lära sig det först, innan man postar det till allmän beskådan. Alltså borde ni kika på hur man skriver manus, under fliken "Filmskola"

Tänkte att det var uppenbart.

Dom kanske har en irriterande och barnslig uppmaning att inte skräpa ner, eftersom det är irriterande och barnsligt att skräpa ner.

Håller med, och inte. Jag tror någonstans att filmskapande är terapi, för skaparen själv och/eller den tänkta publiken. Man vill behandla ämnen som man anser angelägna - visa på problem, visa på följder, visa på lösningar. Upplägg i sci/fi och skräck är ju inte sällan metaforer för något i samhället, i vardagen, eller alldeles bakom hörnet. Jag förmodar att man är på något sätt engagerad i de ämnen man tar upp (i förstaperson, andra- eller tredjeperson) annars skulle man inte ta upp dem. Självklart kan första ingivelsen till att skriva tex ett sci-fi/skräckmanus vara att skriva en cool, hemsk, nervkittlande berättelse, och kanske bli lite kändis på kuppen, och få hålla på med film... Men det man fyller manuset med har ju alltid koppling till världen omkring, och främst en själv. Det man de facto stoppar i manuset väljer man själv. 100% subjektivitet.

Man får inte ta in en inspelningsutrustning i en biosalong. Plain and simple.

Shaun of the Dead Vilken kanonfilm asså!! Bättre än Hot Fuzz. Historien höll ihop mycket bättre, och allt var så jäkla skönt och skruvat att jag faller ner på knä! Simon Pegg och Edgar Wright är ju genier! I alla fall en genial mix - romkom/zombies! Lite som Braindead, fast med en nypa mindre gore. ;) Kalas! Klockren! Toppbetyg!

Ok, då är vi två som föreställer oss det. Kort sagt - min lust för staffetskrivande har nog sipprat ner i slasken. Pysslar nog på mina egna projekt istället.

Det förstås. Har inte sysslat med rollspel, så det var inte uppenbart för mig. :)