ghijohansson

Då nybörjare ibland frågar vilken utrustning som de bör köpa så har jag sammanställt mina synpunkter. Så får ni andra lägga till era synpunkter. Jag menar att personer frågar vad de ska köpa för att komma igång med filmande. De som redan filmat en hel del brukar ju ha bättre koll på vad de behöver köpa. - Billigast är givetvis att låna i stället för att köpa. Drygt halva Sveriges befolkning bor inom rimligt avstånd från någon filmskaparförening. Många av dessa föreningar har möjlighet att låna ut utrustning till sina medlemmar. I många fall bedriver föreningarna dessutom TV-sändningar. Jag menar lokal-TV i kabelnät. Där finns alltså även möjlighet till visning av egenhändigt gjorda filmer, om filmerna är av allmänt intresse. - Nåväl, köpa utrustning. Angående hur bra utrustning du behöver så är publikens prioriteringar som följer. Prioritering nummer ett är att det är lätt att höra vad människor säger. Vilket är svårare än det låter. Grovt förenklat kan man säga så här. Vid inspelning är det någorlunda lätt att se på kamerans bildskärm om bilden är okej, men det är betydligt svårare att höra i hörlurarna om ljudet är okej, därför att det finns ofta distraherande ljud på inspelningsplatsen. Dessutom låter ljud olika beroende på vilka högtalare eller hörlurar som används. Prioritering nummer två är att bilden inte skakar. Därför ska kameran stå stadigt när så är möjligt. Ja, handhållen kamera ger mer "liv" i bilden men publiken tycker faktiskt att handhållen kamera används för ofta. Att publiken kommer med sura kommentarer kring andra tekniska tillkortakommanden är sällsynt. Så om du lyckas undvika de två missöden jag just nämnt så lär du nog ej behöva bekymra dig för andra missöden. Just det ja, reklamen brukar framhäva upplösningen men i verkligheten är det annat som gäller. När det sedan gäller distributörers krav på tekniska standarder så är situationen som följer. För uppladdning på Youtube, Vimeo och andra hemsidor så kvittar det i praktiken vilken kamera som använts. Föreningsdriven lokal-TV föredrar just nu att få material med upplösningen 1280*720. De distributörer som betalar för visningsrätt köper i praktiken knappt något från nybörjare, så bekymra dig inte om deras krav förrän du fått mycket rutin. - Bästa prestanda till lägsta pris betyder i praktiken att köpa utrustning som kan sägas vara instegsmodellen för professionell filmning. Om sådan kamera ställs in på "allt auto" så är den lika lätt att använda som en kamera för amatörer, men ger ändå bättre bild och ljud. På inspelningssidan innebär sådan utrustning i praktiken följande : Billigaste kamera som har XLR-kontakter för att få professionellt ljud. Brukar kosta 15-20,000:- hos billigaste postorderbutik. Och för allt i världen, offra några hundralappar på ett UV-filter. För att slippa repad lins. Trebent videostativ för 3,000:- Därtill mikrofon. Men vilken mikrofon som ska köpas beror på vad den ska användas till. För inspelning av spelfilm, både kortfilm och långfilm, så är det normala att använda riktmikrofon. Den mikrofonen placeras så att den ej syns i bild, och den som talar ska var placerad 0,5-1,5 meter rakt framför mikrofonen. Den som talar ska dessutom vara vänd mot mikrofonen. Billigaste riktmikrofon med XLR-kontakt kostar närmare 2,000:- från billigaste postorderföretag, och är alltså tillräckligt bra för att användas professionellt. Så du kan köpa utan att provlyssna. För dokumentärfilm kan det vara mer relevant med reportagemikrofon. Jag menar den typ av mikrofon som TV-journalister håller i handen framför den talande så att mikrofonen syns i bild. Några hundralappar räcker för att få tag på en hygglig sådan mikrofon. Enklaste sättet att köpa är som följer. Tag med videokameran till några butiker som säljer hemelektronik. Gör provinspelningar med de mikrofoner som säljaren plockar fram. När du sedan kommer hem så lyssnar du på inspelningarna för att få en uppfattning om vad som duger. Därtill finns mikrofoner som fästs på intervjuobjektens kläder så att de syns i bild. Dem har jag sämre koll på eftersom jag ej använder dem, men räkna minst en tusenlapp per mikrofon. Ja, det finns fler typer av mikrofoner, men jag fann det bäst att begränsa mig till de vanligaste typerna. - Ja, det finns utrustning för att spela in ljud trådlöst. Då kopplas mikrofon till radiosändare, medan radiomottagare kopplas till kameran. Räkna minst en tusenlapp i merkostnad per mikrofon. Dessutom finns separata ljudinspelare. Med inbyggd mikrofon respektive med mikrofonkontakter. Kostar 1-10,000:- De populäraste kostar sisådär 4,000:- - Angående andra prylar. Vad du behöver köpa beror på din situation. Enklast är om du börjar med att skaffa det ovanstående, därför att när du kommit igång med ditt filmande så märker du vad du mer behöver. Så se till att du har minst en tusenlapp undanlagt för oförutsedda utgifter. Och en del prylar kan byggas som gör-det-själv-projekt. Själv skaffade jag mikrofonbom genom att offra 179:- på att köpa ett teleskopskaft, varpå jag fick ett mikrofonfäste från en ljudtekniker. - Och så redigering. Videoredigering kräver mycket datakraft, så ju högre upplösning och ju högre bitrate din kamera levererar, desto kraftfullare (läs : dyrare) redigeringsdator behöver du. Hög bitrate betyder även att du behöver stor hårddisk. Själv spelar jag in med upplösningen 1920*1080 och med 24 Mbps i bitrate. Det är en relativt hygglig komprimiss. Det går att redigera med en Intel core i5 processor. Men för att skapa en minut färdigredigerad film så behövs flera gigabyte ledigt utrymme på hårddisken för att allt råmaterial ska få plats. Och hårddisken arbetshastighet är en flaskhals. - Vilket videoredigeringsprogram bör väljas? Det finns gratis redigeringsprogram, men inget av dem har blivit populärt. Några av dem har jag själv provat som hastigast, varpå jag valt att fortsätta med betalprogram. Det finns ungefär 10 stycken redigeringsprogram i prisläget runt 1,000:-. Själv använder jag Adobe Premiere Elements. Det är det populäraste programmet i den halvprofessionella prisklassen, och det är dessutom utformat så att det ska vara lätt att lära sig. Angående "lättanvänt". Det är vanligt att ovana användare "svär ve och förbannelse" över sitt redigeringsprogram. Så skaffa dig användaridentitet på ditt redigeringsprograms användarforum. Bli dessutom gärna även medlem i någon lokal filmskaparförening. Därför att då kan du fråga andra användare. Eller bli kompis med någon som är van vid samma redigeringsprogram. Dessa program är kompetenta, men det finns en begränsning. Programmen kan ej hantera de videoformat som de dyraste videokamerorna spelar in. Om du har möjlighet att låna dyr kamera så får du se upp. Kruxet är att alla kameratillverkare avgör själva vilka videoformat som deras kameror ska spela in. När jag senast köpte videokamera så övervägde jag 5 olika kameror, men för en av dem insåg jag att mitt redigeringsprogram skulle inte kunna hantera det videoformat som kameran spelade in. - Är det rimligt att i stället välja professionellt redigeringsprogram för att vara säker på att kunna redigera så många olika videoformat som möjligt? Nja, det är svårare att lära sig använda ett professionellt redigeringsprogram än ett halvprofessionellt. Men om det i din närhet finns någon som gärna lär ut till dig så är det problemet inte så våldsamt stort. Dessutom är de professionella programmen dyrare. Prislistan börjar runt 3,000:-. En vettig tumregel är att den som skänker bort visningsrätten till sina filmer klarar sig med halvprofessionella program, men den som har intäkter bör välja ett professionellt program. - Ljudredigering handlar inte bara om att ha redigeringsprogram. Ljud låter nämligen olika beroende på hur det spelas upp. Professionella ljudredigerare använder därför dyra högtalare som är "studio grade". Varpå de för säkerhets skull även spelar upp ljudet på olika billiga enheter. Professionella ljudredigerare sitter dessutom i rum som är specialbyggda för att underlätta redigering. Så att redigera professionellt är dyrt. Men det går att komma långt genom att göra så här. Ljud låter olika med hörlurar respektiva högtalare. Dyra respektive billiga prylar återger dessutom ljudet olika. Och två prylar som kostat lika mycket kommer ändå att låta olika. Så jag spelar upp ljudet med datorns inbyggda högtalare samt med ett par högtalare som jag köpt för 99:-. Dessutom lyssnar jag med ett par earphones köpta för 10:- och med ett par hörlurar köpta för 399:- Just det, alla fyra låter olika. Dessutom gör jag så här. För att kolla om oönskade ljud hörs för mycket så vrider jag upp volymen en aning för högt. För att kolla om önskvärda ljud hörs för lite så vrider jag ner volymen en aning för lågt. Inte så tidsödande som det låter. Min metod kommer du långt med. Men kom ihåg följande. Billig utrustning har svårt för att återge låga ljudfrekvenser. Exempelvis åska eller vindbrus. Så det är en god idé att ta med den färdiga videofilen till något ställe där du kan lyssna med dyra högtalare.

Då jag ej själv använder ipad så är jag egentligen fel person att svara, men eftersom ingen annan svarat så. Wikipedia har en lista med videoredigeringsprogram. Kolla där. Obs dock att senast jag kollade listan så var den minst sagt dåligt uppdaterad.

Sannolikheten att någon nappar är relativt liten så förslagsvis kontaktar du de gymnasieskolor i din närhet som har filmutbildning. Det finns nämligen en viss sannolikhet för att filmläraren söker manus.

Jag blev nyligen tillfrågad om erbjudandet fortfarande gäller. Därför fann jag för gott berätta att det fortfarande gäller.

Sannolikheten att någon nappar är relativt liten så förslagsvis kontaktar du de gymnasieskolor i din närhet som har filmutbildning. Det finns nämligen en viss sannolikhet för att filmläraren söker manus.

Efter "sju sorger och åtta bedrövelser" börjar mitt långfilmsprojekt närma sig slutet. Reklamfilm finns här : Kommentarer välkomnas. Ja, jag är väl medveten om att filmen ser minst sagt egendomlig ut. Ingen överraskning för dem av er som läste Sydsvenskans reportage från inspelningen. Ja, jag vet i högsta grad att regissören själv är den som är minst lämplig att skapa en reklamfilm men jag hade inget val eftersom jag lider brist på medarbetare.

Vad menar du med att det är dött i Skövde? Jag frågar därför att efter att ha läst din postning så besökte jag lokal-TV-stationens hemsida är där påstås det att TV-stationen sänder idag.

Du bör ange på vilken ort det hela ska göras. Samt vilken förening det gäller. Dessutom föreslår jag att du kontaktar de gymnasieskolor i närheten som har filmutbildning.

Flera föreningsdrivna lokal-TV-stationer sänder kommunfullmäktigesammanträden. Förslagsvis frågar du dem om hur de hanterar tekniken.

Det finns många personer i din situation. Därför finns det företag i USA som hjälper unga författare, mot betalning. Men för allt i världen, läs på innan du utnyttjar den möjligheten. Annars lär du bli besviken. Dessutom, ju mer praktisk erfarenhet du skaffar av filmskapande, desto lättare för dig att avgöra om din idé verkligen är så bra som du tycker just nu. Själv håller jag just på att avsluta skapandet av min andra nollbudgetlångfilm, och jag tycker jag lär mig en hel del på det sättet.

Då någon ibland postar angående finansiering av filmande så gjorde jag en sammanställning av mina synpunkter. - Att få konsulentstöd till långfilm är svårt. Dels måste man ha företag. Dessutom måste man ha en producent som redan varit producent för två långfilmer som lyckats få biografdistribution. Regissören ska dessutom helst ha tidigare erfarenhet av långfilmsregissering, eller ha motsvarande erfarenhet. Manusförfattaren ska helst ha tidigare erfarenhet av att skriva manus till långfilm som faktiskt blivit inspelad, eller ha motsvarande erfarenhet. Det finns dock ett kryphål. Sök kortfilmsstöd. Då räcker det att ha företag. Gör sedan filmen längre än planerat så att den får långfilmslängd. Möjligheten har faktiskt utnyttjats. Men obs, försök bara med detta om du vill göra barnfilm eller dokumentärfilm. Dessutom finns två påtagliga nackdelar. Med en begränsad budget så lär timpenningen bli bedrövlig. När filmen är färdig lär det knappast finnas några pengar till distribution, så det lär bli minst sagt få biobesökare. - Regionala resurscentra satsar ibland 100,000-tals kronor på långfilm skapad av oetablerade filmare. När jag gjort statistisk analys så har jag funnit att de är benägna att satsa på alla som har tillräckligt bra manus. Det förutsätter dock att du har företag. Dessutom är de benägna att satsa på de filmer som har relativt lite publikpotential. Och de vill ha festivalvisning. Samt att åtminstone en biograf visar filmen vid minst ett tillfälle. Så risken finns att "det kostar mer än det smakar". Och räkna med att det blir inga pengar till löner. - Crowdfunding har ju diskuterats en hel del sedan internet slog igenom. Och visst har ett antal filmer skapats på det sättet. Men när en film är färdig så är ju målsättningen att dra in så mycket pengar på visningsrättigheterna att de som satsat pengarna blir glada. På den punkten finns problem. Dessutom, långtifrån alla som provar crowdfunding lyckas få ihop lika mycket pengar som de hoppats på. - Att sälja visningsrättigheter till sin egenhändigt skapade långfilm är svårt. I praktiken får du räkna med att inget svenskt företag kommer att vilja distribuera din långfilm på bio. Och videomarknaden är i fritt fall. Vissa svenska filmskapare har dock gjort sina långfilmer tillgängliga på engelska. Endera engelsk textning eller dialogen intalad på engelska. För våldsamma filmer kan du schablonmässigt räkna med att den maximala vinsten blir en miljon kronor. I praktiken är det dock bara 1/10 av alla långfilmer som ens spelar in sina teknikkostnader. För andra typer av nollbudgetlångfilmer kan du i stället räkna med att sannolikheten schablonmässigt är 1/100 att du lyckas få in så mycket pengar att det täcker teknikkostnaden. - Offra en blygsam summa på att spela in ditt egenhändigt skrivna långfilmsmanus. Förvandla sedan berättelsen till teaterpjäs. Sälj spelrättigheter. Jag menar, genom att du har filmen att visa upp så blir det ju lättare för teatrarna att göra en bedömning av din berättelse. Använd pengarna till att finansiera nästa film. Upprepa proceduren med den filmen. Osv. På internet finns listor över teatrar i Sverige och i Svenskfinland. Det är några hundra som det är meningsfullt att kontakta. Så arbetsinsatsen är överkomlig. Och att förvandla långfilmsmanus till pjäsmanus bör bara ta i runda slängar 100 timmar. Ett krux är att kulturpolitiken har gjort så att berättelser för barn är lättast att sälja. Av de 150 svenska nollbudgetlångfilmer som jag känner till så finns ingen barnfilm. Nåväl, det finns efterfrågan på teaterpjäser som är lättsamma men inte för barn. Har du ett sådant manus så kan du försöka sälja in det. Räkna med att en mindre andel av de teatrar som du kontaktar kommer att läsa ditt manus. Men bara 5 % av alla svenska nollbudgetlångfilmer är lättsamma. Tillhör din film de 95 % av svenska nollbudgetlångfilmer som är allvarliga och för en vuxen publik så blir det svårt att utnyttja detta förslag. Men för all del, om du lyckas sälja spelrättigheter till en enda teater så kan du räkna med minst 100,000:- i royalty. - En besläktad variant är som följer. Kontakta någon som skrivit teaterpjäs. Erbjud dig att spela in pjäsen som långfilm, om rättighetsinnehavaren betalar teknikkostnaderna. Poängen är att det blir lättare för rättighetsinnehavaren att sälja spelrättigheter till ännu fler teatrar om berättelsen finns som film. Så det finns en poäng för rättighetsinnehavaren. Obs dock att du lär bli tvungen att skriva om rejält. Det som är optimalt för pjäs är långtifrån alltid optimalt för film. - Ideella föreningar kan få bidrag till massmediala insatser. Själv fixade jag en gång så att en patientförening fick 50,000:- från Anders Miltons psykiatriutredning. Varpå jag stod för filmandet. Allmänna Arvsfonden har finansierat en del anti-mobbing-filmande. Nackdelen är att det är relativt begränsade penningsummor som kan skaffas på detta sätt. I praktiken långt under miljonen. Fördelen är att du behåller copyright till det du filmar. Du behöver inget företag eftersom föreningens kassör står för bokföringen. Du behöver inte redovisa intäkter för donatorn. Redovisningen består i praktiken av att du skickar donatorn ett exemplar av filmen tillsammans med en kort text. Tyvärr är det svårt att intressera ideella föreningar att söka pengar till filmande, men om du lyckas så är sannolikheten relativt hygglig att ansökan beviljas. Eller rättare sagt, det är möjligt för studieförbunden att ansöka, liksom för föreningsdrivna lokal-TV-stationer och andra filmskaparföreningar. - Då det är svårt att skaffa pengar så är alternativet att skaffa naturaförmåner. Att skaffa praktikanter är ju populärt. Själv har jag haft ett flertal. Men det finns fler möjligheter. - Inför inspelandet av min första nollbudgetlångfilm så kontaktade jag ett begränsat antal företag angående produktplaceringar. Jag kunde ha besparat mig besväret. Så var beredd på att bli besviken om du provar denna metod. Å andra sidan, att skicka stora mängder e-post är inte särskilt ansträngande. - Det enklaste sättet att låna lokal är att din filminspelning arrangeras i form av studiecirkel. När jag kontaktade studieförbunden inför inspelandet av min första nollbudgetlångfilm så var de mycket välvilliga. Formaliakravet är att minst 4 personer är närvarande på sammankomsterna. Det finns dock praktikaliteter. Störande ljud kan vara ett problem. Och det är lättast att låna lokal sommartid. - Det finns exempel på att de som filmat vänder sig till någon filmutbildning för att få materialet redigerat. Gymnasieskolor är relativt välvilligt inställda till sådana förfrågningar. Men räkna med att det tar ett läsår att redigera en film som ska bli en halvtimme lång. - Vissa filmare har skaffat medarbetare genom att ta jobb inom vårdsvängen. På en dagverksamhet för förståndshandikappade träffade jag två anställda som var utbildade filmare. Genom att vara anställda på arbetsplatsen så hade de fått möjlighet att både filma och sända närradio tillsammans med klienterna. Arbetsgivaren betalade omkostnaderna. En annan variant vore att bli tillfälligt anställd på ett kulturkollo och sedan filma tillsammans med barnen. - Så där ja, nu får ni andra lägga till.

Här följer den sista tredjedelen. ** För den som vill filma med morphsuit skulle jag vilja påstå att de viktigaste nackdelarna är som följer. Det var omöjligt för mig att neka till att jag tillgripit en nödlösning eftersom jag fått problem. Varpå folk började misstänka att jag inte skulle lyckas slutföra projektet. Därför var få villiga att hjälpa till. Att filma på detta sätt känns bakvänt. Så det är svårare att värva medarbetare till obetalda projekt. För obetalda projekt kan det vara en nackdel att det blir få personer vid inspelning. Du kan nämligen ej låna gratis lokal genom studieförbunden eftersom studiecirkel förutsätter minst 4 deltagare per sammankomst. Karaktärer måste engagera, så du blir mer beroende av vad karaktärerna gör. Samtidigt behöver film bra skådespeleri, vilket är svårt utan motspelare. Min långfilm blev nästan 20 % kortare än beräknat. Normalt sett räknar jag fel på max 10 %. Så om du avtalat med donator att din film ska ha viss längd så får du se upp. - Då det är svårt att värva medarbetare så är frågan vilka som är villiga att deltaga. En del ställde upp därför att de visste sedan tidigare att jag faktiskt gör färdigt mina projekt, eller därför att de insåg att deras arbetsinsats skulle bli begränsad. Övriga är jag mer osäker på. Men utgå från att de som svarar positivt gör följande överväganden. En del vill komma in i arbetsrytmen, så alla uppdrag är intressanta. En del utgår från att den som väljer en udda lösning måste vara en person som aldrig ger upp. En del är villiga att ta en risk eftersom det enda de riskerar är sin egen fritid. En del kollar inte eller bryr sig inte om de projekt som de deltar i blir färdiga. En del vill testa något nytt. - Och så fördelarna. Det är mer realistiskt att använda skådespelare av fel ålder eller kön. Avhoppande skådespelare får mindre katastrofala konsekvenser. Vissa saker är svårt att ta med i en film, endera därför att bilden lätt blir politiskt inkorrekt, eller så får man för hög åldersgräns, osv. Så vida man ej använder morphsuit. Jag var faktiskt bekymrad för en detalj i mitt manus. En trasig luftkonditionering har stor betydelse. Så det gällde att få den lättklädda köksvikarien politiskt korrekt. Med skådespelerskan täckt av morphsuiten så slapp jag bekymra mig. Det går inte att se på läpprörelserna vad skådespelarna säger. Så vissa videoklipp kunde jag använda tiotals gånger. Om du skriver ett långfilmsmanus så att du kan spela in skådespelare framför chromakeybakgrund så lär du kunna spela in allt blixtsnabbt, om manuset i stor utsträckning består av att folk står rätt upp och ner och pratar med varandra. Det skulle nog gå att skriva ett långfilmsmanus som går att spela in på så lite som 30 timmar, varav halva tiden går åt till att spela in replikerna. Men visst, det tar tid att chromakeya. Det blir lättare att få råd att hyra skådespelare när arbetsinsatsen är begränsad. I första approximation blir det ju tio gånger billigare att avlöna skådespelare för 30 snarare än för 300 arbetstimmar. Nej, mitt filmande gick inte riktigt så snabbt. Jag hade ju ett manus som var tänkt att spelas in med skådespelare på det vanliga sättet. Så inspelning tog nästan lika lång tid som om jag hade spelat in på det sätt som var tänkt. Inte heller på redigeringen kunde jag spara tid. Det är lättare att testa idéer. Att det går snabbt att spela in gör det mer realistiskt att avsätta tid till omtagning. Jag menar att det blir lättare att reparera det som blivit fel i manus. Jag misstänker att publiken blir mer benägen att förlåta genomskådad trickfilmning. Jag misstänker att det blir mer realistiskt att använda lika överdriven spelstil som på teater. - Så hur använder du morphsuit optimalt? Jag ser flera alternativ. För föreningsdrivna lokal-TV-stationer och andra filmskaparföreningar så kan morphsuit användas för att värva nya medlemmar. Medtag morphsuit och videokamera till någon bilfri plats med mycket folk. Men förvarna först polisen så att ingen undrar. De som visar intresse ombedes lämna kontaktinfo så att de kan bli medlemmar. Musikvideo kan se ut på många olika sätt. Så där kan du använda morphsuit så mycket du vill. Spela in en kort film med dig själv iförd morphsuit. Fixa så dina ovänner inom filmbranschen får se filmen. Så blir de mindre motiverade att sabotera för dig när de inser att du kan ta dig förbi problem. Använd morphsuit för att träna manusskrivande och skådespeleri. Du skriver manus, varpå du spelar in dig själv. När du ser resultatet framför dig så lär du dig vad du är bra respektive dålig på. Du kan lätt göra om, så det är bara att experimentera. Träna på att skapa surrealistisk film. Morphsuiten kommer snarast att garantera att din film ser egendomlig ut. Om du vill sälja in ett manus så är det bra att ha något att visa upp för tilltänkta finansiärer. Att spela in en pilotfilm är omständigt. Att rita seriealbum tar sisådär 1,000 timmar. En streckgubbe-animerad film tar lika lång tid att skapa. Att spela in filmen iförd morphsuit kan nog vara det smärtfriaste alternativet. - För min egen del ser jag så här på framtiden. Att använda morphsuit är mest relevant för den som är minst rutinerad eller har minst resurser. Jag hoppas att jag skaffat så mycket erfarenhet att jag i framtiden kan besätta alla roller. Jag hoppas ni andra hjälper till att berätta om metoden. För fler skulle ha glädje av den. Metoden borde läras ut på filmutbildningar eftersom det är vanligt att misslyckas med att skaffa resurser till sina idéer. Att använda morphsuit kan hindra en katastrof från att leda till att filmprojekt kollapsar. Det är en stor fördel eftersom många nollbudgetlångfilmer ej blir färdiga, så morphsuit gör det sannolikare att du blir färdig. Men det är ingen trevlig lösning. Så jag lär bara spela in framtida långfilm på det sättet om jag blir tvungen. Samtidigt ser jag en konstnärlig poäng i att använda morphsuit. En egendomlig film får nog sägas ha större chans att bli en kultklassiker. Och saknar man pengar så kan det vara meningsfullt att försöka skapa en kultklassiker. Om det ska se egendomligt ut så låt det se rejält egendomligt ut. Själv är jag nu efteråt mer benägen att försöka skriva nästa manus så att det blir lätt att använda mig själv som body double. Respektive använda point of view flitigare. Jag menar att skriva manus så att de roller som är svårast att besätta är sådana att rollfigurernas ansikten sällan syns. - Varför jag spelade in minimalistiskt i stället för att avbryta? Jag hade offrat 500 timmar på att skriva manuset så halva arbetet var redan gjort. Att ge upp hade betytt att spara 600 timmars arbete. Jag menar 100 timmar inspelning, 200 timmar administration och distribution, 300 timmar redigering. Men hade jag gett upp så hade jag inte kunnat se den färdiga filmen framför mig. Inte heller hade jag kunnat få kommentarer från andra. Så då hade jag inte fått veta om manuset var bra eller dåligt. Redan när jag började manusskrivandet så hade jag förhoppningar om att även skriva en pjäs, för att sälja spelrättigheter till teatrar. Då har det en poäng att ha en film att visa upp. Med en film som inspelats minimalistiskt så är det lättare att övertyga teatrar om att det går att spela pjäsversionen med minimala resurser. De avundsjuka saboterar helst för den som lätt ger upp. Samtidigt är de hjälpsamma mindre benägna att hjälpa den som lätt ger upp. Att avbryta hade gjort det svårare att få resurser till nästa film. Det är svårare att komma igång med att skriva nytt manus om man ej ser slutresultatet av sitt förra manus. Delvis därför att det är lättare att bränna ut sig om man ger upp. Det finns personer som inget får gjort trots att de har tillräckliga resurser. Så vissa gillar att man kan skapa något trots brist på resurser. En minimalistiskt gjord film kan man stoppa i sitt CV, men ett avbrutet projekt bör man inte nämna för andra. - Varför jag inte försökte öka projektets budget? Jag avråder privatpersoner från dyra lösningar eftersom ekonomiska problem betyder dålig förhandlingsposition den dagen Den Stora Chansen dyker upp. Ekonomiska problem ökar även risken för utbränning, och bränner man ut sig så blir inget filmat. Jag har då och då gjort statistisk analys för att maximera mina egna framgångar. Ett resultat är att långfilmers betyg i praktiken är oberoende av hur stor budgeten varit.

Här kommer den mellersta tredjedelen ** Och så det som är specifikt för inspelning med morphsuit. Jag hade några olika alternativ. Jag valde följande. Ta på morphsuit. Ta på kläder utanpå. Olika kläder för varje rollfigur. I min film fungerar det eftersom handlingen utspelar sig samma förmiddag. Därför bytar bara en av de 8 karaktärerna kläder, och det klädbytet syns. Andra alternativ var att göra osynlige mannen iförd kläder. Eller att agera utan kläder utanpå morphsuiten och i stället ändra dräktens färg i datorn, en färg för varje skådespelare. En morphsuit/second skin/kroppsstrumpa kostar några hundralappar hos postorderföretag eller hos butiker som säljer maskeraddräkter. Den jag skaffade slapp jag betala för eftersom blixtlåset bums gick sönder, varpå jag lagade. Lagningen kostade mig 117:- plus ett par timmars arbete. Morphsuit slits snabbt. Kardborreband måste undvikas. Djur river sönder. Räkna med att en dräkt är utsliten redan efter 100 timmars användning. Om du ej ber en teaterskräddare att sy en hållbar dräkt. Jag tvingades flera gånger laga någon söm eftersom det är lätt att dra för hårt när blixtlåset sitter avigt till. Tvättråd för morphsuit kan vara nervpåfrestande. Då de är tillverkade av samma tyg som används till baddräkter så är det märkligt. På min dräkt står det att man i nödfall torkar av den med en våt svamp. Men den får absolut inte torkas i torktumlare. Efter att ha provat mig fram så fann jag följande procedur minst omständig. Direkt efter användning stoppa dräkten i ett handfat med vatten och tvättmedel. Låt den ligga där en stund. Skölj den sedan. Krama ur så mycket som möjligt av vattnet. Fyll dräkten med gamla tidningar och lägg den ovanpå gamla tidningar. Så torkar den på mindre än ett dygn. Jag menar, om dräkten får torka för långsamt så börjar den lukta mögel. Dräkterna är så små att jag undrar om de är märkta med damstorlekar. Få skådespelare har använt morphsuit men många är villiga att testa. Om du letar skådespelare på Filmcafe för nollbudgetfilmande så får du räkna med att fråga 10 innan du hittar en som är villig ställa upp. Under dräkten har man bara underkläder. Ingen kosmetika. Inga smycken eller annat som hänger löst. Den som har långt hår bör fläta det eller använda hårnät. Varma dagar svettas man så mycket att dräkten snabbt blir smutsig. Å andra sidan, om du ska filma utomhus i vanligt svenskt gråväder så tar det längre tid innan din skådespelare börjar frysa. Jag menar, om du liksom jag väljer att ha kläder utanpå. Samtidigt klagade tjejerna på att de kallsvettades i dräkten. Att regissera någon som är iförd morphsuit är som att regissera en synskadad eftersom sikten är så dålig. Så helst ska bara en person åt gången vara framför kamera. Men på internet hittade jag en tillverkare som påstod att deras dräkt har bra sikt. Omklädningsrum måste finnas. Dräkten har ett eller två blixtlås i ryggen. Endera ett meterlångt blixtlås som börjar vid sätet och följer ryggen uppåt. Eller två halvmeterlånga, varav det andra börjar vid hjässan och följer ryggen nedåt. Den som inte är van kan behöva hjälp med blixtlåset. Själv fann jag det problemfritt att använda blixtlåset. Jag är nämligen en tunnhårig gubbe, så mitt hår fastnar inte särskilt lätt i blixtlåset. Dessutom kunde jag i lugn och ro fundera på bästa sättet att ta av och på dräkten. Hade jag anat att jag skulle tvingas hjälpa tjejer med blixtlåset så hade jag aldrig vågat använda morphsuit. Men lyckligtvis var de ej blyga för att be om hjälp. Jag förmodar det hjälpte till att jag är en osedvanligt förtroendeingivande person. Ja, de var myndiga men lagom gamla för att vara mina döttrar. Så om du planerar att be minderåriga att ta på sig morphsuit så bör du givetvis informera målsman om att det kan bli påklädningsproblem. Räkna med att dina skådespelare först andra gången klarar av att själva ta på och av dräkten. Man kan inte be en skådespelare som är iförd morphsuit att vänta eftersom det känns egendomligt för den som ej är van. Så det måste vara full fart så fort skådespelaren kommer ut ur omklädningsrummet. Och skådespelare gillar att stå i centrum för uppmärksamheten. Räkna schablonmässigt med att det tar 3 timmar att vänja sig vid dräkten. Vissa dräkter kan öppnas i skrevet men jag råder alla att ta av dräkten vid toalettbesök. Vilket är omständigt så anlita ej skådespelare som lider av inkontinens. Undvik att anlita skådespelare som lider av klaustrofobi eller andningsproblem. Jag tyckte det var problemfritt att springa iförd dräkten men var beredd på att andra inte tycker så. Använder du morphsuit på allmän plats så får du givetvis se upp så ingen missförstår situationen. Folk misstänker ju terrorister överallt. Mina utomhusscener inspelades där jag och min filmfotograf bor, och grannarna har sett oss många gånger. Utomstående är mer benägna att stanna och kommentera, men kommentarerna var positiva. Min kamera har ansiktsigenkänning, för autofokus. Ibland drabbades jag av att autofokus inte fungerade. Men oftast fungerade autofokus trots att ansiktet var täckt av tyg. De olika karaktärerna blir mer lika varandra till utseendet. Därför gäller det att begränsa antalet karaktärer i manuset. Jag hade 8 olika karaktärer, och det var i mesta laget. Jag hade max 3 personer i samma scen. Det var verkligen tur att jag hade begränsat antalet. Som jag skrev ovan, sikten är dålig för den som bär morphsuit. Så det blev till att spela in en rollfigur åt gången. Att bara kunna spela in en skådespelare åt gången ger problem i scener med flera rollfigurer. Endera spelar du in en av rollfigurerna, varpå skådespelaren bytar kläder och fortsätter inspelning medan rekvisitan står på samma plats. Eller så spelar du in en rollfigur, drar in materialet i redigeringsdatorn så att du kan se allt i redigeringsdatorn när näste rollfigur inspelas i samma scen. Mitt manus var tänkt för skådespeleri på det vanliga sättet, så jag fick ett antal problem med kameravinklar. Jag blev ju tvungen att minimera antalet fall där två personer syntes samtidigt. Det innebar att min film innehåller många extrema närbilder. Nackdelen med det är att föga syns av kläderna, så att karaktärerna blir ännu mer lika varandra. Ansiktsuttryck syns dåligt. Det blev problem med de scener där en person skulle vrida om näsan på en annan, och liknande detaljer. Att dricka eller springa var problematiskt. Att hålla en giftspruta i munnen var omöjligt. I flera fall var det så att jag spelade in, redigerade, och insåg att hälften återstod. Så det var en del krångel. Men på det hela taget gick det snabbt att spela in. ** Jag postar den sista tredjedelen så snart det går.

Då jag just inspelat långfilm utan skådespelare så misstänkte jag att andra vill ta del av mina erfarenheter. Morphsuit blev lösningen när jag inte kunde besätta en av rollerna. Med morphsuit kan samma skådespelare gestalta flera rollfigurer. Det var vad jag hade råd med när min budget var 5,000:-. Röster inspelades separat. Andra hade kanske valt att spela in skuggspel, dockteater, datoranimering, traditionell tecknad film eller leranimation. Här får ni länk till Sydsvenskans reportage, så kan ni se hur det ser ut. http://www.sydsvenskan.se/2016-07-30/katastrof-blir-surrealistisk-film Jag hade skrivit manus till en somrig komedi. Att skriva om hade inneburit sisådär 100 timmars arbete under två månader. Vilket hade tvingat mig att uppskjuta inspelning till nästa sommar. Jag insåg även att om jag började ändra detaljer i manuset för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna så skulle jag fastna där. Så det var bara att köra. - Angående mitt val av lösning. Sam J. Lundwall har ensam skapat långfilmer genom att kombinera stock footage med datoranimeringar. Det hade inte passat mitt manus. Men jag förstår att andra kan ha glädje av att det finns free footage på internet. Inspelningsplatser och rekvisita var fixade så därför var jag inte motiverad att välja dockteater, datoranimering, traditionell tecknad film eller leranimation. Skuggspel har nackdelen att karaktärerna ser likadana ut, och mitt manus hade 8 vuxna rollfigurer. Om jag däremot hade haft ett manus där djur eller småbarn var framträdande så hade skuggspel varit en lockande lösning. Djur och småbarn tar ju inte regi, men med skuggspel blir det lätt att dölja trixande. - Nedan ska jag koncentrera mig på min erfarenhet av att använda morphsuit, men först lite generellt om att spela in utan skådespelare. Jag spelade in bild och ljud separat. Varpå jag redigerade ihop i dator. För dem som inte har råd att skaffa kamera med XLR-kontakt är det en stor fördel. Det blir nämligen lättare att få bra ljud. Det är även en fördel för den som har kamera med billig optik eftersom det blir lättare att få bra bild. Man kan alltså använda billigare inspelningsutrustning. Lägre bitrate gör det även möjligt att använda klenare redigeringsdator med mindre hårddisk. Jag kunde ha dialog på platser där eko eller vindbrus annars gjorde det omöjligt. Så det blev lättare att hitta inspelningsplatser. Färre omtagningar behövs. Normalt sett gör jag 3 tagningar av allt, varpå jag väljer den bästa. Men när jag spelade in ljud och bild för sig så tyckte jag ofta att 2 tagningar räckte. Det blir färre personer på inspelningsplatsen. Vilket gör det lättare att bestämma tidpunkt för inspelning. Det blir mindre risk för att folk blir osams. Man blir mindre beroende av att ha ett kompisgäng. Att minimera antalet skådespelare underlättar för den som saknar kontaktnät. Man slipper problem med att hårklippning, bandage etc förändrar skådespelarnas utseende innan man hunnit avsluta inspelning. Utan mänsklig hud framför kameran så blir det svårare för publiken att se om färgsättningen är en smula fel. Jag misstänker även att publiken blir mindre benägen att upptäcka småfel i dekor och rekvisita. - Filmer ska ju numera vara textade så egentligen behövs ej röster, i stället kan man ha maskinljud, fågelsång etc. Men jag valde att ha med röster. Rösterna skaffade jag på olika sätt. Några kom hem till mig för inspelning med riktmikrofon. Arbetstakten blev ungefär 100 repliker per timme. Då hade jag alltså gjort utskrift där bara den ifrågavarande skådespelarens repliker fanns att läsa. I snitt var det mindre än 10 % av replikerna som måste tas om vid senare tillfälle. Andra skickade replikerna via internet. På internet finns flera tjänster för att skicka stora filer. Du kan utgå från att skådespelarnas arbetstakt blir 20 repliker per timme när de spelar in sig själva. När ingen regissör är närvarande så måste ju skådespelarna själva komma på vilket tonfall de ska ha, genom att läsa manuset noga. Som privatperson kan du efterfråga röster på närmaste amatörteater eller annonsera hos Stagepool. Själv lyckades jag på Filmcafe hitta personer som var villiga spela in sin egen röst och skicka till mig. Förslagsvis gör du så här om du saknar möjlighet att betala. Skriv till en person. Har personen ej svarat inom 2 dygn så skriver du till nästa. Osv. Räkna med att skriva till 10 personer innan du får napp. Att få folk att skicka sin röst tar i genomsnitt en månad, om du "tjatar". Det snabbaste sättet att få tag i röster är nog att du tar med ljudinspelningsutrustningen hem till röstskådespelarna, en efter en. En skådespelare använde mobiltelefon för att spela in sig själv. Då fick jag använda ljudredigeringsprogram för att rensa bort brus. Men det gick eftersom hon spelade in sig på ett relativt tyst ställe. Röstskådespelarna lämnade ljudfiler enligt vitt skilda tekniska standarder, men då jag har flera olika ljudredigeringsprogram så kunde jag varje gång hitta något sätt att förvandla filerna till WAV. Eftersom karaktärerna ser mer lika ut så bör rösterna vara så olika som möjligt. Så det kan ha en poäng att använda olika mikrofoner till inspelning av olika röster. Respektive välja skådespelare med så olika dialekter som möjligt. Det är omöjligt att improvisera repliker när man ber skådespelarna skicka. Därtill blir det problem med tonfallet när det saknas motspelare. När det gäller tonfallet så kan jag tänka mig att det skulle fungera om du spelar in dig själv med det tonfall som du finner lämpligt och skickar det till skådespelarna innan de spelar in sig. ** Då reglerna ej tillåter längre postningar än 10,000 nedslag så måste jag bryta här, men jag postar resten snarast.

Angående att bli stjärna på Youtube. Jag har ibland försökt göra statistisk analys. Resultatet är ungefär som följer. För varje film som lockar 1-2 miljoner tittare så finns det 10 som lockar 100-200,000 vardera, 100 filmer som lockar 10-20,000 vardera, 1,000 filmer som lockar 1-2,000 vardera, 10,000 filmer som lockar 100-200 vardera. Så de allra flesta misslyckas.

Jag har det senaste årtiondet ibland använt IMDB för statistisk analys. Ett av mina resultat är att berättarröst fungerar så bra att fler borde använda det. Så jag förstår inte varför det har dåligt rykte. Så jag började undra. Om folk tror att berättarröst är en nödlösning så blir man benägen att använda det sparsamt. Och tänka efter noga hur man använder det. Så det dåliga ryktet skulle kunna bero på att det används så lite som möjligt därför att folk tror att det är en dålig lösning.

Nja, skicklighet i sig är inte tillräckligt. Möjligheten att få jobb beror ju på var i landet du bor eftersom filmjobb är geografiskt ojämnt fördelade. Jag är benägen att säga så här. För att komma in i branschen behövs tur eftersom konkurrensen är så hård. Men det är skickligheten som avgör om du sedan lyckas stanna kvar. Därför att i längden så lär du ha lika mycket tur som otur.

Det brukar vara lättast att få hjälp med problem angående sitt redigeringsprogram om man postar i det forum som finns för just det programmet. Så jag föreslår att du provar Adobes forum för Premiere Elements.

Var snäll ge mer info. Får du betalt för att filma för uppdragsgivares räkning? Eller varför frågar du om kontrakt?

Ingen som har fler förslag? Själv kan jag nu lägga till följande. polarforskare jägare i kamouflagedräkt biodlare i skyddsdräkt person i regnställ som bär stort paket person bakom parasoll bilreparatör som ligger under bil rörmokare som ligger på knä under vask städare i garderob Därtill har vi alternativet point of view. Mörker, dimma, ösregn eller snöstorm gör dessutom sikten så dålig att det går ej att se vem som är framför kamera. Hm, då kanske jag kan göra historien längre. En städare i en garderob har också blivit vittne. Hen följer efter, vilket visas genom point of view. Tills det börjar regna, så att städaren tar på sig regnställ. Städaren lyckas uppmärksamma en jägare, men denne tappar bort förbrytaren. Varpå en biodlare blir misstänksam.

Generellt sett är det svårt tjäna pengar på egenhändigt skapade långfilmer, så själv skänker jag bort visningsrätten till föreningsdrivna lokal-TV-stationer. Schablonmässigt har du 1/10 chans att tjäna in teknikkostnaden om din film är internationellt gångbar. Dvs är våldsam samt har dialog på engelska (pratad engelska eller engelsk text), För övriga filmer är sannolikheten 10 gånger mindre att tjäna in teknikkostnaden. Vad du däremot kan prova är att skriva om manuset till en pjäs och sälja spelrättigheter. Eftersom du har filmen så har du något att visa upp.

Tack så mycket. Och jag kan lägga till följande. tidningsläsare bakom dagstidning skadad invirad i bandage clown spöke superhjälte maskeraddeltagare eller maskerad karnevalsdeltagare stridsflygare Hm, då kanske jag har några som kan användas i samma historia. Förbrytare tar sig in på maskeradparty, men bli ej misstänkt pga sin maskering. En person skadas men lyckligtvis deltar en kirurg i sina arbetskläder. Så det blir ett rejält omplåstrat offer. Dessutom har en muslinsk kvinna i grannhuset blivit vittne. Men visst, ytterligare tips mottages tacksamt.

Jag funderar på rollfigurer som är sådana att det är lätt att spela in repliker separat och använda en "body double". Bakgrunden är som följer. En del av er minns kanske mitt problem med en obesatt roll. Jo tack, inspelandet av min nollbudgetlångfilm har nu hunnit drygt halvvägs. Men för att gardera mig mot att i framtiden hamna i samma situation så började jag fundera så här. Skriva manus där de mest framträdande rollfigurerna är sådana att publiken sällan ser hur personerna ser ut. Så kan jag spela in repliker separat och själv vara "body double". Jag menar att om en person har 300 repliker så ser publiken ansiktet och läpprörelserna bara när 100 repliker sägs. När övriga 200 repliker sägs, så är jag själv body double. När jag spelar in enbart repliker med en skådespelare, då hinner jag med 100 repliker på en timme. Så tidsvinsten är stor. Och när man som jag ej kan betala skådespelarna så blir det lättare att besätta rollerna om arbetsinsatsen stannar under 10 timmar per skådespelare. Följande är rollfigurer som jag kommit på, och ni andra är välkomna att lägga till. Ja, jag inser att dekor och rekvisita kan bli problem för flera av dem. Men ett problem i taget. robot astronaut motorcykelförare dykare rökdykare svetsare smältverksarbetare som jobbar vid masugn asbestsanerare kriminell som maskerat sig soldat iförd gasmask kirurg sjuksköterska med munskydd konstmodell som genomgår kroppsavgjutning riddare sörjande kvinna med sorgflor brud med slöja muslimsk kvinna i niqab eller burkha

Du bör ange var i landet.

Jag fick reklam. Videokamera för 399:- Så jag gick in på Prisjakt. De har ju en kategori för videokameraror. Jodå, det finns ett flertal modeller under 1,000:-. Men obs att jag tror samtliga extremt billiga videokameror saknar mikrofoningång. Plus förmodligen fler tillkortakommanden. En helt annan lösning är givetvis att inte köpa någon kamera. I stället blir din kompis medlem i någon förening för filmskapare. Där finns ofta utrustning att låna. Själv lyckades jag så bra med den lösningen att jag hann producera nästan 20 timmar med filmer innan jag köpte egen kamera.