daac

Enkelt - vilket jag tycker är bra. Men det var lite väl avskalat. Saknade inlevelse, dels i texten som sådan (upprepningarna om att Micke gör det ena, Micke gör det andra, Micke gör det tredje), dels i själva storyn: vad Désireé skrev om Annas puss, och ett annat exempel vid scenen där Micke bränner sig själv. Det blir ingen känsla eller nerv i det, det bara händer. Det finns inget som visar på vilka känslor Micke egentligen har, vare sig i symboler eller handling. Det finns inget som visar eller ger en hint om varför Micke mår dåligt, därför blir det svårt att tycka något om honom. Scenen med Annas puss hade kanske kunnat ge mer utav det? Du tog också några genvägar, mot slutet vid telefonsamtalen kunde du kostat på dig några bilder av hur det ser ut när de olika personerna försöker ringa Micke. Lycka till!

Hej Henrik Först och främst vill jag säga att jag tycker du är något på spåret. Manuset gav mig läslusta och jag hade lätt att visualisera det. Lite blandad feedback i oordning: Det skiner igenom för mycket med Vellbo (eller Vellby som det också hette på ett ställe i synopsis). Jag och de flesta andra kan räkna ut vilka kommuner/byar du menar. Tycker du kan kalla det något helt annat, trots att du skruvat till det med Vellbook. Tyvärr är Svinarp redan taget, men jag tror du är kreativ nog att hitta på något som är helt annorlunda eller åtminstone mycket mer subtilt än Vellbo. Tycker du tappar du tråden när Abdi och Hassan har typ tredje Skypesamtalet, med Hassan blåslagen. På tal om scenernas ordning: Du hade t ex kunnat öppna med att Abdi sitter framför polisen i Malmö och drar en vals om sin utsatthet och farliga flykt, och sedan rullat upp bakgrunden i olika trådar. På så sätt kan vi lista oss till att han är egentligen inte är en asylsökande flykting, vilket också ger dig överraskningsmoment och utrymmet att svänga sympatierna fram och tillbaka flera gånger för Abdi, och avslöja hans intentioner bit för bit. Men som du har det nu tycker jag inte dramaturgin stämmer helt. Prova att kasta om. Det finns ett par andra exempel där jag tycker du går fram för enkelspårigt, där du skulle kunna leka fram handlingen med mer annan tajming istället för att följa synopsis slaviskt. Du beskriver manuset som "ett drama som med humor och värme berättar om rasism och solidaritet (...)". Nja, tycker det framstår mer som en skruvad komedi än drama. Det är inte precis tätt mellan scener med fara, våld, sorg och andra yttringar. Det är väldigt mycket mer Hipp-Hipp än Jägarna, om man säger så. Det är helt okej i sig, men framställ det gärna på ett ärligare sätt i synopsis då. Dialogen känns överlag bra, för min del tycker jag du lyckas balansera rasistiska uttryck, sexism och klyschor så det funkar i sammanhanget. Och jag är säker på att några inte tycker som mig... Tyvärr tenderar dialogen att berätta för mycket. Det kliar i mina fingrar att stryka dialog från scener som blir för pratiga och avslöjande, där du skulle kunna "gå in senare, lämna tidigare" både i scener och dialog, och visa mer handling istället. Språkförbistringarna tycker jag du utnyttjar rätt, en del för humor, men samtidigt gör du Abdis svenska bättre över tiden. Bra där. Samma med karaktärerna; överlag bra (för Hipp-Hipp-stuket), men några karaktärer skulle må bättre av att vara djupare skildrade, tänker främst på Sven. Sven skulle kunna få långt fler motgångar och därmed vinna mer sympati vid hans förändring. T ex scenen där de börjar samla in pengar till honom; Någon invånare skulle kunna kalla typ honom en "rasistsvin", "hustrumisshandlare", "den jävla idioten" etc. Dörren skulle kunna slås igen framför Abdi och Eva utan en replik ens. (Men annars bra grejer där!). Insamlingen kunde gett ännu mindre pengar, typ 712 kronor och tio Eurocent, om du nu vill hålla slapsticknivån. Han skulle kunnas utsättas för mer fara, mer sorg, mer förnedring, mer våld, mer ovisshet och mer utsatthet - ironiskt och träffande nog precis vad en flykting kan genomlida! Men då får du fundera på vilken typ av balans du egentligen vill ha mellan drama och humor. Tycker idén med scenen när han är oförmögen att slakta svanarna är god, men för enkel, för pratig och för snabb. Andra karaktärer skulle du kunna fundera på att tona ner eller rent av ta bort. Vad tillför egentligen Patrik? Hur skulle Svens döttrar kunna skildras på ett annat sätt: med mer drama och mindre humor? Eller ännu mer humor? Manusformatet hade sina brister här och där som jag störde mig på, t ex alla onödiga övergångar, några enstaka stavfel, svengelskan (CONTINUED:), det onödiga innehållet på omslaget (ja, du har redan upphovsrätt på ditt verk i Sverige utan att behöva skriva ut det) osv. Men nuförtiden orkar jag inte lista alla dessa detaljer. Jag bara meddelar att du kan förbättra den delen, men konstaterar att jag sett mångt mycket värre i andras manus. Jo, jag snabbläste, så du får ta kritiken med en skopa salt! Lycka till!

Att sända Live: menar du för publiken på plats (storbilds-TV) och/eller live över internet? Det senare kan jag lite om, och det är tyvärr både dyrt och komplicerat om man vill kunna garantera en viss kvalitet på en livefeed. Vilken videokvalitet förväntas levereras, och hur? Svaret på den frågan avgör hur mycket bandbredd som krävs. Är det här långt ut i skogen kanske uppkopplingen får problem med latency också, fast vem vet, det kanske ligger fiberuppkoppling i närheten. Men, detta är ju bara en av många förutsättningar som behöver planeras och budgeteras. Vill man köpa sig till förenklade mellanlösningar finns den här typen: Mobile Webcasting Men om man är beredd att tulla på kvalitén, t ex måste hålla en låg budget... Då finns utrymme för kreativitet istället ;-) Är det bra 3G/4G-täckning vid banan? Då kanske en lösning likt Bambuser.com vara av intresse, även med mobiltelefonkameror. Prova kontakta Bambuser, visa vilket coolt event du letar efter en lämplig lösning för! Jag både tror och hoppas du får bra respons, åtminstone handfasta tips (eller rent av sponsring!). Kanske kan nyare generationers åtelkameror för jakt, som reagerar och spelar in på rörelse, vara en grej att testa för dokumentering/mediabevakningen. De är byggda för att tåla alla väder, och kan fungera som ett komplement, samtidigt som man drar ner på behovet av folk som täcker alla baser. Fortsätter vi på avdelningen Spåna Kreativt vore den här typen av tävling skitcool att kunna se klipp med aerials-vyer från quadcopters: Aerial Video Showreel 2012 ZAxis In Association with Quadcopters.co.uk on Vimeo Har dock ingen aning om hur det funkar ihop med hästar. Och det verkar vara något skogiga partier för att kunna täcka hela banan. Finns folk att hyra som bättre kan bedöma lämpligheten. Eftersom det ser ut som man skjuter både framåt och bakåt antar jag att det av säkerhetsskäl inte är OK med en person på t ex en MTB eller elmoped, som följer en tävlande med en GoPro-kamera. Annars skulle man fått in material den vägen också, och inte bara förstapersonsvy från en hjälmkamera. Om du har någon kontakt på en sportredaktion kanske du kan få bra tips därifrån om produktion- och distribution. Lycka till!

Holy Resurrection, Batman! Bara lite över 1,5 år sedan, men det är OK, feedbacken kom fram ;-) Lycka till med att ta manuset vidare!

När jag gjorde research för ett manus som handlar om kontraktsmördare (som inte nödvändigtvis är seriemördare) halkade jag in på följande sida: Från https://en.wikipedia.org/wiki/Serial_Killer Finns mycket matnyttigt och spännande om seriemördare, sammanställt och enkelt förklarat med länkar till källmaterial. Där finns flera av de drivkrafter/motiv och karaktärsdrag som Kidgray nämner, och mycket mera; exempelvis länkar till listor över sidor på identifierade och oidentifierade seriemördare - såväl riktiga som fiktiva, Rekommenderad läsning!

Ett litet sidospår: Alla psykopater är inte seriemördare, och alla seriemördare är inte psykopater: The Straight Dope: What's the difference between sociopaths, psychopaths, serial killers, etc.?

Klart det år okej - men det finns en del man bör se upp med. Om det hjälper till att förtydliga karaktärer, dialog, driva tema och engagera läsaren osv? Bra. Om det övernyttjas, gör texten svårläst och otydlig, karaktärerna till kliché osv? Dåligt. Om du ska lämna över manuset till andra för ev. produktionsstöd? Ytterst tveksamt. Använd det smart och sparsamt. Gärna inte - om det inte tvunget måste låta sig göras (och det är ytterst sällan så...) Om du är Quentin Tarantino? DWTFYW och vinn en Oscar ändå. Om du inte är QT? Gör inte som honom.

Tycker du är visuell i dina beskrivningar, och jag tycker mig skönja en porträttering av en mördare som inte är helt okomplicerad (även om jag tycker andra karaktärer, som Johanna, är för enkla). Men det märks att detta är en draft. Du tar för många genvägar i manuset. Ibland är det är svårt att följa med i karaktärsintroduktioner, hopp i tiden och dina visuella beskrivningar pendlar kraftigt mellan detaljer i överflöd("Mer äpple"), ibland blir det för explicit (för min del) med våld och sex, eller i någon dialog - och ibland blir det alldeles för ospecifikt. Ta montaget i första scenen: "- En KVINNA med huvudet avlägsnat (FOTO)." Var är vi på detta svartvita foto? På golvet i ett hus? Ute i en skog? Är det vinter? Sommar? "- En MAN med flera knivhugg i magen (FOTO). Kanske självklart för dig, men ...lever han? Är vi på ett annat ställe nu? "- En KVINNA/MAN bärs iväg på en bår (KLIPP)." Är det en kvinna eller en man? Spelar det någon roll om vi ser det eller inte? Om det spelar roll, är det någon av kvinnan (utan huvud) eller mannen vi nyss sett? Eller en tredje kropp? "- En POLIS upptäcker en död KVINNA (FOTO)." Uhm, hur upptäcker polisen den döda kvinnan, och hur ser vi att hon är död? Är vi på samma ställe eller någon annanstans? "- Ett PAR får nyheten att DERAS SON är död (KLIPP)." Hur går det till? Är de på brottsplatsen eller hemma eller..? Hur lång tid har du räknat med att det ska rulla förtexter? Upplever det som väldigt kort tid, max 1 minut. Är det rätt uppfattat? Annars riskerar det bli lååånga stunder med foton på avhuggna kvinnor och bårar som bärs. I den andra scenen: "Ett OMRÅDE som knappast en RIKEMAN skulle sätta sin fot i." Jag förstår inte varför just dessa två ord är kapitäler. Det är inget ljud, ingen karaktärsintroduktion och inte specifika shots. Den här typen av detaljer kan göra det väldigt svårt att hänga med i storyn. Efter det här bläddrade jag runt och kände mig tyvärr inte fast i storyn. Det var oerhört förvirrande att det fanns en byggare i början som hette JONAS, och sedan en viktig karaktär i Fredriks pappa som också hette det! Undvik såna misstag. Blev heller inte klok på vad som motiverar Johanna att söka upp och uppvakta Fredrik på ovanligt rättframt, och vad som driver Fredrik att hänga med i det spelet - men det kanske var med i någon detalj jag missade när jag flipprade runt. Utan synopsis kan jag bara gissa vad storyn barkar hän, men efter över 40 sidor tycker jag att det borde vara hyfsat klart, även om man inte skrivit klart allt än. Tror det kommer bli skitsvårt att skriva färdigt det här om du inte först skapar dig en bra bild på hur det hela ska sluta. Lycka till!

Och som sådan är John Truby i samma sällskap som Robert McKee, Syd Field, Blake Snyder och alla andra som skrivit en eller flera böcker om "hur det går till" och lever på det. Här är en intressant reflektion om dessa gurus: Screenwriting ‘gurus’ [cont'd] | Go Into The Story Citat: "I have never read McKee, Truby, Snyder or most of the other ‘gurus,’ but I have worked with hundreds of students who have. And the net effect of what I experience on the front lines of interfacing with many aspiring screenwriters is too much of an emphasis on structure – and by that they almost always mean plot – causing scripts to suffer: formulaic stories, thin characters, and narrative largely devoid of significant emotional resonance." Och för den som är nyfiken på vad några av dagens gurus predikar (inklusive Truby, McKee, Haugen, Freeman etc.) finns en sammanställning av deras budskap, baserat på vad de själva sagt i sina seminarium, böcker mm. Har några år på nacken men eftersom nämnda personer fortsätter trumma ut samma budskap är det fortfarande rätt aktuellt: screengur - ScreenStyle Vad gäller budskap i film; Ibland är de bara till för att underhålla, oavsett genre. Ibland har de ett skarpare budskap; politiskt, socialt, etiskt/moraliskt osv. eller rent av ett syfte att utbilda. Enligt vissa är det viktigt att inte skriva publiken på näsan med budskapet, men hästar är olika höga. De filmer du nämner är inte precis i kategorin som levererar ett tydligt budskap, imho, så du kanske ska fråga dina vänner om vilka filmer de känner till som HAR ett tydligt budskap, istället för att peka ut enskilda filmer som kan vara svåratydda? Vissa manusregler gäller endast formateringen, som inte har ett dugg med budskapet eller strukturen i berättelsen att göra (oavsett om det är tre akter eller 22 beats eller någon annan indelning). Och budskapet är inte heller knutet till en viss struktur - det genom berättelsen, inte på sidan 24 i "vi möter antagonisten-ögonblicket" som det levereras. Så var du hittar kopplingen mellan Truby, budskap i film samt manusregler? Jag hänger inte riktig med, men du kanske kan förtydliga vad du menar?

Mayer var visionär och Ince var entreprenör. Ingen av dem dog lyckligt och är i glömskans mörka rum sedan länge - förutom bland en smal remsa av auteurer och cineaster som knappast kan bli beskyllda för att använda sin kärlek till att lyckas utveckla mediet en masse. Dagens blockbuster-baserade produktionsoligopol, som just lever på massan, lyckas knappast bättre trots miljardresurser, hajpning av transmedia och diverse tekniska lösningar. Tycker ditt inlägg är tankeväckande och en inspirerande frisk fläkt för den som vill förstå filmhistoriken, men din uppmaning känns utopisk. Det finns uppenbarligen bara en Mayer och en Ince per sekel. De var banbrytande på sin tid, på olika sätt. Men förr eller senare kommer film bli daterad och förpassas till en smal tillvaro för något nytt medium, precis som kupletter, kammarspel, pantomimer, Commedia dell'Arte, gladiatorspel på cirkus... Varje medium har sin naturliga cykel med uppgång, höjdpunkt och fall, men jag tror inte filmens dödsruna kommer skrivas för att "alla" manus görs i Courier 12pt. Det är ju bara ett verktyg, men ett beprövat verktyg som funkar alldeles utmärkt tills det nya svarta uppenbarar sig. - Är nyfiken på vilket sett det är en fördel och utveckling att förmedla absoluta känslor för rytm och timing i ett filmmanus? Inte ens musikpartiturer blir absoluta när dirigenter, musiker och orkestrar tolkar dem, trots att det står Forte här och Crescendo där. Och en partitur är ju precis vad ett filmmanus är; ett mer eller mindre standardiserat format för att förmedla ett verk (/story/känsla/tema/.../) så den kan uppföras - fast mycket mer avancerad och svår att förstå. Och jag håller inte med om att fart och timing inte kan förmedlas i ett klassiskt manus. Det är ju hela poängen med så kallade regler som "1 sida är 1 minut", samt det hantverksmässiga i att skriva bra scenövergångar. Eller har jag missuppfattat dig helt? Det beror dels på att de stora klassikerna skrevs långt innan det fanns en manusstandard att tala om, och dels på att det är väldigt svårt och otillgängligt att få tag i originalmanus att granska och lära sig av. Sen kan man ifrågasätta din statistik; vad baserar du den på? Finns det en lista någonstans där man radar upp vilka filmer som är skrivna med "klassiskt" manus vs. okonventionellt (för sin respektive tidsålder)? Jag hoppas du inte uppfattar mitt inlägg som enbart negativt. Tvärtom är jag väldigt tacksam att du sätter ljuset på vad ett manus verkligen kan betyda, och du fick mig att läsa på och lära mig en hel del nytt!

Jag noterade att ni är två som skrivit manuset, men jag adresserar er båda som du istället för ni. Första scenen: Det saknas ett intryck av psykologmottagningen och karaktärsintroduktion av psykologen och David. Stirrar de bara på varandra? Om det ska vara spänd stämning - hur ska det visas och upplevas? En klocka som tickar? Davids flackande blickar ut genom fönstret? Ljudet av psykologen som klickar med en bläckpenna? Just nu ger du mig intrycket att det bara är en passage som jag inte kommer minnas, för det händer ingenting. Tänk exempelvis på inledningscenen till "Once Upon a Time in the West", där vi följer ett gäng bad guys som står och väntar på ett tåg, på en ensam perrong mitt i ingestans - i drygt tio minuters speltid! Och ändå händer det hur mycket som helst. Det byggs upp en stämning och förväntan. Förvisso ett extremt exempel som kanske inte passar i detta sammanhang, men man kan inspireras av det. Fundera på hur du kan göra skeenden långsamma utan att göra dom innehållslösa och tråkiga. Varför blandar du svenska och engelska? Försök hålla dig till det ena eller det andra, annars riskerar du att tappa i läsbarhet. Jag har ibland själv börjat skriva på svenska och sedan översatt efter 10-40 sidor - eller tvärtom i några fall - men det är alltid drafter som jag inte vill visa upp för någon annan än mig själv. Övergångar som inte fyller ett specifikt syfte är inte nödvändiga att skriva ut. De kan med fördel tas bort. Det är redan implicit en övergång när man har ny scenrubrik, och om du inte ska filma detta själv kan du lita på att regissör och klippare kommer göra sina jobb. Man kan fortfarande vara otroligt kreativ med scenövergångar och få till ett flow som motsvarar tonen i storyn. Använd det! Du kan skapa dramatiska, komiska eller spektakulära effekter utan att skriva ut "TONA UT TILL:" genom att dialogen avslutas rätt, att en händelse går in i nästa scen, att ett ljud eller dialog gör en PRE-LAP osv. (Jag älskar för övrigt Dirty Harryfilmernas övergångar!). Du använder det på ett intressant sätt mellan scen 8 och 9. Ser att Désirée redan anmärkt där, och föreslår att du använder "PSYCHIATRIST (PRE-LAP)". Mellan scen 1 och 2 skulle du också kunna göra en mer träffande övergång, till exempel använda det pipande ljudet av det kokande tevattnet. Scen 2 upplever jag som seg och den berättar inget speciellt. Och där hittar jag också: NOOOOOOOOO! Ingen tänker något i en film! (Undantaget filmer som "I huvudet på John Malkovich".) Rensa manuset från detta. Hitta andra sätt att audiovisualisera tankar; genom symboler, handlingar, rent av Voice Over om det passar. Hur gammal är David här? Hur långt bak i tiden sträcker sig Flashbacken? Ska vi förvänta oss samma skådespelare, eller en tioåring? Hur ser Davids mamma ut och vilket intryck ger hon? Karaktärsintroduktion saknas igen. Och var tydliga med när Flashbacken tar slut. Ordningen på scenerna kan du experimentera med. Scen 6 och 7 till exempel. Skulle tycka det var mer spännande att gå från en till synes oskyldig uppmaning att rita, till en scen där David gör det - med ett ljudspår frår "verkligheten". Visserligen vill man att protagonisten ska driva handlingen, men i det här fallet tycker jag att det kan vara psykologen som föreslår det, och låter David göra en "why not?"-grimas som respons. Detta skulle kunna hamna redan i första scenen, men lek lite med att kasta om scenerna så kanske du hittar en bättre giv. Det ser nästan ut som man skulle kunna göra en hel del i strukturen genom att testa en lek med indexkort, och rensa och omarbeta scenerna till att skapa ett bra flow som stödjer temat och tonen. För vad är det för ton du vill förmedla? Svart komik? Hårdkokt thriller? Läskig thriller? Jag har inte fått en tydlig bild av texten som den är nu. Tycker idén med en seriemördare som tecknar sina verk (före och/eller efter de är verkställda) är kul! I storyn som den är beskriven i första inlägget beskrivs David som en artist som inte visat sina 'verk' för någon. Man kan ana att psykologen blir den första, och kanske tar storyn egentligen avstamp där; hur psykologen upptäcker det och hur han eller hon hanterar det. Har du en aning om hur det hela är tänkt att sluta? Om inte, så är det hög tid att skaffa sig en idé om det. Första akten tenderar alltid att kännas lättare än den andra och tredje... Lycka till!

Absolut, det kan vara hur skoj som helst! Men också jäkligt kämpigt ibland. Kämpa på. Vet inte vem som myntade det, men det är rätt träffande - något i stil med "Att skriva ett långfilmsmanus är som att skriva en haiku på 120 sidor".

Utmaningen i manus är att hitta en balans mellan målande beskrivning och enkel, knastertorr framställning. Kärnfull!.

Så i ena fallet med huset och scenen där tyckte jag miljöbeskrivningen var för torftig, medan karaktärsbeskrivningarna var rika på detaljer om utseende - men fattiga på beskrivning om hur de förde sig, vilka intryck de gav och ...vilka karaktärer de var. Jag försökte illustrera det med några exempel, som uppenbarligen inte hittade fram. ;-)

Désirée sammanfattade bra vad jag tyckte också, exempelvis om formatet. Dina beskrivningar av människor och ting tenderar att bli väldigt omfattande, men fattiga. "Whitemore House" skulle kunna vara "en dekandent patriciervilla", eller visa "överdådiga romerska fresker, dyrt dekorerat med färska blommor." etc. Om det är en viktig plats, ge det lite karaktär, jämfört med "ett stort hus i vit tegelsten". Mina exempel är kanske inte de bästa, poängen är att vara kärnfull; uttrycka sig visuellt och engagerande - men i korta, lättlästa ordalag. Om du beskriver att Vincent är en vampyr bör du göra det på ett sådant sett att det framgår om det är visuellt så att även publiken kan se det, eller om det är för läsarens kännedom - att det kommer framgå längre fram i manuset. Exempelvis: "En bländande TANDRAD visar något stora hörntänder. Han är en 500 år gammal vampyr i en 27-årig människokropp." Eller "Han är en vampyr, men döljer sin sanna natur ett tag till." eller liknande.

Nja, jag upplevde det inte särskilt skakigt för att vara handhållet, snarare nervöst att det vankades runt honom så mycket. Hade varit skönt att få blicken att vila då och då. Men om du lägger in klipp från videokameran på stativet kanske det hjälper (min upplevelse).

En tanke som jag inte kunde få ur huvudet efter att ha sett om klippet: Jag hade gärna sett lite av Olles monolog/brandtal genom den videokamera som han använda för att spelade in sig själv. Det blev lite för oroligt av att hänga med handkameran mestadels, för mig tog det fokus från hans budskap.

Och vem är också kär i Lisa, vem är det som koketterar med henne när Olle bistert ser på avstånd? Jo, Helmer. En satans, tennisspelande (trots rullstol) diva som tror han kan ta för sig vad som helst! Tycker Olle. Helmer sätter käppar i hjulet (kanske bokstavligen) på Olles planer också. Medvetet - eller omedvetet. Av blickarna att döma är det högst medvetet... (Helmer heter egentligen något annat i verkligheten)

OK, kör på det. Då har du ett tema. Skaffa dig en protagonist och antagonist som sätter det till sin spets, med en plot som driver på. Kan exempelvis vara en familj som dör i en svävarfarkostolycka. Farmor bestämmer sig för att återuppliva familjen, men bara sin son och barnen - inte frun. Hon gör allt för att dölja sin svärdotters existens, raderar minnet av henne (bilder, videos, 3D-hologram, kläder, saker, vigselring osv.). Men efter ett tag förstår sonen och dottern att något inte stämmer och börjar göra efterforskningar. Hur gick olyckan egentligen till? Varför reanimerades inte deras mamma? Med lite detektivarbete finner de sin mors kropp och ser till att reanimera henne med en själ som liknar deras minne av henne (flashbacks av varma känslor, godhjärtade handlingar, positiva saker). Vid det här laget bör alla vara övertygade om att svärmor är en egoistisk, elak, ond person. Fast då uppdagas det att svärdottern/mamman egentligen var en ... (fyll i själv). Eller så kan du hitta på något helt annat. Att komma på idéer som går att omsätta i ett manus är det stora kreativa -plågsamma och stundtals roliga- jobbet som manusförfattare. Lycka till!

Finns det ett specifikt dilemma eller tema du vill göra en poäng av? Exempelvis "ingen lever för evigt" vs. "alla kan leva för evigt", eller "en konstgjord själ är ingen riktig själ" vs. "en konstgjord själ är också en själ" osv.

Jag förstår inte om man köper en själ och reanimerar den i ... vad? En död kropp? En levande? Sin egen kropp? En robot/konstgjord android? En genetiskt/organiskt framodlad kropp? Ett (virtuellt) minne?

Jag har inte läst manus från Paranormal Activity och Rec så jag gissar att de möjligen skriver så för att de kan. Om manuset redan är insålt eller självfinansierat så står det förstås en fritt att tolka manusramverket väldigt fritt. Om manuset griper tag i en, flödar fram och ger tydliga visuella bilder av skeende och dialog så har man i grund och botten ett bra manus, även om inte precis alla regler följs. Naturligtvis hindrar det inte någon från att försöka göra sitt yttersta för att göra ett gott hantverk, i synnerhet om man vill utveckla sig. EDIT: Förresten, var det shooting script eller spec du refererade till? Och vilken kategori tillhör ditt? Det kanske svarar på din fråga om varför.

När jag går in på hemsidan 7na.se och försöker klicka igång Youtubeklippet möts jag av "This video is private". Hoppas det går bra för ert projekt, det verkar spännande!

Det går att ändra MORE's och Continued: när du gör en PDF i Celtx, fliken TypeSet/PDF nedanför manuset, så kommer det fram en knapp ovanför skriptet "Format Settings" (eller motsvarande om du har Celtx på svenska). Klicka på den. Det dyker upp en ny ruta där du kan välja fliken "Mores and Continueds" Skriver tyvärr inte så mycket på svenska så jag är inte helt hundra på vad det ska översättas till. Någon som har en gedigen idé? Så här har jag gjort hittills: (MORE) = (MER) (cont'd) = (forts.) (CONTINUED) = (FORTSATT) CONTINUED: = FORTSATT: EDIT: Är ledsen att jag inte kommenterade något om själva storyn. Eftersom jag inte hunnit läsa igenom hela skulle det inte bli bra. Av kommentaren på slutet förstår jag att protagonisten blivit som sin far, och det tror jag är en bra grund att stå på.

Hej Seananton Får tyvärr erkänna att jag inte läst hela ditt manus. Efter ett tag började jag bläddra och sen skippade jag mot slutet. Det var inte enbart för att jag tycker det är "pratigt", utan för att det faktiskt tar sin goda tid och energi att läsa igenom så många sidor och kunna ge kritik till det. Tyvärr har jag inte den lyxen just nu (tid), men jag hoppas du hittar något intressant i min feedback. Dialogen känns överlag väldigt bra och naturlig, men försök tighta till texten i action/handling där det går, en hel del, och gör detaljerna mer specifika där de kan hjälpa manuset framåt. På flera ställen stöter jag på saker som är svåra att filma: "Amir känner sig precis som att Mark sköt en pil i hans hjärta.". Och på filmduken blir det... vad? Kommer återkomma till fler exempel där du helt sonika kan ta bort dessa meningar. Scenerna måste kunna stå för sig själva ändå, annars har du något att fixa. Karaktären Mark får en beskrivning som känns delvis malplacerad: Påklistrad kaxighet och karisma som folk finner tilltalande får du gärna visa senare i manuset, i handling och dialog. Här, ensam i en säng, får jag inte ihop det. Ligger han i pyjamas och diggar hårt? Ser inte kaxigt och karismatiskt ut när jag blundar och tittar på det. Av åldern och planscherna kan vi dra några slutsatser. Det är bra, hellre mer sånt! Exempel: Röker han på rummet? I så fall en joint eller cigarett? Har han händerna bakom huvudet? En tatuering på armen som är symbolisk? En vältrimmad crewcutfrisyr eller långt ovårdat hår? Lyssnar han på hård gangsta-hiphop eller folkmusik? etc. (B.R.) "Han går och lägger sig igen" Hmm... Bättre att klippa när han står i fönstret och betraktar staden utanför? Eller gör något annat drivkraftigt. Detta är din protagonist, inte en passiv snubbe som går och lägger sig igen! Se över dina scener, om du kan hoppa ur vid ett tidigare moment. I den andra scenen kan du lägga till att det är ett tillbakablick redan i scenrubriken, och var lite mer specifik med vilken typ av musik som spelas; det kan hjälpa dig sätta tonen om du vill ha scenen absurd, vacker, humoristisk, aggressiv osv. Exempelvis: [qoute]INT. SJUKHUS - HEMMAVIDEO - NATT [1993] Genom linsen på en billig videokamara syns Marks MAMMA krysta allt vad hon orkar. Allt ljud är ersatt av HISSMUSIK.[/qoute] För att förtydliga dina s.k. segment kan du med fördel använda dig av ett montage, typ: Men jag är inte säker på att det här är rätt sätt att etablera hans bakgrund, det känns för påklistrat. Kandidat till att klippa bort till fördel för någon kortare och enklare variant? Din nuvarande segmentering verkar hoppa friskt i tiden, och bilderna säger inte mig så mycket om han växer upp lyckligt eller inte. Saknar karaktärsintroduktioner på Marks föräldrar, när de dyker upp - och i vilken ålder de är, om det är viktigt att särskilja. Se över alla dina karaktärsintroduktioner så de verkligen kommer när de ska - framförallt när vi först få se dom, även om det är "Marks nyblivna pappa i yngre tappning, en UNG TOMMY med typiskt mittbenefrisyr från 90-talet.". Lade märke till att du flyttat fram tiden i handlingen totalt ca 2,5 år, det kan bli tufft att förstå utan en markerad visuell indikation, kanske en "SUPER: 2 ÅR SENARE" vore på sin plats? En establishing som jag inte tycker säger mycket (om man inte råka känna till dessa två pubar): Slutklämmen är inte heller visuell: "Sedan tittar han mot det tomma intet. Det som kommer att bli hans framtid." - Vad är det vi ser? Några poetiska utflykter kan vara okej, men jag tycker fet finns alldeles för många i det här manuset. Kanske ser vi polisbilen köra iväg mot horisonten istället? Lycka till!