Simon W

Stafylokocker

Tycker du?! Kul! Man kanske ska slå sig på nån sorts kortfattad installationskonst istället? Man verkar ju ha anlag för det. ;) Då gäller det bara att skaffa knasig frisyr, piffig zorromustasch, hornbågade glasögon, samt klä sig i en bautastor sjal runt halsen i alla väder.

Känns som att den leken varit på tapeten lite väl nyss (fast med filmtitlar)... http://forum.voodoofilm.org/showthread.php?t=15270

Har nu läst artikeln... och det handlar ju inte om att en lesbisk filmare blev stoppad från att visa sin film, utan att filmen blev stoppad eftersom den var stötande för vissa transexuella grupper. Jag tror vilken människa som helst kunde ha gjort denna film, och mött motstånd. Synd dock att transorna kunde påverka festivalledningen så pass att de tog bort filmen från repertoaren. Sånt är aldrig bra. Särskilt när det tycks grunda sig på ett missförstånd.

Ja ibland får man den känslan, fast mina tankar har mest gått till herr Johan Ask, som figurerade här för ett tag sen. ;) Herr Insaniac har dock hållit på så länge nu, och verkar så in i bomben allvarlig och seriös i sina diskussioner om vad som kännetecknar vapen och helikoptrar (och dessa detaljers vikt i manus). Vi får se hur det utvecklar sig.

Håller med. Jag var lite införstådd hur filmen skulle vara (dockor och sånt), men yes vicket skönt intro! Och vilken jävla låt! :) America - fuck yeah! Back again to save the motherfuckin' day, yeah! America - fuck yeah! Freedom i the only way, yeah! Terrorists, your game is through Coz now you have to answer to - America - Fuck Yeah!... :D:D:D

Vad vill du att vi ska säga Inasaniac? Allt bemöts ständigt med försvarstal och att vi har fel. Att kommentera, och kanske kritisera, dina grejer känns mest som en inbjudan till mothugg. Ska vi bara skriva "Fan vad bra du är"? Du kan nog räkna med att slippa i alla fall mina kommentarer i fortsättningen...

Ok, fair enough. Men är då konst någon konst egentligen? Jag kan vira en lång, ståltrådsförsedd fjäderboa runt en barnkropp, och kalla fotoverket "Death to youth". Jag kan måla en tavla med en absolutflaska som det sipprar aska ur, och kalla verket "A.I.". Jag kan hänga ett älghuvud upp och ner, med en ficklampa i munnen, och kalla verket "Säg vad du vill, jag skiter i vilket!". Eller precis 100 dildos fastlimmade på en likkista. Eller måla samtliga löv på en björk blå. Eller ha en massa bajskorvar i formalin. Konst är ingen konst. Eller? Konst försvagar sällan mina knän. Konst bringar sällan upp mina ögonbryn i mild fascination. Konst känns mest bara "Jaha, men visst har du gjort det svårt för dig när du vill få fram din poäng (som varken är vidare världsomvälvande eller uppenbar)". Tacka vet jag film! :)

Popcorn

Jamen, nu är det ju singularis vi snackar om. Ha! Jag är viktigpettrigare! :D (Nåja, vi vet nog vad vi menar. Poängen med allt är att det ska vara en story/tråd.)

Hmm, båda varianter betyder väl samma sak? ;)

Tycker dessa regler låter sunda. Och som sagt - om man märker att det blir knas kan ni ju alltid göra tillägg eller ändringar. Du menar alltså att man har en story per tråd?

Ferdinand

Tjena! Jag har varit i Umeå i helgen, kom hem idag, så jag har ännu inte hunnit läsa manuset. Men snart så! :)

1. "Han hade en svår barndom, så därför blev han en självdestruktiv alkoholberoende som levde ensam i skogen med sin vanvårdade labrador" 2. "Han hade en svår barndom, så därför utbildade han sig till en förskollärare, och specialiserade sig på utsatta barn"

Kanske OT. Jag har ej läst artikeln. Ja, fast upprörd publik/kritikerkår innebär inte att det per automatik är bra konst (vad nu "bra konst" är). Att bajsa i en fontän iklädd flamingokostym (eller pissa på scen) kallas väl installationskonst, men inte fan är det konst! Det folk som vill synas, få bekräftelse, tar till alla medel. Andra mördar för att få synas, eller är med i Idol. Och några inom kritikerkåren, som minsann vill framstå som avantgardistiska och vågade, säger "Hurra!". Lustigt.

Jag känner mig ganska nöjd med mitt liv.

Lite OT. Det här med den fria viljan är intressant. Finns den, egentligen? Jag funderade för ett antal år sedan och, ja... Är fri vilja kanske bara är en illusion? Alla val vi gör beror på yttre omständigheter, aldrig på oss själva. Jag valde aldrig min fru - det bara blev hon, jag hade inget val (kanske inte så romantiskt... eller också väldigt romantiskt). Jag väljer inte att gilla den musik jag gillar - jag bara gillar den. Jag väljer inte att cykla till jobbet istället för att ta bilen - med den korta biten jag har är det ju direkt opraktiskt att ta bilen. Jag väljer inte att kika på Idol då och då - det är ju så förbannat underhållande, och då och då har jag tid och lust. Men det betyder inte att jag har en känsla av att vara ett litet tallbarr som hjälplöst förs fram av floden dit floden behagar föra mig. Och det betyder inte för fem öre att jag tror på ödet, att allt är förutbestämt. Jag kanske är ute och cyklar om det här. Det bara slog mig en dag. Och som sagt är det bara en teori, en tanke. Inget som jag helt och fullt tror på.

Jag menar inte att man i första inlägget länkar till nya versioner senare i tråden, utan att man rätt och slätt informerar, typ "ny version - inlägg 32", och sedan får folk scrolla sig dit. Det är väl inte så svårt? Och den senaste versionen kan man ha med fet stil. Ungefär: Pelles Nya Byxor. Utdrag. 1 sid. Pelles Nya Byxor. Utdrag. 3 sid - inlägg 12 Pelles Nya Byxor. Manus. 25 sid - inlägg 23

Kan inte se att det ena skulle vara svårare än det andra.

Visst kan man lägga upp alla versioner i det första inlägget, förutsatt att kronologin blir tydlig. Annars kan man i det första inlägget skriva typ "Ny version - se inlägg 41" (inläggen numreras ju). Då blir allt kronologiskt också i tråden, kommentarerna flödar logiskt. Men en hänvisning till nya versioner bör ligga i första inlägget - eller att man har samtliga versioner där.

Ja, det var ju jag som startade denna tråd, och nu ska jag också kortfattat redogöra för var jag står. :) Kort bakgrund: Jag kommer från en kristen famlilj (jag yngst). Pappa var präst (nu pensionerad), alla sjöng i körer, var engagerade. Jag var väl också med, men mest eftersom mina dåtida kompisar var med (föräldrar umgås ju gärna med likasinnade, och som bonus hamnar ens barn från början i goda kretsar). Jag följde med. Gick i kyrkan på söndagarna. Slumrade genom predikningarna. Blev besviken när det var nattvard, eftersom kyrkobesöket då skulle dra ut på tiden. Bibeln har jag knappt läst. Trodde nog inte på Gud så mycket på den tiden. Tro kändes för mig som om det handlade om ritualer, och att inte synda. Och det kan väl vara risken med att uppfostra ens barn i en tro - de tror inte, utan de härmar, låtsas, eftersom det är ”så det skall vara". Att tro var aldrig ett medvetet val. Anledningen till att man knäppte sina händer var helt fel. Men i och med att en god vän, som hade många polare som inte var kristna (som också jag lärde känna på ett djupare plan) dog i cancer 1993 ställdes allt på sin spets. Vad tror jag? Ja till att börja med kände jag en stor aversion mot många av de kristna, ”goda”, människor jag umgåtts med. Helt plötsligt förstod jag hur inskränkta och fördomsfulla många var (inte minst gentemot många av mina nyvunna vänner, som de i svepande ordalag dissade), och jag kände ett stort behov av att vidga min umgängeskrets, och i viss mån lämna det gamla. Samtidigt formades min tro, och detta är vad jag tror på: Ett högre väsen - ”Gud” - finns. De kristna (och jag, av gammal vana) kallar honom Gud. Muslimerna kallar honom Allah, Hinduerna har splittat honom till en massa olika gudar - Vishnu, Ganesha, mm. Alla religioner tillber samma högre väsen. Detta är min fulla övertygelse. En liknelse är huset som saknar tak. Folk strosar med sina religioner i olika rum, men alla tittar upp på samma himmel. Jag vet inte om jag tror på bibeln. Mycket fint står där, helt säkert, men också mycket knas - inte minst i gamla testamentet. Men nya testamentet ”tar ju tillbaka” en hel del av de hårda ordalag som sades i gamla. Mer sympatiskt. Men tror jag då på Jesus (som ju liksom är kärnan i nya testamentet). Fanns han? Ja, kanske. Om han fanns så tror jag att evangelisterna piffade upp sina evangelium till bredden med under och andra superhjältetricks för att förstärka budskapet. Tror jag han var guds son? Ingen aning. Kanske, kanske inte. Det spelar ingen roll vad jag tror. Han är den folk tror han är. Han levde ju för bövelen för 2000 år sedan, och hans person har ju liksom fått ett gigantiskt genomslag inom kristendomen. Så då spelar det väl ingen roll vem han egentligen var?… Jag tror dock på det budskap han förespråkade. Men det jag har svårast med inom kristendomen är att Jesus säger: ”Ingen kan komma till himlen utom genom mig”. I och med denna lilla formulering förlorar jag mycket respekt och tilltro till kristendomens idéer. Jag menar – får tex inte Dalai Lama komma till himlen? Är han dömd till helvetet? Är mina ickekristna, men grymt schyssta, polare dömda? Är alla judar – ”Guds eget folk” – dömda till helvetet? De tror ju inte på Jesus. Nej, knappast. Jag tror att jag kommer att få möta både buddhistmunkar och Jimi Hendrix när jag dör. Jag tror att alla som känner dragning till himlen under sin livstid dras dit när dom dör. Till den dimensionen, bortom tid och rum, Atman (eller var det Brahman?). … Oops. Sånt här kan jag tydligen skriva mycket om. Mer än jag tänkte... Men jag bryter här, för nu. :)

i (ett av världens kortaste ord)

läser såna här vettlösa trådar...

Ja, nu när spärrbulten lossats är det väl bara att kasta ut lite frågeställningar! Vad tror du på? Är du "utövande" religiös, eller endast privatreligiös? Kanske totalateist? Finns det en högre makt? Är religion skit, som bara förstör vår värld? Skulle världen se bättre ut utan religion? Skulle världen, mänskligheten existera utan religion? Är det människans intelligens som gör att "en högre makt" finns? Eller har det alltid funnits en högre makt? Skriv vad ni känner. Fritt fram! :)