monic

En polisassistent är en färdigutbildad polis. En aspirant är en polis under utbildning. Man praoar inte som polis och man talar absolut inte som i din dialog. Chefen säger man inte heller, utan han/hon är inspektör eller kommissarie. Det är fullkomligt osannolikt overkligt kalkonmässigt. Känns lite som en serietidning eller nåt. Hade det varit gjort med kunskap och medvetenhet hade det varit riktigt kul. Nu är det tyvärr bara bristen på just det som lyser igenom. Men du har ju tiden på dig. Läs nån bok om hantverket bakom manusskrivande vettja. Och antingen researchar du, eller också väljer du en miljö du kan.

Nej, det är också fel. Man KAN inte skriva i filmmanus vad folk tänker. Skriver man (OFF) efter karaktärens namn betyder det att han pratar men inte är i bild.

Nej. Det har du missuppfattat. Voice over betyder inte att han tänker det. Man kan inte skriva i filmmanus vad folk tänker eftersom det inte går att visa i bild. Voice over betyder att någon talar "över" bilden. Dvs en berättarröst i bakgrunden.

Behövs dock ingen dialog. Att låta en karaktär säga det man ändå visar är inget bra = Jävla stol.

Jag tycker det är en jättekul idé! Om du kunde knyta ihop det lite smartare på slutet vore det ännu bättre. Vem tror att vem dog? Dog nån? Elvis är skitkul.

Jag menade förstås om filmen blir så dålig att man inte tycker sig vilja stå för manuset längre. Att någon har handskats alltför ovarsamt med materialet. Läste om en manusförfattare som gick och hängde sig när han såg den färdiga filmen och vad de gjort med hans manus. Men så illa ska vi väl inte hoppas att det går för någon här!

Maddie: Förstår inte riktigt hur du menar med frågan om hur man ska göra en feelgoodfilm? På samma sätt som man gör andra filmer. Man börjar med ett bra manus. Eller menade du tekniker för att få fram själva feelgoodkänslan?

Vad är det egentligen du vill berätta?

Skriver man manus så snabbt oavsett om det är till en femminutersfilm så blir kvalitén därefter. Vilket jag sett i många småfilmer på nätet t ex. Man vill bara komma igång att filma och skiter i om manuset har brister. Skulle man kunna luras att tro... Tyvärr finns risken att man tar med sig den inställningen till långfilmsvärlden sen. Jag har även sett förfrågningar om långfilmsmanus på nätet för övrigt. "Tjolahopp jag är en glad kille som vill göra en långfilm, har du ett manus? Det ska handla om..." Give me a break. Men det är klart att jag kan GE bort ett kort manus till någon jag känner som jag vet förvaltar det väl. Men inte hur som helst. I värsta fall kan det hända att man som manusförfattare inte VILL stå med i för-och eftertexter... Men alla gör som de själva vill!

Läste ett bra råd: Ta en situation ur verkligheten och försök hitta den smärtsamma sanningen i den situationen - utan att vara rolig. Skriv den scenen. Överdriv sedan situationen. Blir det roligt? John Vorhaus skriver i "The comic toolbox": "Comedy is truth and pain."

Hmmm... Jag har sett sådana här förfrågningar flera gånger på olika ställen, och undrar om någon möjligen tror att manusförfattare snyter ut manus genom näsan. Så är det förstås inte, det är hårt arbete bakom och mycket funderingar och ändringar innan det blir färdigt. Att jag då skulle GE BORT det till någon jag inte känner, inte vet vad han/hon gjort förut, kan, vet eller nånting är helt uteslutet. Frågan tyder på noll respekt för manusförfattarens arbete. Eller total okunskap. Sorry om jag låter irriterad eller elak, men sånt här retar mig. Andra får gärna ge bort sina manus, men det borde inte förutsättas att de ska vara gratis. Lite ödmjukhet har ingen dött av.

Helt sant. I början kan man bara tokskriva för att man fått en så bra idé och det är så himla kul! Strukturen kommer i ett senare skede. Om man börjar med strukturen är risken att man: 1. Tappar gnistan. 2. Att historien inte passar in och man blir frustrerad. 3. Att man koncentrerar sig så hårt på att sätta in allt i givna ramar och efter si och så många sidor, att man glömmer Känslan.

Håller med Johanna till 110%. Först lär man sig reglerna annars vet man ju inte ens vad man bryter mot. Risken är då att man inte riktigt vet VAD man gör. En rallyförare har förmodligen lärt sig köra på helt vanligt sätt också... Är det nån som tror att Tarantino hade kunnat skriva Pulp Fiction som han gjorde utan att han först lärt sig grunderna? Anledningen till att treaktssymstemet används så ofta är för att det fungerar. Historier har ju berättats sedan människan kunde börja tala. Man har en början, en mitt och ett slut. Den allra enklaste vits är till och med uppbyggd på det viset. Konstigare är det inte. När man vet och kan det - då kan man hitta på egna strukturer och berättarsätt.

Jag tycker det är viktigast att det tydligt framkommer vad karaktärerna är för ena figurer. Inte hur de ser ut. Om det inte är av vikt för handlingen förstås. Ålder är viktig förresten, den ska man berätta. Om jag skriver HUR personen pratar, går, gestikulerar, vad han/hon GÖR, HUR han/hon ser på sig själv och omgivningen samt uppfattas av andra får rollsättaren en tydlig bild. MIN bild. Men ändå har jag inte begränsat urvalet för ALLA skådespelare kan ju agera olika slags människor. Och det kan ju vara trevligt om jag som manusförfattare är nöjd med de skådisar som sedan väljs ut. För det är tyvärr ingen som frågar efter manusförfattarens åsikt när det gäller rolltillsättande. Så man får vara lite fiffig och berätta saker i manuset som gör att "alla" ser samma slags personer som man själv!

Att vara personlig behöver inte betyda att man är otydlig, flummig eller inte kan bli förstådd av utomstående. Knepet är att göra det personliga universellt så att folk känner igen sig och fattar budskapet. Vad är meningen med att vara konstnärlig om ingen begriper vad man vill säga? Men skriv du en romantisk komedi för Hugh Grant så kan du - när den har gjort succé - skriva hur många konstfilmer du vill sen! Jag tror dock inte att manus är så viktigt i just den film du vill göra. Verkar kunna lösa sig bäst på inspelningsplatsen. Och i efterarbetet.

Skriver du ett manus som du inte ska filma själv bör du inte skriva in kameravinklar och åkningar och sånt. Det är ingen som bryr sig om dem sen i alla fall eftersom det är fotografens och regissörens jobb. De vill ha sin konstnärliga frihet. Dessutom stör det historien. Koncentrera dig med fördel på berättandet och se till att historien griper tag, att varenda scen leder framåt och att dialogen springer ur ett behov av att tala och inte är allmänkonversation. Ha kul!

Transportsträcka. Jag tycker filmen börjar på sista raden egentligen. Pappa tittar in i rummet, fönstret är öppet och flickan borta.

Objektiv kritik? Hur ska det gå till? Allt tyckande är väl subjektivt? Nej, jag tycker inte budskapet når fram. Det är flummigt. Som film blir det kanske tydligare.

Visst peace. Men du frågade efter vad folk tycker. Om manuset redan är filmat, sänt i TV och publiken blev imponerad, varför vill du då ha ytterligare kommentarer? Och varför lägga ut första versionen och inte inspelningsversionen? Det verkar inte riktigt som om du verkligen vill ha kritik tycker jag... Om man kommenterar något och får ett försvarstal som svar är det ju inte så fruktbart, eller hur? Känns som om man gör något helt i onödan. Du vet redan allt, det var bara det att...

Jo då... Men missade jag något? För killen slängde sin ryggsäck långt långt bort och sen var den i huset. Undrar också lite över att killen KRÄVER en förklaring av Douglas. "Nu får du fan berätta vem du är!" Han kommer som objuden gäst och ställer sådana krav? Varför ringde grannen polisen? Vart tog kompisen från inledningen vägen? Där var så mörkt att jag inte kunde uppfatta det. Det är fullt möjligt att jag missade nåt, både bild och ljud var dåliga på min dator.

Jag skriver det direkt i manuset. Ingen kommer ändå ihåg vad man läste på ett försättsblad eller vad man ska kalla det. Men inte behöver man berätta exakt hur nån ser ut om det inte är viktigt för handlingen. Det kommer ju att framgå vad det är för en slags person ändå, genom vad han/hon säger och gör. Så här ungefär. ANNA 23, iklädd jeans och tröja, med håret i hästsvans, kommer in i affären. Hon är smärt och vältränad. Hon går fram till expediten... Mer tycker i alla fall inte jag behövs. Vad tycker andra?

Mm... Väldigt många scener. 69 stycken på 40 sidor. Är inte 1-4b egentligen EN scen? Jag undrar vad en del scener faktiskt berättar också. Dialogen verkar inte sprungen ur ett BEHOV riktigt, utan de verkar mest bara prata många gånger. Och det vet vi ju alla att det inte funkar i filmdialog.

lwillyk81: Min erfarenhet är att man INTE ska sätta ut scennummer förrän i inspelningsversionen av manuset. Det krånglar till det när man ändrar och stryker. Vilket är vanligt att man gör ända in i det sista. Undrar lite över ditt manus. En del scener leder ingenstans. Eftersom varje scen ska ha ett syfte tänkte jag bara påpeka det om du har blivit hemmablind och inte ser det. Väldigt många slarvfel också. Lite onödigt kanske...

Om huvudpersonen har ett bestämt mål han/hon strävar att nå och på vägen stöter på hinder. Det är den vanliga metoden för att fånga publiken. KONFLIKT är grunden till allt drama.

Jag har hört att vissa manus i alla fall, finns på biblioteken. Det mesta som publiceras ska ju finnas där så det låter väl rimligt.