monic

Slump är bra i början, funkar fint. Det är bara slutet som inte bör avgöras av en slump, då känner sig publiken lurad, men det vet du säkert. Det är rätt tänkt, att först få struktur och ordning på storyn, och sen peta med dialogen. Idén har som sagt potential. Grundskola som brinner ner. Ja. Vem har tuttat på och varför? Kan nog bli nåt!

Ja det verkar väl intressant. Nåt är ju på tok uppenbarligen och jag blir nyfiken! Jag har lite synpunkter på dialogen. De talar väldigt utfläkande och berättar öppet om saker ingen har frågat. Min erfarenhet är att människor inte riktigt gör det. Det mesta brukar man få dra ur folk. Och särskilt i film bör det vara så. Frågor och raka svar som pingpongar mellan karaktärerna är inte så effektiv dialog. Det går att få fram det du vill säga med andra metoder tror jag. Och måste man veta? Det här var kanske inte så lyckat: SKÖTERSKAN Det lustiga är att hon inte är med på den preliminära listan med omkomna heller. Men tills vidare måste jag tyvärr säga att det finns en risk för det. Och vad betyder "konstigt klädd"? Annars tycker jag som sagt att idén har potential.

Tack Vilcans! Ibland är det för lätt för att man ska se det själv! Klart jag kan skriva så. Jag namnger aldrig personer utan repliker. Inte heller om de bara har en eller två, då får de heta GRAVID KVINNA, TJOCK MAN, FINNIG KILLE och så vidare. Vet inte om det är fel eller rätt - om det ens finns fel eller rätt - men det blir tydligt och det är väl huvudsaken? Man förstår ju då att det inte är en stor roll de har.

Är det inte bara att skriva: TVÅ FLYTTKILLAR kommer in. FLYTTKILLE 1 Var vill du ha pianot? Värre är när man inte vill avslöja vem det är tycker jag. Typ TAXICHAFFIS 30 kör bilen. Först ska det vara vara en anonym taxichaffis vem som helst, men SEN ska hon visa sig ha betydelse och DÅ ska hon ha ett namn. Det har jag lite problem med hur man skriver. Tips?

Det är trots allt en rätt betydande skillnad mellan att få utrymme att tolka saker själv i en film och att inte fatta vad som pågår. Ingen vill bli skriven på näsan, men jag tror ändå att man vill och måste fatta det mest grundläggande, som var saker tar vägen och varför vissa saker händer, för att bli så intresserad att man fortsätter titta. Alla är kanske inte så kunniga om Uppenbarelseboken heller. En del info måste man allt få för att kunna göra sin egen tolkning. Och så bör väl en del logiska luckor rättas till, men det har redan påpekats här.

Inte tokigt alls. En av de viktigaste ingredienserna finns där, nämligen vad ska hända? VAD är det som händer och hur kommer det att gå? Det gör att man läser vidare - och senare förhoppningsvis inte kan slita sig från filmen. Men det är en början och ett slut i stort sett. Det fattas en massa info däremellan. I slutet vill man ju ha svar på alla de där frågorna man ställt sig under filmens gång. Är det nån sekt? Var håller de i så fall till? Vad är de ute efter? Och så vidare. Det är sånt du kan berätta och fördjupa i andra akten. Var kom bilen ifrån? Varför funkar inga apparater? Släpp inga trådar. Intressant idé, du får ge den mer kött på benen och fördjupa karaktärer och story. Bara...

Mja... det är ju faktiskt så att lång films manus och långfilmsmanus inte riktigt är samma sak. Men låt dig inte nedslås av det. Skicka du de första tio sidorna. Jag tycker de flesta ger bra och värdefulla kommentarer, och det kan man behöva.

http://www.vorza.com/ Sit-comguru från Hollywood.

Det absolut viktigaste för att kunna skriva bra och trovärdig dialog är att känna sina karaktärer. Man måste helt enkelt veta vad de tänker för att veta vad de ska säga. Om din kompis skulle säga: "Åh kära Elsa, du klär verkligen i blått!" så vet du om det är i linje med hur din kompis pratar. SÅ väl ska du känna dina personer i filmen. Och de bör helst inte prata likadant allihop heller. HUR de pratar beror på bakgrund, ålder, social status, kön i vissa fall, yrke osv. Allt sånt måste du med andra ord också veta. Och så är raka frågor som får raka och utfläkande svar ett big no-no.

Det ser ut som om du har skrivit i Final Draft och om det stämmer finns det under Format något som heter Dual Dialogue, så skrivs dialogerna bredvid varann - som att de pratar samtidigt. Annars är det väl inte så bra att skriva hela dialogen om du menar att någon avbryter? Så här brukar jag skriva: LASSE Men vi kunde ju gå till den där nya rest... LINA (avbryter) Tror du jag vill äta nu?! Annars tycker jag dialogen funkar rätt bra. LITE för utfläkande från Mattias kanske. Gränsfall. Folk avslöjar inte sina innersta tankar och känslor utan att vara ordentligt pressade.

Jag skriver aldrig musik som O.S, brukar skriva: Hårdrock på stereon, Ante lagar mat. Eller: Musik: Hårdrock. Ante lagar mat. Men jag skriver också så här: Kalle rycker åt sig sin jacka och lämnar rummet med stora steg. Ytterdörren slår igen O.S. Så det finns väl olika sätt. Huvudsaken är ju att det är tydligt!

VET du hur långa fem minuter på film är? Låååånga om ingenting händer kan jag säga. Hur ska du få publiken att sitta kvar? Bara 30 sekunder när ingenting händer känns som en evighet på film. Borde det då inte finnas nån slags plantering så folk får gissa vad som har hänt eller kommer att hända? Utan konflikt inget drama. Så jag är lite undrande trots dina förklaringar. En tavla tittar man nog inte heller på i fem minuter om där inte finns mängder med detaljer och man varje gång upptäcker nåt nytt. Att titta på två personer som tittar på varann och på ett äpple i fem minuter... Tror det blir svårt att få det intressant om det inte anas något annat före eller efter, men svårt i vilket fall som helst så lång tid.

Du skriver scenerna som vanligt, exakt det som händer när han dödar sin mor, istället för att han berättar det i voice over. Behöver nog inte vara någon dialog alls i en sån scen. Kanske kompakt tystnad eller bara ett surrande ljud, så att man förstår att det är en tillbakablick. Show not tell är något man alltid bör ha i åtanke när man skriver filmmanus. Förslag bara!

Jag menar att om du börjar med slutet och sedan berättar som tillbakablick så har du ju redan handlingen klar. Det är den Jan nu berättar i VO. Men om du väljer att berätta om nutid måste mer hända i just nutid också. Han handlar, drömmer lite och går på bio, det är inte så spännande. Han uttrycker att fan att det ska vara så svårt att hitta kompisar. Jag tror att han är desillusionerad och istället går in för att få sin tes bevisad. Nämligen att ingen vill vara vän med honom. Därmed beter han sig underligt/elakt/fel/märkligt/upp&ner. Det är två olika filmer som jag ser det, att berätta vad som hände eller berätta hur det är sen. Var fokus ligger alltså. Klart det ska vara med hur han dödade sin mor i båda fallen. Förstår inte meningen med lägenhetsscenen i alla fall. Vad leder den till? Vad händer om han bara har en liten lägenhet redan från början? Förstör det nåt? Som sagt; bra idé bara att jobba på!

Det känns som du berättar fel saker. Backstoryn är intressantare än nutiden. Lägenhetsscenen verkar inte ha med nåt att göra direkt och känns även lite otrolig. Varför skulle mannen anstränga sig för att sälja in lägenheten? Hyresgäster råder det väl ingen brist på? Vad du kanske ska göra är att fokusera på det du vill berätta. Som om jag fattat saken rätt är ensamhet. Du skulle ju kunna börja med det som nu är slutet och sedan ha resten som tillbakablick eftersom det du nu berättar i VO borde berättas i bild. Annars har du det som backstory och fokuserar på NU. Då får man inte veta bakgrunden, och det är inte heller nödvändigt om du väljer den varianten. Men då bör det hända mer NU också. Kanske inte att han söker kompisar, tvärtom tror jag. Spännande idé som jag tror det går att göra nåt riktigt bra av.

Kolla produktionsbolag och filmare på nätet. Se vilka som gör filmer som är i linje med det du skriver och skicka sedan manus. Tror inte det finns så många omvägar kring det. Om du inte söker utbildning förstås.

Näe Martin, jag såg aldrig att Kjell tog tupplurar... Tvärtom, det gick väldigt fort och filmen var klar nästan en vecka före utsatt tid. Inte så många omtagningar med andra ord. Han är väldigt intensiv och klipper filmen i huvudet hela tiden, så jag har svårt att tro att han skulle kunna koppla av och sova faktiskt. Men det är möjligt att han har gjort det vid andra inspelningar, kanske under ljussättning eller så där väntetiden kan bli lång. Annars är väl prestigelösheten hans främsta kännemärke...

Jo. Men att de är ambitiösa behöver ju inte betyda att de inte vill vara bild så mycket som möjligt och ha så många repliker som möjligt. Det är kanske rätt mänskligt. När man ändå är där liksom... Däremot vill vissa inte göra saker som möjligen skulle vara statussänkande, det är sant. Vad gör en regissör i sådana fall? Kan man överhuvudtaget sparka en skådespelare som har fått rollen och har avtal?

Intressant Martin för när jag skrev på Sfi:s sida för ett par år sen att de flesta skådespelare jag träffat vill vara i bild så mycket som möjligt, ha många repliker, blir sura om man stryker just deras, och att vissa har en hel del konstigheter för sig, svarade du att då måste jag bara ha träffat amatörer. Vilket inte är fallet. Nu låter det inte riktigt likadant... Ett läsvärt inlägg hur som helst. Och näe. Hota med sparken låter inte som nån bra idé.

Skriva på plot? Du vill att någon skriver manus till de uppräknade projekten, eller menar du skriva på spek?

Det är ju det jag menar, KONFLIKT med pappan, inte ett "litet problem" dock. Det handlar om olika sätt att se på världen och hur man ska leva. Om han och kompisen vet vad de känner och har accepterat det, hindrar ju det absolut inte konflikten med farsan. Tvärtom, och att publiken redan vet att grabben är bög, gör det i mitt tycke ännu mer spännande.

Det är stor risk att det blir förutsägbart hur du än gör. Antingen är han övermacho och då misstänker man genast att han är bög, men inte vill erkänna det ens för sig själv. Eller också är han antingen inte intresserad eller överintresserad av tjejer, även det genomskådar man lätt. Är han en "vanlig" kille och tar homosexuella i försvar - samma sak, man fattar direkt. Eftersom alla är medvetna och tänker i de banorna idag. Så min fråga är: Varför måste det vara hemligt?. De två kan väl veta vad de känner, men de vågar inte visa det för kompisar och föräldrar. Att du tar den problematiken istället. Så blir det mindre Fucking Åmål-varning också.

big_evert: Javisst! Självklart. Men det här var ju redan filmat. Vad är då vitsen med att komma med konstruktiv kritik på DET manuset? Då är det väl bättre med ett som är under arbete. Eller?

Kanske är det så att folk inte tycker att det känns särskilt meningsfullt att komma med konstruktiv kritik på något som redan är färdigt. Det leder ju liksom ingenstans. "Ni kunde ha gjort så här." "Ja, det har du rätt i, synd att vi inte tänkte på det." Och sen finns inte mer att säga. Då är det kanske bättre att fråga efter ett allmänt omdöme. En tanke bara.

Du ger goda råd och bra kommentarer Vilcans. Så nu behöver inte jag skriva ungefär samma sak. En sak bara. Att någon "känner för" att bli trubadur (som i ditt exempel) kanske inte räcker. I film bör man brinna för sitt mål, men det vet ju du också har jag förstått!