Fredrik

Hej och tack för en fin tolkning. Om du har fått uppfattningen att jag tycker att du är korkad som åskådare så har du missuppfattat mig. Jag uttryckte mig säkert klumpigt när jag skrev "antingen är ni helt enkelt korkade, eller så har ni bristfällig fantasi. ;)" Det var ironiskt, eller självkritiskt, därav smileyn. Sen har jag försökt försvara min film, och försökt förklara varför. Du som åskådare är naturligtvis otroligt viktig, annars skulle jag aldrig ha lagt ut filmen överhuvudtaget.

Bra jobbat, det är väldigt snyggt det här! Men det känns att det är en minutfilm, både på gott och ont antar jag. Ett problem är att det är väldigt mycket information att ta in, jag vet inte om det är meningen att man ska behöva se om den flera gånger för att helt uppfatta allting? Efter att ha sett den en gång kände jag: snyggt, den förmedlar massa känslor, bra var det, men vänta nu, vad var det för känslor.. och vem var flickan i mitten? Oj, jag måste se om den igen. Att vilja se om en film är ett gott tecken! Men visas den bara en enda gång på t.ex. festivalen du tävlar i kan det bli krux, fast det kanske gäller alla 1-minutare å andra sidan? Du vill berätta så mycket, och det blir svårt att andas och hinna reflektera. Men man kan också vända den invändningen till något positivt, hela filmen handlar ju om den upplevelse man får, om den välspenderade minuten (som dock tar flera minuter att uppleva). Ett annat problem är att det är lite svårt att höra vad han säger, berättarrösten kolliderar lite med pianot. Kanske är det extra svårt om man inte är van med engelskan. Om jag ska kritisera enskilda bilder: - de gungande boxningshandskarna kanske är på gränsen till en klyscha (men det kanske man iofs måste använda i så här korta filmer) - vad föreställer bilden efter 15sek som har förfallit? - vem är flickan, är det hon på lappen? Det kanske är mariginella funderingar det här, för det är en väldigt bra film... men jag kom på en väldigt intressant tanke: det är som sagt väldigt mycket att ta in: vad händer om man tar bort berättarrösten helt? Jag tycker att du ska förlita dig mer på ditt visuella språk, det är många gånger mer effektivt än rösten som berättar! Kör hårt för fan, en dag gör vi en film tillsammans. =)

Som sagt känns slutet konstigt, hade det inte varit snyggt om det slutade med att de båda gick och la sig samtidigt t.ex.? Sen hade jag personligen byggt upp filmen med temat att det egentligen inte går fortare om man stressar, så att den lugna personen hela tiden kommer ikapp den stressade. Nu fårstår man inte vad allting leder till eftersom man inte vet "vem" som är i slutscenen. Sen tycker jag att ni kunde ha gjort skillnaderna större mellan dom båda, att den stressade var supperstressad och att den lugna var superlugn. I övrigt är det ganska snyggt gjort.

Monster och andra okända skräckinjagande varelser i alla ära, men tänk på att det som kanske skrämmer oss mest är det vi kan relatera oss närmast till: människan - vår största fiende. Det är dessutom enklare att bygga en intressant, realistisk berättelse på en ensam galning och få det att kännas trovärdigt än att bygga upp en verklig spänning kring slemblobban i brunnen. Bygg din skräckhistoria på något som vi redan VET är farligt, det är så otroligt mycket mer effektivare än att låta oss bli övertygade om att slemblobban faktiskt är jätteläskig. Annars är det nog bra att tänka på att det (tvärtemot?) är väldigt effektivt att INTE visa det som är farligt. Det som lurar runt hörnet..

Tack för en fin kommentar. Självklart är klippningen ett sätt att illustrera tidshoppen, tur att nån förstår det i alla fall. =)

Sjyssta kommentarer!! Du har rätt med klädbeskrivningen! Ska jag verkligen använda "Kati och Hadar" i varje scen istället för "de", blir inte det otroligt mycket Kati och Hadar då? >Sen att de precis har satt sig är lite lustig formulering. Antingen sitter de där eller så sitter de inte där, möjligtvis så håller de på att sätta sig. Menar du att de har ytterkläder på som de tar av sig eller? Jag menar att de precis har satt sig i bilen, och att det är öppet för regissören att tolka hur han vill gestalta det. Ska jag verkligen beskriva det mer i detalj vad som händer? >Sen är jag personligen motståndare till formuleringen "vi ser" eller "vi hör". Ja, jag borde nog tänka mer på det, och att undvika det i största möjliga mån. >Annars tyckte jag det var lite segt, men det är ju bara början och den kanske ska vara det. Det är ju som sagt bara början, men jag vill nog påstå att både manuset och historien (och filmen) kommer att kräva viss tålamod av åskådaren. Men det långsamma behöver inte vara tråkigt. >Men som tidigare nämt så stycka upp de stora blocken med besrivning i början. Det finns naturliga ställen att dela på. Jag ser direkt tre stycken av det första stycket. Ska jag stycka upp de och behålla dem, eller korta ner dem och utesluta vissa detaljer?

Hej och tack för kommentarerna. Det var ju roligt att du lyckades skapa dig en uppfattning om vad filmen handlar om! Fin tolkning också. Jag lyssnar självklart på vad alla har att säga, och det känns viktigt. Lika självklart känns det för mig att försvara de konstnärliga val jag har gjort, inte minst för att förklara hur jag har tänkt och varför. Det är ett medvetet val att inte vara för tydlig med budskapet.

Oj, titta på den här, vad bra den är...! :)

Ahh, det var inte mycket till kommentarer på det här? Kom igen nu.

Om vi skiter i tekniken för en liten stund så måste jag säga att det här är en väldigt fin liten film! Jag vill inte säga huruvida den går ihop med dikten eller inte, men jag gillar berättelsen! Jag tycker att ni har lyckats få fram en känsla och ett budskap med väldigt enkla medel, det är det många som har problem med! Bra jobbat! Sen finns det en hel del som ni kan förbättra och tänka på till nästa gång. Zoomningen har redan påpekats, och det är ganska viktigt att den måste gå mjukare om den nu måste användas. När den bli ryckig tänker man mer på den än på vad scenen handlar om, och om tekniken begränsar är det bättre att lösa det på annat sätt. Ang klippningen: tänk på att försöka klippa i rörelse, då följer man oftast rörelsen med blicken och tänker mindre på själva klippet. I det här fallet gäller det även när kameran är i rörelse, inzoomningen. Första klippet i filmen tror jag skulle bli snyggare om ni gör övertoningen från inzoomningen direkt till utzoomningen, dvs, klipp bort när bilden står still. Sen är nästa klipp också lite fumligt, killen tittar in i kameran, och sen klipp till när han tittar ner i bordet. Tänk också mer på bildutsnittet! Scenen i klassrummet kunde komponerats bättre. När den döde går upp från sin plats och närmar sig killen hamnar han precis bakom honom, och sen försvinner dessutom hans huvud utanför bild. Nästa bild känns också lite konstig med avkapat huvud, men det kanske finns en tanke bakom det? Det finns fler exempel, t.ex. näst sista bilden när killen står vid graven till vänster i bild, där är det omotiverat mycket mer "luft" under killen än ovanför. Tänk på att balansera bilderna om det inte finns en anledning att göra dem obalanserade! Sista bilden är snygg, synd att kameran hoppar till bara.. Lycka till i fortsättningen!

Manusutbildningar: - Danska filmskolans filmmanusutbildning, http://www.filmskolen.dk/manuskript/index.html - manusmakarna, http://www.manusmakarna.se/ - högskolan gotlands manusutbildning: http://mainweb.hgo.se/Adm/kurskatalogen.nsf/kursform_alla/EB64340C0964042BC1256E1900538977!OpenDocument - Norska filmskolans filmmanusutbildning - Media II, Sv filminstitutet, kurser i manusutveckling

Tack för kommentaren! Jag ska se över och begränsa scenografiska detaljer, du har nog rätt i att det är lite för mycket bildanvisningar. Synd att du inte gillar innehållet, manuset och historien har nog svårt att få rättvisa på de här få sidorna. Tempot är medvetet väldigt långsamt, och historien försöker främst till en början att bygga upp karaktärerna. Det är ett karaktärsdrivet drama utan drastiska händelseförlopp, kanske är det den genren du inte gillar?

Hej, helt okej manus! Den mesta dialogen funkar väldigt bra, men ibland känns den konstig. T.ex. när Nicklas säger att dom bara ska stanna till kl 11, den känns väldigt.. övertydlig och orealistisk. Många scener känns också väldigt korta, det gör att berättelsen känns uppstyckad. Fler saker du kan tänka på: - Undvik att beskriva platser etc i bestämd form. T.ex. första scenen: ändra "soffan" till "en soffa". - Beskriv gärna karaktärerna lite mer, hur ser dom ut, kroppsspråk etc. Hur gammal är Jon? - scenplats: "stad" - precisera mer, var i staden? Gata? - 3e scenen: "ext. stad - senare": att detta är senare visar du ju inte i bild, då ska du inte heller skriva det i manuset, ändra "senare" till "dag". Antingen förstår man att det är senare, eller också måste du i bild på något vis förklara att det är senare. - "vi kanske syns på krogen sen": känner du igen att man brukar säga så? Annars borde du göra det mer personligt och/eller konkret genom att t.ex. använda namnet på krogen. - telefonen: "inga missade samtal". Så står det väl inte på en telefon? - studentkort under badkaret känns lite ologiskt - Nicklas reaktion på pistolen borde vara mer än ett "är den riktig?" I övrigt är det ganska välskrivet! Du har kommit en bra bit på väg! Den stora bristen i det här manuset tycker jag är själva ämnet. Det känns slitet att bygga historien kring en pistol. Det känns så otroligt drastiskt. Det finns så många som skriver sådana manus, men som inte har erfarenheter av det från verkligheten. Nu vet jag ju inte om du har upplevt detta, men generellt: skriv något som du själv kan förankra till något i ditt liv, då blir det ofta mer personligt och mer intressant. Det blir mer liv i det helt enkelt.

Haha, helt lysande!!! =) Det var _riktig_ underhållning, för att inte säga nästan helt konstnärligt. :) En fråga bara: det skarpa ser lite suddigt ut, beror det bara på den här filen, eller är det svårt att få det knivskarpt med objektivet?

Just nu skriver jag bara för privat ändamål, om det skulle bli aktuellt att filmatisera det så kommer jag naturligtvis vara noga med tillstånd etc. Men åter till det _verkliga_ ämnet, vad tycker ni?!

Jag håller på att skriva ett filmmanus efter en roman. Jag adapterar Torgny Lindgrens "Hummelhonung", ett starkt drama om några människors öden i ett bortglömt samhälle. Det är ingen lätt utmaning, men det är just därför jag vill göra det här. Jag tycker också att berättelsen är enastående och karaktärerna otroligt fascinerande. Om någon vill läsa och kommentera de 9 sidor jag hittills skrivit så vore det väldigt roligt: http://www.mediaverket.se/film/manus/hummelhonung_version1_1.pdf

Jag tycker att det är alldeles för segt. Tandborstning, rakning.. Skippa helt eller klipp ner till några få sekunder! Ni måste få upp tempot betydligare. Hur lång är den, ca 12 minuter? Ni kan lätt klippa ner den till halva tiden utan att förlora något viktigt. Tänk på att alla scener måste ha en betydelse och föra historien framåt. Sen drar storyn och skådespelarinsatserna drastiskt ner intrycket. Men det är väl som med alla star wars-filmer, det är specialeffekterna man tycker är kul. Men om inte resten är kul, då blir inget kul. Jobba mer med allt som inte har med effekterna att göra!

Hej, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Ibland känns det intressant, ibland bara krystat. Det är mycket bussar och mycket skola. Är det egentligen intressant? Jag tycker du ska ta en rejäl funderare över alla scener, och känna vilka som egentligen funkar bra, och vilka som funkar mindre bra. T.ex: en knuff så att man ramlar och slår sig blodig och blir medvetslös är kanske en överdriven händelse? Sen känns det som att Carl köper lite väl lätt att Anders sett ett lik i skogen, och att det dessutom numer lever. Relationen mellan Carl och Anders känns homoerotisk, är det meningen? Ibland är det också svårt att förstå, vad är "gojan"? Inledningen påminner mig starkt om Jalla Jalla: trädgårdsarbete, matbutik... Du beskriver karaktärernas ålder ibland såhär: "18-årsåldern", "runt 40" etc. Ge dem alltid en exakt ålder (enligt gällande manuspraxis). Du använder väldigt detaljerade beskrivningar på hur solstrålarna faller och maskar som trillar, men när vi kommer till det viktiga, blir det oerhört abrubt beskrivet: "Han lägger märke till ett lik." Mitt förslag: skippa detaljer som inte är viktiga, och beskriv istället detaljer som är det. Det är mer intressant att direkt veta hur Anders får syn på liket, och framförallt hur han reagerar. Nu måste vi läsa oss igenom massa objektiva detaljer på hur liket förhåller sig till platsen, innan vi till slut får veta att Anders är chockad. Carl är uttråkad, men plötsligt tittar han hastigt på kassörskan och går raskt till mjölken, för att sen glida tillbaka till kassörskan med ett vänligt "hej". Varför? Blir han först nervös/generad/blyg, för att sen vara hur "vanlig" som helst? "Bortsprungen hund" på löpsedlarna känns väldigt fel, även om det får en viss förklaring senare. Sitter de verkligen vid bänkar i skolan på gymnasiet? Min sista bänk hade jag när jag gick i 6:an, men det kanske bara var jag? "Vill du hjälpa mig med 10 43, Carl?": ta bort att han säger "Carl", det säger man väl aldrig? Sen låter "vill du hjälpa mig" också lite konstigt, (beroende på samhällsklass, uppfostran förstås), men "kan du hjälpa mig" t.ex. känns väl mer talspråk? Läraren säger: "Hoppsan... Då har ni arbetat fem minuter för länge igen!". Det är iofs en rolig replik, men är den realistisk? Om det hade varit en svinrolig lektion där alla elever varit totalt inne i sina uppgifter hade det kanske funkat, men aldrig i världen att dessa uttråkade elever skulle råka sitta 5 minuter för länge på en lektion. "Jag har inte varit mig själv de senaste dagarna" Realistiskt talspråk? "BUSSFICKOR" Ange aldrig en plats i bestämd form. "ÖRKELLJUNGA", "ÅBYPLAN" Du borde inte skriva namnen på platserna, dessutom, var i Örkelljunga? Vid simhallen, i kloakerna, uppe på Konsum-taket? Hur ser Åbyplan ut? Skriv istället: "GATA" eller likn. I scen 12 går CARL och tittar om liket finns kvar, var det inte Anders som hittade det?? Men vem det nu än är, så är scenen en viktig scen! Vi vill veta hur han reagerar! "Jag ska möta Anders vid pizzerian." Låter inte bra, pizzerian borde ha ett namn, och det bör du använda istället. Slutet känns igenomtänkt, mer än själva innehållet i historien. Du har utgått från en början och ett slut, antar jag? Det är ett problem. Slutet känns så pass invecklat jämfört med resten av berättelsen att man till slut inte förstår hur allt ligger till. Jag menar, allt innan slutet är så överdrivet enkelt. Men visst finns det ngt som är lite intressant i det här mansuet, det gäller bara att du plockar fram det mer.

Jag minns SVTs Ernst-Hugo Järegård-version. Helt lysande... :)

En något modifierad version av detta manus har nu filmatiserats på 16mm. Återstår att se hur det blev efter framkallning och klippning..

Hej, det ska bli en rysare alltså? Jag ser ett problem: trailern känns inte ryslig, om du förstår vad jag menar. Man borde få kalla kårar av en rysartrailer, den borde vara spännande. Den här var ganska intetsägande, även om det såg okej ut.

Eh.. jovisst! Men.. jag vill ju veta hur man bör skriva. :)

Intressant sätt att lösa det på. Ser ju lite skumt ut, men det kan nog funka..! :)

Jag vill att hans röst ska gå över i hennes. Mjuk övergång alltså. Hon sitter och skriver på en helt annan plats än i bilen, dvs, det är en tidsförskjutning.

I mitt manus sitter en man och en kvinna i en bil. Mannen börjar berätta en sak, endast med rösten - (V.O), men denna röst övergår till kvinnans V.O samtidigt som bilden tonar över till när hon sitter och skriver. Sedan ser vi att hon dessutom skriver det hon berättar (dvs det han har berättat). Frågan är hur jag skriver det här i manuset så att det blir tydligt? Förstår ni hur jag menar? Jag klistrar in scenariot som jag skrivit det nu, men som känns fel: --- [De sitter i bilen] Hadar börjar berätta, men hans röst övergår till Katis. Samtidigt ser vi henne med block och penna och hur hon sitter och skriver dessa ord. HADAR (V.O) Detta är det skönaste landskapet på jorden, ingen borde behöva dö härifrån. Om du i den här landsändan... KATI (V.O) ...sträcker ut handen på måfå så pekar du alltid, vare sig du vill det eller ej, på ett naturens under, en sevärdhet eller ett mirakel som vida övergår ditt förstånd. Själv har jag aldrig sett någon annan trakt, aldrig behövt. Tillbaka i bilen...