Bernardo

[citat=Daniel Hållquist][citat=Bernardo]Det är även intressant hur det gick till för honom att hitta sina samarbetspartner med hans ”Antiteater grupp”.[/citat] Det är jag inte så insatt i. Hur hittade han samarbetspartners?[/citat] Hej Daniel! Antitetater grup grundades med massor av icke professionela människor som kom ifrån alla mojliga håll och kanten och som utvecklades hellt självdidaktist. Faktist Fasbinder blev så smånigom en farfigur och hade många som var sexuelberoende av honom på sätt och viss han tvingade några att göra exact som han ville. Den var en väldigt intensiv beroendehet av alla mot alla på nästan samma sätt som Petra i Petra von Kants bittra tårar. Fassbinder blev ledare så smånigom av gruppen genom att ta den redan nämt farroll för många av de andra. MEn till exempel med Irm herman som spelar sekräteraren i "Petra..." var en egen historia för att hon var helt beroende av Fassbinder. Hon säger det i en intervju: HAn tvingade mig att vara med.... Många säger att Fassbindder skulle alldrig kunna finnas i nutiden Europa. HAns psikoligist push och att han fick aldrig komma in i n¨ågon filmskola skulle göra honom idag fullständig opålitligtbar. Därefter kan man säga att det finns inga lika bra filmer som samtidigt var populära (om man minns att han fick stora kassasuccé med många av hans filmer)

KAnske fråga är egentligen om det finns andra regissörer i Sverige som har skappat en egen värld? Wiederberg (som själv blev senare en kul regissör) sa att Bergman var vår lilla Dalicardia häst. .... för att mena att det var tråkigt att Bergman skulle inte antas som en bild av SVerige. Så kanske därefter är han så uppskattad utomlands. VArför får en geografisk gräns vara en criterium för att bestäma om det har varit tillräckligt att en regissör eller inte? Visst använder han själv av svenska element, uppsal i Fanny och A eller Lund kyrka i Smulltronstället.... men han görde också en riktig BERGMANFILM en tysklan Livet ur marionetternas... Så jag tycker att fråga är inte om en regissör är för länge en lands bästa. Film är en egen planet med sina egna länder. På det sättet Bergman och Woody allen tillhör samma land: bara att Allen gör comedier, men i filmform har den bästa Allen en fullständig Bergman tillhörighet. Andra länder är mainstream film och i den land finns flesta av nutidens svenska regissörer. Så ...... JAg förslår att tänka att geofrafie i film är en helt annat sack en i Europas vägkarta. ;)

L'eclisse (Antonioni, 1962) http://www.criterionco.com/asp/release.asp?id=278

[citat=_nemo_]Om man vill lära sig mycket kan man också utnyttja extramaterialet på en hel del dvd skivor.....den nya hitchcock boxen är ju dessutom en guldgruva...[/citat] Angående Hitchcok: ett bra komplement till extra material på en DVD eller på vilken som helst Hitchcock film är boken "Hitchcock / by François Truffaut " Eftersom Truffaut också var regissör starkt påverkad av Hitchcock, är bokens innehåll fokuserat på filmskapande och huvudsakligen regi. Andra Hitchcockböcker handlar mer om filmtolkningar som tillhör filmveteskapsområdet och inte precis filmskapande. http://www.gotlib.goteborg.se/search*swe/Whitchcock+truffaut/Whitchcock+truffaut/1%2C4%2C4%2CB/frameset&FF=Whitchcock+truffaut&2%2C2%2C Boken har även ett superbt index i vilket man kan slå upp en filmtitel med hänvisningar till alla sidor där Hitchcok själv eller Truffaut nämnar filmen.

[citat=Zhyron] Nu när jag ändå postar, Några bra böcker eller sidor om detta?[/citat] De bästa böcker är de i vilken man kan läsa vad en regissör själv tänker och tycker: Moviemakers' master class : private lessons from the world's foremost directors / by Laurent Tirard http://sunda.ub.gu.se:8000/cgi-bin/chameleon?search=KEYWORD&function=CARDSCR&SourceScreen=NEXTPAGE&sessionid=2005010322132323380&skin=portal&conf=.%2fchameleon.conf&lng=sv&itemu1=1035&u1=1035&t1=almodovar&pos=18&prevpos=11& Woody Allen, Bernardo Bertolucci, Martin Scorsese, Wim Wenders -- Dream weavers: Pedro Almodovar, Tim Burton, David Cronenberg, Jean-Pierre Jeunet, David Lynch -- Heavyweights: Oliver Stone, John Woo -- New Wave: Joel & Ethan Coen, Takeshi Kitano, Emir Justurica, Lars von Trier, Wong Kar Wai -- In a class of his own: Jean-Luc Godard. Jag själv rekomenderar för alla intervju med Godard, Almodovar och Wong Kar Wai. Men iaf är det alltid bra att kolla vad dina egna favoritregissörer har att säga.

[citat=p-a]Jag vet inte om det här är det enklaste sättet men det är som jag lärt mig: 1. Exportera som QuickTime Reference, som Ronnie sa 2. Komprimera till mpeg2 i Sorenson Squeeze 3. Importera mpeg filerna och ljudet i DVD programet Kvalitetsmässigt så ska det vara ett bra sätt, Sorenson Squeeze är också vad jag har hör ett snabbt program när det gäller komprimering.[/citat] Ju, den ar detta jag ocksa bruckar gora, men jag tanker borja anvanda TMPEGnc ıstallet. JAg har hort att det ar mycket battre an Sorenson. Nagon har anvant TMPEGnc med Avid Qt referencefile? Jag skulle huvudsaklıgen undvika att komprımerıng skulle ınte forsamra bıldqualitet omkring overexponerade omrade pa bılden Nagon rekomendation :) ?

Jag håller med med det som Moraine skriver: [citat=Moiraine]En film som jag tycker är skitdålig är ändå värd att jag ser hela filmen, annars kan man inte säga att den är skitdålig, bara att de första fem minuterna var det [/citat] Jag skulle också säga att det finns tom filmer som man måste se ett par gånger innan man börjar att uppskatta de. Dessa filmer skulle jag kalla för "Tränings-filmer". Det är lika dan som träning: man känner att det gör ont i musklerna. Så om man vill att sina film-muskler ska utvecklas måste vara beredd att satsa då och då på svårare filmer; eller bättre sagt: filmer som avänder sig av ett stil eller tempo som man inte är van vid. Det beror också på vilken situation man går igenom i livet. Till ex: om man har fått en viss insikt efter en smärtfull erfarenhet, kan man mer uppskatta de subtila eller/och extrema ändringar i en viss karaktär.

Björk- Bachellorette

Tourneur- I walked with a Zombie, Leopard Man (Poetiska skräckfilmer som visar nya kreativa mojligheter med ljud i film) Hitchcock- Vertigo (Kärlek som det måste vara: en gåta) Rosselini- Stromboli (Ingrid Bergman stiger på en volcan!!) Maysles bröderna - Grey Gardens (dokumentär som de måste vara :P ) Renoir- Partie de Campagne (Första ångest blick direkt i kameran i filmhistoria) Bunuel- Älven och Döden (El rio y la muerte) Dreyer- Vampyr (Atmosfärfilm som grundas på upprepade bilder ) Fassbinder- Ett år med 13 månader (min favorit sequenz bekriver jag i min inlägg i : http://www.voodoofilm.org/forum/showthread.php?t=2695 ) Mizoguchi- Oharus livet, Ugetsu (den mest personliga regissör som berättar sin livshistoria om och om igen) Godard- Vivre sa vie (se Anna Karina dansar och röka och förstå Varför Tarantino kallade hans produktionbolag "Bande a parte") Cassavettes- The killing of a chinese bookie (Ben Gazzara spelade huvudroll med liten motivation, detta använde Cassavettes för att skapa en oförglomliga karaktär) Pasolini- Salo (!! Jag älskar trapporna på detta film !!)

Nånstant har jag läst att en kortfilm är en antifilm. Och efter egna erfarenhet har bekräftta detta. En korfilm kan och måste inte försöka sträva förklara eller vissa samma som en långfilm annars blir det onaturlig. Jag tycker att en kortfilm måste koncentrera på att förmedla en känsla: häppnad, melankolie, empati , osv Men inte mer. Annars blir det som en elefant i en Champignon burka ;) Om en anslag på bra långfilmer kan vara korta beror på att en långfilm födds av en anslag med utvekla i filmform, dvd bilder ljud, klipping , osv. En anslag är bara ord. De bästa långfilmer har bara en kort anslag

[citat=Daniel Hållquist]...hade en mycket stark integritet ...[/citat] Jag tycker det är en av de viktigaste saker med en regissör. En integritet som måste försvaras genom hela filmen: hans perspektiv om hur livet funkar och filmspråket som förmedlar detta genom kontrasterade nivåer : ”Ett år med 13 månader”: huvudkaraktären berättar om sitt traumatiska förflutna men med en lekfullt röst (samma som man skulle använda för att berätta om vilket godis gillar man bäst) På bilden har vi slaktade djur som transporteras inom ett slakthus: Klassisk musik i backgrund (Mahler) En viktig karaktäristik av Fassbinder är att han inte blev ”intagen/antagen” i filmskola (som nästan alla av de bästa regissörerna, och de få som har läst på en filmskola säger att de förlorade tid där, tex Wenders, Jarmush). Många pekar på att om Fassbinder skulle vara född nu för tiden skulle det inte ha gått så bra för honom pga kultur och film institutionalisering. Tex: skaffa pengar till hans första filmer skulle aldrig någon SFI liknande organisation ha bidragit till. Det är även intressant hur det gick till för honom att hitta sina samarbetspartner med hans ”Antiteater grupp”.

[citat=Moiraine] Det är så enormt individuellt från varje person som ser en film. [/citat] Min personliga åsikt är att : Till och med en geni är en människa: inte allt som Bergman har gort är lika genialiskt. Hans mest populära "Fanny & Alexander" är en en besvikelse för många som gillar andra filmer av honom som "Tystnaden". Och lika dant tvärtom. Det var Bergman själv som sagt att "Film är en hora". Och det har mycket mer att göra med att hans senare filmer blev mycket mer beroende av vad den svenska filmindustrin tyckte att den behövde ( i jämförelse med hans tidigare filmer) Jag tycker "Fanny & Alexander" efter "den magiska stol scenen" blir huvudsakligen skådespeleri smör med ihopklippta ready-mades från andra Bergman filmer. Däremot "Tystnaden" är mästerverk i helheten. Utförskande kamera, varje ljud, skådespelargest, allt är koordinerat så att i varje sekond går det att säga att den är ett personligt verk. Någon kann säga att det inte går att jämföra en 3-5 timmars film (F&A)med en 90 min film (Tystnaden) . Däremot finns det många andra långa filmer där regissören inte tappa greppet som i Carnes "Paradisets Barn" och Kurosawas "7 Samurajer", Griffitths "Intolerance", Stroheims "Greed", osv Det räcker också att jämföra prästen i F&A med prästen i "Nattvardsgästerna". I F&A det är bara en elak gubbe som lurar en oskyldig kvinna och två stackars barn. Alla bra Bergman karatärer har ett personligt kors att bära, någonting som plågar dom och tillhör var och ens tidigare liv. F&A präst "kors" skulle antagligen vara hans föredetta familj, men som det behandlas i filmen verkar vara bara någonting som gör honom "elakare". Och detta tom i 5 timmars versionen! Jag tror personligen att Bergman inte orkade längre men efter så många bra filmer, varför orka mer? :) psd: för de som inte känner Bergman: kolla "Sommaren med Monika". Den är mycket mer tillgänglig än till exempel Persona, men är ändå jätte bra. Dessutom har den en ungdoms skildring full av en slags bitterhet som inte kan lämna många oberorda.