Désirée
-
Inlägg
961 -
Blev medlem
-
Dagar Vunna
3
Inlägg postad av Désirée
-
-
Jag har för mig att om man har en filmklubb med medlemsskap så är rättighetsfrågan annorlunda än om vem som helst ska kunna se, för att det då är ett "slutet sällskap". Jag tror att de är så de har löst det på många filmfestivaler och liknande.
0 -
Nej och det var inte det jag sa.
Jo, faktiskt. Om du relaterar det du får betalt för ett manus till filmens budget, så blir det en logiskt följd.
Jag försöker bara ställa en fråga här men du ska alltid dra frågan till gränsen som gör mig väldigt irriterad hela tiden som i dom andra threadsen. Min fråga var hur mycket kan en manusförfattare tjäna i runda svängar? 100-200 tusen på att sälja ett manus?Och jag har svarat:
"Du tjänar det som köparen är villig att betala och inte högre än det pris du anger. Eventuella procent utöver det är också en fråga vad du förhandlar fram."
Om du är på jakt efter en specifik siffra och sådan inte går att få, så kommer alla svar som inte är en exakt siffra att irritera dig.
Sluta lek hög hela tiden Desiree och sluta vara sån som du är [..]Det finns mycket jag skulle kunna svara på det, men jag avstår. Om det gör dig lyckligare så ska jag låta bli dina trådar fortsättningsvis.
0 -
Nah budgeten som producenten har räknat ut. 5% av dom brukar manusförfattaren få?
Så du menar att du skulle få mer betalt om du fyller manuset med rymdskepp, mystiskt formade aliens, stora explosioner, biljakter, folkmassor, barn och väldresserade djur?
0 -
Du tjänar det som köparen är villig att betala och inte högre än det pris du anger. Eventuella procent utöver det är också en fråga vad du förhandlar fram.
Sen är det i regel inte lön, utan betalning för en produkt eller en tjänst.
Vill du ha bättre svar än så får du antingen fråga tio-tjugo stycken författare som sålt långfilmsmanus i Sverige och/eller höra med lämpligt fackförbund.
0 -
John Truby är lärare för att lära ut andra manusförfattare!
De som inte lyckas med sina egna manus blir ofta det.
0 -
För egen del tycker jag att det är viktigt att jag vet varför jag vill berätta en historia. Oavsett om det är en komedi eller ett nattsvart drama så är mitt syfte - mitt budskap - det jag måste ha fokus på och komma ihåg för att hålla styrsel i historien. Om jag skiftar under historiens gång och istället för att försespråka vikten av blå kaffepannor börjar propagera för gula borddukar, så blir det ingen bra story utan bara en märklig röra.
Men om du tolkar in samma sak i filmen, som det jag ville få sagt, det är inget jag kan styra över och alla former av mediakreatörer måste finna sig i att konsumenterna av ens verk ser annat än man själv har tänkt sig. En del ser bara en cigarr när jag hoppats att så mycket mer skulle gå fram, i andra fall så har jag bara tänkt mig en cigarr och hör mängder med djupare tolkningar som jag inte ens varit i närheten av att tänka på.
Jag menar, jag vet inte vad författaren av Rat Race vill säga, men jag kan se några olika förslag som att genvägar är senvägar och att du kan köpa vad som helst för pengar, men jag har inga skyldigheter att fundera djupare än att njuta av en rolig film och vara nöjd med det och strunta fullständigt i eventuella budskap. Eller tolka in något helt annat och göra en för författaren frustrerande djupanalys.
P.S.
Det finns ett skäl till att John Truby är konsulent och rådgivare och inte manusförfattare. Han får knappt sina manus sålda. Han har cred som manusförfattare på några avsnitt av 21 Jump Street (1989) och en dokumentär.
0 -
Pris för att klippa en trailer och att göra ett omslag: Hur lång tid tar det för dig?
Låt oss säga att det tar dig fem dagar att göra en trailer.
Vad har du för levnadskostnader på en månad? Låt oss säga att du behöver ha en inkomst på 14 000:- i månaden efter skatt. Detta innebär att fem dagars arbete med trailern måste kosta 14 000/4 (en fjärdedels månad - fem dagar är en arbetsvecka, en vecka är en kvarts månad, på ett ungefär)
= 3 500 kr. Till detta måste du lägga moms på 25% = 4 375 kr.
Har du investerat i dator och programvara så måste du slå ut kostnaden för dessa på dina uppdrag också. Så om du har investerat 20 000:- så bör du så ut denna kostnad på projekten du har under det närmaste året. (Om vi inte ska gå in på mer komplicerade saker som avskrivningar över flera år å sånt.) Låt oss säga att du har tio uppdrag på ett år => 2 000:-/uppdrag = 6 375 kr
Och till det givetvis om du arbetar ensam eller tillsammans med andra, som också ska ha betalt. Om du anlitar någon som jobbar med ljudet t ex så måste denne ha betalt, och samtidigt så får du fortfarande räkna med att det tar dig samma fem dagar, för ni kommer säkerligen att sitta en hel del tillsammans. Nu är vi uppe i ca 13 000:- för fem dagars arbete, utan att ta höjd för oförutsedda händelser.
Sedan kommer ju frågan om du har arbete som sysselsätter dig resten av månaden, eller ifall du måste ta mer betalt, för att täcka upp hela månaden.
Och hur säker du är att det bara kommer att ta fem dagar. Ponera att du har fyra uppdrag under månaden och det första drar ut på tiden, men du får inte mer betalt, då får du inte betalt för de andra tre uppdragen som planerat. Om du fortfarande ska ha pengar att betala mat och hyra så får du antingen jobba 16-20 timmar om dygnet eller ta höjd för oförutsedda händelser när du tar betalt.
0 -
Jag inser att jag var otydlig. I exemplet med en man som sitter och läser en berättelse menar jag att den konstruktiva kritiken i så fall kanske gör sig bäst gällande innehållet i berättelsen (som mannen läser) snarare än att kritisera faktumet att en man läser en berättelse. "Jag ser att du har ett hus, vad tror du om att möblera det på det här sättet?"
Den konstruktiva kritiken gäller manuset. Om manuset består av en man som läser en berättelse, så är det det jag ger kritik på. Om jag såg filmen skulle jag inte höra berättelsen, utan se en tråkig film. Det är berättelsen man vill se och uppleva, inte mannen som läser. Man ser inte och upplever inte en berättelse som består av en filmad person som läser. Det funkar däremot utmärkt på radioteater eller ljudböcker, eftersom det mediet är gjort för att du ska kunna titta på annat, eller blunda, medan du lyssnar. Det är därför högtidliga tal hålls korta och gärna med humor och föreläsningar och presentationer om möjligt har bilder och/eller engagerar publiken genom att föra en dialog.
För mig är berättelsen mannen läser ointressant när den är i form av ett filmmanus som innebär att vi ser en man läsa en berättelse. Den dagen vi ser berättelsen är berättelsen en del av filmen och kommer att få sin beskärda del av kritiken.
En historia som berättas istället för att visas på en film är inte möblerna i huset - den är stoppningen i dynorna; något vi inte ser eller känner, eftersom vi bara ser stolarna utan möjlighet att sitta på dem. Sen, om vi ska forsätta med den metaforen, så var ju problemet att jag inte såg att ritningen skulle bli ett hus, utan en båt. Att kommentera möblerna i ett framtida hus, som jag tror kommer bli en båt. . . ;)
(Sen kommenterade jag faktiskt historien också)
0 -
Det ena utesluter väl inte det andra? För om man inte vågar se livet i vitögat, den hårda verklighet som vi faktiskt lever i, finns det inte då risk att man hänger sig åt fantasier? Jag säger inte att du gör det, jag tycker mest att det är intressant att diskutera med en annan skrivande person som har helt annat perspektiv än jag.
Jag har gärna precis hur många vitögon och djupa tragiskheter som helst i mina historier. Men det behöver inte betyda att slutet måste vara alltigenom deprimerande och tragiskt. För mig finns det alltid en väg ut ur tragiken och det är den jag vill visa att den finns - och det kan jag ju inte göra om jag inte ser livet i vitögat och visar den hårda verkligheten, som du uttrycker det. Fast då ska det ju tilläggas att det du beskriver som vitögon och hårda verkligheter är den värld som jag försöker visa på det positiva och mjuka i. Jag tycker inte jag hänger mig åt fantasier och försöker måla upp en värld som inte finns. För mig är det i mångt och mycket insikter från en tjugofem-trettio år lång process som speglas i mitt skrivande.
Absolut, jag ville endast peka ut en scen som jag misstänker att du inte analyserat särskilt mycket och kanske diskutera det vidare?
Se på scenen på slutet där Brandon bryter ihop, vem säger att han inte tar med sig något av det, vilket sen kan leda till en insikt om att ändra sig? Jag ser iaf den möjligheten, gör inte du det?
Jo, jag ser den möjligheten. Och jag skulle jobbat vidare med den om det var jag som var manusförfattare. För mig är detta vändpunkt 2 i historien. Den sista halvtimmen av filmen skulle handlat om hans försök att få ett normalt förhållande till en tjej och få förlåtelse från sin syster och få en helande och meningsfull relation till henne. Han börjar med att berätta för sin flickvän om hans sexbeteende och ber henne att försöka förstå - hon tar avstånd från honom, äcklad. Han visar att hon betyder mycket för honom och han han behöver henne, hon vågar sig närmare. Detta behöver inte betyda att de slutar arm i arm lyckliga; tvärtom kan det mycket väl innebära att i slutet så lämnar hon honom ändå, men under andra former och att han har självförtroende och självinsikt nog att kunna gå vidare och försöka hitta kärlek hos en annan kvinna.
Han kan också - precis lika gärna - ta livet av sig, så som filmen slutade.
Det är någonting som jag tycker är djupt otillfredställande med film är när jag vill fortsätta eller ändra historien och jag inte kan göra det, för filmen är ju redan gjord. Det finns inget jag någonsin kan göra för att göra filmen "rätt" eller "färdig". Vad är det för nytta med att jag har "rätt" slut i mitt huvud? Det är fiktiva karaktärer, skapade för att berätta en historia som redan är berättad. Om jag blir inspirerad av en artikel eller en händelse och spinner vidare på den så är det ju en historia jag faktiskt kan berätta, för filmen/boken/mediet är inte gjord än. Jag har full förståelse för personer som skriver fanfiction, även om jag inte gör det själv, för det är ju enda sättet att göra historien, som man själv ser den, komplett.
Självklart är de det, men nu diskuterade vi ju de två syskonen i ”Shame”.
Och vi är vääääääldigt långt från ditt fina lilla manus :) Men det är en trevlig diskussion.
0 -
Det måste väl få finnas plats för sorgliga slut också? Hopplösa till och med? För så kan ju livet vara och filmerna bör väl spegla livet?
Nej. Nej. Nej. Jag är inte intresserad av att spegla livet. Jag är intresserad av att visa vad det kan bli.
Jag tycker du har fel där.
Omöjlighet. Det finns inget rätt och fel i film. Jag tycker som jag gör. Du tycker som du gör. Vi tycker olika.
Det tror jag mycket väl att du kan men det skulle inte bli ett dugg trovärdigt.
Ta syskonen i ”Shame” som exempel, hur ska de kunna nå varandra? Det är som en mur mellan dem och de är båda två riktigt skadade av sin uppväxt, vad de nu varit med om, jag gissar på incest.
Hur ska man som författare ge dem ett lyckligt slut, ett slut som känns sant utifrån vilka de är? Tro mig, om man gav dem ett lyckligt slut så skulle det bli oerhört falskt.
Lyckligt slut behöver inte vara sockersött. Och jag har pratat om att det ska finnas hopp. Det behöver inte betyda att allt går väl eller att det inte finns problem kvar när filmen är slut. Det finns människor som tar sig vidare i livet och kommer över trauman. Är de inte trovärdiga, menar du?
0 -
Fegt? Det där förstår jag inte alls, faktiskt. Jag tycker snarare att det är ett tecken på arrogans eller okunskap om man ska försöka ge publiken enkla svar på svåra frågor. Vissa saker är faktiskt så hemska och lämnar så djupa sår, som till exempel det som karaktärerna i ”Shame” varit med om, att det i mina ögon skulle det vara rent ut sagt skamligt om de som gjort filmen skulle försöka lösa det åt dem, och varför då, frågar man sig, jo, för att publiken ska förstå det och må bättre! Nej, sånt gillar jag inte alls, som du nog märker :)
Du skriver också att publiken inte kan göra något men när du gör det så låter det som om du skriver om barn, för barn har ju, som vi vet, svårt att bearbeta sånt som är komplext och jobbigt, vuxna däremot, tänkande vuxna ska väl klara av det? Att tänka efter själva, sätta sig in i en annan människas situation, dra egna slutsatser?
Det är väl helt enkelt ( :) ) för att vi har olika skäl till att vi vill skriva och göra film. För mig handlar det inte om att "lösa något åt publiken" eller att hindra dem från att dra egna slutsatser, eller ännu mindre ge "enkla lösningar". För mig handlar film - eller överhuvudtaget de historier jag skriver - om hopp om en bättre värld. Då handlar mycket om att förstå andra människor, visa att man måste våga fråga, våga närmar sig och våga hjälpa. Och också att man måste gå djupare in i sig själv och förstå sig själv. Jag vill visa att det finns en "väg ut" i någon form, att det finns val och att det finns hopp. Själva kärnan i allt det jag vill berätta handlar om insikt och att blicka framåt, att söka det positiva.
En film som Shame är för mig bara en halv film. Den presenterar bara ett problem, en konflikt, en situation, men den inger inget hopp eller visar inte på någon väg mot något bättre. Det finns ingen självinsikt, ingen hjälp, ingen kärlek, ingenting som hjälper oss att förstå, och inget om hur vi kan göra världen en bättre plats för oss alla. Som att filma i Gotham och sen sluta precis innan Batman kommer in. Batman behöver inte vara den bästa lösningen, men det är en lösning och den visar att det finns hopp.
Jag kan tänka ut ett antal sätt som syskonparet skulle kunna komma vidare i livet. Att jag kan tänka ut det, behöver inte betyda att det är en enkel lösning, men den visar att det finns sätt, om de bara vill, och för mig är den positiva känslan viktig. Att bara visa upp ett problem som apor i en bur ger mig ingenting.
Att visa på ett problem och lämna till publiken att lösa det för att "visa respekt" eller "låta publiken tänka själv" är för mig inget annat än högkulturellt finskiteri för att slippa göra jobbet själv. Det är så bekvämt att inte ens behöva fundera på hur syskonparet skulle kunna få en fungerande relation till varandra som gör att båda mår bra, utan nöja sig med att låta publiken tolka det som de vill. Om nu ett förslag på lösning i en film innebär att publiken inte behöver tänka själva, så borde ju rimligtvis frånvaron av en lösning innebära att filmskaparna inte behövt tänka? Och de om några borde tänka, tycker jag.
0 -
Som jag tidigare nämnt så har jag också en försmak för filmer som bryter mot det konventionella. Har du sett ”Shame” av Steve McQueen? Jag såg den förra veckan och den var riktigt tung, skitbra, bästa jag sett på länge, det som jag gillade bäst med den var att man inte fick några svar i huvud taget, endast antydningar. Så himla ovanligt, tycker jag, och modigt, med filmer som respekterar sin publik så pass mycket att de vågar lämna saker och ting öppet för tolkning.
Yep, jag har sett Shame. Är inte intresserad av att se den igen, kan jag säga.
Jag tycker inte att det handlar om att "respektera sin publik", utan snarare att man är för feg för att våga ta tag i ett problem. Det enda man vågar göra är att visa på att det finns. Att visa på en konflikt, men att gå som katten kring het gröt och inte våga göra något, utan lämna det i knät på publiken är fegt. Publiken kan ju inte göra något - det är ju en film! De enda som kan göra något är de som gör filmen, men de valde att blunda och hoppas att någon annan gör något.
Trots dialogen på slutet?HANNA
Nej. Men du väljer ...
JOHAN
Vadå?! Vad väljer jag?
HANNA
Du väljer själv. Vad du gör, liksom.
JOHAN
Men jag väljer inte vem jag är, så ...
HANNA
Nej, men du väljer hur du vill leva.
Ja, trots dialogen. För den handlar - som jag ser det - inte om auran, utan om att du väljer dina handlingar och ansvarar för dem, oavsett aura, "öde", DNA eller uppväxt. Som att en vuxen som blivit misshandlad som barn kan välja att fortsätta i sina föräldrars fotspår och slå sina egna barn, eller att välja att se sina erfarenheter ur ett annat perspektiv och välja en annan uppfostringsmetod - men han kommer ju aldrig ifrån att han blev slagen som barn => Auran påverkar ditt sätt att tänka, men bestämmer inte hur du ska handla.
Här tror jag att problemet är att du är helt på det klara med hur du ser på auror, öden osv, men att jag, som har andra idéer och erfarenheter, läser det ur mitt perspektiv och missförstår din avsikt.
0 -
Du får tänka på att när Hanna säger allt detta så fruktar hon för sitt liv, därför får man tänka extra på om hon faktiskt tror på det som hon säger eller hon säger det som hon tror att han vill höra.
Apropå auror. Jag tror inte auror är medfödda, eller att en aura måste vara permanent. Borde jag vara tydligare med det, med vad jag tror på? Måste publiken förstå fullt ut eller ska man låta dem dra sina egna slutsatser?
Hur som helst, så här ser jag det, auror, de är som en spegel för själen, men precis som en spegelbild så kan den förändras beroende på hur man mår just den dagen, vissa personen dock, som Johan, de går omkring med samma aura dag efter dag, år efter år, de är trasiga människor, med oläkta sår, människor som är fast, vars livssyn, okunskap kring sig själva, och minst, dåliga handlingar har gjort att de kört fast och hamnat i en slags återvändsgränd.
Vi är inne på det som jag nämnde i min första kommentar, att det går för fort på slutet. Scenen där Hanna berättar om auror är i sig inget fel på, men sen är filmen slut. Personligen avskyr jag filmer som slutar innan man hunnit tänka efter - det är som en föreläsare som packar och går innan man hunnit tänka efter om man har några frågor :). Jag vill ha något mer på slutet. En liten chans att hämta andan och förstå. Men, som sagt, det är så jag vill ha en film.
Det du beskriver ovan med auror i förändring upplevde jag inte alls i manus. Jag uppfattade det som att det var något medfött - som ett öde. Johan kan ju uppleva det som att vad han än gör så går det fel, och Hanna kan säga att hon inte tror på ödet och att allt beror på ens handlingar, när de träffas, innan aura-avslöjandet. Då kan man än mer förstå om Hanna är rädd, för om Johans aura är svart så har han ju gjort något hemskt. Och då förstår vi också att Johan kan påverka sitt öde och att auran är en spegel av hans förflutna.
0 -
Men om hon pratar om auror, då tror jag att en smart publik listar ut varför hon tittar på honom.
Svår balansgång mellan att "svaret" kommer som en blixt från en klar himmel och att vi räknat ut det för länge sen. Hmmm...
Skulle man kunna tänka sig att hon pratar om övernaturligheter och konstiga fenomen, frågar honom saker som om han tror på ödet och om hans barndom? Han behöver ju inte svara, utan det är vad hon frågar som är intressant. Att hon kommenterar andra människor, eller bara tittar på vissa på ett speciellt sätt, som indikerar att hon ser något andra inte ser?
Desto mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att det är synd att frågan om huruvida man styr över sitt öde eller ej - hur mycket den medfödda auran påverkar ens liv och ens möjligheter - sköljs så fort. Vi behöver inte få några svar skrivna på näsan, men vi ska - tycker jag - hinna tänka efter om det vi har sett talar för eller emot det hon säger om att alla har ett val. Jag tänker t ex på tonårstjejerna som tycker han är läskig - visst han vill gärna att de stannar, men han kunde lika gärna verkat vara en trygg person, men av någon anledning känner de sig besvärade. Hans aura gissar jag, och det betyder ju att han alltid kommer att ligga pyrt till hos tjejer => Har han verkligen något val?
0 -
Det känns att manuset är genomtänkt och att du har ett syfte och ett mål med det du skriver. Överlag är jag positiv och har gott hopp om att det här manuset en dag kommer att bli en bra film.
Det var ju givetvis ändå några saker jag reagerade på.
På vissa ställen skriver du vad de säger, men inte i dialogform. Är det för att vi inte hör, utan att vi bara ska få ett intyck av vad som sägs? Förtydliga gärna detta. Å andra sidan så borde vi höra att han erbjuder tonårsflickorna billig sprit hemma hos sig, annars kan man ju likagärna tro att han bjuder upp dem på sex.
Sen känner jag att det är för lång inledning och för snabbt slut. Det är först de sista två minutrarna som auran kommer på tal - utan setup eller någonting - och sen är det slut innan det hunnit sjunka in. Hanna kan kanske prata om auror tidigare med honom, men inte vilja svara på vad han har för aura, eller uppenbart ljuga, så att man förstår att det är något med den, eller åtminstone får grepp om begreppet och vem Hanna är.
Om Hanna blir skrämd av hans aura, så borde hon väl inte vara intresserad av att följa med honom ut? Eller vill hon försöka lära känna honom och se om det är något hon kan göra för att hjälpa honom? Hon är lite för difus. Hon är ju ändå den enda som ser honom, så hon borde vara tydligare i manuset.
En spännande historia.
0 -
Jag förstår precis vad du menar och håller till viss del med om att det absolut kan vara en god idé att utnyttja mediets möjligheter. Däremot kan jag tycka att det är ett val som är upp till var och en att göra. Har man ett manus där någon i princip läser en berättelse ska man väl få ha det utan att någon kommer och säger att man ska göra något annat. Visst, man kan påtala att det kan kännas händelselöst eller ha synpunkter på vad som berättas men vad som är bra film är ju varken din eller min sak att avgöra. Hoppas min poäng går fram, alltså att det är skillnad på att säga något om innehållet och att be någon göra något annat. Återigen; det är inte alla som skriver sina manus i syfte att sälja dem, vilket gör att man kan förlåta ett eller annat dramaturgiskt regelbrott.
Jag har inte bett någon göra något annat än att skriva manus. Jag har påtalat att så som manuset är skrivet gör det sig inte så bra för film (givetvis utifrån mina preferenser om vad en bra film är). Det är en del av feedbacken. Jag bedömer manuset utifrån mina erfarenheter och kunskaper och idéer om hur ett manus bör vara för att kunna bli en tilltalande film.
Om man inte är intresserad av synpunkter på sitt manus, så bör man inte lägga upp det för att få feedback.
Jag bedömer manuset, inte författaren! Jag har inte gjort något annat än att bedöma innehållet i manuset, inte bett författaren göra något annat.
Sen hör det ju också till att det är mina synpunker och funderingar, inga kommenderingar eller regler. Som manusförfattare måste man lära sig att lyssna, men också att känna efter i sitt hjärta vad av andras idéer man vill implementera i sitt manus. Om det är så att det man har tänkt sig att filma är just en man som läser en historia, så struntar man ju givetvis i kommentaren om att det inte utnyttjar mediet. Om man däremot inte har reflekterat över att den färdiga filmen skulle bli en man som läser en historia, så är det värdefull info. Många nybörjare lägger in långa monologer utan att reflektera över vad det är man ser.
Sen är jag väldigt nyfiken på hur jag skulle kunna "påtala att det kan kännas händelselöst eller ha synpunkter på vad som berättas" utan att direkt eller indirekt samtidigt säga hur den färdiga filmen skulle bli. Det du säger är ju att jag skulle kommentera ritningarna för ett hus utan att bry mig om hur huset skulle bli; "ritningarna verkar vara för en båt, men det blir nog ett hus när ni börjar bygga."
0 -
Hur menar du med fattiga beskrivning av människor och ting, daac? Mer förklaring om beteende/personlighet?
Tack för alla råd! Som sagt mitt första manus så oerhört tacksam för era svar!
Jag tror att vad daac försökte beskriva var att du bör ge ett målande intryck av vad det är för plats man kommer till. När du stiger ut vagnen och tittar upp på huset, hur skulle du beskriva det för någon annan? Och så gör om det i manusform.
Väg denna:
"När damen steg ur vagnen möttes hon av ett stort hus i tegel"
mot:
"När damen steg ur vagnen möttes hon av en dekandent patriciervilla med överdådiga romerska fresker, dyrt dekorerat med färska blommor. Det var tänt i alla fönster och på bottenvåningen syntes ett hav av festklädda människor genom de stora fönstren."
0 -
Tack Désirée för ditt svar! Ja precis, det är en längre historia, faktum är att det är en bok jag nu testar göra om till filmmanus. TACK för dina råd!
Ingen orsak. Det är bara trevligt om jag kan hjälpa till.
Att testa att göra en bok till filmmanus kan vara spännande, men tänk på att du får ett resultat som inte går att sälja (om du inte skulle äga rättigheterna förståss). Som övning fungerar det alldeles utmäkt.
0 -
Det absolut viktigaste du kan göra för att få första intryckte betydligt positivare är att följa manusstandard. Testa Celtx, det är gratis. Att läsa ett manus som inte är korrekt formaterat är väldigt jobbigt. När dessutom vänstermarginalen hoppar runt blir resultatet ett svårläst virvar. Så, följ standard. Det finns en del att läsa om det här på Voodoo film: Filmmanus och dramaturgi
Sen undrar jag, är manuset de tre första sidorna på en längre historia? Du skriver inget om att det inte är avslutat, men historien slutar väldigt obegripligt mitt i. . . Det skulle vara intressant att veta vad du tänkt dig för längd.
Hur syns det att Vincent är vampyr? Om det syns, borde andra reagera. Om det inte syns, så vet inte vi det heller. Det är en väldigt bra tumregel att tänka på när man skriver filmmanus att bara skriva sånt som syns och hörs.
Det är ganska tydligt vad det är för situation som det hela utspelas i, men förtydliga viktiga karaktärsdrag på personerna istället för hårfärg och ögonfärg, som är begränsande vad det gäller val av skådespelare och antaligen inte alls detaljer som för historien framåt. Viktigare är kanske hur personen för sig och beter sig - blyg, öppen, pilsk, klumpig t ex.
Lycka till!
0 -
För att förtydliga, jag läste någonstans att alla ljud som läggs på skrivs med stora bokstäver så alla tankar, fågelkvitter etc är pålagt ljud.
Kanske inte framgick så tydligt.
Någons tankar ska aldrig vara med i ett filmmanus. De varken syns eller hörs.
Om någon ska berätta vad som tänks så ska det stå som dialog med (V.O.) efter namnet för att markera att det är en Voice Over.
t ex:
DAVID (V.O.)
Faan vad jag är trött.
DAVID
Nej, du störde mig inte alls i natt.
Den första repliken hör vi honom säga, men han rör inte på läpparna, utan är vad han tänker. Den andra repliken säger han högt.
Vad det gäller ljud, så finns det vissa sådana idéer om att skriva ljud med stora bokstäver. Återigen är det lite av skillnaden mellan ett lämna iväg ett manus för att hitta en köpare och ett manus som ska användas vid produktion, så flera olika grupper behöver tydlig info och inte litterärt lull-lull. Men samtidigt så behöver alla yrkersgrupper en läsupplevelse av manuset som inspirerar, så att bara skriva till ljudeffekterna "löst" nedanför scenen säger inget om var de ska vara eller i vilket sammanhang eller vilken sorts stämning det ska vara på ljudet. Det är enligt min mening bättre att skriva scenen som du hoppas att den ska upplevas och låta ljudpersonen och kamerapersonen och de andra skriva in sina egna anteckningar senare.
0 -
Av det du skriver verkar det som att ni är inne på att filma manuset själva. Det finns en skillnad mellan manus som inte gått till produktion och manus som man praktiskt ska filma efter. I det sistnämnda har man scennummer och kan ha kameravinklar, instruktioner för hur klippen ska vara osv. Om ni ska filma själva, är det inget problem att ni har dessa grejer med i manus, även om jag själv helst skulle ha sett det utan.
Det första jag reagerade på var "tänker david". Ingen tänker något i manus - det varken syns eller hörs.
Om vi fortsätter med scen två som exempel så är texten vacker och målande, men för detaljerad för att riktigt höra hemma i ett manus. Den beskriver för noggrant exakt vad som händer - utan att jag får någon känsla för att det är viktigt att just de grejerna som för historien framåt. Är ni med?
Sen finns det en idé om att en sida manus ska motsvara en minut film. Om man ser till
"David står vid spisen, tevattnet sjuder i en kastrull. Hanhäller vattnet i en vit kopp innehållande en tepåse. Han
tar en tesked från bänken, går till köksbordet och sätter
sig ned. David tar socker och häller det i koppen."
...så blir det mellan 5 och 10 sekunder film. Det känns som en betydligt snabbare scen än vad jag får intrycket att ni vill ha. Var inte rädd att dela upp texten i mindre stycken. En mening per stycke är helt i sin ordning om det ger rätt tempo i filmen.
När jag läser får jag intrycket att han skissar fågelkvitter, barnskratt och vind som blåser. :) Skulle vara bra med ett förtydligande.
När en karraktär dyker upp för första gången ska denne skrivas med stora bokstäver.
Det bör framgå att David i scen 3 är barn med en gång, t ex DAVID 3 ÅR. Och det är en ny skådespelare och en ny karaktär, så stora bokstäver och eget namn - dvs benämn honom som DAVID 3 ÅR i dialogen också.
Sen finns det lite mindre saker, som att Davids pappa är betydligt längre än ett barn som sitter ner, ändå ser han upp på sin son.
Psykologen i scen 8 är inte på plats, så det borde markeras med (O.S.) för Off Screen, eller möjligen (V.O.) för Voice Over, men jag är lite osäker på vilket som är vanligast. Med Voice Over tänker jag mer på en berättarröst, så jag skulle valt OS.
Ni har en del "(ler)" t ex. I regel är de onödiga direktiv. Det går oftast utmärkt att lämna det valet till skådespelaren.
Ni har missat en del skiljetecken, som punkt och komman. Och stora bokstäver i början på meningen. Var noga med sådant. Ett manus ska vara lättläst.
Sen kan jag inte säga att jag förstår manuset alls. Jag scrollade nedåt i tron att det skulle finnas en fortsättning, men den slutade verkligen mitt i...
Rent generellt är jag skeptiskt till filmer med psykologmöten. Dels för att de allra flesta inte har en aning om vad det innebär att gå till en psykolog och dels för att det är ett alldeles för enkelt och clichéartat sätt att få en karaktär att framstå som underlig och/eller farlig.
Av det David gör och beter sig så kan jag inte se att han är konstig eller ovanlig på något sätt. Han känns helt normal. Lite ensam och tråkig bara.
0 -
Hudfärgade trosor?
Ska hon vara naken med en naken man? Eftersom mannens behag antagligen inte kommer att visas så borde det vara lättare att han har något täckande som hindrar "inslinkning". Jag tror det är så som man brukar göra (Hugh Grant drog något dålig skämt om att han fick tre att välja mellan en gång).
0 -
Men en bra chefselektriker får cred i branschen [..]
Missförstånd på vägen. Tolin pratar inte om chefselektriker utan om ljussättare som hamnar mitt emellan chefselektriker och fotografen och inte är någon egentlig yrkestitel inom filminspelningar. Chefselektriker säger han, vad jag kunnat läsa mig till, inget negativt om.
0 -
[..] En film som uppfyller alla mina krav är Kill Bill, särskilt första delen. Där känns det som om alla låtar passar in i stämningen perfekt när de spelas. Sen kanske texten inte passar in jättebra alla gånger, men jag tycker att det är i huvudsak är melodin som räknas. Tarantino i allmännhet har väldigt bra musik till sina filmer [..]
Jag skulle faktiskt tro att texten också "passar in" på sitt sätt. Kan inte tänka mig att Tarantino skulle välja ett stycke enbart på grund av melodin om inte texten var rätt. Sen behöver den ju inte handla om det som scenen visar. Tvärtom tror jag att han letar efter kontraster, ironier och humor när han väljer musik. Jag gillar också hans val av låtar skarpt.
0
Repliklöst manus
i Filmmanus
Postad
Jo, jag tänkte också på honom. Jag har för mig att han säger förutsättningarna och målet och så får skådespelarna improvisera. Men jag tror att det inte är första improvisationen som hamnar på filmen :-)
Det jag har noterat med hans andra filmer är att det är svårt att få scenerna tajta och effektiva. Änglagård tycker jag är riktigt bra, men det är också den enda av hans filmer jag verkligen gillat. Även om "utfyllnadsord" ger liv, så har fortfarande ett normalt samtal inget driv framåt. Med tanke på hur lyckad Änglagård blev så behöver det ju inte ligga i improvisationens natur att det flummar iväg, men det finns ju en uppenbar risk.