idé: Återtåget

[Hogge]

Ett tag har jag funderat på att skriva ett drama som på sätt och vis kan beskrivas som en krigsfilm.

 

Filmen ska inledas med bilder från Tysklands invasion av Polen 1939 och i bakgrunden ska man höra citatet:

 

"Freden är det mest värdefulla som finns,

men likt allt annat i den här världen, har den sitt pris.

Vi kommer inte acceptera fred till varje pris.

 

- Josef Beck, Polens utrikesminister 1939"

 

Filmen ska utspela sig "runt 100 år senare". Filmen ska handla om hemvärnsmannen och studenten Oliver. Filmen börjar med att Oliver tillsammans med sitt förband slår ut ett luftvärnsrobotsystem i Stockholms hamn, så att svenska JAS-plan kan anfalla fientliga fartyg. Men detta ska inte vara filmens tyngdpunkt. Efter att den stora segern firats, skickas Oliver tillbaka till det civila samhället. Han har flera utmärkelser för tapperhet och liknande, så han tror att alla kommer se honom som en hjälte. Oliver åker civila tåg och bussar för att komma tillbaka till sin studieort. På sin resa stöter han på flera olika personer som har olika erfarenheter av det gångna kriget. Allt från en officersänka, till intellektuella pacifister, till personer som faktiskt är tacksamma för hans gärningar. Han får se hur folkoppinjonen skiftar, från de personer som bodde på territorium ockuperat av fienden och tycker att soldaterna är hjältar, till dom som skonats kriget, med undantag för krigsransonering, ovanligt slö internetuppkopling och tidningsartiklar om stupade, som tycker att det är fel att använda militärt våld för att försvara sig.

Då han väl är framme, är det kväll och lagom tid att gå på studentpuben. Han går dit, fullt uniformerad och träffar sina vänner. Även här är reaktionerna varierade. Hans vänner är glada att han lever och mår bra. Vissa kvinnor är attraherade av uniformen och hans nya, starkare kropp. Samtidigt finns det många som anser att det hade varit bättre att inte kämpa. Det som verkligen knäcker Oliver är upptäckten att den tjej han tidigare var hemligt förälskad i har fått en pojkvän under det halvår som Oliver varit borta. Inte bara det: Oliver har missat två läsperioder och måste vänta till nästa skolår innan han kan komma ikapp med studierna. Den kvällen går Oliver hem och sover nästan ett helt dygn. Ett tag är han deprimerad, men snart bestämmer han sig för att starta en organisation för högskolans soldater. En organisation som kämpar för att soldaterna ska ta igen sina studier, ge soldaterna terapi samt förmedla för övriga högskolan vad dessa personer upplevt. Snart går det riktigt bra för Oliver och han lyckas få sin drömtjej.

 

Filmen är inte tänkt att innehålla några stridsscener utöver den korta scenen som beskrivs i början. Filmen ska handla om krigets inverkan på vanligt folk och visa hur hemskt krig är, samtidigt som den ska avbilda nödvändigheten av att försvara sig själv vid ett militärt angrepp. Inget specifikt land ska målas upp som fienden: fiendens nationalitet ska aldrig berättas, fiendens soldater ska ha påhittade uniformer och utrustning.

[Morse]

Ja... Både ris och ros får du av mig. Inledningen är klockren, titeln är jättebra, själva idén i grunden är inte illa. MEN för mig känns det som att vissa saker kunde bli bättre. En "student och hemvärnsman" får nog inte delta speciellt operativt i någon strid, särksilt inte vid någon form av front. Om jag skulle gjort det skulle det snarare vara en yrkessoldat från till exempel förläggningen i Karlsborg som skall ta sig hem från Stockholm. Det blir en bit att åka för honom ändå, så pass lång tid att du inte kan köra filmen i realtid. Han kan ju likväl gå ut på valfri krog med vänner ändå, även fast han inte är student.

 

Det där med olika människor och deras reaktioner är väldigt bra. Däremot skulle jag nog stryka allt vad som gäller studier och studenter, ett tips kan vara att fokusera lite på PTS (Post Traumatiskt Syndrom) istället. Han får gärna känna av det även under resan och känslan blir värre och värre.

 

I stort gillar jag din idé, med mina små invändningar. Jag skulle personligen inte tro på storyn med det upplägget, tyvärr.

 

Med reservation för att jag är amatör.

[Hogge]

Ja... Både ris och ros får du av mig. Inledningen är klockren, titeln är jättebra, själva idén i grunden är inte illa. MEN för mig känns det som att vissa saker kunde bli bättre. En "student och hemvärnsman" får nog inte delta speciellt operativt i någon strid, särksilt inte vid någon form av front.

Nja, nu tänker du nog på gamla hemvärnet, så som det såg ut innan ca 2006. Hemvärnet ska under dom närmsta åren ombildas, så att de består av 7000 vaktsoldater och 20 000 insatssoldater. Regeringen har helt enkelt insett det orimliga i att halva vårat försvar är vakter (vilket regeringen vid något tillfälle tänkte åtgärda genom att lägga ner hela verksamheten).

 

Om jag skulle gjort det skulle det snarare vara en yrkessoldat från till exempel förläggningen i Karlsborg som skall ta sig hem från Stockholm. Det blir en bit att åka för honom ändå, så pass lång tid att du inte kan köra filmen i realtid. Han kan ju likväl gå ut på valfri krog med vänner ändå, även fast han inte är student.

Jag är emot allt vad yrkesförsvaret står för.

Filmen ska inte handla om den sortens mäniskor som brukar söka sig till yrkesarmeer, utan om en normal person med icke-militära ambitioner och karriärsplaner, men som ändå vill försvara sitt land.

Citatet Freden är det mest värdefulla som finns, men likt allt annat i den här världen, har den sitt pris. Vi kommer inte acceptera fred till varje pris är inte taget ur luften. Budskapet för filmen ska vara att fred ibland kommer till ett så högt pris att det är värt att kämpa.

 

Det där med olika människor och deras reaktioner är väldigt bra. Däremot skulle jag nog stryka allt vad som gäller studier och studenter, ett tips kan vara att fokusera lite på PTS (Post Traumatiskt Syndrom) istället. Han får gärna känna av det även under resan och känslan blir värre och värre.

PTS är något som tas upp i var och varannan film i olika utsträckning idag. Och att ge huvudpersonen PTS (vilket långt ifrån alla soldater får), mottalar lite syftet med filmen.

Jag skulle gärna höra dina tankar bakom att filmen inte ska handla om en student.

Filmen ska inte handla om någon stridspitt: under VK2 var motståndsrörelserna runt om i Europa fulla av högt utbildade idealister, som inte kämpade för att "det var deras order", de hade skrivit på kontrakt, för att de annars skulle hamna i fängelse eller för att de inte visste bättre. Det är lite en sådan person jag vill avbilda.

 

Filmen är tänkt att vara kritisk mot den riktning försvaret och svenska folkets ideer om krig går.

[Morse]

Antagligen tänker jag på hemvärnet som det såg ut innan, ja, med ett antal skjutglada pensionärer och ungdomar som var med för att få leka krig med jämna mellanrum.

 

Okej, stryk yrkessoldat. Ta en kille som gör såndär "frivillig värnplikt" eller vad det heter numera då. Men att en ung student som är med i hemvärnet skulle ha ett sådant uppdrag har jag fortfarande lite svårt att köpa. Och vi är många som tänker som jag när vi hör ord som hemvärnet och student. Det är inget fel på idén, snarare på publikens fördomar.

 

Men om du nu är emot yrkesförsvaret och ändå gör en film som handlar om en kille som gått med i hemvärnet frivilligt så... Ja, någon militär ambition måste han ju ha. Men om han skulle ha blivit yrkessoldat av den anledningen att han var arbetslös då? Skulle det kännas bättre? Att han inte fick något annat jobb utan tvingades in där?

 

Okej, PTS var att ta i, jag erkänner. Men någon form av psykisk påverkan borde han väl få av att strida?

 

Alltså, detta med student. Det känns som att en sådan film enbart kommer tilltala andra studenter. Och det med att han missat studieperioder, jag hade suttit och retat mig på att han inte tagit ett enkelt studieuppehåll och om han blev utkallad med kort varsel borde universitetet ha en slags lösning, det gäller ju ändå freden i landet. Och det där med en tjej som han varit hemligt förälskad i känns lite... Hur skall jag säga utan att låta otrevlig? Det känns som att det inte hör hemma här och lite tonårsaktigt om man gör det på fel sätt.

 

Jag bara testar idén på dig nu:

 

Ponera att en ung man på grund av arbetslöshet tvingas in i försvaret, genomför uppdrag, tar sig hem på det viset som du mycket snyggt tänkt ut, mår dåligt och möter sina studerande vänner (man kan ju ha vänner som är studenter trots att man inte själv studerar). Sedan istället för organisationen för högskolans soldater så skriver han en bok och genomför en föreläsningsturné där han föreläser för människor på skolor och annat om hur verkligheten egentligen ser ut för soldaterna.

 

Om du ändrar dessa detaljer kan du till och med kritisera yrkesförsvaret lite mer och tydligare.

 

Jag vill dock vara tydlig med att själva grundidén är kanon, det är bara lite detaljer som jag hakar upp mig på och som jag tror blir svåra att övertyga publiken om.

[Hogge]

Okej, stryk yrkessoldat. Ta en kille som gör såndär "frivillig värnplikt" eller vad det heter numera då. Men att en ung student som är med i hemvärnet skulle ha ett sådant uppdrag har jag fortfarande lite svårt att köpa. Och vi är många som tänker som jag när vi hör ord som hemvärnet och student. Det är inget fel på idén, snarare på publikens fördomar.

Även den som gör frivillig militär utbildning är idag yrkessoldat.

Uppdraget att mitt under slutstriden om Stockholm strida sig in till en position för att slå ut en stationär stålklump och sätta fast en klick sprängdeg eller avfyra ett skott med pansarskott känns inte utom hemvärnets förmåga. Att han är ung är inget hinder. Många US Marines som stridit i Irak har knappt varit 18. För övrigt har jag inte specificerat Olivers ålder. Jag känner många programstuderande som började plugga vid 30.

 

Men visst, uppdraget kan ändras.

 

Men om du nu är emot yrkesförsvaret och ändå gör en film som handlar om en kille som gått med i hemvärnet frivilligt så... Ja, någon militär ambition måste han ju ha. Men om han skulle ha blivit yrkessoldat av den anledningen att han var arbetslös då? Skulle det kännas bättre? Att han inte fick något annat jobb utan tvingades in där?

Hemvärnet handlar för många om att man är till sitt lands förfogande om det otänkbara skulle hända, snarare än att ha någon ambition med sitt medverkande i sig.

Det finns gott om filmer där folk tvingas in i ett yrkesförsvar för att de inte har någon annanstans att ta vägen. I och för sig tog sig svenska folket inte an den debatten... Värt att tänka på.

 

Okej, PTS var att ta i, jag erkänner. Men någon form av psykisk påverkan borde han väl få av att strida?

Jag vill inte måla fram soldater som psykfall. Varken före eller efter kriget. Vissa karaktärer vid sidan av kan ha något sådant, men jag vill inte måla upp huvudpersonen som svag.

Filmen är som tidigare sagt tänkt att ifrågasätta svenska folkets mentalitet till krig. Att då måla upp krigsveteraner som instabila är bara att bekräfta folks fördomar.

 

Alltså, detta med student. Det känns som att en sådan film enbart kommer tilltala andra studenter. Och det med att han missat studieperioder, jag hade suttit och retat mig på att han inte tagit ett enkelt studieuppehåll och om han blev utkallad med kort varsel borde universitetet ha en slags lösning, det gäller ju ändå freden i landet. Och det där med en tjej som han varit hemligt förälskad i känns lite... Hur skall jag säga utan att låta otrevlig? Det känns som att det inte hör hemma här och lite tonårsaktigt om man gör det på fel sätt.

Ärligt talat har svenska samhället inte brytt sig om våra soldater sedan kalla kriget.

Den hemliga förälskelsen kan man sätta frågetecken på. Jag vill bara påminna publiken om att huvudpersonen har missat något. Kanske förälskelsen inte ska vara "hemlig", men han ska ha varit attraherad av henne, kanske varit nära vän vid krigsutbrottet och sedan när han kommer tillbaka så upptäcker han att hon inte är tillgänglig mer.

Jag tar gärna förslag på hur annars man kan påminna publiken om detta (ingen sarkasm).

Jag bara testar idén på dig nu:

 

Ponera att en ung man på grund av arbetslöshet tvingas in i försvaret, genomför uppdrag, tar sig hem på det viset som du mycket snyggt tänkt ut, mår dåligt och möter sina studerande vänner (man kan ju ha vänner som är studenter trots att man inte själv studerar). Sedan istället för organisationen för högskolans soldater så skriver han en bok och genomför en föreläsningsturné där han föreläser för människor på skolor och annat om hur verkligheten egentligen ser ut för soldaterna.

Happy endingen du beskriver känns lite... tragisk.

Vad ska han ha missat? Vad är det han åker tillbaka till? Från kriget tillbaka till förläggningen? Det känns så att säga som att han inte gör något återtåg.

Jag tycker att du har intressanta synpunkter, men de ger mig fler nya frågetecken än svar.

Om du ändrar dessa detaljer kan du till och med kritisera yrkesförsvaret lite mer och tydligare.

 

Jag vill dock vara tydlig med att själva grundidén är kanon, det är bara lite detaljer som jag hakar upp mig på och som jag tror blir svåra att övertyga publiken om.

Jo, att ha en yrkessoldat som huvudperson, då kan man kritisera yrkesförsvaret tydligare. Men om filmen inte slutar i total tragedi för huvudpersonen, känns det som att många missar budskapet, utan kanske tvärtom, uppfattar yrkesförsvaret positivt.

Det känns som att kritiken går bättre om huvudpersonen är en hemvärnsman som från utsidan kritiserar yrkesarmens handlingar.