plantering

[MikeX]

Hej på er kunniga!

 

Jag skall plantera en grej i början av en film, t ex att en

person skall ha ett visst par joggingskor i början av filmen.

 

Detta är inget viktigt för filmen just då men som har stor betydelse

senare, i slutet av filmen.

 

Skall man markera detta tydligt i manuset i början exakt vad det är

för gummiskor person skall ha i fråga. Eller skall man tydliggöra det senare

när det har betydelsen.

 

Anledningen till att jag frågar är att om man vill skicka iväg sitt manus till

att läsas av filmbolag, tror ni det är bättre att man även till manusläsaren

håller spänningen vid liv, om man säger så.

 

Eller skall detta avslöjas direkt i början av manuset.

I mitt fall i så tappar manuset väldigt mycket ifall "planteringen" avslöjas.

 

Tack på förhand.

[Rabies]

Man måste ju veta det för att kunna förstå det i slutet, annars kommer det ju helt plötsligt och man kommer inte haja poängen, de e väl det som är meningen med planteringen. Gör den snygg och diskret så blir det nog bra

[MikeX]

Jag var kanske inte tillräckligt tydlig. Om jag spinner vidare på exemplet.

 

Säg att en person är ute och springer. Ett förbipassagerare tar hastigt ett kort på

den som springer. Som tittare får man inte se bilden.

 

Senare, i slutet av filmen kommer denna bild att granskas. Då ser man tydligt

var det var för skor joggaren hade och det har stor betydelse för filmen.

 

Fråga.

Skall man skriva med detta att skomodell var "Adidas Country 73 " med röda ränder osv.

direkt i denna scenen eller skall man vänta tills bilden granskas i slutet av manuset.

 

Hur vill ett filmbolag som läser manus har det? Skriver jag det tydligt i början

har jag ju avslöjat hela hemligheten!

 

(Självklart förstår jag att då man filmar måste man veta det men om man skall skicka in ett manus för läsning, skall man avslöja sånt då?)

[Rabies]

Du ska inte skriva skomodellen i planteringen utan just som du skriver att man inte får se vad som visas på bilden, sen i slutet så får man ju reda på vad det va på bilden.

[Octavianus]

jag tror du ska skriva med att joggaren är ute och springer i ett par adidas skor. Sen i slutet skriver du om adidasskorna igen, så vet man att det va de du menade i början det gäller.

[MikeX]

Okey. Jag tror jag förstår er.

 

Min ursprungliga fundering var om man skall skriva sitt manus så att man behåller den

spänning och kontinutet som man vill en tittare skall uppleva det.

 

Eller skall man skriva ner den fakta och detaljer som man behöver när man filmar och som visserligen är viktiga för att scenen skall bli rätt, men som "förstör spänningen" om man läser manuset rätt upp och ner.

 

Typ att man har ett "säljmanus" som man visar runt, och en annan mer detaljerad version om man filmar som regissör.

 

Ursäkta om jag verkar tjatig om detta men jag vill skriva ett långfimmanus och vill göra rätt från början.

 

Mina exempel var bara exempel för förenkla vad jag menade, men det kanske bara krånglade till hur jag tänkte:)

[Octavianus]

jag är verkligen ingen expert, men har iaf läst några manus. Jag har fått en kännsla att man skriver ner det som är viktigt för den scenen man just befinner sig i, men man måste ju skriva ner vad för skor personen har på sig om det är viktigt i slutet. Är man smart och van när man läser manuset, så fattar man nog att det är en plantering. Men det behöver inte vara så uppenbart.

[Simon W]

Ursäkta om jag verkar tjatig om detta men jag vill skriva ett långfimmanus och vill göra rätt från början.

 

Ingen fara.

Om detta dock är ditt första långfilmsmanus kan du nog räkna med att det inte blir rätt från början. Du kan däremot räkna med flera manusversioner innan det, till slut, blir så rätt det kan bli. :)

 

Se bara till att lägga upp det här, så kan vi hjälpa dig att slipa det till gnistrande perfektion!

[Rabies]

Okey. Jag tror jag förstår er.

 

Min ursprungliga fundering var om man skall skriva sitt manus så att man behåller den

spänning och kontinutet som man vill en tittare skall uppleva det.

 

Ja

 

Eller skall man skriva ner den fakta och detaljer som man behöver när man filmar och som visserligen är viktiga för att scenen skall bli rätt, men som "förstör spänningen" om man läser manuset rätt upp och ner.

 

Nej, det tekniska är ointressant för själva historien.

[MikeX]

Okey Rabies, du verkar säker på din sak.

Då gör vi så.

 

Tack för hjälpen.

[gorse]

Hur kan det förstöra spänningen som man skriver som man skall? En plantering är väl precis lika i text som i bild? Man planterar ju i litteraturen med. Jag tror det är i VanVeteren som en av bovarna har en Neonskylt i hallen i början. Jag funderade inte alls på skylten när polisen var där och rotade. Senare i filmen "försvann" huvudrollsinnehavaren från scenariot och i nästa scen trevade han sig fram i en mörk hall med en neonskylt. Aha, klart som korvspad, han var i lägenheten! Helt utan vidare presentation hur han kom dit eller hur han fick upp dörren. Säkert 10 minuter filmtid besparad, med så enkelt knep, och man tappade inte sen sekund i tempo.

 

I ditt fall, skriv i manuset att;

 

Scen

 

Mannen springer i spåret. Mannen stannar för att knyta skorna. Gymnastikskorna har tre tydliga gula ränder.

 

Scen 109

 

bla bla

 

Scen >110 Inne natt.

Mannen tar ett kliv på fönsterbrädan och hoppar ut genom fönstret. Mannens Gymnastikskor har tre tydliga gula ränder.

 

Mer komplicerat behöver det inte vara.

[Octavianus]

Hur kan det förstöra spänningen som man skriver som man skall? En plantering är väl precis lika i text som i bild? Man planterar ju i litteraturen med. Jag tror det är i VanVeteren som en av bovarna har en Neonskylt i hallen i början. Jag funderade inte alls på skylten när polisen var där och rotade. Senare i filmen "försvann" huvudrollsinnehavaren från scenariot och i nästa scen trevade han sig fram i en mörk hall med en neonskylt. Aha, klart som korvspad, han var i lägenheten! Helt utan vidare presentation hur han kom dit eller hur han fick upp dörren. Säkert 10 minuter filmtid besparad, med så enkelt knep, och man tappade inte sen sekund i tempo.

 

I ditt fall, skriv i manuset att;

 

Scen

 

Mannen springer i spåret. Mannen stannar för att knyta skorna. Gymnastikskorna har tre tydliga gula ränder.

 

Scen 109

 

bla bla

 

Scen >110 Inne natt.

Mannen tar ett kliv på fönsterbrädan och hoppar ut genom fönstret. Mannens Gymnastikskor har tre tydliga gula ränder.

 

Mer komplicerat behöver det inte vara.

Precis så som du skrev va det jag menade att han skulle göra. Men verkade inte fått fram det så bra.

[gorse]

En plantering måste vara tydlig så man inte missar den. Däremot behöver den inte vara förutsägbar. Att knyta skorna kanske inte ser så betydelsefullt ut i första scenen, men ger tillfälle till att få skorna att synas en stund i bild. Men viktigt i detta ögonblick är det defentivt inte. Det går inte att se vad som skall hända sen bara för att han knyter skorna. Om man analyserar film lite mer ingående märker man att det är rätt gott om sånna här pusselbitar hela filmen igenom, särkillt under presentationsfasen, dvs allt innan andra vändpunken. Då är hela filmen förklarad så man kan gå på väsentligheterna direkt utan att stanna upp och förklara och utan att tappa tempo när man kommer till action-fasen.

 

Om man går tillbaka i manuset när det är färdigskrivet kan man säkert hitta flera kuliga saker att lägga till, som i sin tur kan göra att man kan stryka stora stycken av manuset. Man får ett tätare manus som är mer intressant.

 

Det är blandannat därför jag hatar filmer som spenderar mer än 75% av filmen att förklara filmen, på fel ställe. Tex Matrix 2 och 3. Blä. Mycket pladder till ringa nytta.

 

Ett annat exempel på att tappa tempo. Extendedversionen av ALIEN hittar Ripley rymdskeppets kapten fastkletad på väggen. Typexempel på en film med bra tempo och så blev det tvärnit pga nått oväsentligt.

[Rabies]

Om karaktären i filmen tar en bild som tittaren inte ser vad den föreställer så ska det inte skrivas att det förestället ett par skor eftersom man inte kommer se det i bild. Om man däremot ser att det är en bild föreställande ett par skor så ska det skrivas så. Men i detta fall får man inte se vad som finns på bilden, då ska det inte heller skrivas ut

[MikeX]

Jag har inga problem med att veta HUR, VAD och VARFÖR osv hur jag skall göra

planteringen, utan jag vill veta hur jag skall berätta en god historia effektivast

för dem som läser manuset så jag fångar deras intresse.

 

I ett par av mina scener, för att kunna filmas så att historien senare stämmer,

arrangeras i minsta detalj.

 

För publiken, som tittar, har dessa scener ingen speciell betydelse, jag kan styra deras fokus åt ett annat håll i scenen om jag så vill.

 

Senare i filmen kommer flera av dessa scener att granskas ingående.

Då är vissa detaljer avgörande för hur de framträdde.

 

 

 

Jag kan nu i denna scen välja att skriva ner detaljerna och arrangemanget exakt som

de måste ligga redan i denna scen. För om scenen skall filmas måste man ju veta det.

 

Men då avslöjar jag i och med detta VIKTIGA PUSSELBITAR SOM GÖR HISTORIEN INTE

LIKA SPÄNNANDE FÖR DEN SOM LÄSER MANUSET.

 

 

Eller så kan jag välja att inte skriva med alla dessa detaljer i denna scen

utan TA MED DEM NÄR DE GRANSKAS INGÅENDE. Utan skriva scenen mer allmän utan att den för

den skull bli oriktigt.

 

Manusläsaren hålls, precis som publiken, ovetande om alla puselbitar och de

avslöjas för denne i samma scener som det är tänkt för publiken.

 

 

Min fundering var alltså, vill filmbolagets manusförfattare (eller vem det nu

är som läser manus) få manuset skrivna så historien berättas eller vill de

ha alla detaljer som skall vara med i varje scen för att kunna filmas?

 

 

Hoppas ni förstår vad jag menar.

[Rabies]

Jag har inga problem med att veta HUR, VAD och VARFÖR osv hur jag skall göra

planteringen, utan jag vill veta hur jag skall berätta en god historia effektivast

för dem som läser manuset så jag fångar deras intresse.

 

I ett par av mina scener, för att kunna filmas så att historien senare stämmer,

arrangeras i minsta detalj.

 

För publiken, som tittar, har dessa scener ingen speciell betydelse, jag kan styra deras fokus åt ett annat håll i scenen om jag så vill.

 

Senare i filmen kommer flera av dessa scener att granskas ingående.

Då är vissa detaljer avgörande för hur de framträdde.

 

 

 

Jag kan nu i denna scen välja att skriva ner detaljerna och arrangemanget exakt som

de måste ligga redan i denna scen. För om scenen skall filmas måste man ju veta det.

 

Men då avslöjar jag i och med detta VIKTIGA PUSSELBITAR SOM GÖR HISTORIEN INTE

LIKA SPÄNNANDE FÖR DEN SOM LÄSER MANUSET.

 

 

Eller så kan jag välja att inte skriva med alla dessa detaljer i denna scen

utan TA MED DEM NÄR DE GRANSKAS INGÅENDE. Utan skriva scenen mer allmän utan att den för

den skull bli oriktigt.

 

Manusläsaren hålls, precis som publiken, ovetande om alla puselbitar och de

avslöjas för denne i samma scener som det är tänkt för publiken.

 

 

Min fundering var alltså, vill filmbolagets manusförfattare (eller vem det nu

är som läser manus) få manuset skrivna så historien berättas eller vill de

ha alla detaljer som skall vara med i varje scen för att kunna filmas?

 

 

Hoppas ni förstår vad jag menar.

 

 

Som den berättas, hur det ska filmas bestämmer produktionsbolaget senare, det är oviktigt med tekniska lösningar i ett tidigt skede. Dom kanske inte ens gillar historien och då är det bara slöseri med tid att skriva sånt som inte är relevant.

[Fredrik]

Allt som ska synas i bild och som har relevans för berättelsen ska skrivas in i manuset, i precis samma ordning som i filmen! Du ska inte göra skillnad på manus och film vad gäller i vilken ordning saker berättas.

 

Om du tycker att du "förstör" något för läsaren genom att "avslöja" något i förväg, så bör du kanske skriva om din historia? Kanske är planteringen för vag eller för komplicerad om den kräver ett alltför detaljerat arrangemang?

 

Annars gäller det att göra planteringen i texten lika subtil som det är tänkt att den ska vara i filmen.

[gorse]

I ett par av mina scener, för att kunna filmas så att historien senare stämmer,

arrangeras i minsta detalj.

...

 

Jag kan nu i denna scen välja att skriva ner detaljerna och arrangemanget exakt som

de måste ligga redan i denna scen. För om scenen skall filmas måste man ju veta det.

 

Men då avslöjar jag i och med detta VIKTIGA PUSSELBITAR SOM GÖR HISTORIEN INTE

LIKA SPÄNNANDE FÖR DEN SOM LÄSER MANUSET.

 

 

Jag tycker du skall ta dig en riktig funderare över din berättelse. Denna problematik grundar sig på att historien inte håller vatten utan är riktigt dålig. Det kommer inte se bra ut i manus och det kommer inte se bra ut på film heller, hur du än vrider och vänder det. Eller så förstod du inte allas goda råd i tråden- Läs mitt första inlägg i denna tråden och gör om.

 

Lägger du in ledtrådar i berättelsen så som du beskriver det, så kommer tittaren inte att fatta sambandet, eller ha glömt att ledtrådarna är där. Återigen, gör planteringen TYDLIG så uppstår inte problemet. Om det är så att planteringen avslöjar handlingen (både i manus eller i den färdiga filmen) så är det en svag berättelse. Eller så måste man göra en bättre plantering.

 

Edit: Jag ändrar mig lite föresten. Hur berättas denna film egentligen? Berättas den verbalt till rörliga bilder? I så fall förstår jag frågan. Jag tror allför många manus är alltför krångliga och missar själva konseptet med rörliga bilder. Visa vad som skall hända istället för att berätta om dem. Om någon är korkad, så låt honom göra nått korkat och låt publiken dra slutsatsen, iställlet för att beätta att personen är korkad. Hänger du med?

[Rabies]

Janne är ute och fotar lite i naturen. Lite fåglar, lite blommor, lite folk som prommenerar. En joggare springer förbi och han fångar honom i ögonblicket. Janne traskar vidare, plötsligt blir han nerslagen, han faller omkull och landar med ansiktet framför en sko, sen tappar han medvetandet. Han vaknar upp efter ett tag och märker att han blivit rånad. Han minns bara skon. Han polisanmäler händelsen men dom kan inte hitta förövaren för det finns inga vittnen. Efter några dagar framkallar han sina foton. På ett av kortet ser han joggaren, när han kollar nogrannare på kortet så ser han till sin fasa att det är exakt dom skorna han kommer ihåg.

 

Ett litet exempel. Om man i detta fallet visar att han fotar skorna från början så vet man det när han ser skorna sen och då finns det ingen som helst mening med att se resten av filmen eftersom man redan vet att det är joggaren som gjort det. Det kallas för att vara övertydlig och det vill man inte vara för det betyder att man underskattar sin publik och det gillar itne publiken.

[jonkanon]

En ledtråd kan vara nog så viktig, tänk på Sjätte Sinnet om inte annat. Saker är där oerhört viktiga för slutklämmen som då gör hela filmen.

 

Hur jag skulle göra om jag behövde förtydliga något som var viktigt för storyn så skulle jag använda VERSALER för att understryka. Eventuellt skriva på en egen rad, i ett eget stycke om det var superviktigt.

 

Men det gäller ju att skriva så att det inte blir onaturlig läsning, och det ska också gå att skumma men ändå ha behållning av en senare payoff. Det är det som gör det svårt att skriva bra manus, det kräver en del av författaren :)

 

Om man ger något särbehandlig i manus så bör man göra det mycket få gånger, för annars blir det för vanligt och smälter således in med resten och blir bara störande element, ifall det sticker ut.

 

Använd manusförnuftet ;)

 

/j

[gorse]

Om man i detta fallet visar att han fotar skorna från början så vet man det när han ser skorna sen och då finns det ingen som helst mening med att se resten av filmen eftersom man redan vet att det är joggaren som gjort det. Det kallas för att vara övertydlig och det vill man inte vara för det betyder att man underskattar sin publik och det gillar itne publiken.

 

Jag tycker det är ett bra exempel. Men, om fotografen plåtar blommor, träd, utsikter och en förbipasserande folk samt en joggare tror jag inte det blir övertydligt. Det går ju inte att veta vad som skall hända senare. Men, gör man stor affär av fotandet av joggaren så är inte berättelsen så smart om man inte vill att publiken skall veta att det är joggaren. Hur i allsindar skall man i bild visa att han minns joggíngskon? Det är här jag tror de flesta gör tankevurpor när man skapar en berättelse. Dels bakas det in förutsättningar som inte passar i rörlig bild, dels finns förutfattade ideer hos skribenten som gör krystad berättelse. Varför skall man överhuvud taget plantera joggaren i exemplet om man inte skall få veta? Varför var det joggaren som var gärningsman bara för att han fastnade på bild? Vari är kopplingen till skon? Även om man lyckats få ihop det, ser jag ingen aha-upplevelse med att se fotot vid framkallningen. Det var ju samma som i intrigen. Då är det ingen plantering. Planteringen skall inte ligga i samma scen som vändpunkten eller konfliktskapandet.

 

Får man inte till det i några få rutor kanske man skall prova en annan approach. Kolla tex hur serietecknare kan berätta en riktigt bra story på tre rutor. Då har man inte råd med trixiga intriger.

 

I en mexikansk film jag gillar, "Todo el poder" gör man en plantering i samma stil som jag tycker funkar. Planteringen är just ett par skor, där polischefens skor exponeras oskyldigt i början. Senare i filmen tvingas huvudrollsinnehavaren in på en toalett för att gömma sig från storskurkarna. Utanför toaletten passerar skurkarna som letar efter huvudrollsinnehavaren. Men dunkade hjärta ser han skurkarnas skor trampandes utanför dörren och är nära att upptäckas. Skorna som syns under dörren är samma som polischefens. Tada och chock! Men under planteringen fanns inte en chans att veta.

[Markus Dykfilm]

Jag tycker det är ett bra exempel. Men, om fotografen plåtar blommor, träd, utsikter och en förbipasserande folk samt en joggare tror jag inte det blir övertydligt. Det går ju inte att veta vad som skall hända senare. Men, gör man stor affär av fotandet av joggaren så är inte berättelsen så smart om man inte vill att publiken skall veta att det är joggaren. Hur i allsindar skall man i bild visa att han minns joggíngskon? Det är här jag tror de flesta gör tankevurpor när man skapar en berättelse. Dels bakas det in förutsättningar som inte passar i rörlig bild, dels finns förutfattade ideer hos skribenten som gör krystad berättelse. Varför skall man överhuvud taget plantera joggaren i exemplet om man inte skall få veta? Varför var det joggaren som var gärningsman bara för att han fastnade på bild? Vari är kopplingen till skon? Även om man lyckats få ihop det, ser jag ingen aha-upplevelse med att se fotot vid framkallningen. Det var ju samma som i intrigen. Då är det ingen plantering. Planteringen skall inte ligga i samma scen som vändpunkten eller konfliktskapandet.

 

Nu är inte jag någon manusförfattare så jag ska väll kanske inte lägga mig i eran diskution, men... Det jag tror att Rabies menade var att man sser mannen fota olika objekt, där ibland även en joggare (kanske ett felfoto där skärpan "hamnade" på joggaren istället för på blomman). en lite nstund senare så slås mannen ner och rånas. Där ser man en scen då man antingen från mannen ögon eller mannens huvud får se ett par joggingskor skringa iväg innan mannen svimnar av och det fader ut i svart. Senare i historien då kan framkallar sina bilder för att göra något så får han fram bilden på joggaren och man ser då att han upptäcker något, slänger foto i från sig på bänken och springer ut, foto råkar hamna under en lupp och bilden delförstoras med focus på skorna, då förstår tittaren att mannen hittat rånare. eller nått sånt...

[Rabies]

Jag tycker det är ett bra exempel. Men, om fotografen plåtar blommor, träd, utsikter och en förbipasserande folk samt en joggare tror jag inte det blir övertydligt. Det går ju inte att veta vad som skall hända senare. Men, gör man stor affär av fotandet av joggaren så är inte berättelsen så smart om man inte vill att publiken skall veta att det är joggaren.

 

Man gör ingen stor affär av det. Då är man övertydlig och det vill man inte vara.

 

Hur i allsindar skall man i bild visa att han minns joggíngskon?

 

Enkelt, man panorerar på fotot från joggarnes ansikte till hans skor, sedan visar man uttrycket i ansiktet på huvudkaraktären, tada och du har en perfekt scen i rörliga bilder.

 

Det är här jag tror de flesta gör tankevurpor när man skapar en berättelse. Dels bakas det in förutsättningar som inte passar i rörlig bild, dels finns förutfattade ideer hos skribenten som gör krystad berättelse. Varför skall man överhuvud taget plantera joggaren i exemplet om man inte skall få veta? Varför var det joggaren som var gärningsman bara för att han fastnade på bild?

 

Han var inte gärningsmannen bara för att han fastnade på bild, huvudpersonen råkade bara omedvetet fota gärningsmannen vilket blir vändningen senare i filmen när allt ser som mörkast ut.

 

Vari är kopplingen till skon? Även om man lyckats få ihop det, ser jag ingen aha-upplevelse med att se fotot vid framkallningen. Det var ju samma som i intrigen. Då är det ingen plantering. Planteringen skall inte ligga i samma scen som vändpunkten eller konfliktskapandet.

 

Skon är det han kommer ihåg, där är kopplingnen. Du får antagligen ingen aha-upplevelse eftersom du redan från början visste att det rörde sej om skor, hade du dock sett filmen utan att veta så hade du inte haft en aning om att det va skon som va ledtråden för den får man bara se en kort sekund innan personen tappar medvetandet.

 

Får man inte till det i några få rutor kanske man skall prova en annan approach. Kolla tex hur serietecknare kan berätta en riktigt bra story på tre rutor. Då har man inte råd med trixiga intriger.

 

Jag har själv tecknat en del serier så jag har lite kolla på hur man enklast berättar en ide med knorr på slutet.

 

I en mexikansk film jag gillar, "Todo el poder" gör man en plantering i samma stil som jag tycker funkar. Planteringen är just ett par skor, där polischefens skor exponeras oskyldigt i början. Senare i filmen tvingas huvudrollsinnehavaren in på en toalett för att gömma sig från storskurkarna. Utanför toaletten passerar skurkarna som letar efter huvudrollsinnehavaren. Men dunkade hjärta ser han skurkarnas skor trampandes utanför dörren och är nära att upptäckas. Skorna som syns under dörren är samma som polischefens. Tada och chock! Men under planteringen fanns inte en chans att veta.

 

Det är exakt samma platering som jag beskrev i mitt exempel bara olika situationer. Och det är det som är det fina med kråksången att det är inte svårare än så att hitta enkla twister.

 

Polischefens skor exponeras oskyldigt i början - joggarens skor exponeras oskyldigt när han slår ner offret.

 

Skorna trampar utanför toaletten - Offret framkallar bilderna och ser skon på joggaren.

 

Fotot som det handlar om får man inte se i början men det har stor betydelse i slutet och det är där man inte ska exponera det redan från början att visa att han fotar joggarnes skor för då ger man bort hela berättelsen.

[Rabies]

Nu är inte jag någon manusförfattare så jag ska väll kanske inte lägga mig i eran diskution, men... Det jag tror att Rabies menade var att man sser mannen fota olika objekt, där ibland även en joggare (kanske ett felfoto där skärpan "hamnade" på joggaren istället för på blomman). en lite nstund senare så slås mannen ner och rånas. Där ser man en scen då man antingen från mannen ögon eller mannens huvud får se ett par joggingskor skringa iväg innan mannen svimnar av och det fader ut i svart. Senare i historien då kan framkallar sina bilder för att göra något så får han fram bilden på joggaren och man ser då att han upptäcker något, slänger foto i från sig på bänken och springer ut, foto råkar hamna under en lupp och bilden delförstoras med focus på skorna, då förstår tittaren att mannen hittat rånare. eller nått sånt...

 

Nåt i den stilen ja:)

[gorse]

Jag måste ha missuppfattat nånting i berättelsen? Därav min istadiga envishet.

 

Man får se rånet? Och man får se skorna? Då är det väl ingen överaskning för tittaren vem det är när offret ser på fotot? Det enda man får veta är att offret numera vet vem som är rånaren?

Jag tycker fortfarande inte skorna är en riktig plantering på nått sätt, bara ett signaliment. Även om det är det så är skörden lite klen i mina ögon. Kopplingen är för svag och planteringen inte genial. I min mexikanska film visas aldrig polischefens brott, utan skorna binder chefen till nått som redan har hänt, så jag tycker inte det är lika. Även om man kastade om ordningen, att huvudrollsinnehavaren ser skurkens skor först, och polischefens skor sen, så funkar det men då är det ingen plantering. Därav mitt resonemang. Din rånare bär skorna vid brottet, så det är inte oskyldigt. Och styrker skorna rånarens identitet? Om så, så är saken klar. Markus beskrivning gör i så fall att det klarnar bättre, även om jag har svårt att tro att rånaren inte skull ta kameran.

 

Vad händer om man tex aldrig får se rånaren och rånet? Visa lite fotografering på natur, folk och en joggare. Gå rakt på en scen när offret bara vaknar förvirrat med bula i huvudet. Så småningom lämnar en man med joggingskor in en påse till polisens hittgodsavdelening, fast utan värdesaker. Otroligt nog ligger kameran kvar och när man framkallar filmen syns en joggare på bild, med lika skor som upphittaren. Pling, så har man namn och adress till rånare. Nu vet jag inte om det är mer genialt än nått annat.

 

Hursomhelst, det är din berättelse så du får göra hur du vill.