Bild-rörelser

[jepser]

Hej, hur skriver man om typ kameran ska gå rakt in i skogen och sen snätt upp mot hilmlen?

 

Skriver man " Bilden går rakt in i skogen och efter ett tag riktas bilden snett upp mot himmlen" ?

 

Ska man använda ordet "bilden" eller "kameran"?

 

 

// Jesper

[Swe__]

Använd aldrig Kameran eller bilden, skriv hellre vi:)

 

 

och du...

Ha det bra:p

[lilla_farbrorn]

Om det inte är otroligt viktigt för handlingen att kameran rör sig på det sättet du beskriver så ska du inte skriva det alls. Man skriver inte regianvisningar i manus.

[Swe__]

Det är ju inte nödvändigt att utelämna det heller...

 

Jag menar, om du ska regissera det själv och inte ska posta manuset här för kritik så är det ingen som bryr sig och då kan du ju skriva som du vill. Men i regel använd inte kameran utan vi

[lilla_farbrorn]

Nej såklart inte spelar nån roll om man ska ha manuset själv. Jag skriver ut regianvisningar till mig själv, men så fort man ska lämna över till en regissör blir det såklart frustrerande för honom/henne med massa anvisningar - när det inte ens har betydelse för berättelsen.

 

Att det skulle vara regel att använda "vi" istället för "kamera" har jag aldrig hört eftersom en av grundreglerna i manusskriveri är att överhuvudtaget inte skriva ut regianvisningar om det inte är absolut nödvändigt. Att det då finns en regel för hur man ska göra om man skiter i den regeln verkar ologiskt.

 

Säg att en regianvisning man lägger till är "kameran tiltar upp", hur skriver man det i "vi"-form?

[Swe__]

Nej men jag syftade inte på regianvisningar nu. Jag menar hur ofta skriver du:

Kameran visar JOHN, 18 som står på trottoaren.

 

Då skriver man ju hellre:

Vi ser JOHN, 18 som står på trottoaren

[vilcans]

Eller ännu hellre:

 

JOHN, 18, står på trottoaren .

[gorse]

När man får en ett fragment till en ide, eller en vision hur en scen skall se ut, är det lätt att man fastnar för hur detta skall se ut. Denna vision gnager i huvudet och man försöker skriva ett manus, en berättelse runt denna tanke. Tyvärr är det inte riktigt samma sak, tror jag. När man skriver manus skall man försöka få ihop en berättelse. Det är ofta svårt som det är utan att behöva bekymra sig om bild vinklar etc. Spar visionen till manuset är klart. Sen skriver man bildbeskrivningarna på nått papper, inte tvärtom.

 

Även om det är för sig själv. För jag tror att under berättelsens utveckling så kanske ursprungstanken blir utdaterad och inte längre passar in, och det är svårt att döda sina favorit-tankar. Lite samma sak som när tex delar av manus känns väldigt färdigutvecklat och man har skrivit dialoger och allt, samtidigt som andra delar bara består av en en enda beskrivande mening. Att då radera det som man lagt ner jobb på är svårt, även om det inte längre passar in. Då är det bättre att avstå med detaljerna och dialogerna tills alla delar av manuset är färdigtänkt, dvs man har hela handlingen klar för sig.

[jbergman]

Diskussionen har börjat bli lite fragmenterad vid det här laget, så jag får väl på måfå hoppa in och kommentera idén om att manus skall vara fria från regianvisningar.

 

Att undvika att regissera i manus är inte bara en gammal tumregel, utan också ett mycket bra nybörjartips, men i grunden är det ett uttryck som klingar falskt. Hela manuset är i själva verket en regianvisning (till skillnad från exempelvis en novell eller roman). Filmmanus handlar om att beskriva bilder, så att läsaren klart och tydligt upplever dessa för sin inre blick. Manus handlar alltså om att berätta med bilder, vilket är själva definitionen av en filmregissör.

 

Okej, nu tar vi ett steg tillbaka och lugnar ned oss. Självklart menar jag inte att regissören är överflödig, men att som gorse säger, att bilder inte hör hemma i manus och att manus enbart handlar om att berätta en bra historia, är faktiskt inte sant. Snarare väldigt, väldigt osant. Annars kunde man lika gärna skriva en novell. (Vilket är vad ett treatment väsentligen är - ett manus utan bilder.)

 

Så om man nu tänker sig en åkning, hur skall man beskriva det i manuset? Det är ju vad ursprungsfrågan handlar om, och huruvida åkningen är viktig eller ej spelar egentligen ingen roll (fast om den var oviktig skulle jag strunta i den, men inte för att den typen av beskrivningar inte hör hemma i manus, utan för att det dels är svårt och jobbigt och dels kan dra till sig för mycket uppmärksamhet och därmed störa läsrytmen). Men ursprungsfrågan, som den står skriven, är omöjlig att svara på. En åkning i en skog och en tilt upp mpt himlen är något som inte kan existera ensamt i ett manus. Så vitt vi vet kan det vara subjektiv kamera (och det är något som nog alla är ense om är en regianvisning som faktiskt hör hemma i manus). Poängen är att man måste veta mycket mer om scenen för att ens kunna ge ett förslag på hur man kan skriva. Det är lätt att säga vad som är fel, men svårt att säga vad som är rätt.

 

Denna tirad till trots rekommenderar jag ändå nybörjare att undvika regianvisningar i manus, för inget är så frustrerande att läsa som manus med kameran hit och kameran dit, klipp här, dolly där, den låten här och blablabla...

 

Så manusvärlden är inte svartvit. Den är bara mer komplicerad än vad som ryms i korta små foruminlägg.

 

/Jakob - som svamlar ibland

[gorse]

Mja, jag håller inte riktigt med, men i övrigt är det ett bra inlägg. Ett manus är en berättelse som lämpar sig för att återge i bilder, eller egentligen teater av någon firm. Skriver man en novell kan man vika ut sig i tankar, synonymer, symbolik, drömmar och göra språkliga akrobatkonster som mycket väl lämpar sig i skriven form. En manus för film är en berättelse som lämpar sig för att berätta med bilder. Men, varje försök att beskriva en bild slutar som regel med så utförliga beskrivningar som ändå inte är begripliga att berättelsen kommer i skymundan. Men säg att vi skriver att manus för radioteater? Då beskriver vi vad vi hör istället, dvs dialoger och ljud. Vips blir det lite lättare.

 

Men som man berättar vad som händer i en film, tycker jag det räcker utmärkt att bekriva vad som händer. Är det en bra berättelse, kommer bilden att målas upp på ögonlocken av sig själv utan att tala om var kameran står. Ursprungsfrågan är inte så tydlig heller. Varför skall kameran åka in i skogen och tilta upp mot himlen? Jag har ett bättre förslag:

 

"Johan 18, står på trotoaren. Han vänder hastigt huvudet. Hans uppsrärrade ögon panorerar den tomma gatan men ser ingenting misstänkt. Johan rivstartar och springer med bultande hjärta rakt in i skogen. Johan snubblar och rullar runt, blir liggande på rygg tittande upp i himlen. Himlen är blå med få moln."

 

Här finns utrymme för många tolkningar för bildspelet. Nått förslag på bildmanus?

[jimijames]

"vi ser" är användbart när man planterar saker i en berättelse.

[jbergman]

En manus för film är en berättelse som lämpar sig för att berätta med bilder.

 

Jo, fast det där är förstås en underdrift. Ett filmmanus skiljer sig från från noveller och romaner i det att ett filmmanus inte är ett slutmål. Det skall inte bara lämpa sig för att berättas med bilder, utan det skall berättas med bilder. Ett treatment kan däremot sägas vara en novell som är lämpad att berättas med bilder.

 

Men, varje försök att beskriva en bild slutar som regel med så utförliga beskrivningar som ändå inte är begripliga att berättelsen kommer i skymundan.

 

Jo, fast i första hand är problemet inte att berättelsen hamnar i skymundan, utan att bilden gör det. Låt mig slänga fram ett hastigt exempel på hur man kan skriva:

 

"En vidsträckt öken. Solen bränner obarmhärtigt från den klarblå himlen. En strimma svart rök stiger uppåt och skingras långsamt av den svaga vinden. Röken kommer från ett litet fallfärdigt ruckel som står ensamt och öde mitt ute i ingenstans. Framför dörren sitter en gammal man och gungar långsamt i sin gungstol. Han lyfter sin hand mot ansiktet och tittar på den. Den är gammal och knotig och har tjocka smutsränder under naglarna."

 

Visst demonstreras inte bilder och kamerainstruktioner exakt, men nog blir bilderna tätare och tätare? Den sista meningen är dessutom rimligen subjektiv kamera, men det behöver inte skrivas ut. Att det är en tilt från himlen med röken ned till stugan borde också stå klart. Etc. Well, det var ett snabbexempel, men poängen är att hur man beskriver en scen faktiskt svarar mot hur den är tänkt att filmas. Kameran skall avslöja vad som händer i samma ordning som det beskrivs i manuset, och du kan visa en vidsträckt öken i närbild lika lite som du kan visa smutsiga naglar i en vid bild.

 

Men som man berättar vad som händer i en film, tycker jag det räcker utmärkt att bekriva vad som händer.

Vilket jag skulle kalla att ge upp som manusförfattare; då lägger man allt jobb på regissören. Som manusförfattare vill man naturligtvis förmedla inte bara en historia, utan en visuell vision, annars kan man lika gärna skriva noveller istället.

 

Men men, vi snackar om manusskrivande på helt olika nivåer. Trettonåriga Kalle som i första hand hänger på voodoofilm för att lära sig hur man gör lasersvärd och vars främsta manusintresse handlar om att ha något att spela in med kompisarna i helgen har inget som helst intresse av vad jag pratar om. De vill inte veta hur man skriver ett bra manus, utan på sin höjd hur man skapar en hyfsad historia. Det är en alldeles utmärkt början, men det är inte allt vad filmmanus handlar om. Det är som en romanförfattare som enbart intresserar sig för intrig och dialog, men som struntar i den faktiska beskrivande texten. Det kommer att bli en dålig roman. Med film kan man luta sig tillbaka och hoppas att regissören gör ens jobb åt en, men det är ändå att ha misslyckats.

 

/Jakob

[gorse]

Jag tycker inte det är att ge upp som manusförfattare att berätta vad som händer och inget annat. Snarare tvärtom, det är att skriva så att man målar upp bilder. Jag gav ett exempel och du gav ett annat exempel på text som inte innehåller en rad vart kameran skall peka, men som inte är allför svårt att filma begripligt.

"Att ge upp" skulle vara att bara skriva "indianerna intog fortet" vilket antagligen skulle ge regisören minst en veckas arbete att utforma. Jag envisas med att det är inte regisörens jobb att göra sånt jobb. Då är inte manuset färdigt. Men att skriva att man skall filma skorna är att ge enbart fragmentariska instruktioner, medan mycket annat lämnas i frågetecken. Men, att beskriva en film med ord är inte så lätt. Tänk om vi skulle skriva manus om vad en tavla skall föreställa, men enbart med ord? Att berätta att himlen skall vara himmelsblå med enstaka moln är rätt. Att beskriva hur konstnären skall doppa penslen i färgburk 123 och stryka ut färgen på övre delen av panån är fel enligt mig (utan att egentligen berätta att det skall bli himmel).

[jbergman]

Jag tror att vi talar förbi varandra. Men om jag ger ett nytt textexempel:

 

"En gammal man sitter framför sin stuga i öknen och tar upp handen och tittar på den."

 

Jag har skrivit exakt "vad som händer och inget annat" som i mitt förra exempel, så jag antar att du tycker att det här är bättre? (Eller bättre och bättre för den delen... tycker du över huvud taget att det är samma sak?)

 

/Jakob

[gorse]

Jag är böjd att hålla med om att det verkar som vi talar förbi varandra. Och att jag talar otydligt eller så fattar du trögt eller en kombination av båda två. Jag tycker det första exemplet är mer utförligt än det andra, men jag tycker fortfarande att ditt första exempel är att berätta vad som händer och inget annat. Jag misstänker att min mening "vad som händer" ger utrymme för andra tolkningar än vad jag föreställde mig när jag skrev det. Beskrivningar av miljön och detaljer är naturligt inkluderat i "vad som händer". Men inte att kameran skall peka eller röra sig i någon särkilld rikting. Jag tror vi är i grunden överens.

[jbergman]

Jo, i praktiken är vi nog ganska överens, åtminstone i fråga om vad vi inte vill se i nybörjarmanus. Men låt mig debattera vidare lite i alla fall. (Det är närmast omöjligt att få igång några mer ingående diskussioner om manuskonsten på detta forum eftersom nästan ingen är intresserad, så jag får passa på när jag får chansen.)

 

Beskrivningar av miljön och detaljer är naturligt inkluderat i "vad som händer". Men inte att kameran skall peka eller röra sig i någon särkilld rikting.

Vad jag menar är att hur man beskriver miljön och detaljer är att ge instruktioner åt kameran. Det vi läser är vad vi ser, alltså är det vad kameran pekar på. Och i samma ordning som vi läser det på papperet ser vi det genom kameran, vilket mycket väl kan skrivas så att det implicerar en riktad kamerarörelse. Låt mig kontrastera två exempel:

 

Ex 1. "En man sitter framför en liten stuga. Runt omkring honom sträcker sig en ändlös öken."

 

Ex 2: "En till synes ändlös öken sträcker ut sig åt alla håll. Framför en liten stuga sitter en man."

 

Exemplen är lite krystade och språkligt småfula, men poängen borde gå fram: att hur beskrivningen är ordnad påverkar de mentala bilder som de båda exemplen frammanar. Och kamerans jobb är att återskapa dessa mentala bilder.

 

Nåväl, det känns som att jag har sagt mitt i den här frågan, så om ingen har något nytt att tillföra lär jag vara tyst framöver.

 

/Jakob

[gorse]

Jag läste inläggen en gång till. Om vi skall diskutera vore det mycket roligare om vi hade olika åsikter. Det är svårt att vara osams i sak vi tycker ganska lika. Det jag vill ha sagt är att man skall skriva så att kamerarörelserna är givna, men inte genom att skriva att kamera A skall zooma, eller göra en åkning, utan genom att skriva måleriskt så att man aldrig får något alternativ än vad som står i manus. Eller hur tusan man nu skall uttrycka det?