Idé till en film om minnen

[Hamburg]

Halloj!

 

Ja, jag har väl aldrig tagit mig i kragen och presenterat mig här på forumet och i ärlighetens namn har jag aldrig varit särskillt aktiv här. Jag har filat på mina filmer och idéer i ensamhet. Fast nu på senaste tiden har intresset tyvärr svalnat, så jag vänder mig till er med en av mina idéer som en sista dödsrossling. Kanske kan ni få upp mitt intresse igen.

 

Min idé kom till mig under 2004 års kortfilmsfestival i Uppsala, då jag läste en artikel om den alltid lika intressanta dokumentärfilmaren Mika Taanila. Där stod att läsa om en man vid namn Erkki som maniskt dokumenterar hela sin vardag, minsta tanke spelas in på mobiltelefonen, foton sparas, osv. Hans vision är att en dag kunna återskapa sin egen själ ifrån alla minnesbilder och anteckningar han sparar. I en värld där kroppar kan klonas utan större problem är det bara själen som hittils inte kunnat klonats.

 

Jag blev väldigt gripen av Erkkis idé och kände att man borde göra en film på temat. Jag tänkte mig en man som en dag vaknar upp med total minnesförlust och finner hela sitt liv dokumenterat (praktiskt eller hur?). Han börjar som förståligt att leta igenom alla post-it-lappar, inspelade memon och sparade fotografier för att lista ut vem han var och varför han saknar "riktiga" minnen. Ju mer han lär känna sig själv och sina allt mer underliga idéer ju fler frågor poppar upp. Tänkte jag dethär? Är det mina minnen? Varför saknas vissa saker? Vem är kvinnan på alla bilder? osv.

 

Det finns ju många upplägg på hur historian kan vändas och vridas. Och det finns en hel del idéer jag gått och funderat på om man ska sätta in i historien. Jag hade planerat att göra den i nån sorts halvt dokumentär stil, men fler vinklingar är välkomna.

 

Själv tycker jag idéen som sagt är väldigt intressant och tilltalande. Både tragisk och komisk på samma gång. Men frågan är ju vad ni tycker. Kom gärna med kritik och idéer och allt vad ni kan tänkas ha gömt i rockärmarna.

[StenR]

Det låter intressant, men du kanske borde gå och se Memento för att kunna svara på frågan hur din filmidé skiljer sig från den...

[Hamburg]

Ja du, den kopplingen hade jag inte gjort. Äger själv Memento och har sett den flera gånger. När du säger det förstår jag ju att man kan se en likhet, även om filmerna är väldigt långt ifrån varandra i mina ögon. Memento är ju en välsmord snygg thriller, som råkar gå baklänges. Men hur ska jag förklara min då...? Hmmm, en mer filosofisk film helt utan thrillerinslagen, en dokumentär som jag sa. Bortsett ifrån att detta aldrig har hänt då. Och själva målet i filmerna är ju dessutom väldigt olika. Memento handlar ju om jakten på en mördare, medan min handlar mer om att finna sig själv och förstå sig själv. Aja, inga bra ursäkter kanske, men jag kan intyga att detta inte kommer likna Memento på någon punkt iaf...

[gorse]

Jag har nyligen läst en bok som liknar din berättelse, men utan minnesanteckningar. Men låt det inte hindra dig. Jag minns inte titeln på boken, men det börjar med att en alkis vaknar på en offentlig toalett med minnesförslust. Men det är kanske inget konstigt i en alkis värld. Men undan för undan kommer han på att han är duktigt på saker som han inte kan förklara. Det visar sig att han är viktig raketforskare och jakten på sitt minne tar vid. Titeln på boken skulle kunna vara Minnenas laborint men jag kan missta mig.

 

Det finns rätt gott om berättelser om minnesförluster men en mer eller mindre spelar ingen roll. Jag tycker det låter som en skojig ide som kan varieras i oändlighet.

[Hamburg]

Precis som du säger Gorse så finns det en hel del populärkultur som kretsar kring minnesförluster i olika former. Extrema fenomen som minnesförluster är tacksamma att skriva/filma om antar jag. Men som sagt går det att variera ut i det oändliga.

 

Oftast brukar filmerna ha en actionladdad thrillerstämning över sig, där den ena sanningen mer fascinerande än den andra kommer till ytan. Raketforskare här och superagent där. Inget ont om det, men jag hade planerat på något mer lågmält. Som jag har sagt: en dokumentär känsla. Vi följer inte karaktären utan karaktären "gör" filmen. Detta är hans dokumentärfilm om sig själv som han gör medan han utforskar sig själv. Det kanske inte behöver vara uttalat men det är formatet jag hade i åtanke.

 

Alltså skulle man aldrig se karaktären utan endast dokumentära bilder, foton osv. Och karaktären är endast där som berättarröst som leder oss genom filmen och funderar kring vad han ser. Så vitt jag vet har inte den varianten gjorts ännu. Men jag vet inte, en mer konventionell variant kanske vore bättre?

[jakethesnake]

Om du inte sett så se Vanilla Sky

[gorse]

Vanilla sky är kanske en hel del om planterade minnen och det är lite annolunda. Men för den skull spännande. Själv lider jag av ständig minnesförlust och finner lite nöje i ämnet. Jag är inte helt säker på att karaktären aldig skall synnas i bild. Jag tror det blir lite tråkigt men däremot kan det bli spännande om man sneglar på premiärversionen av Blade Runner i så fall, vad det gäller formen kring filmen. Tänk en Deckard som rotar bland foton och anteckningar, men om sig själv istället för Replikanter. Man behöver inte vara så pretantiös utan en lågmäld berättelse kan bli riktigt bra.

[Hamburg]

Det är sant att karaktären kan få synas i bild och agera men jag vill som sagt lägga fokus på vad han ser mycket. Apropå Vanilla Sky kan jag inte säga mycket. Jag har sett filmen men av nån anledning gjorde den ett så pass obefintligt intryck på mig att jag inte minns den särskillt bra. Men det fanns en del intressanta tankegångar i den vill jag minnas iaf. Kanske borde tvinga mig igenom den igen.

 

Men som sagt, formatet som filmen uttrycks med lär funderas över några vändor. Grundidéen som den kom till mig var ju att inte göra den som en spelfilm överhuvudtaget utan använda en dokumentär dramaturgi. Det finns ju många bra dokumentärfilmer som inte innehåller regelrätta intervjuer överhuvudtaget utan bara bilder med en berättarröst som leder oss genom sökandet. Det var nåt i den stilen jag hade tänkt göra, om nån förstår. Och jag lyckas iaf inbilla mig själv att det inte skulle bli tråkigt men det behöver ju inte innebära att det formatet är opimalt.

 

Men Gorse, skulle du kunna utveckla hur du tänkte dig att filmen skulle te sig enligt din blade runner inspirerade vision? Det låter onekligen intressant, speciellt som jag är ett stort fan utav den filmens stämning.

[StenR]

Filmer som Paycheck och Bourne Identiy handlar också om minnen, medan i Mannen Utan Minne så är minnena oväsentliga, men jag tycker också att det låter bra, att göra det halvdokumentärt och utan action. En tanke som slog mig är att låta huvudpersonen vara försvunnen, gå upp i rök från början av filmen, med bara hans röst på mobiltelefonen som voiceover?

[Hamburg]

Det var onekligen en intressant idé StenR. Du får gärna utveckla den. Jag kan tänka mig några olika varianter på det temat. Det första vore ju att göra en klassisk utredning av vad som har hänt där nån anhörig eller detektiv letar igenom hela hans nedsparade minnesarkiv på jakt efter ledtrådar. Den andra varianten vore ju att köra på det dokumentära och helt enkelt göra en dokumentär om en försvunnen snubbe och använda hans egen röst som berättarröst. Man använder alltså hans inspelade memon som berättarröst (har inte det gjorts nåt liknande i en riktig dokumentär?). Sen att memona är fabricerade är ju en helt annan sak men men...

 

Du kanske hade en helt annan bild i huvudet StenR?

 

Men mycket av poängen i min originalidé var just att han saknade minne och försökte lära känna sig själv. På så sätt kan man behandla frågor om vad identitet är, vad själ är osv. Är vi våra minnen? Finns själen eller är den bara produkten av en rad händelser? Skulle man känna igen sina egna minnen om man såg dom?

[gorse]

Även om man går på bladerunnerspåret kan man mycket väl hålla sig till dokumentärformen. Jag ser inget problem med en dokumtär form på en spelfilm. Ett problem som jag tror är lätt att underskatta är hur första steget skall inledas, det faktum att minnet är väck. Flera spelfilmer och romaner gör det lätt för sig och låter personen "vakna upp" utan att ha en susning eller så misstänker man att "minnet är inte korrekt". Total Recall tycker jag har en intelligent lösning genom att personen frivilligt låter sig inplantera ett minne som en semesterupplevelse där han får välja ämne. Kul ide. I ditt fall har jag inget förslag, men det måste vara tydligt att han tappat minnet utan att man behöver säga det. Kanske är en trafikolycka tillräckligt tydligt? I tillbaka till framtiden blir huvudrollsinnehavaren nästan påkörd av en bil, men blir tillräckligt knuffad för att stöta huvudet i gatan. Att läkaren frågar hans namn och han har inte en susning. ID-kort löser sjukhusets akuta problem hans identitet men minnet är borta även efter utskrivningen? Om han slår huvudet i gatan kanske man kan hoppa över läkarutlåtandet och gå direkt på sak. (Vilket är kanske bättre rent dramaturgiskt)

 

 

För att utveckla Bladerunner-spåret så tycker jag Blade Runner har starka Film noir-drag även om många kanske inte håller med mig. Det ger utrymme för en ganska stillsam framåtrörelse men ändå hålla spänningen på top. För att illustrera ungefär vad jag tänkte, så kan vi tillfälligtvis kalkera BladeRunner med följande ändringar; Deckard har tappat minnet (vilket inte är helt osant i original. Han kan ju vara replikant med planterade minnen). Han samlar matrial om sig själv till skillnad från replikanterna, ev har han redan en stor samling anteckningar och dagböcker och foton. Han står inför en meta-uppgift som bromsar detektivarbetet om sig själv. Man kan låta slutet rinna ut i sanden, att han aldrig finner sig själv, men förundras över många saker på vägen. Det kommer finnas gott om plats för frågor al'a sista stycket i föregående inlägg. (...frågor om vad identitet är, vad själ är osv. )

 

Filmvinklar och klipp har jag inte direkt några direkta förslag, men jag gillar stenhårt den sekvensen när Deckard är hemma, dricker ett glas whiskey, lägger sig i soffan medan han tummar på ett par bilder han hittat hemma hos replikanterna, samtidigt som voice overn berättar vad han tänker. Detta klipp kan man säkert blanda med dokumentära klipp.

 

Snegla gärna på Humprey Bogart-filmer också, och andra Detektiv-filmer där detektiven är en chavig typ som upptäcker än det ena, än det andra om sin uppdragsgivare. Kanske saker som uppdragsgivaren inte själv hade tänkt sig komma i dagen. Dessa filmer har ofta Berättarröst.

 

 

Bilden nedan demonstrerar rätt väl film noir ur sin bästa sida, ur filmen The Big Combo (1955)

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/4/41/Bigcombo.jpg

[StenR]

[citat=Hamburg]Det var onekligen en intressant idé StenR. Du får gärna utveckla den. Jag kan tänka mig några olika varianter på det temat. Det första vore ju att göra en klassisk utredning av vad som har hänt där nån anhörig eller detektiv letar igenom hela hans nedsparade minnesarkiv på jakt efter ledtrådar. Den andra varianten vore ju att köra på det dokumentära och helt enkelt göra en dokumentär om en försvunnen snubbe och använda hans egen röst som berättarröst. Man använder alltså hans inspelade memon som berättarröst (har inte det gjorts nåt liknande i en riktig dokumentär?). Sen att memona är fabricerade är ju en helt annan sak men men...

 

Du kanske hade en helt annan bild i huvudet StenR?

[/citat]

 

Nej, det var ungefär så. Tycker också att man kan kombinera det dokumentära och det fiktiva. Man skulle ju låta personen utan minne vara med men låta en "medlare" hjälpa honom att gå igenom sina saker, mest kanske för att få dialoger i filmen. Har tyvärr inte tid att fundera mer på det just idag...

[Hamburg]

Gorse, du skriver onekligen en hel del intressanta saker. Och jag håller med om att Blade Runner har en stor dos av film noir anda över sig, och jag skulle gärna låta den andan få smyga sig in i min egen film. Jag tror det skulle kunna ge filmen den rätta spänningen utan att man behöver bre på för mycket. För jag vill ju hålla det lågmält. Men det blir en fin balansgång man får gå, att kombinera det dokumentära med film noir, men det borde kunna bli riktigt intressant.

 

Och apropå början så har jag väl inte riktigt tänkt igenom minnesförlusten, men jag har en idé. Eftersom karaktären uppenbarligen har samlat sina minnen får man ju känslan av att han varit medveten om att minnesförlusten ska inträffa. Jag har funderat lite på om minnesförlusten skulle kunna vara medveten (hur man nu medvetet skaffar en total minnesförlust?), antingen som ett galet experiment för att undersöka minnet och hur karaktären reagerar till minnena. Om han tar till sig dem eller inte. Eller så har han skaffat sig en minnesförlust för att glömma något, men sparat alla anteckningar för att minnas allt annat. Men naturligtvis skulle han efterhand bli väl intresserad av alla utrivna sidor och överstrukna ansikten och på så sätt börja undersöka varför han raderat sitt minne. Detta skulle ju bli väldigt spännande att följa tror jag.

 

Men som sagt alla idéer är välkomna så ös på bara.

 

Och StenR, vi verkar ju vara inne på samma spår, men du får gärna utveckla det där om att kombinera båda varianterna... den koppla jag inte riktigt. Så återkom gärna med fler idéer när du har tid och ork. Det är guld värt.

[gorse]

Man kanske inte behöver få veta motivet till minnesförlusten. Men jag tror presentationen av upptäckten av förlusten kan göra eller förstöra hela berättelsen. Om du vill, googla lite på minnesförslust, demens och alzheimer och du kommer vara fullt sysselsatt ett bra tag. Verkligheten är ofta mycket bättre än dikten och du kommer få mycket bättre trovärdighet när du berättar. Jag "forskar" ofta om saker jag tänker hitta på, och med mycket kött på benen är kreativiteten mycket större. Ex: http://cns.sahlgrenska.gu.se/goude/nsd/structure_738

 

Om man vill kan man bättra på minnesförlusten med att han glömmer undan för undan också, dvs han glömmer allteftersom han forskar om sin identitet. Då kan man ju blanda ihop gamla och nya anteckningar till en riktig röra. (Inte helt olikt min egen vardag) Har man problem med "arbetsminnet" dvs förstadier till flera demenssjukdomar som tex alzhemier så har man det riktigt jobbigt.

[e93mw]

Jag håller med om att Bladerunner-spåret verkar intressant. Det finns något sorgligt och vemodigt över minnen som Ridley Scott får fram väldigt bra. KAn du inte försöka försöka få fram en liknande stämning i din dokumentär?

 

Sånt som dök upp i min skalle när jag läste den här tråden:

- varför bleknar minnen?

- hur skulle det vara om minnen inte bleknade? Skulle man bli tokig till slut?

- kan man "plocka ut" minnesfragment eller är minnen så oskiljbart sammanflätade med andra kognitiva processer och känslor att det inte går?

[Hamburg]

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att uppdatera mina kunskaper om minnesförlust, lite nya idéer har runnit upp men inget konkret ännu. Det känns ju smått orealistiskt att karaktären skulle ha åsakat sig minnesförlusten medvetet. Men det känns oandra sidan väldigt lockande, jag menar vad skulle kunna driva en person till det? Det skulle ju skapa en viss stämning om karaktären skulle finna tecken på att han har utfört nån sorts lobotomi på sig själv och på så sätt ha fått minnesförlusten. Men problemet är väl att det så vitt jag vet inte går att radera minnen genom lobotomi... fast kanske ändå.

 

Det skulle ju definitivt öka på spänningen inför vad det är som drivit honom till det. Lägga till en extra dimension till själva sökandet och detektivarbetet. Men jag vet inte, det kanske mest framstår som simpelt effektsökeri?

 

Men gorse, du var lite osäker till att avslöja motivet till minnesförlusten. Hur tycker du man borde göra istället i så fall? Bara ha ett öppet slut och en antydan till vad som har hänt, ingen riktig anledning alls utan en olycka eller nåt annat? Du får ju gärna fortsätta utveckla dina idéer och ställa dina frågor som omkullkastar mycket av det jag tagit för givet, på ett bra sätt då.

 

e93mw du talar om hur minnen bleknar och sånt. Det är inte riktigt vad jag har funderat kring med denhär idéen och jag förstår nog inte riktigt hur du kopplar tankegångarna till idéen. Så skulle du kunna vara så snäll att du utvecklar den? Jag är som sagt sugen på att höra allas idéer och uppslag, det jag har hört hittills har varit mycket givande. Tackar!

[Anna_Dea]

Tycker det är lite uttjatande om att man måste göra filmer om minnsförluster för att göra en berättelse om minnen.

 

Jag själv skriver ett filmmanus nu om en man/pojke som kommer förlora både minne och själ inom 24 timmar. Istället för att han HAR förlorat minnet, så gör jag tvärtom. han KOMMER förlora det.

 

Jag ser själv att den innerliga sökan om sig själv görs när man ställs mot något man är verkligen rädd att förlora. Som när man har t.ex förlorat sin flickvän, så ställer man många frågor vart det gick fel, och vems fel det är. Det är ju då att man skyller ändra på henne eller sig själv.

 

Men det finns ju personer som gräver ner sig i ämnet. Jag själv kämpar just nu över ett Ex som jag är fortfarande kär i som är ihop med min (föredetta) närmaste vän. Det ger mig faktigst tankar och kraft att skriva detta manus nu som jag INTE skulle ha kunnat om inte detta hade inträffat i mitt liv.

 

När det snackas om själen så brukar det alltid sluta med när ens lycklaste stund var i livet. Och man tar med det som erfarenhet till sitt nästa liv.

[gorse]

Jag vet inte om minnesberättelser är så uttjatat egentligen. I så fall är det ingen ide att skriva några kärleksberättelser heller. :-)

 

Om huvudrollsinnehavaren inte minns något, så är det troligt att han inte heller minns varför han tappat minnet. Och, skall han leta i spåren efter sitt minne och motivet till han tappat minnet så är det lika bra att publiken inte heller vet varför minnet försvann från början. Frågan hur det gick till kan också vara en fråga som driver handlinen framåt och man lämna utrymme för spekulationer hur det gick till.

 

Men problemet kvarstår hur man skall göra första presentationen att han faktiskt tappat minnet. Jag tror en scen där han bara säger "jag har tappat minnet" fungerar inte alls. I "En sång för Martin", en film som handlar om alzheimer tycker jag de misslyckades riktigt ordentligt med den presentationen, mao första tecknen att Martin inte känner igen sig i sitt eget hem. Jag envisas med att anslaget och första presentationen i denna berättelse är det som kommer göra och förstöra filmen. Hur börjar man? Här gäller det att vara ovanligt kreativ.

 

Visst går det att reducera hjärnans funktioner med frontallobotomi, men olika störningar i hjärnan sitter på olika ställen. Men total amnesi är inte så ovanligt. Google hittar mycket spännande och första sidan som kom upp; http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=1416 har ju några exempel och jag tror att google kan hitta fler sådana exempel. Jag gillade tex Fall1 men det skulle kunna vara en vuxen man. Skulle det rent av kunna vara anslaget? Sen hoppar man direkt till handligen så slipper man hela förklaringen till varför minnet försvann.

 

Som jag redan sagt, verkligheten är oftas mycket mer spännande än vad man hittar på.

[Hamburg]

Anna Dea, jag kan väl på sätt och vis hålla med dig om att minnesförluster har blivit väldigt uttjatade på filmer. Men samtidigt kan jag inte låta det förhindra mig från att berätta min historia. Minnesförlusten är ju trotsallt bara en liten del av det hel, men en ack så viktig del. Men den låter väldigt intressant din idé som du skriver om. Jag skulle gärna vilja veta mer om det inte är så att du vill hålla idéen i det dolda.

 

Och gorse, jag får tacka så mycket för att du tar dig tiden att hjälpa till i efterforskningarna. Man kan ju aldrig få för mycket kött på benen, men samtidigt är det svårt att pussla ihop det så att faktan funkar tillsammans med min originalidé utan några allt för stora förändringar. Total retrograd amnesi från och med filmens början. Och jag känner att det inte borde vara en olycka heller. Hmm... kanske måste man rucka lite på sina visioner?

 

Men du har helt rätt i att motivet till minnesförlusten inte behöver komma i filmens början, utan istället komma när karaktären själv listar ut det, om han nu gör det. Är det en olycka så lär karaktären aldrig kunna luska fram det.

 

Nu närmast framöver gäller det väl att brainstorma fram ett anslag. Har ingen gyllene idé till det än. Och sanningen är väl den att anslagen till filmer om minnesförluster brukar vara rätt lama. Har någon nåt förslag på en film där minnesförlusten presenteras snyggt?

 

Aja, fortsätt ösa idéer om dom kommer!

[gorse]

Föralldel, google trollar fram information snabbare än jag hinner gå fram till bokhyllan. Jag valde sidor bland de första förslagen så det är ingen ansträngning alls. Tvärtom, just minnestörningar ligger mig nära hjärtat just nu av personliga skäl.

 

Jag tror nog originalidén håller vatten än. Total minnesförlust från början och ingen olycka heller. Det kittlar fantasin ordentligt. Hur anslaget skall se ut är nog det svåraste. Var beredd på att behöva revidera anslaget många gånger om. Man kan ju prova att börja i andra ändan och hoppa mitt in handlingen, tex att han behöver fylla i en blankett eller slå en kod på banken men han minns inte koden. Efter flera olika situationer där huvudrollsinnehavaren konfronteras med saker han behöver minnas, kanske man kan berätta att minnet faktiskt är putsväck. Man behöver ju inte berätta berätta i rätt ordning. Det är inte så dum ide, att skissa på berättelsen och sen klippa sönder den och flytta och se vad som händer. Man kan också kasta saker och se om det ändras något. Eller hitta på alternativa sektioner. När man är klar kanske det inte alls blev som man tänkt, men förhoppningsvis blir man tillfreds i alla fall.

[Anna_Dea]

Vad jag menar är ju att när man gör en film om en människa MED minnesförlust så blir det just en jakt på VARFÖR han tappade minnet, istället för vilka minnen han tappade.

 

Jag vill inte gå in på en massa detaljer igentligen. Men det handlar om att hans flickvän/fru har dött. Samma kväll blir han själv förbannad av en Mistletoe och har 24 timmar på sig innan han förlorar minnet och själen. Genom historiens gång kommer han själv att konfrontera händelser i hans liv. Antigonisterna kommer just vara han själv. t.ex hans hjärta kommer spela av en person. (nu säger jag inte just att hjärtat skulle vara en antigonist) Och själva temat i filmen kommer just att vara att hitta sig själv.

 

Nu när jag tänker på det så låter det lite ur Eternal sunshine of the spotless mind, fast mycket mörkare och "allvarligare"

 

Kan bara säga att låt din livserfarenhet guida dig. All din erfarenhet tills nu kan användas bara man tänker till.

[Hamburg]

Hmm... det där anslaget är ett problem som får skava i huvudet ett tag till verkar det som. Jag hade tänkt mig att det skulle bli en kortfilm (20-30 min) så därför kommer historien vara väldigt nedskalad. Så det kommer nog inte finnas plats för så mycket utanför själva sökandet, så därav fungerar kanske inte den varianten du föreslog gorse. Men även när alla utstickare är bortansade och så behövs ju ett effektivt anslag som kastar oss direkt in i sökandet. Jag får nog vända och vrida på problemet lite till.

 

Anna Dea, du har helt rätt i att det inte är särskillt intressant att följa en jakt på varför minnet försvunnit. Och det är inte det som jag tänkt göra heller, inte i första hand i alla fall. Utan sökandet kommer snarare vara efter sig själv och för att på nåt sett återskapa minnena och identiteten. Sen att motivet till minnesförlusten kommer smygandes är en annan sak. Det är inte det som är målet från början, utan bara nåt som avslöjas bit efter bit parallellt med det riktiga sökandet.

 

Jag hade själv funderat i banorna en död flickvän som motiv till karaktärens beslut att ge sig själv retrograd amnesi (hur man nu gör det?). Men inser när du nämner Eternal Sunshine of the Spotless Mind att det skulle hamna lite väl nära den intrigen kanske. Lite enkelt och lite uttjatat om inte annat. Men jag har inte lyckats tänka ut något som skulle kunna få en person att överväga total minnesförlust för att glömma. Men det skulle ju vara intressant när karaktären börjar inse att vissa saker saknas och därefter börjar leta efter dessa saker och därmed motivet till minnesförlusten.

 

Mycket lösa tankar frodas i min hjärna.

[vilcans]

[citat=gorse]Jag vet inte om minnesberättelser är så uttjatat egentligen. I så fall är det ingen ide att skriva några kärleksberättelser heller. :-)[/citat]

 

Jo, men kärlek är något som de flesta drabbas av, till skillnad från minnesförlust. Med tanke på det så finns det märkligt många historer om minnesförlust. Det beror väl på att det är ett såpass fascinerande tema. Det är något i det som knyter an till frågan om vem man är och hur man upplever sig själv. Man formas ju av sina upplevelser, så vem är man då om man inte har något minne av dem?

 

Jag har förresten också en idé i min backlog som handlar om minnesförlust.

[vilcans]

[citat=Hamburg]Jag hade själv funderat i banorna en död flickvän som motiv till karaktärens beslut att ge sig själv retrograd amnesi (hur man nu gör det?).[/citat]

 

Hur man ger sig själv retrograd amnesi? Enkelt. Det är bara att spela fotboll! :-)

 

I en science fiction-miljö, t.ex. Eternal Sunshine eller Total Recall, är det inget problem heller.

 

Annars, har du funderat på om huvudpersonen drabbades av någon känd sjukdom som gör att man drabbas av minnesförlust inom t.ex. en vecka? Då skulle han alltså känna till det och kunna förbereda sig. Konstig sjukdom, men den kanske finns. Gorse kollar gärna upp det. :-)

[Hamburg]

Ja, den här idéen och tråden rann ju som förutspått ut i sanden på grund av mitt bristande intresse. Tragiskt? Nja.

 

Men innan den här tråden faller i glömska för alla framtid tänkte jag passa på att använda den för att lufta en annan idé på samma tema: minnesförluster.

 

---

Nu föreställer vi oss Jim. Medelålders medelsvensson med ett kontorsjobb och en sådär lagom försummad familj. Övertidsarbete in på småtimmarna och en obehagligt stor kaffekonsumtion. Tystlåten och lagom bitter. Inget vi inte sett tusen gånger förr. Tills den natt då Jim vaknar upp efter ännu ett av sina övertidspass på kontoret och finner att han har drabbats av en minnesförlust. Jim konstaterar detta med en axelryckning och letar reda på sin bil -- för Jim är ingen man som gör stora scener.

 

Så istället för att drabbas av panik och försöka lista ut vem han är tar han det lugnt och tittar till detaljerna i bilen för att få ledtrådar. Och där finner han en kassettbandsversion av en "Finn dig själv"-bok. Och det är väl exakt vad han behöver göra?

 

Med kassettbandsboken som enda sällskap tar han tillfället i akt att hitta sitt rätta jag och ger sig ut på en road-trip land och rike runt.

---

 

En mer komisk variant på temat. Men samtidigt väldigt seriöst. Idéen genomsyras av en hel del absurd humor men jag tillhör inte den gruppen som roas av rena komedier fyllda med fyndiga punch lines. Humor ska ligga i det allvarliga men absurda.

 

Aja, jag vet inte om det var något av intresse men i vilket fall som helst har jag fått göra mitt -- att lufta ännu en instängd idé.