Hamburg

Ja, den här idéen och tråden rann ju som förutspått ut i sanden på grund av mitt bristande intresse. Tragiskt? Nja. Men innan den här tråden faller i glömska för alla framtid tänkte jag passa på att använda den för att lufta en annan idé på samma tema: minnesförluster. --- Nu föreställer vi oss Jim. Medelålders medelsvensson med ett kontorsjobb och en sådär lagom försummad familj. Övertidsarbete in på småtimmarna och en obehagligt stor kaffekonsumtion. Tystlåten och lagom bitter. Inget vi inte sett tusen gånger förr. Tills den natt då Jim vaknar upp efter ännu ett av sina övertidspass på kontoret och finner att han har drabbats av en minnesförlust. Jim konstaterar detta med en axelryckning och letar reda på sin bil -- för Jim är ingen man som gör stora scener. Så istället för att drabbas av panik och försöka lista ut vem han är tar han det lugnt och tittar till detaljerna i bilen för att få ledtrådar. Och där finner han en kassettbandsversion av en "Finn dig själv"-bok. Och det är väl exakt vad han behöver göra? Med kassettbandsboken som enda sällskap tar han tillfället i akt att hitta sitt rätta jag och ger sig ut på en road-trip land och rike runt. --- En mer komisk variant på temat. Men samtidigt väldigt seriöst. Idéen genomsyras av en hel del absurd humor men jag tillhör inte den gruppen som roas av rena komedier fyllda med fyndiga punch lines. Humor ska ligga i det allvarliga men absurda. Aja, jag vet inte om det var något av intresse men i vilket fall som helst har jag fått göra mitt -- att lufta ännu en instängd idé.

[citat=jmalmsten]Någon som har tid på Touch of Evil-klippet förresten?[/citat] Introsekvensen i Touch of Evil klockar in på 3 minuter och 20 sekunder. Långt ifrån ett rekord men fortfarande ett mycket imponerande klipp. Måste varit ett riktigt helvete att få till med den tidens teknik.

Nej, det är nog ingen universalmetod. Eftersom ingen sådan existerar, tack och lov. Vad skulle en universalmetod vara egentligen? Är ju väldigt tråkigt att så många har fastnat i ett mönster, fler borde våga nåt nytt och testa sina vingar. Lite mer egen stil och lite mindre som alla andra. Det skulle jag uppskatta iaf, men jag kanske ser på allt ur fel synvinkel?

Jag tycker defenitivt att det är mycket mer intressant när det inte klipps utan bilderna innehåller allt som behövs. Roy Andersson gör ju så som ni redan nämnt. Många tycks ju bli uttråkade och somna av såna stillastående tagningar, vilket jag har svårt att förstå eftersom det nästan alltid finns en mycket större intensitet i de bilderna. Och så finns ju även de evighetslånga dragningarna, alltid lika fascinerande. Själv har jag på senare tid fascinerats av klippningen i Ruben Östlunds filmer. Jag tycker att den klippningen ger en väldigt stark närvorokänsla och autensitet åt filmen. Jag älskar mycket av vad Östlund gör, även om jag tycks vara en av de få som gör de. Jag tycker att berättarmodellen han kör med är grymt befriande, speciellt när man är så less på den klassiska berättarmallen. Aja, där började jag glida off topic. Men har ni några stora förebilder inom klippningen?

Hmm... det där anslaget är ett problem som får skava i huvudet ett tag till verkar det som. Jag hade tänkt mig att det skulle bli en kortfilm (20-30 min) så därför kommer historien vara väldigt nedskalad. Så det kommer nog inte finnas plats för så mycket utanför själva sökandet, så därav fungerar kanske inte den varianten du föreslog gorse. Men även när alla utstickare är bortansade och så behövs ju ett effektivt anslag som kastar oss direkt in i sökandet. Jag får nog vända och vrida på problemet lite till. Anna Dea, du har helt rätt i att det inte är särskillt intressant att följa en jakt på varför minnet försvunnit. Och det är inte det som jag tänkt göra heller, inte i första hand i alla fall. Utan sökandet kommer snarare vara efter sig själv och för att på nåt sett återskapa minnena och identiteten. Sen att motivet till minnesförlusten kommer smygandes är en annan sak. Det är inte det som är målet från början, utan bara nåt som avslöjas bit efter bit parallellt med det riktiga sökandet. Jag hade själv funderat i banorna en död flickvän som motiv till karaktärens beslut att ge sig själv retrograd amnesi (hur man nu gör det?). Men inser när du nämner Eternal Sunshine of the Spotless Mind att det skulle hamna lite väl nära den intrigen kanske. Lite enkelt och lite uttjatat om inte annat. Men jag har inte lyckats tänka ut något som skulle kunna få en person att överväga total minnesförlust för att glömma. Men det skulle ju vara intressant när karaktären börjar inse att vissa saker saknas och därefter börjar leta efter dessa saker och därmed motivet till minnesförlusten. Mycket lösa tankar frodas i min hjärna.

Anna Dea, jag kan väl på sätt och vis hålla med dig om att minnesförluster har blivit väldigt uttjatade på filmer. Men samtidigt kan jag inte låta det förhindra mig från att berätta min historia. Minnesförlusten är ju trotsallt bara en liten del av det hel, men en ack så viktig del. Men den låter väldigt intressant din idé som du skriver om. Jag skulle gärna vilja veta mer om det inte är så att du vill hålla idéen i det dolda. Och gorse, jag får tacka så mycket för att du tar dig tiden att hjälpa till i efterforskningarna. Man kan ju aldrig få för mycket kött på benen, men samtidigt är det svårt att pussla ihop det så att faktan funkar tillsammans med min originalidé utan några allt för stora förändringar. Total retrograd amnesi från och med filmens början. Och jag känner att det inte borde vara en olycka heller. Hmm... kanske måste man rucka lite på sina visioner? Men du har helt rätt i att motivet till minnesförlusten inte behöver komma i filmens början, utan istället komma när karaktären själv listar ut det, om han nu gör det. Är det en olycka så lär karaktären aldrig kunna luska fram det. Nu närmast framöver gäller det väl att brainstorma fram ett anslag. Har ingen gyllene idé till det än. Och sanningen är väl den att anslagen till filmer om minnesförluster brukar vara rätt lama. Har någon nåt förslag på en film där minnesförlusten presenteras snyggt? Aja, fortsätt ösa idéer om dom kommer!

Eibon, jag känner igen det där. Hur rörelser underlättar övergång. Jag har inbillat mig att det har att göra med att man reagerar på rörelsen istället för klippet och på så sätt känns klippet inte lika påträngande. Själv brukar jag också söka efter rörelser eller dylikt som överensstämmer med varandra, för på så sätt så märks inte klippet heller på samma sätt utan det blir en skön forsättning på samma rörelse. Ögonen behöver inte ställa om sig på nytt för att följa en annan rörelse utan kan istället bara slappan av vilket ger ett väldigt skönt flyt tycker jag.

Redigeringsavdelningen här på forumet är till bredden fyllt av tekniska frågor, med all rätt. Men vad jag skulle vara intresserad av att höra är lite mer om era klippningstekniker. Hur klipper ni filmerna? Hetsigt och med stressande många klipp eller mjukt och harmoniskt med långa tagningar? Det handlar ju mycket om vilken film man vill göra, men man får ju ofta en unik prägel med tiden, så berätta lite om din. Några förebilder eller exempel? Allt är välkommet. Så kanske vi kan inspirera varandra att lägga större vikt vid bildval och klippning. Själv är jag ett stort fan av filmer med långa stillastående tagningar med få men effektiva klipp. Men när jag klipper själv tycker jag även mycket om att klippa i högre takt och skapa övergångar mellan klippen som skapar en större helhet. Gärna lite skakigt och obekvämt ska det vara också. Bilder som hoppar ut och in och byter med varandra. Jag väljer ofta att visa små delar snarare än en given helhet. Associationer. Suggestivt. Aja, som sagt är jag väldigt intresserad av hur klippandet kan påverka bilderna och så vidare. Kanske finns fler som intresserar sig av olika klippningstekniker?

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att uppdatera mina kunskaper om minnesförlust, lite nya idéer har runnit upp men inget konkret ännu. Det känns ju smått orealistiskt att karaktären skulle ha åsakat sig minnesförlusten medvetet. Men det känns oandra sidan väldigt lockande, jag menar vad skulle kunna driva en person till det? Det skulle ju skapa en viss stämning om karaktären skulle finna tecken på att han har utfört nån sorts lobotomi på sig själv och på så sätt ha fått minnesförlusten. Men problemet är väl att det så vitt jag vet inte går att radera minnen genom lobotomi... fast kanske ändå. Det skulle ju definitivt öka på spänningen inför vad det är som drivit honom till det. Lägga till en extra dimension till själva sökandet och detektivarbetet. Men jag vet inte, det kanske mest framstår som simpelt effektsökeri? Men gorse, du var lite osäker till att avslöja motivet till minnesförlusten. Hur tycker du man borde göra istället i så fall? Bara ha ett öppet slut och en antydan till vad som har hänt, ingen riktig anledning alls utan en olycka eller nåt annat? Du får ju gärna fortsätta utveckla dina idéer och ställa dina frågor som omkullkastar mycket av det jag tagit för givet, på ett bra sätt då. e93mw du talar om hur minnen bleknar och sånt. Det är inte riktigt vad jag har funderat kring med denhär idéen och jag förstår nog inte riktigt hur du kopplar tankegångarna till idéen. Så skulle du kunna vara så snäll att du utvecklar den? Jag är som sagt sugen på att höra allas idéer och uppslag, det jag har hört hittills har varit mycket givande. Tackar!

Gorse, du skriver onekligen en hel del intressanta saker. Och jag håller med om att Blade Runner har en stor dos av film noir anda över sig, och jag skulle gärna låta den andan få smyga sig in i min egen film. Jag tror det skulle kunna ge filmen den rätta spänningen utan att man behöver bre på för mycket. För jag vill ju hålla det lågmält. Men det blir en fin balansgång man får gå, att kombinera det dokumentära med film noir, men det borde kunna bli riktigt intressant. Och apropå början så har jag väl inte riktigt tänkt igenom minnesförlusten, men jag har en idé. Eftersom karaktären uppenbarligen har samlat sina minnen får man ju känslan av att han varit medveten om att minnesförlusten ska inträffa. Jag har funderat lite på om minnesförlusten skulle kunna vara medveten (hur man nu medvetet skaffar en total minnesförlust?), antingen som ett galet experiment för att undersöka minnet och hur karaktären reagerar till minnena. Om han tar till sig dem eller inte. Eller så har han skaffat sig en minnesförlust för att glömma något, men sparat alla anteckningar för att minnas allt annat. Men naturligtvis skulle han efterhand bli väl intresserad av alla utrivna sidor och överstrukna ansikten och på så sätt börja undersöka varför han raderat sitt minne. Detta skulle ju bli väldigt spännande att följa tror jag. Men som sagt alla idéer är välkomna så ös på bara. Och StenR, vi verkar ju vara inne på samma spår, men du får gärna utveckla det där om att kombinera båda varianterna... den koppla jag inte riktigt. Så återkom gärna med fler idéer när du har tid och ork. Det är guld värt.

Det var onekligen en intressant idé StenR. Du får gärna utveckla den. Jag kan tänka mig några olika varianter på det temat. Det första vore ju att göra en klassisk utredning av vad som har hänt där nån anhörig eller detektiv letar igenom hela hans nedsparade minnesarkiv på jakt efter ledtrådar. Den andra varianten vore ju att köra på det dokumentära och helt enkelt göra en dokumentär om en försvunnen snubbe och använda hans egen röst som berättarröst. Man använder alltså hans inspelade memon som berättarröst (har inte det gjorts nåt liknande i en riktig dokumentär?). Sen att memona är fabricerade är ju en helt annan sak men men... Du kanske hade en helt annan bild i huvudet StenR? Men mycket av poängen i min originalidé var just att han saknade minne och försökte lära känna sig själv. På så sätt kan man behandla frågor om vad identitet är, vad själ är osv. Är vi våra minnen? Finns själen eller är den bara produkten av en rad händelser? Skulle man känna igen sina egna minnen om man såg dom?

Det är sant att karaktären kan få synas i bild och agera men jag vill som sagt lägga fokus på vad han ser mycket. Apropå Vanilla Sky kan jag inte säga mycket. Jag har sett filmen men av nån anledning gjorde den ett så pass obefintligt intryck på mig att jag inte minns den särskillt bra. Men det fanns en del intressanta tankegångar i den vill jag minnas iaf. Kanske borde tvinga mig igenom den igen. Men som sagt, formatet som filmen uttrycks med lär funderas över några vändor. Grundidéen som den kom till mig var ju att inte göra den som en spelfilm överhuvudtaget utan använda en dokumentär dramaturgi. Det finns ju många bra dokumentärfilmer som inte innehåller regelrätta intervjuer överhuvudtaget utan bara bilder med en berättarröst som leder oss genom sökandet. Det var nåt i den stilen jag hade tänkt göra, om nån förstår. Och jag lyckas iaf inbilla mig själv att det inte skulle bli tråkigt men det behöver ju inte innebära att det formatet är opimalt. Men Gorse, skulle du kunna utveckla hur du tänkte dig att filmen skulle te sig enligt din blade runner inspirerade vision? Det låter onekligen intressant, speciellt som jag är ett stort fan utav den filmens stämning.

Precis som du säger Gorse så finns det en hel del populärkultur som kretsar kring minnesförluster i olika former. Extrema fenomen som minnesförluster är tacksamma att skriva/filma om antar jag. Men som sagt går det att variera ut i det oändliga. Oftast brukar filmerna ha en actionladdad thrillerstämning över sig, där den ena sanningen mer fascinerande än den andra kommer till ytan. Raketforskare här och superagent där. Inget ont om det, men jag hade planerat på något mer lågmält. Som jag har sagt: en dokumentär känsla. Vi följer inte karaktären utan karaktären "gör" filmen. Detta är hans dokumentärfilm om sig själv som han gör medan han utforskar sig själv. Det kanske inte behöver vara uttalat men det är formatet jag hade i åtanke. Alltså skulle man aldrig se karaktären utan endast dokumentära bilder, foton osv. Och karaktären är endast där som berättarröst som leder oss genom filmen och funderar kring vad han ser. Så vitt jag vet har inte den varianten gjorts ännu. Men jag vet inte, en mer konventionell variant kanske vore bättre?

Ja du, den kopplingen hade jag inte gjort. Äger själv Memento och har sett den flera gånger. När du säger det förstår jag ju att man kan se en likhet, även om filmerna är väldigt långt ifrån varandra i mina ögon. Memento är ju en välsmord snygg thriller, som råkar gå baklänges. Men hur ska jag förklara min då...? Hmmm, en mer filosofisk film helt utan thrillerinslagen, en dokumentär som jag sa. Bortsett ifrån att detta aldrig har hänt då. Och själva målet i filmerna är ju dessutom väldigt olika. Memento handlar ju om jakten på en mördare, medan min handlar mer om att finna sig själv och förstå sig själv. Aja, inga bra ursäkter kanske, men jag kan intyga att detta inte kommer likna Memento på någon punkt iaf...

Halloj! Ja, jag har väl aldrig tagit mig i kragen och presenterat mig här på forumet och i ärlighetens namn har jag aldrig varit särskillt aktiv här. Jag har filat på mina filmer och idéer i ensamhet. Fast nu på senaste tiden har intresset tyvärr svalnat, så jag vänder mig till er med en av mina idéer som en sista dödsrossling. Kanske kan ni få upp mitt intresse igen. Min idé kom till mig under 2004 års kortfilmsfestival i Uppsala, då jag läste en artikel om den alltid lika intressanta dokumentärfilmaren Mika Taanila. Där stod att läsa om en man vid namn Erkki som maniskt dokumenterar hela sin vardag, minsta tanke spelas in på mobiltelefonen, foton sparas, osv. Hans vision är att en dag kunna återskapa sin egen själ ifrån alla minnesbilder och anteckningar han sparar. I en värld där kroppar kan klonas utan större problem är det bara själen som hittils inte kunnat klonats. Jag blev väldigt gripen av Erkkis idé och kände att man borde göra en film på temat. Jag tänkte mig en man som en dag vaknar upp med total minnesförlust och finner hela sitt liv dokumenterat (praktiskt eller hur?). Han börjar som förståligt att leta igenom alla post-it-lappar, inspelade memon och sparade fotografier för att lista ut vem han var och varför han saknar "riktiga" minnen. Ju mer han lär känna sig själv och sina allt mer underliga idéer ju fler frågor poppar upp. Tänkte jag dethär? Är det mina minnen? Varför saknas vissa saker? Vem är kvinnan på alla bilder? osv. Det finns ju många upplägg på hur historian kan vändas och vridas. Och det finns en hel del idéer jag gått och funderat på om man ska sätta in i historien. Jag hade planerat att göra den i nån sorts halvt dokumentär stil, men fler vinklingar är välkomna. Själv tycker jag idéen som sagt är väldigt intressant och tilltalande. Både tragisk och komisk på samma gång. Men frågan är ju vad ni tycker. Kom gärna med kritik och idéer och allt vad ni kan tänkas ha gömt i rockärmarna.

Jag började mitt filmskapande som animatör så mina första filmer låg väl på kring 10 sekunder styck och det dröjde flera år innan jag ens gick över en minut. Men sen när man väl gick över till video blev formatet en aning längre, men då hade man ju redan flera års rutin. Till dags dato är min längsta film drygt 11 minuter och jag brukar sällan gå över två minuter i onödan. Fast nu när jag långsamt börjar få grepp om berättandet har jag börjat arbeta på ett par projekt som kommer bli bort emot en halvtimme var. Sen är inte steget långt till långfilm... Fast det finns ju inget självändamål i att göra längre filmer, bara bättre.

Det är väl egentligen omöjligt att lista såna här saker men jag gör väl ett försök ändå: Bästa filmerna: Faces Återkomsten A woman under the influence In the bedroom Reguiem for a Dream Bästa regissörerna: John Cassavetes Ingmar Bergman Darren Aronofsky Dagur Kapri Andrej Tarkovkij Nu är det ju många stora filmer och regissörer som hamnar utanför. Men, men. Ska man nämna nån skådespelare kan man väl nämna Sean Penn, John Cazale och Gena Rowlands.