Postad 7 februari 201115 år God dag, medforumiter. Håller på att skriva ett manus, som jag vill spela in till åtminstone våren. Det handlar om en herre som, på sin promenix över ett järnvägsspår, får syn på en annan herre som lagt sig där på och väntar på att bli överkörd av ett tåg, varför han kommer på idén också lägga sig där. Lite omvänd psykologi, eller något! Just nu lider jag av tanken att jag har en väldigt god idé (för idén är väldigt god, tycker jag!) men kanske inte riktigt ett manus som gör idén rättvisa. Jag tar tacksamt emot all form av kritik! Är någon replik dålig, omotiverad eller överflödig? Kanske något moment som inte bör vara där? Vad som helst! Allt som gör filmen bättre är skitbra!På spåret.pdf
Postad 8 februari 201115 år Till att börja med skulle jag föreslå att du slutar använda små många ORD med STORA BOKSTÄVER hela tiden. Det gör texten svårläst. Det är okej att använda för att markera speciella ljud och liknande, men inte allt som vi ska rikta blicken mot. Jag skulle också vilja se en mer intresstant beskrivning av de två än bara ålder. Ulf ska vara 40 men låter mer som en grinig tonåring. Det finns inget vuxet över honom. Dialogen är inte så fokuserad. Det blir lite långdraget och tråkigt. Försök få varje sak som sägs att föra historien framåt. Du skulle kunna berätta samma historia på halva tiden. Jag tycker att du regisserar lite för mycket i texten. Lämna mer till skådespelarna att avgöra hur dialogen ska uttalas, vilka gester som ska göras, när det ska vara tyst m.m. Annars så var idén kul och lite ovanlig och går säkert att jobba vidare på.
Postad 12 februari 201115 år Bra idé. Men sen föregående talare sa, kan lite mer beskrivning av hur personerna ser ut. Kanske har Ulf kostym och en portfölj med sig? Skulle ju vara intressant om han var en person som man tror borde vara nöjd med sitt liv. Men en bra början! :)
Delta i konversationen
Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.