Hjälp med huvudkaraktärens uppenbarelse

[Norbert]

Manus är min akilleshäl, men nu har jag ändå gett mig i kast med att skriva ett. Även om manuset har en enkel stomme har jag stora problem med huvudkaraktärens uppenbarelse i slutet av filmen, och därför tar jag nu chansen och ser om jag kan få några bra tips här.

 

Huvudkaraktärens bakgrund är att han en gång avfärdade ett konstigt telefonssamtal från sin bror. Brodern tog livet av sig och huvudkaraktären lämnades kvar med skuldkänslor och skam. I manuset jag försöker skriva får huvudkaraktären en chans att rädda någon som ropar på hjälp.

 

Men... det var det där med uppenbarelsen. Vad kan huvudkaraktären dra för lärdom om den här bördan som han bär på? Denne måste ha förändrats på något sätt på slutet.

 

EDIT: Jag har skalat ner min fråga då jag själv kom på vilken uppenbarelse huvudkaraktären ska få, men jag låter inlägget ligga kvar och jag är öppen för förslag.

[jbergman]

EDIT: Jag har skalat ner min fråga då jag själv kom på vilken uppenbarelse huvudkaraktären ska få

Så vad blev det? Det finns inte mycket att diskutera annars...

 

/Jakob

[Norbert]

Huvudkaraktären inser att hans besatthet av sitt förflutna (att han inte hjälpte sin bror) kostar honom allt han har i nutiden. Vips så fick manuset ett ganska enkelt budskap.

 

Funkar det?

[jbergman]

Så han misslyckas med att rädda personen som han letar efter genom hela filmen? Och budskapet blir att han aldrig borde ha försökt ens? Eller?

 

/Jakob

[Norbert]

Han lyckas rädda personen han letar efter, men inser efteråt att han förlorade alla andra på kuppen. Inget lyckligt slut för herr huvudkaraktär, med andra ord. Själva budskapet har jag formulerat som att besatthet av det förflutna kan förstöra ens nutid och framtid.

[vilcans]

Att huvudkaraktären "inser" något är inte en speciellt filmisk vändpunkt. Saker som händer i huvudet på en karaktär är svårt att visa på ett tillfredställande sätt. Det är bättre om vändpunkten är att karaktären gör något.

[jbergman]

Han lyckas rädda personen han letar efter, men inser efteråt att han förlorade alla andra på kuppen. Inget lyckligt slut för herr huvudkaraktär, med andra ord.

Ett bitterljuvt slut, snarare än ett olyckligt, skulle jag säga. Det kan mycket väl fungera, men det går verkligen inte att uttala sig om ett enskilt element i en historia utan att ha hela bilden klar för sig.

 

Själva budskapet har jag formulerat som att besatthet av det förflutna kan förstöra ens nutid och framtid.

Nu har jag aldrig varit en anhängare av idén om att man bör ha ett klart formulerat budskap, men om det är vad du vill hamra in så bör huvudpersonen misslyckas med att rädda personen, vilket samtidigt innebär att historien blir svagare. Jag tror dock att problemet snarare är att du har en tydlig "uppenbarelse" och ett tydligt "budskap" när frågan borde handla om hur mycket man är beredd att offra för något man tror är rätt, och vid vilken punkt man börjar ifrågasätta sin värdegrund, utan att för den skull leverera ett givet svar.

 

Att huvudkaraktären "inser" något är inte en speciellt filmisk vändpunkt. Saker som händer i huvudet på en karaktär är svårt att visa på ett tillfredställande sätt. Det är bättre om vändpunkten är att karaktären gör något.

Hm, jag såg inte ursprungsfrågan som att den handlade om en vändpunkt per se, utan mer om vem protagonisten i slutändan har blivit (vilket är en relevant frågeställning eftersom man oftast vill att protagonisten skall vara så långt ifrån detta som möjligt i början av filmen). Hur man väljer att visa detta i historien är en separat frågeställning. Samtidigt håller jag med dig om din poäng.

 

/Jakob

[Norbert]

Att huvudkaraktären "inser" något är inte en speciellt filmisk vändpunkt. Saker som händer i huvudet på en karaktär är svårt att visa på ett tillfredställande sätt. Det är bättre om vändpunkten är att karaktären gör något.

Det är riktigt som jbergman säger att det inte gäller någon vändpunkt, utan vem huvudkaraktären har blivit när filmen är slut. Jag skrev "inser" så länge när jag inte riktigt visste hur slutet skulle se ut. Naturligtvis ska huvudkaraktären genom sina handlingar visa vad han känner.

 

Ett bitterljuvt slut, snarare än ett olyckligt, skulle jag säga. Det kan mycket väl fungera, men det går verkligen inte att uttala sig om ett enskilt element i en historia utan att ha hela bilden klar för sig.

Ja precis, bitterljuvt är bättre. För att dra berättelsen i korta drag så att det finns lite mer att ta på:

 

"Daniel avfärdar ett rop på hjälp från sin bror som därefter tar sitt liv. För att få lite substans i vardagen går Daniel med i ett jaktlag. Redan andra dagen i skogen får han ett nödanrop på sin komradio som inte kommer från någon av de andra i jaktlaget. Anropet leder Daniel, och de som väljer att följa honom, till en underjordisk bunker där de blir instängda. Snart upptäcker de att bunkern är full med otäcka varelser som vill dem illa. De måste ta sig ut, men Daniel har bestämt sig för att hitta och rädda den som kallade på hans hjälp. Daniel lyckas med sitt räddningsuppdrag men förlorar istället alla sina vänner i jaktlaget till de onda varelserna från bunkern."

 

Sen har jag två möjliga slut. Ett där Daniel tar sitt liv och ett där Daniel är på väg att ta sitt liv då personen från bunkern kommer hem till honom och säger att de har jobb att göra, varpå de ses jaga de där "varelserna" i skogen (några av dem smiter ut under filmens gång). Alternativt skulle man kunna se till så att Daniel ifrågasätter sin värdegrund tidigare så att han hinner rädda de som stod honom närmast, men det blir lite för mycket hollywood.

 

Och ja, det finns väldigt många saker i den berättelsen som inte riktig håller än, men jag jobbar på det. :D

 

Jag tror dock att problemet snarare är att du har en tydlig "uppenbarelse" och ett tydligt "budskap" när frågan borde handla om hur mycket man är beredd att offra för något man tror är rätt, och vid vilken punkt man börjar ifrågasätta sin värdegrund, utan att för den skull leverera ett givet svar.

Det har du rätt i. Jag tycker att det är lättare att skriva när man har budskap och uppenbarelse klart för sig, för då vet man var man själv och karaktärerna är på väg. Det är en bra poäng du har där dock. Jag skulle väl kunna säga att huvudkaraktären i det här skedet inte börjar ifrågasätta sin värdegrund förrän det är för sent helt enkelt.

[Zarakow]

Lite undringar:

 

- Varför känner han att det är så viktigt att rädda någon han inte ens känner?

 

- HUR offrar han jaktlaget för denne anonymos?

 

- Vad gör han för VAL?

 

- VARFÖR gör han det valet?

 

- VARFÖR skulle det vara det mest fruktansvärda att förlora jaktlaget som han känt i två dagar. Finns det inte andra som ligger närmare honom personligt sett?

 

- Vilken genre har du tänkt dig? Varelser i en bunker känns som ett ett avbrott mot vad som kändes som ett drama om en man som brottas med skuldkänslor. Symboliserar varelserna huvudkaraktärens skuldkänslor som jagar honom? Funkar kanske om filmen genomgående är lite "arty" (à la David Lynch) - annars kan det bli en komisk konflikt...

 

/H

[Norbert]

Mycket bra frågor att ställa sig.

 

- Varför känner han att det är så viktigt att rädda någon han inte ens känner?

Det är hans besatthet som driver honom. Han får en chans att ta ett nödrop på allvar (den här gången) och gör det. Det är alltså inte personen i sig han vill rädda. Han är frustrerad och försöker fylla ett hål i sig själv. Eller låter det för irrationellt för att det ska bli trovärdigt?

 

- HUR offrar han jaktlaget för denne anonymos?

Sånt som inte har kommit med i den korta versionen av synopsisen. :) Innan bunkern stängs till smiter en del varelser ut. Tanken är att visa varför bunkern måste hållas stängd, och då kommer vi osökt in på mer som inte var med i min korta synopsis. De som går ner i bunkern hittar nämligen en ihjälslagen man vid en radio och antar att det var han som ropade på hjälp, men personen som Daniel sedan lyckas rädda är någon annan (Klaus kallar jag honom för). Det var Klaus som slog ihjäl mannen vid radion för att mannen ropade på hjälp. Klaus ser det som sin uppgift att hålla bunkern stängd.

 

- Vad gör han för VAL?

 

- VARFÖR gör han det valet?

Det första han gör är att välja att ta nödropet på allvar. Den biten är väldigt skissartad än och har ingen egentlig substans. Sedan har jag tänkt att han kallt ska stänga av sin radio när han hör de andra i jaktlaget skrika och skjuta på radion. Det är ett val som ska visa att han är mer besatt av att hjälpa den i bunkern än att bry sig om sina nyvunna vänner. Drivkraften är densamma som tidigare.

 

- VARFÖR skulle det vara det mest fruktansvärda att förlora jaktlaget som han känt i två dagar. Finns det inte andra som ligger närmare honom personligt sett?

Mycket bra poäng. Om man säger att han inte har någon annan kvar efter brodern, och han blir riktigt tjenis med jaktlaget. Jag vill att man som läsare/tittare ska känna att Daniel gör väldigt fel när han väljer personen i bunkern före dem, som din första fråga handlade om.

 

- Vilken genre har du tänkt dig? Varelser i en bunker känns som ett ett avbrott mot vad som kändes som ett drama om en man som brottas med skuldkänslor. Symboliserar varelserna huvudkaraktärens skuldkänslor som jagar honom? Funkar kanske om filmen genomgående är lite "arty" (à la David Lynch) - annars kan det bli en komisk konflikt...

Jag har inte någon klar genre i åtanke. Vad jag vill och försöker är att ta en ganska vanlig "instängda-på-ett-begränsat-område-och-jagade-av-monster-film" och sätta lite djup i den. Så ja, en blandning mellan drama och den typens skräckfilm kanske. Varelserna finns med som ett hinder, och för att de ska ha ihjäl alla Daniels vänner. Dock har jag lekt med tanken på att varelserna ska bytas ut mot psykisk terror bestående av hallucinationer och konstiga ljud. Det spelar egentligen ingen större roll vad de är.

 

Avslutningsvis kan jag säga att jag har tappat greppet lite om den här berättelsen och jag har inte jobbat på den på länge nu. Vem vet, något kanske klarnar så att jag tar upp den igen någon dag. Berättelsen hakar upp sig i bristfällig logik och irrationellt betéende hos karaktärerna, som du kanske har märkt. :P

[daarco]

Han får flashbacks av sina år av misslyckande när han ska får en andra chans att rädda någon.

Alltså misslyckas han igen.

 

Då blir han tvungen att inse att han är misslyckad, och kan börja arbeta därifrån.