Daniel Hållquist

Richard Speck :p Tack. Du får gärna skriva en version på engelska om du vill. Du är ju jävligt duktig på det. Ja, jag fascineras av ondska & jag vill förstå den. Jag tror det beror på att jag väldigt, väldigt gärna vill förstå den värld som vi lever i, att jag vill att saker & ting ska vara begripliga & vill finna en slags förståelse för vad det är som ligger bakom alla hemskheter som händer på vår planet. Det är därför jag ofta skriver om hemska saker, & på ett ganska humoristiskt, somliga skulle säga respektlöst vis, för i och med det gör det genast världen mindre hemsk, i varje fall i mina ögon.

it's ok

Tja! Jag har en idé till en sketch liknande den här klassikern med Peter Wahlbeck: Men än så länge har jag bara skrivit voice-overn … TUTTMONSTRET (V.O.) jag föddes i kirkwood, illinois, sjätte december, 1941 min pappa hette benjamin å min mamma hette mary, jag var deras sjunde barn jag hade fyra bröder å två systrar å hela familjen trängdes i ett dragit, medfaret hus, med flisigt tak i blågrått och med skorsten vi hade det inte så bra ställt, men vi var ändå lyckliga, men, det förstås, är kanske bara som jag vill minnas min far dog när jag var fem efter det gifte sig min mor med carl han var ett satans fyllesvin ett as han slog mig när han tyckte jag var olydig & han kallade mig mes, idiot, och fjolla jag hatade carl & jag började även att hata min mor för att hon gifte sig med honom en dag föll jag ned från ett träd & fick hjärnskakning när jag kom hem från sjukhuset fick jag ett rejält kok stryk av carl ett par dagar senare klättrade jag upp för samma träd som jag föll ned nedifrån blundade & kastade mig ut föll genom luften landade hårt & fick ännu en hjärnskakning efter det slog han mig aldrig igen jag tror han var rädd för mig det kändes fint, men det var ändå ett hårt pris att betala ständig huvudvärk olidlig huvudvärk det var avskyvärt hemskt och det blev aldrig heller bättre trots att läkarna intygade mig om att den skulle försvinna det gjorde den aldrig jag har fortfarande huvudvärk jämt och ständigt jag blev mer och mer hatisk hatade allt och alla pojkarna och flickorna i skolan prästen i kyrkan ja, hela jävla världen jag hatade & jag hatade åh, så jag hatade när jag var tolv år gammal började jag supa det hjälpte i alla fall lite mot huvudvärken & mot ensamheten nu ser jag tillbaka på mitt liv & undrar vad jag skulle kunnat göra annorlunda ingenting som jag kan se jag är född till att klaga, hata och förstöra andra människors liv, jag föddes till att bli ett monster jag kallas tuttmonstret jag kallas tuttmonstret tuttmonstret 24 år & en flaska tequila, born to raise hell, tatuerat på min arm jag var som ett dårhushjon, en lös kanon, med ett hjärta av is och en kuk av granit jag sjöng: tralalala tralalala fy fan va jag mår bra men när jag såg mig själv i spegeln, min spegelbild, han sa: - mår du verkligen bra? jag svarade, helt ärligt: - ja, jag vet inte, ja vart jag än vände mig kände jag mig malplacerad allmänt konstig kall & sjuk så jag våldtog virgil & slog ihjäl mary kay efter det mådde jag jättebra en stund, men sedan mådde jag jättedåligt igen hela mitt liv har folk skrattat åt mig fått mig att känna mig värdelös & misslyckad inte nu längre nej, nej sakta men säkert, förändrades jag, på samma sätt som en skådespelare förändras inför en ny roll jag började se på mina medmänniskor som byten, potentiella offer för första gången i mitt liv kände jag mig hemma i den värld i vilken jag hade fötts, skrikandes jag hade givit mig iväg, kastat bort allt, och jag hade inte bara lyckats bli min egen gud, utan alla andras också en natt bröt jag mig in i ett hus & väl därinne mördade jag gloria patricia nina & pamela suzanne mary Ann merlita & valentina men cora kom undan för hon gömde sig under en säng när solen kröp hon fram när solen kröp hon fram vrålandes för full hals: - han har dödat alla mina vänner! jag hade gått för långt, det visste jag, men jag ville inte riktigt inse det jag gömde mig på ett sjaskigt härbärge & förbannade min tanklöshet jagad, ensam & mänsklig kände mig inte längre som den övermänniska jag kände mig som tidigare många tankar om livet, allt & inget om hur jag skulle vilja vara & hur jag blev så svalde jag en massa piller i sprit drömde mig bort drömde mig bort drömde mig bort sirenerna kom närmre & jag öppnade mina ögon tog upp ett rakblad & skar flera djupa snitt men tyvärr så dog jag inte jag kallas tuttmonstret tuttmonstret jag kallas tuttmonstret tuttmonstret stateville prison, crest hill, illinois, det var där jag genomgick min allra sista förvandling jag säger bara det, fängelse är en väldigt hård miljö, & man gör vad man måste för att överleva jag odlade bröst & blev en liten bitch just det jag knullas och suger kuk för det mesta är det min pojkvän, arnold, som står för knullandet men ibland hyr han ut mig till dom andra fångarna jag är allas lilla älskling mina fritidsintressen består av att samla på frimärken & lyssna på musik men mitt främsta intresse är att ta hand min lilla sparv, nellie det är lustigt hur vi träffades, hon & jag en dag flög hon helt enkelt in genom mitt fönster å satte sig på min arm så jag kunde sträcka ut handen och klappa henne det var magiskt hon litade verkligen på mig, var inte ett dugg rädd för mig jag är glad över att ha henne & är oerhört tacksam för att hon vill vara min vän hon är min strimma ljus som håller mig uppe i mörkret jag kallas tuttmonstret jag kallas tuttmonstret jag kallas tuttmonstret jag kallas tuttmonstret Vad tycker ni? Är det någon som har lust att skriva den ihop med mig? Jag har tänkt använda mig av många tillbakablickar & flashbacks, göra det väldigt filmiskt.

Hej. Det ser okej ut. Dock en jävligt irriterande grej. Du skriver “Vi ser” mest hela tiden. Usch. Fy. Blä. Ta bort! Folk i filmbranschen hatar sånt. Jag skrev det typ fyra gånger i mitt långfilmsmanus som jag lade upp här och folk irriterade sig på de få gångerna. De har dessutom en poäng. Det är sällan nödvändigt och förstör istället läsningen.

Tack för era svar! Ett hjärtligt tack! Mmm, Carl, jag förstår dig. Jag ska nog bara låta den vara kvar i första och sista scenen. Tror du att du kan leva med det? :) Jag älskar skrikande gitarrer. Hej, Bergman. Point taken. Jag funderar emellertid på att filma två versioner. En med berättarröst och en utan. Då har man fler valmöjligheter och kan bestämma sig för hur man ska göra när man klipper. Vad är det för något du inte gillar med tillbakablicken? Förslag på strykningar, någon?

Kommentera mitt manus innan du drar :birp

Det är inget synopsis. Det är en lös idé. Du får nog utvecka det, handling, karaktärer, om du vill ha en diskussion runt det.

En historia om ett par i sena tjugo års åldern. De har ljugit och bedragit, älskat och hatat, och deras förhållande har brutits och återupptagits, brutits och återupptagits. Nu har de flyttat ihop och allt är bara gulligullgull. Ända tills MR. Klamydia gör entré i deras liv. Vem har smittat vem? Ingen som vet, ingen som vet. Båda anklagar den andre för att inte gjort det rätta för deras kärlek och ser sig som offer för omständigheterna. När natten är över har de gått över en gräns, som de aldrig trodde att de skulle korsa, och när dagen återigen gryr tvingas de svara på två mycket svåra frågor: Kan man förlåta det oförlåtliga? Och är det ihuvudtaget möjligt att lära sig leva med minnena av vad de gjort mot varandra? VISSNADE ...pdf

En dröm är det sista man har, det ska du aldrig ge upp, aldrig. Men du framstår som en fantasifigur skapad av sina egna drömmar. Tänk realistiskt.

Ditt problem är att du fiskar efter beröm, inte kritik. Då är det faktiskt lika bra att du ger dig av, för som man brukar säga, om man ger sig in i leken får man leken tåla, du klarar uppenbarligen inte av det. Men hur som helst, jag önskar dig all lycka, hoppas det kommer gå bra för dig, men allvarligt talat, du måste växa upp lite, och det snarast, för annars riskerar du att bli grymt besviken när du inser att verkligheten inte överensstämmer med drömbilden som du målat upp i ditt huvud.

Lita inte på släktingar eller vänner ...

Att skriva för film av Kjell Sundstedt. Story: Substance, Structure, Style and The Principles of Screenwriting - Robert McKee Några andra böcker behövs inte ...

Hahaha. Jo =)

Jag tror dom är mer trötta på att få en massa manus skickade till sig som dom förväntas läsa utan att egentligen veta varför. Det är din uppgift - förklara varför ditt manus ska läsas, vad det är som gör dig annorlunda jämfört med alla andra författare. Precis samma grej som ditt jobb som telefonförsäljare! Du säljer in dig själv och ditt manus.

Att posta eller maila är värdelöst. Ring upp producenten istället! Presentera dig själv, din historia, pitcha på en gång. Det är en riktig pina, men du tjänar på det i längden.

Ja, jag pratar bara om vad jag har hört om den svenska filmbranschen. Det är den jag har bestämt mig för att ta mig in i. Hollywood känns för abstrakt för mig. Nästan som en annan värld.

Jo, verkligen. Men det kan också vara ganska jobbigt när man så att säga försöker ta sig in branschen. Man väntar och väntar på ett svar och till slut får man kanske ett nej, efter kanske flera månaders väntan, det kan lätt kännas som slöseri med tid. Tillbaka på ruta ett liksom.

Hej! Som jag har förstått det är det något av en oskriven lag att ha kontakt med endast ett produktionsbolag i taget. Det är vad folk i branschen har sagt åt mig, och det är därför jag själv har tänkt mycket på just detta när jag pitchat och försökt etablera kontakt.

Jorå, det verkar bra, men det där du skrev om att det påminner lite om Dan Brown låter ju väldigt olycksbådande ;) Lägg gärna upp fler sidor vetja!

Ett annat tips: Lita ALDRIG på vad familj & vänner säger. Totala främlingar ger alltid den bästa kritiken. Eftersom jag är snäll av mig lovar jag att läsa det under semestern som börjar på måndag. Återkommer med kritik!

Försöka ha lite perspektiv bara. Vem är egentligen den här Matthew Dickens? Vad har han gjort som är så himla bra? Kom ihåg: ”I Hollywood betyder ett ja ett kanske, ett kanske betyder ett nej, ett nej är en ren och skär förolämpning”. - Stellan Skarsgård Jag tycker att du först och främst ska börja med att försöka slå dig in på den svenska filmbranschen. För det är också jävligt tufft, tro inget annat. Efter det kan du ta dig an Hollywood.

Hej, Varför skriver du inte på svenska istället? Jag vill inte vara jäklig men jag tycker inte det är en sån bra idé att skriva på engelska när man inte bemästrar språket till hundra procent. Är det något som säger att din historia inte skulle fungera på svenska, med svenska skådespelare, osv? Det skulle kunna bli skitbra. Vem vet? Hollywood däremot känns väldigt abstrakt.