GodeDoktorn

Nej, det är inte vad som kan GÖMMA sig, det är vad TRÄDEN DÖLJER. Vilket kan vara exakt vad som helst, och DET är otäckt. :) Även om inte just du kanske håller med så är det många andra som jag vet tycker likadant. En skog på natten är fruktansvärt läskig. Ja, men det är ju en helt annan sak. På en kroggata vet man att en attack skulle skes av en väskryckare med kniv (eller synonymt). Vad vet du om en skog på natten? Man vet ingenting, man ser ingenting, man hör ingenting, och i allt det där går man tillbaka till de gamla hederliga försvarsmekanismerna rädsla och uppmärksamhet för faror. Det är ju en bra skillnad på rädsla och rädsla. Klart man blir rädd om man får en pistol riktad mot huvudet, men det är en betydligt annan rädsla när man känner sig utsatt för ett tänkbart hot som man inte vet någonting om. En av de gångerna som jag har varit som mest rädd var när jag var tvungen att gå ensam genom en stig i en skog, mitt i natten (01:00 någon gång) för att ta mig till bebott område och hem. Oförglömligt, och jag minns hur jag fick panik över hur ett djur - katt kanske - plötsligt sprang över vägen några meter framför mig. Men visst, du är fri att tycka som du vill.

Blir du rädd av Terror on Elm Street filmerna? :) Angående vad du skrev om skogen så har jag alltid älskat skogar, barr som löv. Men man kan inte komma ifrån att skogen samtidigt lockar till nyfikenhet över vad som kan lura bortom den gräns av träd som synfältet stannar vid. Att på natten lysa in med en ficklampa i en stor och mörk barrskog, eller att gå in i den, stanna upp och lyssna på nattens ljud (kvistar som bryts osv) måste nästan klassas som mer eller mindre otäckt och mystiskt. För att inte tala om alla de historier kring odjur som sägs ha skymtats i just skogar: Mothman eller sveriges motsvarighet Malmannen, Bigfoot, Sasquatch, El chupacabra osv. Eller varför inte tala om de djur som faktiskt finns? Jag hade inte velat ge mig in i en skog om jag hade vetat att där levde björnar, vargar eller lodjur. Du förstår säkert. Och om jag var ett odjur, monster, spöke eller häxa, så är jag nästan säker på att åtminstone JAG hade valt en skog att gömma mig i. Och majoriteten av människor ÄR stadsbor. ;)

Här kommer några ord.. Det som gör mig rädd i skräckfilmer/rysare, är innovativa sätt att använda nyfikenheten av det okända på. Alltså inte klyschor, som att någon brud lämnar sina tonårskompisar för att utforska den enorma skogen efter att ha hört ett knyst i buskarna, eller exemplet med kvinnan i sitt mörka vardagsrum som föregående talare nämnde (no offense). Vapen är heller inte intressant eftersom det begränsar skräcken till kännedom om en mördare. Studera skräckfilmer och ta inspiration, men inte förslag. Att använda tidigare modeller för att tillverka egen skräck blir förutsägbart och tråkigt. Akta dig också för att bygga upp ett antiklimax, som i filmen The Village där man hela tiden hoppades på att få se monsterna i skogen vilka slutligen visade sig vara människorna i byn och filmen mynnade ut till att sluta som en fördömd kärlekstramshistoria. Skog (alltså, skog, inte strålkastat scenmaterial i Steven King-anda) har alltid fungerat för att skrämma människor, det är ett tips; Se The Blair Witch Project, Predator osv. Jaktscener i skog är dock förbjudet, i mitt tycke, såvida man inte vet att det kommer att hålla sig till skräckkänslan istället för att övergå till snabb action (Friday the 13th). Jakter är enligt mig lika förbjudet som skrämseleffekter (Scream), just pga sin förutsägbarhet. Men min absoluta rekommendation är att komma på en grundhandling, exempelvis att något okänt gömmer sig i en skog, och sedan bygger upp en skitstor story kring det och massor av monolog/dialog kring skogen/det okända. Det hade jag gjort. The Village lyckas rätt ok med detta till en början, och The Blair Witch Project utsökt med allt dokumentärmaterial i början av filmen. Se även den något okända filmen "Phantoms" av Dean Koontz. Autencitet går före allt i rysare. Kan jag inte föreställa mig att en skräckfilmssituation hade kunnat förekomma i verkligheten, bliir jag oftast inte alls rädd. Det är också väldigt viktigt att skilja mellan rädsla och att bli skrämd. Skrämd blir man av karusseller. Lycka till! EDIT: Är du en tv-spelsmänniska så kan jag rekommendera Silent Hill spelen. Där har du mycket inspiration att hämta.

Finns det några andra förslag på stativ? Helst ett som är lite mer flexibelt än en colaflaska, dvs som man kan ändra höjden, eller justera kameran på. Hej förresten, forumet. ;)