Simon W

Christian: Samma här. Men man vill ju inte vara sämre själv, och pådyvla sånt man själv gillar. Utan man försöker bara luckra upp deras snäva sätt att se på filmskapandet. Inte alltid framgångsrikt...

Påminner mig om någon i en annan tråd...

Pan's Labyrinth... Igen! Så pass bra är den!

Låter inte som cineaster i mina öron, utan maniker som råkar ha fastnat för film (och det kan man ju iofs förstå ;)). Men det kunde nog lika gärna ha varit kattungar eller kapsyler.

Är det någon här som prenumererar på den? Någon som fått ett nummer nyligt kanske? Ja, inte är det jag. Jag fick en prenumeration i julklapp, men ännu inte fått något nummer. Väntar... Jag har försökt nå dem för en förklaring, men inte lyckats. På deras hemsida snackar dom bara om datum för nummer som utkommer under 2006. Hmm... Tänkte bara om någon här kanske också prenumererar, och är i samma situation som jag. Har tidningen upphört eller? Fast utskick och inbetalning av fakturan gick hur bra som helst... :(

Black Star. Har ditt namn något med Yngwies gamla klassiker att göra?

Som sagt, off topic... Men jag håller med där också. Dubbning är en styggelse. Och att det förekommer i västvärlden också. Tyskarna till exempel som, efter vad jag förstått, dubbar det mesta. Fy Fabian. Nästan lika illa som om fotografen glömt linsskyddet på... Textning har jag gärna. Man läser det utan att tänka på det. Enda problemet är att tajmingen ibland är lite off. Varför ska dom peta in texten INNAN en betydelsefull replik sägs? Abomination, I tell you! Men i det stora hela så föredrar jag textning, i alla fall i pratsamma filmer. Men när jag för typ 15 år sedan såg Indiana Jones, Sista Korståget, så var det först efteråt jag förstod att den var otextad... Back to topic: En film man borde se, och som jag nu ska gå och se - Der Untergang.

Precis. Och då skulle jag vilja passa på att rikta ett tack till de som står bakom denna sajt. Som ni ser blev jag medlem i februari, och jag är redan en besatt sådan... Med andra ord har jag varit svältfödd på likasinnade. Här får mina lustar fritt spelrum! :) (liten fanfar) ... But don't you put no label on me, dude! ;)

Håller med, och whiskey var definitivt applicerbart i detta sammahang! Jag tror nog vi har utrett detta nu. Man får bara hoppas att Munthe låter mig hålla på med film, trots att jag bara sett hälften av filmerna på hans lista... För övrigt fick jag en whiskeyflaska (Famous Grouse) när jag slutade på mitt förra jobb (jag sa upp mig; min amn). Det smakar huggorm, men är kanon när man är förkyld. Så säg något ont som inte har nåt gott med sig. Kollegorna hade missat att det med Simon medföljer inbyggd antabus mot både vin och whiskey.

Funkar det med "finsmakare" också? Förlåt. Jag kunde inte låta bli... :)

Jag tror inte det handlar främst om vad man vet om film (att kunna droppa filmtitlar, regissörer, filmformat, obskyra birollsinnehavare) utan hur mycket tid och fokus film har i ens liv. Om film är något man brinner för, så är man vetgirig, och då lär man sig mycket med tiden. Man är som en svamp. Allt är ju relativt, inte minst vad gäller filmnörderi. Filmnörd tillsammans med vissa - blåbär tillsammans med andra. Men om intresset är tillräckligt stort, och man tränar dagarna i ända, äter rätt, så ska du se att vem som helst kan bli filmnörd. Men man måste vara beredd att svära trohetseden: Härmed skola jag inga andra intressen hava jämte film! ;)

Tack, det var nog det jag ville att vi alla skulle komma fram till. Syftet att se på film är inget annat än verklighetsflykt, och/eller njutning, och/eller i utbildningssyfte. Och om vissa bolag därigenom tjänar pengar - grattis. Det är inte min mening att racka ner på någon. Vill bara förstå andras sätt att se på film. Om jag därigenom låtit en smula dryg i vissa kommentarer, ber jag om ursäkt... Men visst får man mer respekt bland belevade cineaster om man hyllar Fritz Lang och Marnau framför James Cameron och Michael Bay? ;) Men visst, det är inte därför ni lärt er uppskatta de äldre klassikerna. Remaken av Psycho var pinsam, en karbonkopia minst sagt. Bortsett att Norman Bates den här gången runkade när han kikade genom hålet i väggen...

Jag är 33, och en som ser på film koncentrerat. Jag är väl helt enkelt inte en allätare. Jag samlar inte på antikviteter, eller hänförs av dem. Men jag uppskatter dem. Jag är inte dummare än att jag förstår att vi alla står på dess axlar. Men nej, jag är inte tillnärmelsevis lika stor finsmakare som ni, mina herrar. Gillar inte ens vin. Hoppas det är ok? Men vem vet, jag kanske också blir frälst en vacker dag... Jag antar att Fox tycker att Alien är fulländad. Det tycker jag också. Å andra sidan tyckte jag också att orginal-motorsågsmassakern var fulländad...

Fan, det var så sant, Fönstret åt gården är ju färg. Det visste jag ju egentligen... ;) Nej, det är inget fel på den gamla tekniken i sig, mono som svartvitt, eller Technicolor. Vad jag åsyftade var det faktum att du tycks pådyvla äldre filmer som det bästa världen skådat. Men för all del, det är inte många som gör det i dagens mediabrus. Finns det något i samtidens Hollywood som imponerar på dig? Jag gillar när filmer får en att glömma att det är film. Äldre filmer brukar i större utsträckning, i mina ögon och öron, ibland bryta sin illusion genom ibland taffliga ljudupptagningar, skakig dollyåkning, milt teatralisk skådespel. Jag för min del föredrar när en film är gjord med perfekt handlag i BÅDE känsla och teknik. Sådant imponerar på mig, om än det ibland kan bli för polerat (don't get me started on Star Wars ep 1-3...). Nosferatu (1922) tyckte jag dock var lite småkomisk när jag såg den. Först trodde jag att den spenslige vampyren, med kistan på höften, lubbade omkring dagtid - hallå? - men sen insåg jag att de fifflat med bländaren för att lura oss (klassiskt knep), men det såg bara ut som en kontrastrik dag. Och stumfilm kan tyckas lite för främmande för en kille som är van att höra tal när läppar rörs... Förlåt om jag låter hånfull. Inte min mening att vara disrespectful, men jag antar att också FW Murnau skulle le litegrann om han såg sin film nu, i dagens filmflora. "Men det VAR ju ändå 1922..." skulle han säga, till sina lika döda regissörskollegor. "Alright... Hmm, när kommer Bergman?", undrar nyanlände Robert Altman. "Var nöjd!", säger Fellini sårat...

Nä. Förlåt, men de filmer du räknade upp har väl det? Svartvitt och mono alltså... Och gamla klassiker är inte en förutsättning för god filmkonst, enligt min ringa mening. Är Gökboet en klassiker. Superman? Kramer vs Kramer? Jag tycker det. Men å andra sidan - "tycker" är så subjektivt det kan bli. ;) Vad gäller klassiker för mig så är det filmer som står sig mot tidens tand, som har något tidlöst i teman och känsla. Tidlös kvalitet. Det ska sägas att jag ju är dålig att se på gamla svartvita filmer med monoljud. Citizen Kane är en (skitbra), Psycho (fantastisk!) en annan. Man kanske borde förkovra sig lite mer i filmskatten som finns därute. Om inte annat så för allmänbildningens skull. :)

Tack!

Precis. Har också Matrix-boxen. ;) Bildspråket i Bound påminner en hel del om Matrix också. ... Senaste filmen jag senast såg är Wayne's World. Lite annan klass, men kul på sitt sätt.

Oki. Då skriver jag "Adam, 55" eller "Adam, 8". Men jag gör det bara om det är frågan om O.S. Jag menar, Adam 55 ska ju inte hålla låda genom hela manuset, utan bara här och där. Så att ständigt kalla Lill-Adam för "Adam, 8" tycks mig lite överdrivet. Det är ju ändå Lill-Adam som utgör manusets tyngdpunkt och centrum. Nej, "min" HK heter inte Adam. Jag bara återanvände Jonkanonens namnexempel återigen, för enkelhetens skull... ;)

Och ja, det förstod jag. ;) Tack för hjälpen. Det löser sig nog. Eftersom de engelska termerna inom manusskrivandet var gångbara i svenska manus, så är det väl egentligen bara att kika in på tex script-o-rama och kika hur andra gjort.

Innebär det en självklar skillnad mellan när det är den gamle som berättar, och när det är den unga som tänker? Vet den som läser manuset att röstklangerna skiljer sig åt? Båda varianterna pratas ju i jag-form. Kan jag skriva HK d.ä. (den äldre)? Och ibland kan det ju vara lillkillen som berättar V.O... Nej, manuset är inte så snårigt som det låter.

I mitt manus återberättar huvudkaraktären (HK) historien som barndomsminnen - Narrator. Och ibland hör man HK som barn tänka något (medan denne är i bild eller inte) - Voice Over. Har jag fattat rätt? Visst finns det något som heter Off Screen också?

Om en karaktär syns i bild, och man hör dennes tankar, hur skriver man det? EDIT: Just ja... Vad är det svenska ordet för "narrator" - är det "berättarröst", eller kan man kanske skriva "narrator"? Och om berättarrösten och huvudkaraktären är en och samma person, hur skriver man det? ("Narrator" brukar väl oftast vara nån obestämd.) Följdfråga: Är hela den engelska terminologin i manus lämplig att använda i svenska manus?

EDIT: Just den här tråden råkade åka iväg innan jag skrivit frågan klart (kom visst åt enter eller nåt...) Moderatorn får gärna deleta den.

Visst, men Munthe avsåg väl att räkna upp filmer som motsvarar film i sitt esse. Jag tycker inte det förutsätter svartvitt foto och monoljud...

Alright. Jag hade bara svårt att ta honom för den kallblodige skurk han spelade. Hoppas det är okej. EDIT Snygg, maffig öppning... Hmm, kanske mer än bara "öppning", men upplevelsen från första gången jag såg Independence Day 1996 var nästan religiös. Första tio minuterna tog andan ur en 23-årig kille med, i viss mån latent, förkärlek för effekter, rymd, hot, GIGantiska rymdskepp. Kände mig som en fyraåring på cirkus...