Simon W

Haha, den var bra! Vad gäller resten - bra skrivet. Dumt att uppfinna hjulet hundra gånger. Skola och böcker förhindrar det någorlunda. Men det är också bra att prova sig fram, lära sig filmmediet, experimentera. Många vägar leder till Rom. En parallell, kanske: Jag snickrar mycket, renoverar och håller på. Och jag lovar - att använda sig av ett flertal bra, genomtänkta specialverktyg, är till väldigt god hjälp för att nå det resultat som liknar det man ursprungligen tänkt sig. Verktyg möjliggör förfining av resultatet, och det är inget som sätter käppar i hjulet för att "få fram ens personliga stil". Tvärtom.

Skit i stålarna. Bli det du har mest lust och talang för!

Jag tror att din katt lärde sig att spegelkatten inte var ett hot. Alltså ignorerades den med tiden. Nog om det. Självklart är det jobbigt att drunkna just innan. Det är också fruktansvärt jobbigt att ha en pistol riktad mot skallen, om än det tar ett skonsamt kort ögonblick att dö av pistolens kula.

Där ser man. Jag var väl för kategorisk. Ville bara få fram en poäng. Utifall självmedvetande räcker för att få uppleva andra sidan, så är det ju förstås bara skoj om också chimpanser, elefanter och delfiner kommer dit.

konversiell? En film som är bra på att konversera?

Nu är ju frågan om djur har ett medvetande. Självklart är de medvetna om sin omvärld, men de är knappt medvetna om sig själva. Det finns inte ett djur som fattar att de ser sig själva i en spegel, de funderar inte på framtiden, de funderar inte på "sin roll här på jorden", de har ingen skaparlust. Jag tror vi människor är större varelser än djuren, ämnade för mer än i snitt typ 66 år här på jorden. Ja, jag tror att medvetandet lever vidare, i nån form. Och jag tror jag får "möta" både min döda polare och Stanley Kubrick på andra sidan. Och Povel.

Jag tror inte på "ingenting" efter döden. Och det går under samma "logik" som jag tillämpar när jag anser det självklart att det finns liv på andra planeter. jag menar, all denna kopiösa tomhet, men endast på detta sandkorn (jorden) finns det medvetanden som ser, hör och känner sin omvärld. Tror inte det.

Angående drunkningsdöden, så återberättar jag bara vad jag hört drunknade upplevt (sådana som förstås lyckats återupplivats efteråt). Om Nemo varit där, och inte på något sätt upplevt det trevligt, så får man väl ta vad man hört förut med en nypa natriumklorid. Det kanske gällde folk som drunknat efter att de frusit ihjäl i en isvak... Jättehärligt! ;)

Självklart vill man helst vara medvetslös inför dödsögonblicket. Fast det sägs vara ganska behagligt att drunkna och att frysa ihjäl. Att frysa ihjäl är förstås en bitch i början, men efter ett tag blir tydligen helt varm och mysig, man drömmer sig bort och somnar in.

Dåså. Tur att man inte tror på återfödelse som djur... Men dom anses väl som heliga, eller? Dom lämnas ifred? Dom slaktas inte direkt dom når någorlunda vuxen ålder? Och en ko är en ko. Om man skulle råka återfödas som ko, så är man en ko. Inte en människa instängd i en ko.

Får tyvärr inte svara på denna fråga, beroende på reglerna i detta forum...

En ko i Indien vore inte helt fel.

Sa inte Gandalf det också, i Fellowship...?

Min bästa kompis dog våren 1993. Han var sjutton, jag nitton. Cancer. Han visste typ ett halvår i förväg att han skulle dö, jag fick veta det ett par månader innan. Det var tungt. Men vi diskuterade inte döden alls, pratade inte om det. Det behövdes inte. Döden skulle ändå med all visshet komma och ta honom, så det var lika bra att tänka på annat dessförinnan... Kika på Die Hard; snickra ihop låtar på gitarr; spela Monkey Island och Police Quest på Atarin; snacka brudar och skit in på småtimmarna; spinna grus med hans balla radiostyrda, bensindrivna offroadkärra. Bara leva. Därifrån kommer min inställning till döden. Lev livet, och gör det bästa av det. En människas liv är ändå bara ett ögonblick mellan två evigheter... och det är helt fantastiskt! Jag ska banne mig ta tillvara på den tid jag har, och det innebär inte se, uppleva, resa, träffa människor, till max. Utan bara leva. Ta det som det kommer. Det som händer det händer. Be cool. It aint over 'til the fat lady sings. Och vad gäller religion, helt kort... Det kan ju faktiskt vara en helt okänd liten indianstam i nordöstra Amazonas som har "rätt" - krokodilguden Urusheki ÄR "den rätta guden". ;)

... och i slutfajten mellan Neo och Smith i Revolutions. Dom kastar 180-gradersregeln överbord, och de gör det av en anledning.

Men denna sanning erbjuder dig ingen tröst, eller hur? När jämställer Einstein själ och energi? Själens natur tror jag nog ingen fysiker har behandlat.

Simon Pegg som Tintin vore inte helt fel. Skulle bli för roligt kanske...

Ok, självklart. Sorry. Då är vi på samma båt. Varför frukta något som är både oundvikligt, och troligtvis en bra bit bort i tiden? Hoppas huvudvärken gick över.

Precis, energi kan inte förstöras, bara omvandlas. All materia är energi. Vi är materia. Men vårt väsen, vår personlighet, är det materia? Att lägga tankekraft på film finns det folk som tycker är ett slöseri med tid. Så om finns det folk som har funderingar kring döden, fundera. Det är varken dumt eller bortkastat. Jag personligen kan väl tycka det är synd att folk överlag är så rädda för döden, men jag respekterar det. Självklart kan folk vara rädda för döden, eftersom vår vilja och handlingar i grund och botten går ut på jagets överlevnad. Döden är liksom den definitiva käppen i hjulet för denna vilja. Men jag räds inte denna käpp än på många år. Jepp. Povel vet hur det är på andra sidan nu, och jag tror nog att han just i detta nu filar på roliga textrader i ämnet.

Jag har inget emot mer "seriösa" diskussioner. Mitt första inlägg i denna blir en upprepning av vad jag skrivit förut... Just eftersom döden är oundviklig, så lägger jag ingen kraft på att vara rädd för den. Inte än på några år iaf. Att frukta döden, är att bjuda in den litegrann... Men det är klart - det ögonblick jag stirrar döden i vitögat kommer jag nog rygga tillbaks och jämra mig, men det är då det.

Produktionsbolaget skulle jag tro.

Han kikar på The Day After Tomorrow... Nä, skämt åsido. Jag har nog svårt att se att en miljöcyniker av en specifik händelse spyr ner toastolen, hamnar i funderingskoma, och lägger om sitt liv. Att uppväcka en miljöcyniker förutsätter nog en lika stark blixt som den som uppväckte Frankensteins monster. Det måste vara något som drabbar honom personligen, något som nästintill skakar om honom fysiskt. * Nils får besked om att hans jobbiga ("det var ett evigt tjat om miljön") exflickvän dött av värmeslag när hon arbetat som hjälparbetare i typ Polen. * Nils drömmer att han går omkring i rymddräkt i ett marslandskap. Rödbrun sediment, klippor, dammigt. Men det är inte Mars, utan... Tellus, om 100 år! (Domedagspukor a´la Also Spracht Zarathustra kan passa här) :) * Nils kikar på dinosaurier på nåt museum, tillsammans med lille Viktor, 5. Viktor tycker dom är häftiga förstås, men Nils blir illa till mods. "Dom finns visst!", säger Viktor. "Nä, bara på film" säger Nils. "Dom är utdöda". "Va? Vad är 'utdöda'?" undrar Viktor klentroget... Ett bra slut vore nog att han dör eller nåt. Det får inte vara ett alltför lyckligt slut. Publiken måste ryckas tag litegrann, chockas en smula, ifall du vill att filmen ska dröja kvar i deras framtida tankemönster. Det får inte bli övertydliga pekpinnar. Gör det till en stark filmupplevelse istället. Lycka till!

Åja, SÅ dålig är du inte! ;) Jag är ingen som definitivt vet hur man skriver dialog. Jag har bara en uppfattning om hur man bör skriva dialog. Men se inte mina tips som rigida rättesnören. Följ mina råd om de känns användbara och nyttiga, och följ framförallt storyns/karaktärens syften. Så jag kan väl då ta tag lite i dialogen i denna story! Som nämnts kanske det är dumt att lägga för stor vikt på dialogen i detta skede, när inte storyn är helt genomarbetad. Det har också nämnts att det pratas lite för mycket. Håller med om det. Mer avskalad dialog skapar mer spänning, mer mellanrum mellan raderna, större möjligheter att försöka tyda/tolka deras relation eller syften. Att bara ge publiken lillfingrar är helt rätt. Hela handen är oundvikligen ett slappt handslag! Eftersom man kan förmoda att Hanna antagligen följer ett mer eller mindre inrepeterat manus i början, när hon fångar Ola i fällan, så gör det inget att hennes dialog där låter lite onaturlig. Det är helt naturligt, så att säga. Däremot kanske han borde vara en smula vaksam. Exempel: HANNA: "Ola, jag är inte här för att djävlas med dig. Jag är här för att säga att jag inte är arg längre." OLA: "Jag har saknat dig." (Hans ansiktsuttryck uttrycker ånger, skam) HANNA: "Klart du har." OLA: "Vill du hitta på nåt?... En drink kanske?" HANNA: "Ola, jag vill att vi ska träffas igen. Börja om på nytt." OLA: "Menar du det?" (hon nickar, de ler) "Okej. Du, då gör vi det." Små skillnader. Mer avskalat. I denna situation tror jag nog att han inte går in i den där balla player-rollen på en gång ("status som gentleman"), utan är mer avvaktande, inkännande. En player är nog ändå ganska duktig på att läsa av kvinnor, lirka. Och framför allt är dom nog bra skådisar... I nästa scen ska väl Nova låta direkt livsfarlig, manisk. Men jag saknar lite fin sadism... Så jag skulle nog hellre skriva: NOVA: "Vet du vad som är så jävla kul? Kan du gissa det?... Jo, ser du, det är att du väl tror att det här är ett skämt eller nåt, att vi snart ska släppa dig. Att allt ska bli som förut, som det alltid har varit... Men vet du vad? Det här är inget skämt. Nix, Olaponken. (kommer nära hans ansikte, viskar) Du kommer inte härifrån förrän jag ser ångern i dina vackra, vackra, bruna ögon. Inte förrän du baddar mina skitiga fötter med dina tårar... Inte förrän du står på dina knän och grinar och gnäller om förlåtelse... Då KANSKE jag kan börja fundera på att låta dig vara. Då. Kanske..." Sedär, nu blev denna replik längre än i din version. Jag tycker dock det passar situationen. Hon raljerar lustfyllt. Står i predikstolen som en vettlös domedagspredikant, maktfullkomlig. Såna är nog i regel långdragna. Det är att hårddra, men att förkorta en stor del av replikerna till ungefär hälften tror jag skulle förtäta allt, göra det tyngre. Med någorlunda gott skådespeleri tror jag nog resterande 50% går fram ändå, utan att man skrivs på näsan. Exempel... Originalet: NOVA: "Tror du verkligen att ett förlåt ska rädda dig? Din sorgliga mes. Du kommer att ångra vad du gjorde för alltid. Till och med efter du dör. Förkortat: NOVA: "Din jävla mes... (skrattar hånfullt) Du ska fan få ångra dig tills du dör." Informationen går fram ändå, tycker jag. Angående sms-scenen i början. Jag tycker den känns lite osmidig, oavsett framförande. Kan han inte lika gärna prata i mobilen, och avbrytas av Hannas entré? (Typ "hejdå mamma" när han upptäcker Hanna.) Bara en tanke. Vad tycker du om mina tankar?

Filmmanus: http://www.script-o-rama.com/snazzy/dircut.html

Magnolia. Fantastiskt bra.