Eraserhead

Dirty Harry

Angående 3D program. Vilket ska man ha? Det som dom har gjort den filmen med eller den filmen med eller det spelet? osv. Det är inte tekniken som gör det utan vad du kan göra med den tekniken du har tillgänglig. Jag har sett många bra animeringar gjorde i program som animation master, strata 3D osv. Min rekommendation är att kanske börja med ett gratisprogram som dom tidigare har skrivit för att få in känslan att hålla på med 3D. Det kan vara svårt att i början få så många funktioner och möjligheter på sig som finns i de mer avancerade programmen. Jag har både använt 3D studio max och Maya och 3D studio är ett program som är faktiskt lättare att komma in i och det finns ett väldigt stort community och böcker för 3D studio max användarna som är positivt för att kunna lära sig programmet. Men jag kända själv att Maya passar mig bättre pga deras renderings motor och partikel effekterna. Maya har mycket inbyggt i sitt program som 3D studio max har som plugin möjligheter. softimage XSI är också ett väl använt program och blir bara bättre och bättre för varje version. Alla de största programmen klarar ungefär göra samma saker (det kanske är lite olika svårt men men). Men att testa de olika och känna efter vilket som känns behagligt att arbeta med är viktigt. Det finns gratis versioner eller demo varianter att testa på de olika tillverkarnas hemsidor. Att ha en fundamental förståelse för 3D och animation är viktigare än vilka programkunskaper man har. Att lära sig ett program kan nästan alla, men att skapa fantastiska saker är otroligt mycket svårare. Man blir oftast anställd pga sina kunskaper och vad man har att visa upp. Det spalar ingen roll om det är gjort i 3DSM eller Maya utan resultatet räknas oavsett vilket program. (om inte man blir anställd sent i en produktion då det inte finns tid att lära upp någon ny i ett program den inte har använt tidigare) Men generellt så används 3D studio max väldigt mycket hos spelutvecklare medans Maya har skapat en större marknad hos filmbranschen. Men det spelar väl ingen roll om det ena har används till sagan om ringen eller inte...min granne hade inte kunnat gjort något alls oavsett program =) Till och med Lightwave är ett riktigt kompetent program för en bråkdel av de stora som också har används i stora filmproduktioner.

Håller med om det du säger produceratv. Visst blir man skittrött efter ett tag med alla typer av stabiliseringsutrustning. Jag menade bara att man egentligen sällan har möjlighet att använda sig av sådant och att stativ är en sak man använder sig av konstant mer eller mindre. Om jag fick välja mellan en axelkamera och en handkamera oberoende av bildkvalité så beror det på vad man har tänkt sig göra. Det är lite tråkigt att ha en stor och klumpig kamera i trånga utrymmen och dels är det jobbigt då man vill vara lite diskret på offentliga platser. Men om man ska köra utan stativ så är det lättare att få det stabilt på en axel en hålla kameran i handen...jaja. Angående Canon XL-1/XL-1s FRAME MODE (sk progressiva slutare) så är den egentligen en sk "faux progressive" alltså en simulerad progressiv slutare. Kameran ger progressivt fångade bilder men på bekostnad av upplösning. Den tar bort ca 25% av den horisontella upplösningen för att kunna hinna spela in den progressiva bilden. Det enda sättet att få "riktig" filmrörelse (rörelseoskärpan för film) är att kameran fångar bilderna i 24/25 b/s progressivt. Det är inte samma röselseoskärpa som att i redigeringen deinterlacar sitt material. Det blir vissligen progressivt uppritat men rörelsen är inte där. (läs lite mer om filmlook under videoteknik) XL-2 har stora skillnader från XL-1 (kameran ser mer eller mindre lika ut =) "äkta" progressiv slutare, äkta 16:9 (dvs högre vertikal upplösning än 4:3) inte bara sträcker ut bilden eller maskar på svart som andra kameror. Högre känsligeht på CCD samt högre upplösning på dom. Inbyggda XLR ingångar (som jag har som ett tillbehör till min XL-1:a) Det är väl de största grjorna i den nya kameran. Informationen på pricerunner och liknande sidor...tyvärr så kan man inte alltid följa det som står. intressant det om bländaren du hittade, produceratv =)

Jag undrar vilka produktioner som använder sig av handkamera konstant. För det mesta så använder man sig faktiskt av stativ. Jag själv äger en Canon XL-1 och jag har inte haft nån större problem med att den ska vara jobbig att ha på axeln...för jag har inte använt den som reportagekamera. Jag använder mest stativ eller nån annan form av stabilisering (steadycam) och då blir man aldrig trött heller. Att konka på en kamera som är av en måttlig storlek blir jobbigt i längden men man kan faktiskt ställa ifrån sig kameran och vila då och då om man måste ha en kamera i handen i flera timmar i sträck. Filmfotografer eller kameramän brukar också få vila mellan tagningarna då man inte spelar in filmer (oftast) i en enda lång tagning. Den ryska arken är ju vissligen inspelad så =) Angående broadcast kvalité så kan även vanlig miniDV (1 CCD) vara fullt tillräkligt för att vara sändningsbart i TV, man behöver inte "värsting" kameror för det. Men annars tycker jag att XM2 har väldigt bra kvalité till ett väldigt bra pris.

Terminator Woman

Russian Ark

Ett stort problem för skräckfilmer är att de inte skrämmer alla, precis som en komedi, alla skrattar inte åt samma saker. Utöver att en skräckfilm kan vara tekniskt dålig, dramaturgiskt osv så kan man aldrig styra riktigt hur människor kommer se filmen, i vilken miljö. För tänk själv, hur många är poteniellt "skrämbara" när de sitter i ett ljust rum med 5 andra personer och snackar över innehållet och vad som funkar och inte. Hur ska man kunna sälja en illusion till människor som inte är i en mottaglig miljö eller i en sådan sinnessämmning för att kunna bli skrämd av innehållet?. Om man kunde styra när, hur och vart människor ser på en skräckfilm så skullen man kunna göra en större effekt. Det är bara att testa själv. Åk till någon ödslig eller avlägset hus och sätt dig i en stor sal eller stort förråd ensammen och titta på en skräckfilm. Den psykologiska effekten av att vetskapen av isolation och ensammheten i det stora och främmande miljön är bara skrämmande i sig. Att få visa en skräckfilm till en sådan utsatt person så skulle det nästan inte spela någon roll vilken skräckfilm det är så blir det ofta en effekt av osäkerhet eller rädsla. Man kan bli förvånade hur vissa filmvana skräckfilmstittare jag känner som har blivid skrämd av vissa filmer mycket för den miljö och sinnesstämmning jag har försökt att sätta dem i. Så hur kan man föröska styra effekten till de som kommer att se filmen i främsta hand? Dom som mest troligt kommer att se den på video men någon/några vänner i en soffa på en måttligt liten tv. Att förlägga handlingen som sådant i en miljö vi känner till, en miljö nära oss (en slags identifikation om att det kan hända oss) detta ger en stor press på att göra den miljön väldigt realistisk då vi lätt kan ge upp vår "suspension of disbelief"(illusion av verklighet). Eller förlägga handlingen vid något som är för oss främmande(ger en osäkerhet) men då finns den stora pressen precis som på andra, att karaktären måste vi kunna känna med, helst "vara" på sitt sätt. Man kan även anspela en del på våra grundläggande instinkter. att äta, värma oss---->överlevnad. Tänk på alla filmer med övernaturliga psykomördare hur man oftast inte får se deras ansikte i början av filmen eller hur de jagar sina offer. Fort man få ta del av den typen av mördare i slasherfilmer som tex se deras ansikte eller avmaskera dom på något annat sett så tappar dom sin kraft att skrämmas (se på terror på elm street-då dom slutar att tro på freddy så tappar han sin kraft) Precis som med myter...förlorar sin kraft då man tar reda på dom. Man måste bibehålla en känsla av spänning. Något måste hota hela tiden. se på den totalt misslyckade norska skräckisen 22, fösta mordet in i filmen är på en arketypisk dum (blondin bara för att bygga vidare på fördomar) naken i duschen. Det kan tänkas dåligt då det inte ger indentifikation hos oss, för människor vill inte se sig själv dumma och då någon gör dumma val som inte motiveras av någon slags stress eller förvirring så blir vi irriterade. jaja men redan vid första mordet får man se ansiktet på mördaren och sen så var alla spänning borta. ansikte funkar ju självklart i de filmer som handlar om mentalt rubbade personer som mördar utan något mystisk kraft...som tex thrillern American Psyko eller Psyko =) bla bla jag skulle kunna skriva på i evigheter om det här men jag orkar inte nu... Jag skulle själv vilja göra en riktig skäckfilm i framtiden... Men ett tips kan endå vara att om man själv har varit med om någon väldigt skrämmande känsla eller händelse, försök att återskapa samma känsla hos publiken. Den är nog det svåraste man kan göra som filmskapare, att skapa känslor, framför allt känslan av skräck. Men övning ger färdighet som man säger. /Lars

Blue Velvet

Jag ska till Novemberfestivalen med en dålig film...

Boyz N the Hood

It's a Wonderful Life

Gosford Park

Jurassic Park: The Lost World

8 1/2

Summer of Sam

Inte att förglömma Clint Mansells fantasieggande musik i Darren Aronofskys Requiem for a Dream.

ROSEmarys Baby

28 dagar senare använde sig av P+S Technic mini35 adapter

Jag vet inte om filmen kommer bli bra, men det känns som du är inne på rätt spår. Eftersom det är din första film så behöver inte fokusen ligga på att få till "filmlook" så bra som möjligt utan att testa saker, att filma mer för att utvecklas. Vi har sett tillräckligt många filmer som brister i Manus, Regi, osv fast dom är inspelade på 35mm film och har haft en hyssad budget. Så filmlook är något som bör kanske komma i ett senare skede efter man är klar med sina förberedelser till inspelningen. De-Interlacar man sitt material i de flesta redigerings program så offrar man råmaterialet (man slänger bort 50% av den horisontella upplösningen) man hamnar på en upplösning som liknar S-VHS. Fördelen med att göra det är att man slipper de videounika störningar i bilden i from av "jaggies". Eftersom video är uppbyggd kring två halvbilder så sker det en lätt förskjutning mellan de olika strecken som ritas upp i en videobild, ofta på de delar i bilden som har tunna linjer gärna diagonala sådana. Men att De-Interlaca ger fortfarande inte rörelsen av film (rörelseoskärpan pga 24 b/s) Det ger endast en korrekt bild på en monitor (monitorer ritar upp bilder progressivt dvs helbilder) och tar bort de mesta av "jaggiesarna". Att filma i så lågt bländartal som möjligt ger möjlighet att kunna få så litet skärpedjup som man kan få, för att kunna få bak/förgrund i ofokus för att kunna få ögat att fokusera på det som är viktigt i en bild. Det kanske inte är att rekomendera att använda sig av små f värden (f=bländare) vid vidbilder (helbilder) då man förväntar sig fokus i hela bilden. Vilken kontrast som man "bör" ha i en bild för att likna film är varierande. Det finns de filmer där låg kontrast är gynnsamt för den historien dom försöker berätta. Medans de finns många filmer som görs med ganska hög kontrast. Jag brukar föredra högre kontrast på mina filmer då video ger kanska fattig bild kontrastmässigt

Alla förslag är bra. Magic Bullet kan göra mycket för upplevelsen i en film om man har rätt material att jobba med. Den stora faktorn i att få till "filmlook" är rörelse, film är ett bildmedium som kan avteckna rörelse. Med detta menar jag att video precis som andra är inne på, ett medium utvecklat för att kunna återge rörelse skarpt (tex sport) där det inte är önskvärt med mycket rörelseoskärpa (=motionblur osv). Film däremot ligger oftast på 24 helbilder/sekund och detta ger en viss rörelseoskärpa i bilden (snabba rörelser ger ett lite hackigt eller suddigt intryck). Att få till det måste man filma med låga slutartider (t ex 1/25) men det är få kameror som möjliggör sådana varianter men tex Canon XL-1 klarar av att ge 25 selbilder/sekund (dock förlorar man en del i den vartikala upplösningen) gentemot Panasonics DVX-100 som ger 24P (P=Progressive=Helbilder=Filmrörelse) utan att förlora upplösning. Sen så är har film mycket mer latitud än video (dvs kan återge fler toner (svart-vitt) än video) Detta gör att film är mindre känslig för överexponering/underexponering i högdagrarna och i skuggorna än Video. Färgerna avtecknas rikare (beroende på framkallning eller DI) pga att film har mer latitud. Ofta försökar sk crush the blacks (få mycket av skuggorna att bli helt svarta) och blown the whites (få högdagrarna som tex Kill Bill att blomma ut i det vita). Bla Bla det är några skillnader på formaten förutom kompositionen, fotot, ljussättningen, postproduktionen. Men att få DV att lura alla att det är film är svårt, men det går iaf få DV att inte likna video eller film ganska enkelt. Film är bra, men precis som vilket format man nu använder sig av, så gäller det att behärska det bra för att kunna få till några bra resultat. Att ge Steven Spielberg an VHS kamera och säga åt han att göra en film kommer nog frambringa bättre resultat i slutändan än att ge sin helt bortkomna granne en 35mm filmkamera med film och ljus och hela kittet. Köp några böcker i filmfoto (finns vissligen bara på engelska) och läs någon kurs i stillbildsfoto, läs konst och bildkomposition. Det här är bara några tips men jag är mer än glad att hjälpa någon om nån vill veta mer eller tips på bra böcker.

Jo mini-DV är ett videoformat (video kan ju både vara digitalt som analogt). 28 Dagar Senare är filmad med hjälp av 6 st Canon Xl-1s + mini 35 adaptrar (möjliggör användandet av 35mm filmobjektiv) + en bunt med zeiss 35mm objektiv. Det gjorde att det var lättare att komponera bilder med hjäp av mindre DOF (Depth Of Field=Skärpedjup) + En renare och möjligen skarpare bild pga de bra objektiven.