Jump to content

Långfilmens begränsningar


DanceK
 Share

Recommended Posts

Långfilmen verkar klart dominera bland högprofilsproduktionerna, men är inte formatet ganska begränsat vad gäller att framföra en handling? Uppkomsten av välgjorda följetongsserier som Rome, Lost och 24 antyder det.

 

Även långfilmen verkar börja växa ur sina egna kläder. För runt 10 år sedan var de flesta filmer mellan 80 och 100 minuter långa. Idag känns 2 timmar nästan som ett minimum. Dessutom har på senare tid även långfilmer kommit som följetongar (och då inte bara bokfilmerna LoTR och HP).

 

Min personliga känsla är att den traditionella långfilmen börjar tappa. Man vill berätta större historier än vad som ryms på 2 timmar, och när fler och fler skaffar sig hemmabio o dyl är inte biograferna lika självklara.

 

De brittiska deckarna är ju ett typiskt exempel. De tenderar att komma i serier om mellan 3 och 6 avsnitt, helt enkelt för att få med alla sidohandlingar och vändningar.

 

Så vad tror ni om framtiden? Kommer långfilmen bestå eller kommer den fortsätta förlängas tills det inte längre är praktiskt att visa den på biograferna? Blir det TV/DVD-serier av det då?

Link to comment
Share on other sites

När det gäller långfilmer så har längden varierat under åren som gott. Många filmer förr var både 3 och 4 timmar med paus för mat i mitten. Anledningen att tiden kortades ner var att man kunde köra flera föreställningar per dag och således kränga fler biljetter.

 

Och visst så har serierna blivit dyra och välproducerade på senare dagar och känns därför som dominerande.

 

Men i mitt tycke så kommer det gå som vanligt, dvs i cykler. Med tanke på budgeterna i filmerna så kommer vi nog in i nästa dogma/franska nya vågen som är mot allt vad teknisk kvalitet heter, och där räknas konstnärens vision. Och när folk tröttnat på det blir det nog mer fantastiskt igen.

 

För högbudgetdramaserierna av idag är väl ändå en reaktion mot alla dokusåpor som folk lidit sig igenom. Sophämtare, djurtaxi osv...

 

Men folk har ju börjat tröttna på lost för att där händer aldrig något, 24 börjar få kritik för upprepning. Detta brukar vara tecken på att publiken vill ha något nytt.

 

Titta i historian så ser du framtiden... (ska äta därav lite hastigt skrivet)

Link to comment
Share on other sites

Precis som jonkanon tror jag att det kommer att gå i vågor vad som är populärt angående filmlängd. Nu har Peter Jackson lagt ribban för att filmer skall vara onödigt långa.

 

Problemet som många filmskapare har är att de använder romaner som förlagor för sina filmer. Det finns någon slags fixering med att få med så mycket som möjligt från romanerna, istället för att göra en avgränsning som fungerar. Man är rädd att reta upp fansen. En del fans av Tolkien var arga över att Jackson hade kapad bort Tom Bombadill. Men film är ett medium som står på egna fötter och kan göra precis vad det vill av en story, oavsett om det är J.R.R. Tolkien eller J.K. Rowling som har skrivit romanen. Det viktiga är att fokusera på en huvudlinje så mycket som möjligt. Allt som inte tillför något viktigt till denna huvudfåra skall helt sonika skalas bort. Det är också problemet med filmatiseringarna av Harry Potter-böckerna. I rädsla av att göra någon fan av böckerna förbannad försöker de att trycka in alltihopa. Resultatet blir alldeles för långa filmer som ändå hastar igenom alltihopa.

 

Det ideala, tycker jag, är att skriva originalmanus för filmer. Storys som skrivs för filmer är uppbyggda kring en annan dramaturgi än böcker (som kan sväva ut hur mycket de vill till skillnad från film). Jag tycker fortfarande att ideallängden för en film ligger mellan 90-120 minuter (den mest ideala längden är 100 minuter). Filmer kan vara något kortare eller längre än så också, men filmer som blir betydligt längre måste verkligen ha en god anledning för att inte tappa i tempo och konsistens.

Link to comment
Share on other sites

[citat=gorse]...och hur många tätskrivna sidor är en bok gämfört med ett glest skrivet manus? Eller om det är lättare att gämföra; Hur många timmar tar det att läsa en bok gämfört med att se filmen?[/citat]

 

Precis. Därför är det bättre att vara "inspirerad av" eller låta manuset vara "löst baserat" på romanen istället för att vara slaviskt troget; det går inte att överföra en roman till film rakt av utan att boken blir reducerad. Ett bra exempel är Blade Runner som är löst baserat på Philip K. Dicks 'Do Android Dream of Electric Sheep'. Filmen står på egna ben helt och hållet och känns inte som en visualisering av romanen, så som det känns med Härskaringen eller Harry Potter. Jag är så trött på de där "direkt från roman till film" produktionerna. Nu senast DaVinci Koden. Det kan bli bra, trots allt, men jag är djävligt tveksam till själva grejen.

 

Med Härskarringen fungerade det bra då hela projektet vilade på en regissörs personliga förhållande till böckerna och hans passion att göra filmatiseringen. Med Harry Potter och DaVinci är det endast penningsugna producenter som är den drivande faktorn bakom filmantiseringen.

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...