Den norrländska präriens gudinna (146 sidor) Första version.

[Simon W]

Tycker, liksom Josse, att "vi ser" är totalt onödigt och därför klumpigt i ett manus.

 

Detta eftersom när man läser manus eller en bok ser man text som i sin tur beskriver något som man föreställer sig per automatik. Är det då på något sätt befogat att skriva "vi ser"?

Varför skriva "vi ser" förresten? Borde det inte vara "ni ser"? Eller "du ser"? (Eller "i alla fall jag ser"...)

 

 

"En röd tomte"

 

Är det någon här som inte automatiskt ser en röd tomte för sin inre syn?

[Daniel Hållquist]

Tja! Treatment till ny version - 57 sidor. Kommentera gärna :)

[daarco]

Ska läsa så fort jag får tid.

 

Simon W: Det finns faktiskt många i Sverige som inte använder Coca-Cola tomten, utan den grå med fårskinns väst : )

[Simon W]

Simon W: Det finns faktiskt många i Sverige som inte använder Coca-Cola tomten, utan den grå med fårskinns väst : )

 

Ok, men jag skrev "en röd tomte". Såg du pölsatomten ändå??

 

Förlåt för OT. Nu är jag klar. :)

[Daniel Hållquist]

Ytterligare en version klar, har tappat räkningen på vilken :l

 

Om någon orkar kommentera blir jag glad.

[Daniel Hållquist]

Ingen som orkat läsa?

 

Hoppas någon vill komma med något konstruktivt, jag ska låta det vila i ett par månader innan jag bestämmer mig för att börja på en ny version eller om det är dags att börja jaga producenter igen.

[daarco]

Glömde läsa : (

Gör det nu.

[theem]

började nu men är tvungen att jobba lite. de först 10 sidorna skapade i alla fall intresse, vill läsa vidare. Bra, ska läsa vidare senare och återkommer

[Daniel Hållquist]

Kul - jag ser fram emot att höra vad du tycker om det!

[daarco]

WOW Fy fan : )

Vilken historia. Jag ser en ond version av Fight Club här. Med det menar jag att historien har verktyg som gör att allt kan hända. Du behöver inte hålla dig till vanliga regler. Detta manus måste filmas så fort som möjligt. Två saker som jag reagerade på:

 

# De första tio sidorna är helt menlösa om man jämför med resten. Jag skulle börja med Stödmedlems mötet och ispåsarna (skrattade som fan åt situationen) + tillbakablick hur han hamnade där!

 

# Där är så mycket fantasy och sci-fi redan, varför inte gå hela vägen och ge oss tittare lite fler bilder? Jag tänker då som i exempelvis filmen "Slither".

[Daniel Hållquist]

Ja hoppas det kan bli av inom de närmaste åren, behöver dock några miljoner för det.

 

Men jag har en plan, som Sickan brukar säga, haha.

 

Grymt bra förslag att börja filmen med Stödgrupps-scenen, att jag inte tänkt på det förut, har länge funderat på vad jag ska göra med den, gillar den verkligen men jag har också känt att den dragit ner på tempot. Nu är jag säker på att det kommer funka, fick många häftiga bilder i huvudet.

 

Fler bra förslag?

 

Nej nu ska jag sova med min dotter en stund, har jobbat hela veckan.

 

Trevlig helg, Henning!

[Daniel Hållquist]

Har tänkt på en sak ett tag, funderar på att spela in en trailer inför filmen, tänker som så att det är lättare att fånga en producents intresse på det viset, istället för att ringa dem och pitcha och försöka övertyga dem att läsa det.

 

Tänk själv, med en trailer kan man väcka intresse hos någon på bara några få minuter, hos en person som kanske tycker att han/hon är för viktig eller helt enkelt känner att han/hon har för mycket att göra för att verkligen sätta sig ner och läsa ett manus.

 

Hoppas jag får tid till det snart. Nästa år kanske.

[Daniel Hållquist]

Nästa vecka börjar jag förbereda mig för en ny version, all konstruktiv kritik ta emot med glädje!

[Daniel Hållquist]

Så här ska trailern se ut :)

 

Mörker. Det regnar och åskar.

 

INT. KENNETHS VARDAGSRUM - KVÄLL

 

Regnet piskar på fönstret.

 

En strävt hårig hand håller en ispåse mot skrevet. Den är blek och benig, stel, som i kramp. Man ser inte mannens ansikte utan endast hans underkropp som är klädd i T-shirt, boxershorts, och strumpor. Benen är långa och smala och alldeles mörka av svart hår.

 

LARS ÅKESSON, 25, skakar nervöst på sitt ena ben. Hans blick är intensiv och nästan stirrande, ögonen blå. Han är klädd i jeans, keps, och munktröja, och har dragit upp munktröjans huva över huvudet, i ett försök att dölja sin flintskalle.

 

Mittemot honom sitter fem stycken män i en cirkel med stolar. Det är KENNETH, 40, JOAKIM, 20, SVEN, 45, ROGER, 30, och BOSSE, 60. Det är Bosse som sitter i kalsonger, med en ispåse mot skrevet. Vilket verkar vara fullt normalt med de andra, för de tittar inte ens på honom utan ägnar istället all sin uppmärksamhet åt Lars Åkesson som i sin tur granskar dem forskande medan han skakar på sitt ben.

 

LARS

Måste jag prata första gången?

 

Lars ser på Kenneth och han ser tillbaka på honom.

 

KENNETH

Nej, så klart inte, men det vore bra om du ville berätta lite mer om dig själv och kanske gå in mer på detalj om vad du varit med om i skogen. För det är viktigt att vi känner tillit inför gruppen, att vi pratar, jämför historier, för att få en ökad förståelse inför vad vi upplevt och vad det egentligen innebär.

 

LARS

Jag lyssnar hellre.

 

KENNETH

Okej. Nej, du ska inte känna dig tvingad.

 

Tystnad.

 

JOAKIM

Idag har det varit tufft. Min pung gör så ont. Den brinner liksom.

 

SVEN

Min också.

 

ROGER

Ja, min också.

 

KENNETH

Allas gör ont. Det är därför vi har samlats, för att få ett slut på det.

 

LARS

Min gör inte ont.

 

De ser på honom.

 

ROGER

Hur många gånger har du?

 

Han gör ett runt hål med tummen och pekfingret på vänsterhanden, sedan sticker han in högra pekfingret och drar det fram och tillbaka några gånger.

 

LARS

Vad spelar det för roll?

 

KENNETH

Det dröjer nämligen, innan man får abstinens.

 

LARS

Abstinens?

 

SVEN

Det är fruktansvärt, hemskt.

 

Bosse brister i gråt.

 

BOSSE

Min katt.

 

SVEN

Vad är det med din katt?

 

BOSSE

Hon svalt ihjäl. Förstår du inte? Jag har bott i ett tält ute i skogen och hon, hon, hon är död, jag glömde helt bort na, att ge na mat och så.

 

Bosse gråter högt och förtvivlat. Sven klappar honom om axeln.

 

SVEN

Så, så. Såja.

 

LARS

Det här med abstinensen. Är ni säkra på att det beror på kvinnan i skogen?

 

KENNETH

Kvinnorna i skogen.

 

LARS

Finns det fler än en?

 

Lars ser på dem länge.

 

KENNETH

Hur är det?

 

LARS

Nej, inget. Bara ... Jag känner mig inte som ni.

 

KENNETH

Du kommer göra det, snart.

 

Lars reser sig medan de förblir sittande.

 

LARS

Nej, jag är annorlunda.

 

Lars lämnar rummet. De andra tittar efter honom och hör hur ytterdörren öppnas och stängs igen.

 

Tona till svart:

 

Titeltext: "Skogstokig"

 

12/1 - 2012

 

/Daniel Hållquist

[dew]

Jag läste igenom hela förra veckan någon gång. Till en början var jag helt fast, inte minst för att jag känner väl

till miljöerna manuset är skrivet i. Jag kommer inte ihåg just varför, men någonstans i mitten kändes det som du

tog det alldeles för långt och trots att det "bara" är 77 sidor är det hur mycket svängar som helst i storyn. Tror berättelsen skulle gynnas om du drog bort en hel del, exempelvis tycker jag inte alls om delen i rymdskepet(?). Där blev det helt enkelt för mycket tycker jag. Dock har du något väldigt spännande på gång, som säkerligen kan bli väldigt bra någon gång.

[Daniel Hållquist]

Tack för att du läste det! Har du förslag på fler strykningar, förutom rymdskeppet? Är det något du skulle vilja se mer av, mindre av? Har precis börjat på en ny version och kommer nog skriva om rymdskepps-scenen utifrån en person i psykos, mycket mer fragmenterat och mindre sci-fi.

[Daniel Hållquist]

Hej, jag undrar om någon kan tipsa om var man kan hyra billig men bra utrustning I Sthlm?

 

Anledningen till att jag frågar är för att jag ska spela in filmens teaser i vinter men eftersom jag inte har något stöd utan bekostar det själv vill hålla nere priserna.

 

Har tagit en välbehövlig paus från manuset i över ett år men ska börja på en ny version om en månad eller två. Det stora ändringen blir att Lars faktiskt har sex med skogsnymfen redan i scen 50 och därmed får abstinens cirka 30 - 40 minuter in i filmen. Stödgruppen får också mer utrymme.

 

/D

[StenR]

Hej, jag undrar om någon kan tipsa om var man kan hyra billig men bra utrustning I Sthlm?

 

Anledningen till att jag frågar är för att jag ska spela in filmens teaser i vinter men eftersom jag inte har något stöd utan bekostar det själv vill hålla nere priserna.

 

Har tagit en välbehövlig paus från manuset i över ett år men ska börja på en ny version om en månad eller två. Det stora ändringen blir att Lars faktiskt har sex med skogsnymfen redan i scen 50 och därmed får abstinens cirka 30 - 40 minuter in i filmen. Stödgruppen får också mer utrymme.

 

/D

 

Filmbasen eller Filmcentrum är billigast, du kan t o m få låna utrustning som teknikbidrag där om du ansöker, men det krävs att du är registrerad medlem.

[Daniel Hållquist]

Filmbasen eller Filmcentrum är billigast, du kan t o m få låna utrustning som teknikbidrag där om du ansöker, men det krävs att du är registrerad medlem.

 

Tack för ditt snabba svar, Sten!

 

Jag har redan fått stöd av Filmbasen för en novellfilm, och man kan inte få stöd för mer än ett projekt.

 

Men bra, då ska jag höra av mig till Filmcentrum och se om de kan hjälpa mig med utrustning. Trevlig helg!

 

/D

[andreasingo]

Ny version - 77 sidor. Det handlar om en kille som blir besatt över en skogsnymf.

 

Läs om ni vill. Hope u will.

 

/Daniel

 

Läste just igenom manuset och går på magkänslan. Tycker du lyckas sätta tonen direkt med Lars på arbetsplatsen. Man undrar lite vad det är för en slags film du gör, är det ett drama om livets villkor och ensamhet eller är det någonting annat? När Lars träffar på skogsnymfen vid sjön (som man väntat på), blir det surreellt. Jag sugs in i filmen och vill veta mer. MEN! Så introducerar du konceptet med terapigruppen som jag tyckte var ruggigt intressant. Problemet är bara att tonen i filmen ändras helt och hållet. Man trodde det var drama och så blir det svart komedi. Jag tänker främst på scenen hemma hos Kenneth. Totalt hysteriskt! Men snart vänjer man sig vid tonbytet och så bygger du upp en science-fiction thriller av det. Tonbyte igen! Jag vet inte om det funkar. Det är spännande på slutet, men man undrar fortfarande om det man läst är bra eller dåligt. Det blir en blandning av så många element att man inte kan bestämma sig. Du har verkligen något med dramatiken som fungerar och filmen eskalerar till något helt okategoriserbart, som kulminerar i att Lars skär av sig pungen. Skrämmande men det är så bisarrt att man inte vet vad man ska tycka. Vill du göra något totalt originellt har du lyckats, men kanske skulle du kunna låta läsaren förstå att det är en sådan film du gör, redan från början? Det blir en konstig känsla när tonen ändras hela tiden.

 

UPPDATERING: Har tänkt efter lite till och jag känner nog att filmen inte riktigt lyckas skapa en bra helhetskänsla, det är grymt bra idéer bakom, men som filmen nu ser ut måste du nog jobba mer så att allt strävar i samma riktning. Det blir för spretigt helt enkelt. Då menar jag främst i tonen du lägger, man vet inte vilken slags film du gör. Vet inte om det är svart komedi, drama eller scifi-thriller. Det hade i och för sig inte varit ett problem med att blanda genrer, men då måste man förstå att det är den blandningen du strävar efter.

[Daniel Hållquist]

Läste just igenom manuset och går på magkänslan. Tycker du lyckas sätta tonen direkt med Lars på arbetsplatsen. Man undrar lite vad det är för en slags film du gör, är det ett drama om livets villkor och ensamhet eller är det någonting annat? När Lars träffar på skogsnymfen vid sjön (som man väntat på), blir det surreellt. Jag sugs in i filmen och vill veta mer. MEN! Så introducerar du konceptet med terapigruppen som jag tyckte var ruggigt intressant. Problemet är bara att tonen i filmen ändras helt och hållet. Man trodde det var drama och så blir det svart komedi. Jag tänker främst på scenen hemma hos Kenneth. Totalt hysteriskt! Men snart vänjer man sig vid tonbytet och så bygger du upp en science-fiction thriller av det. Tonbyte igen! Jag vet inte om det funkar. Det är spännande på slutet, men man undrar fortfarande om det man läst är bra eller dåligt. Det blir en blandning av så många element att man inte kan bestämma sig. Du har verkligen något med dramatiken som fungerar och filmen eskalerar till något helt okategoriserbart, som kulminerar i att Lars skär av sig pungen. Skrämmande men det är så bisarrt att man inte vet vad man ska tycka. Vill du göra något totalt originellt har du lyckats, men kanske skulle du kunna låta läsaren förstå att det är en sådan film du gör, redan från början? Det blir en konstig känsla när tonen ändras hela tiden.

 

UPPDATERING: Har tänkt efter lite till och jag känner nog att filmen inte riktigt lyckas skapa en bra helhetskänsla, det är grymt bra idéer bakom, men som filmen nu ser ut måste du nog jobba mer så att allt strävar i samma riktning. Det blir för spretigt helt enkelt. Då menar jag främst i tonen du lägger, man vet inte vilken slags film du gör. Vet inte om det är svart komedi, drama eller scifi-thriller. Det hade i och för sig inte varit ett problem med att blanda genrer, men då måste man förstå att det är den blandningen du strävar efter.

 

Tja Andreas!

 

Jo, jag håller med dig, det är alldeles för spretigt och känns till och med lite framjäktat ibland. Men till mitt försvar, det är 16 månader sen jag skrev det och jag hade en deadline som jag absolut inte kunde missa, min dotters födsel :)

 

Jag orkade heller inte riktigt jobba igenom det ordentligt eftersom jag tappat sugen lite grann efter att ett produktionsbolag uttryckt ett visst intresse för att sedan avböja, men nu är jag taggad som fan igen och kommer börja på en ny version i sommar, efter att jag och en kompis spelat in en teaser, en kort sekvens med Lars och stödgruppen.

 

Det här är helt enkelt något som jag måste skriva och allting annat som jag skriver (tex novellfilmer) är något som jag gör för att en dag få göra verklighet av denna historia. Till nästa gång kommer det bli mer skräck och mer allvar och mindre humor, har hunnit tänka en hel del på vad jag verkligen vill berätta och man kan se hela historien som en skruvad slags metafor för mäns beroende av kvinnor, överdrivet javisst, men också något som jag sett hos flera som jag känner, män som på många sätt och vis är slavar under sina drifter. Ett annat genomgående tema blir om hur det är att leva med sviterna efter sexuella övergrepp i barndomen, vilket ju är något som Lars tampas med.

 

Jag har också insett att jag måste bli tydligare och kommer göra några ganska stora ändringar.

 

Tex:

Lars träffar en tjej på diskoteket som han tar med sig hem men kan inte få stånd och beger sig ut i skogen där han har sex med skogsnymfen istället.

 

Ett annat exempel:

En städerska på fabriken, snäll, blyg, lite överviktig, är intresserad av Lars. Hon blir något av skuggfigur, en person som delar hans problematik dvs hans intimitetsproblem. Efter att han fått abstinens får de kontakt men han vågar inte göra något, det är som om han är rädd för alla kvinnor förutom skogsnymfen som ju inte ens är mänsklig.

 

Ett nytt slut också:

Efter han skurit av sig testiklarna blir han serieförfattare, precis som i tidigare versioner, men med den skillnaden att han inlett ett sexlöst förhållande med städerskan. På det viset kan man se det som en slags kärlekshistoria :bire

 

Tankar kring det?

 

Trevlig kväll och tack för att du läste det!

 

/D

[andreasingo]

Tja Andreas!

 

Jo, jag håller med dig, det är alldeles för spretigt och känns till och med lite framjäktat ibland. Men till mitt försvar, det är 16 månader sen jag skrev det och jag hade en deadline som jag absolut inte kunde missa, min dotters födsel :)

 

 

I see. =)

 

Jag orkade heller inte riktigt jobba igenom det ordentligt eftersom jag tappat sugen lite grann efter att ett produktionsbolag uttryckt ett visst intresse för att sedan avböja, men nu är jag taggad som fan igen och kommer börja på en ny version i sommar, efter att jag och en kompis spelat in en teaser, en kort sekvens med Lars och stödgruppen.

 

Vad kul att du fått energin tillbaka. =) Känner verkligen att du ska satsa på detta projekt!

 

Det här är helt enkelt något som jag måste skriva och allting annat som jag skriver (tex novellfilmer) är något som jag gör för att en dag få göra verklighet av denna historia. Till nästa gång kommer det bli mer skräck och mer allvar och mindre humor, har hunnit tänka en hel del på vad jag verkligen vill berätta och man kan se hela historien som en skruvad slags metafor för mäns beroende av kvinnor, överdrivet javisst, men också något som jag sett hos flera som jag känner, män som på många sätt och vis är slavar under sina drifter. Ett annat genomgående tema blir om hur det är att leva med sviterna efter sexuella övergrepp i barndomen, vilket ju är något som Lars tampas med.

 

Det tycker jag faktiskt att du gör rätt i! Filmen är som bäst när den är seriös, humorn faller lite för min smak, även om man skrattar till. Då mest för att det är absurt.

 

Jag har också insett att jag måste bli tydligare och kommer göra några ganska stora ändringar.

 

Tex:

Lars träffar en tjej på diskoteket som han tar med sig hem men kan inte få stånd och beger sig ut i skogen där han har sex med skogsnymfen istället.

 

Ett annat exempel:

En städerska på fabriken, snäll, blyg, lite överviktig, är intresserad av Lars. Hon blir något av skuggfigur, en person som delar hans problematik dvs hans intimitetsproblem. Efter att han fått abstinens får de kontakt men han vågar inte göra något, det är som om han är rädd för alla kvinnor förutom skogsnymfen som ju inte ens är mänsklig.

 

Ett nytt slut också:

Efter han skurit av sig testiklarna blir han serieförfattare, precis som i tidigare versioner, men med den skillnaden att han inlett ett sexlöst förhållande med städerskan. På det viset kan man se det som en slags kärlekshistoria :bire

 

Tankar kring det?

 

Trevlig kväll och tack för att du läste det!

 

/D

 

Ja, inte dumt att föra in detta element. Annars blir Lars lite av en looser, som det blir svårt att känna sympati för. Men jag kände sympati i alla fall.

 

Vad jag tycker är att du bara ska göra det mer fokuserat, utan att för den skull tappa udden. Älskar verkligen slutet där allting kommer samman. Känns som en klassisk skräckfilm, man ryser nästan. =)

[Daniel Hållquist]

Andreas! Jag vill bara säga tack igen, fick en rejäl nytändning efter att du svarade i tråden, ibland behövs det inte mer för att man ska se klarare och jag har suttit som en tok nu i helgen och skrivit en massa nya anteckningar inför den kommande versionen.

 

Igår skrev jag bakgrundsinfo till skådisen (som vi för övrigt letar efter) som ska spela Lars Åkesson, scenen utifrån hans perspektiv. Idag ska jag skriva utifrån de andras perspektiv.

 

/D

 

EDIT:

 

Lars perspektiv.

 

Lars sluter ögonen och för ett ögonblick tänker han tillbaka på kvinnan i skogen. Vem är hon? Och allra viktigare, vad vill hon honom? Det var härligt, ja rent av fantastiskt att ligga med henne och han har tänkt på henne dagligen ända sen dess, men han kan inte låta bli att undra över vad det betyder och om det finns anledning att oroa sig.

 

Lars tittar sig omkring på de andra männen i rummet. Hur hamnade han här? I ett rum med dessa män? Vilka idioter! Vad pratar de om? Älvor? Flygande tefat? Abstinens? Vadå för abstinens? Han har ingen jävla abstinens. Fast kan han vara säker på det? Riktigt, riktigt säker? För den delen, är det inte just därför han är här, för att lyssna på vad de har att säga, försöka förstå? Fokusera nu! Var inte så himla kritisk!

 

Kenneth börjar tala till honom, och Lars börjar lyssna. Kenneth verkar ändå vettig. Lugn och sansad, likt en välmenande skolmagister, vilket är ganska konstigt faktiskt, med tanke på att han säger att han känner sig helt desperat och så.

 

Kenneth förklarar för Lars att det vore bra om han ville berätta lite mer om sig själv och gå in mer exakt på detalj om vad han har varit med om i skogen. Lars skruvar besvärat på sig i stolen. Glöm det, tänker han. Det är ju privat.

 

- Jag lyssnar hellre, säger han.

 

Kenneth nickar, som att han förstår. Tystnad. Männen ser på nykomlingen i gruppen, sedan på varandra. Någon harklar sig och berättar sedan vilken fruktansvärd dag det har varit.

 

Lars tänker på Sofie. Han kunde inte få stånd med Sofie, men hon sa att det inte gjorde något och hon verkade dessutom mena det. Sofie är underlig, snäll men underlig.

 

Lars tänker på två kvinnor. En som heter Sofie och som är underlig, och en annan vars namn han inte ens vet, som bor i skogen och älskar som en nymfoman men aldrig yttrar ett ord.

 

Lars är i kaos och han kan inte hjälpa det men han blir provocerad av männens berättelser. Kanske för att de påminner honom för mycket om honom själv? Eller för lite? Eller är det så att han helt enkelt inte är redo för att höra vad de har att säga?

 

Sofie. Hon är inte vacker men hon har varma ögon. Förstående. Lars skulle väldigt gärna ha sex med henne, men han kan inte. Det går liksom inte. Det är som kroppen säger ifrån, som om en del av honom fortfarande befinner sig i chocktillstånd efter vad han upplevde som barn. Det är synd, i ett annat liv skulle de kunnat vara perfekta för varandra.

 

Men vänta! Den mystiska kvinnan i skogen! Kan det vara så att hon är lösningen på hans problem? Tänk! Tänk om han skulle fortsätta träffa henne, tills han kommer över sin rädsla för sex? Men abstinensen, då?

 

Lars skakar nervöst på sitt ena ben. Mannen som presenterade sig som Bosse brister i gråt och berättar att hans katt har svultit ihjäl, tydligen har han varit så upptagen med att ränna runt i skogen att han har glömt bort att mata stackaren.

 

Fuck 'em, tänker Lars. De kan dra åt helvete, det som är sant för dem betyder nödvändigtvis inte att det är sant för honom. Han är Lars Åkesson. En trasig liten pojke som aldrig tilläts växa upp till en man, och vad ingen vet är att just nu, i just detta ögonblick, har han sitt öde i sina händer och han dör hellre än låter det passera honom förbi.

 

18/12 - 2011

 

/Daniel Hållquist

[andreasingo]

Andreas! Jag vill bara säga tack igen, fick en rejäl nytändning efter att du svarade i tråden, ibland behövs det inte mer för att man ska se klarare och jag har suttit som en tok nu i helgen och skrivit en massa nya anteckningar inför den kommande versionen.

 

Kul att höra! =)

 

Igår skrev jag bakgrundsinfo till skådisen (som vi för övrigt letar efter) som ska spela Lars Åkesson, scenen utifrån hans perspektiv. Idag ska jag skriva utifrån de andras perspektiv.

 

Intressant idé. jag brukar ju göra synopsis innan jag själv skriver manus, men brukar inte skriva profiler på detta sätt.

 

EDIT:

 

Lars perspektiv.

 

Lars sluter ögonen och för ett ögonblick tänker han tillbaka på kvinnan i skogen. Vem är hon? Och allra viktigare, vad vill hon honom? Det var härligt, ja rent av fantastiskt att ligga med henne och han har tänkt på henne dagligen ända sen dess, men han kan inte låta bli att undra över vad det betyder och om det finns anledning att oroa sig.

 

Lars tittar sig omkring på de andra männen i rummet. Hur hamnade han här? I ett rum med dessa män? Vilka idioter! Vad pratar de om? Älvor? Flygande tefat? Abstinens? Vadå för abstinens? Han har ingen jävla abstinens. Fast kan han vara säker på det? Riktigt, riktigt säker? För den delen, är det inte just därför han är här, för att lyssna på vad de har att säga, försöka förstå? Fokusera nu! Var inte så himla kritisk!

 

Kenneth börjar tala till honom, och Lars börjar lyssna. Kenneth verkar ändå vettig. Lugn och sansad, likt en välmenande skolmagister, vilket är ganska konstigt faktiskt, med tanke på att han säger att han känner sig helt desperat och så.

 

Kenneth förklarar för Lars att det vore bra om han ville berätta lite mer om sig själv och gå in mer exakt på detalj om vad han har varit med om i skogen. Lars skruvar besvärat på sig i stolen. Glöm det, tänker han. Det är ju privat.

 

- Jag lyssnar hellre, säger han.

 

Kenneth nickar, som att han förstår. Tystnad. Männen ser på nykomlingen i gruppen, sedan på varandra. Någon harklar sig och berättar sedan vilken fruktansvärd dag det har varit.

 

Lars tänker på Sofie. Han kunde inte få stånd med Sofie, men hon sa att det inte gjorde något och hon verkade dessutom mena det. Sofie är underlig, snäll men underlig.

 

Lars tänker på två kvinnor. En som heter Sofie och som är underlig, och en annan vars namn han inte ens vet, som bor i skogen och älskar som en nymfoman men aldrig yttrar ett ord.

 

Lars är i kaos och han kan inte hjälpa det men han blir provocerad av männens berättelser. Kanske för att de påminner honom för mycket om honom själv? Eller för lite? Eller är det så att han helt enkelt inte är redo för att höra vad de har att säga?

 

Sofie. Hon är inte vacker men hon har varma ögon. Förstående. Lars skulle väldigt gärna ha sex med henne, men han kan inte. Det går liksom inte. Det är som kroppen säger ifrån, som om en del av honom fortfarande befinner sig i chocktillstånd efter vad han upplevde som barn. Det är synd, i ett annat liv skulle de kunnat vara perfekta för varandra.

 

Men vänta! Den mystiska kvinnan i skogen! Kan det vara så att hon är lösningen på hans problem? Tänk! Tänk om han skulle fortsätta träffa henne, tills han kommer över sin rädsla för sex? Men abstinensen, då?

 

Lars skakar nervöst på sitt ena ben. Mannen som presenterade sig som Bosse brister i gråt och berättar att hans katt har svultit ihjäl, tydligen har han varit så upptagen med att ränna runt i skogen att han har glömt bort att mata stackaren.

 

Fuck 'em, tänker Lars. De kan dra åt helvete, det som är sant för dem betyder nödvändigtvis inte att det är sant för honom. Han är Lars Åkesson. En trasig liten pojke som aldrig tilläts växa upp till en man, och vad ingen vet är att just nu, i just detta ögonblick, har han sitt öde i sina händer och han dör hellre än låter det passera honom förbi.

 

18/12 - 2011

 

/Daniel Hållquist

 

Det låter väldigt intressant och minst sagt laddat! Att du för in Sofie i det hela gör Lars till en annan karaktär är tidigare. Det känns djupare nu. Problemet med hans sexualitet, som är komplext, illustreras dessutom bättre när han inte kan ha sex med Sofie. Jag måste erkänna att övergreppen i hans barndom inte riktigt kom fram i förra manuset, nu känns det bättre. Jag tycker dessutom du gör rätt i att hålla en seriös ton manuset igenom, för du är för bra för humor känns det som. Man vill ta manuset på allvar.

 

Funderar dock lite mer på kärlekshistorien. Man vill inte att det ska bli för mycket av det. Man vill att Sofie ska hamna lite bakgrunden. För något som gör filmen är hans isolering. Du bygger upp en skräckinjagande känsla mot slutet, något som kanske inte möjligt om han har en tjej. Så filmen behöver vara otäck. Kan du göra detta men behålla kärlekshistorien är jag med.

 

Själv sitter jag och jobbar med regiarbetet till min kommande film "Alien Forever". Lade ner det förra projektet "Giana North" för det blev för komplext, sedan kom de nya idéerna in. Detta manus är inte alls lika märkligt som det förra, bara genre-film med en drömsk touch. Vill du läsa skulle jag vara glad. Ingen som kommenterar här på voodoofilm förrutom några stycken.

 

Lycka till med manuset. Jag är ivrig att få läsa nya versionen. =)