Taz_1999

I en utmärkt liten snabbkurs i manusskrivande jag läst som heter A crash cource in Screenwriting (en länk till den medföljer i ett demo-manus som i sin tur medföljer manusprogrammet CeltX), så säger man ett par intressanta saker. * I en bok så kan man berätta om vad huvudpersonen tänker, det kan man inte på samma sätt i ett manus, så därför handlar manusskrivande om att beskriva vad personer gör. (sid 9). Detta har inte riktigt att göra med adjektiv, men det är viss skillnad på att beskriva handlingen att en "Oscar ställer sitt ölglas på bordet." (utan adjektiv) och "Oscar smäller sitt ölglas i bordet." (med adjektiv). Adjektivet hjälper precis som du säger att förstå handlingen och säger även något om karaktärernas motiv, att denne är arg tex. * Ett annat tips ur snabbkursen är att en karaktärs svagheter är lika viktiga som dess styrkor, så när man beskriver båda aspekterna på en person så behöver man förstås adjektiv, just för att med dessa medföljer en massa konnotationer. (sid 27). Jag menar att "Oscar, en ung man, slarvigt klädd i jeans och fläckig t-shirt, med tovigt hår, pigga ögon och en låt-gå-attityd, släntrar in i rummet med ett leende på läpparna.", är ju förstås något helt annat än "Oscar, 26 år, inträder". Det senare är kortare och ger möjligtvis regissören mera utrymme, men å andra sidan, tja, det är ju trist som fnöske och innehåller inga konnotationer som ger karaktär på personen (svagheter och styrkor). Vilket ju är vad vi behöver för att göra någon engagerad i en karaktär? Förresten, brukar dessutom inte regissören göra som den vill i alla fall med manuset, personerna, deras klädsel osv? Så varför inte skriva lite roligare? Annars är ju hela ens kreativa verksamhet bara hamrande på tangenterna, du vet ungefär som ett riktigt jobb? ;)

Kul att det uppskattades. Om det är så att mellanslag har försvunnit, vilket betyder att ord slagits ihop, så kanske det är en bra start att köra en stavningskontroll. Då hittar du lite snabbare alla felstavade ord. Det bör spara dig en del tid och är vanligen en bra ide i alla fall. Men det har du säkert redan gjort och tänkt på.

Troligast är att du inte har samma uppsättning med typsnitt mellan operativsystemen och mellan datorerna. Två datorer har vanligen inte samma typsnitt installerade, så ett tips kan vara är att välja all text och byta typsnitt till den courier som finns installerad på utskriftsdatorn och kolla om du ser någon skillnad och skriva ut efter det.

En sådan här fråga skulle vara hjälpt av vilket operativsystem du har, vilket program du skapade manuset med, vilken typ av fil det var, om du exporterade till PDF, vilket program du använde för att skriva ut PDF-filen/filen och på vilken skrivare det var. Gissningsvis så har det kanske att göra med typsnitt som är olika mellan datorer och olika mellan skrivare, och/eller att filen är trasig.

Jag skulle fundera i termer av olika karaktärers mål. Vad vill de åstadkomma? Varför? Vad driver dem? Sedan skulle jag även lägga till vilka brister karaktärerna har, som visar sig i hur de hanterar situationer. Målet för kidnapparen är att få 4 miljoner, men vad skall han ha de pengarna till? Varför? En operation för sitt sjuka barn? En strandvilla på Bahamnas? En Lamborgini? En bestraffning för banken som vägrat honom ett lån, vilket gjorde att hans gård beslagstogs och såldes på auktion? En familjegård som innehåller en mörk hemlighet nedgrävd på tomten? Jag bara spånar här... Målet för förhandlaren är förstås det som är hans jobb - att lösa situationen, men kanske han även har något att bevisa, för sig själv eller andra. Kanske ett par tidigare förhandlingar har gått åt skogen? Kanske han har ett karaktärsdrag/brist som han behöver kämpa med? Kanske finns det en person inne i huset som är en anhörig, som gör att han har svårt att hantera situationen utan att lägga in känslor i den osv. osv. :)

Jag håller faktiskt med de som säger att budgetar är onödiga i de flesta sammanhang. De är dock viktiga som försäljnings-argument när man skall övertyga trygghets-narkomaner och nummerlapps-fetischister i bankpjamas om att det projekt de skall investera i eller låna ut till, är noga uttänkt och planerat. Det är inte alls så att man plockat siffror ur luften eller använt någon som helst tärning för att få fram dem. Du skall ge illusionen av att ha superkoll. Det är syftet med budgeten. :) För övrigt: Den bankman som känner sig trygg av en likviditetsplan på fem år för något som helst projekt, är ju självklart inte klok någonstans. Inte en siffra stämmer i en sådan. Många filmer och andra projekt av olika slag skulle inte blivit av om man seriöst satt sig ner och verkligen räknat på hur lång tid det skulle ta och vad det skulle kosta. Så är det ju med kreativa verksamheter. Man kan också se det tvärtom - du har x kronor och y timmar. Kan du genomföra det här projektet med det? För att räkna ut det, så gör du något som liknar en budget, men inte riktigt. (Se nedan om tre olika budgetar). Man kan även se det som inlärning - genom att logga nedlagd tid och nedlagda pengar, så blir du bättre i nästa projekt på att uppskatta sådana saker. (Det finns en term du kan googla på: evidence based scheduling: http://www.google.com/search?client=safari&rls=en&q=evidence+based+scheduling&ie=UTF-8&oe=UTF-8 Men det är inte heller en budget, det kallas för bokföring (jag driver en webbplats om bokföring förresten). Om du vet vad du investerat i filmen (tid och pengar), så vet du ju vad du behöver sälja den för, för att gå med vinst och få tillbaka din investering. Men det är inte heller en budget. När man gör budgetar brukar man även inte göra en, utan tre stycken. 1. Detta är drömbudgeten, som man vill det skall vara, fantasifull och vacker. Verkligheten finns där, men den är inte direkt påträngande eller pockar speciellt mycket på uppmärksamhet. 2. Detta är min normalbudget. Mitt emellan. Projektet är värt att göra, men inte fullt så kul. 3. Detta är min gräns för, om det blir så här, är hela projektet inte värt att göra. Du har skurit och försökt vända på varenda slant, men blir det så här, så går det inte. Sedan går du till banken/investerare/producenter med den första och förhandlar. Om du hamnar nedanför 3, så släng projektet och starta ett nytt. I övrigt håller jag med om att även de saker du får gratis, skall tas upp i budgeten till en uppskattad kostnad. Man kan även om man vill bli duktigare på affärssidan av film-verksamhet, fundera i termer av marknad, tillgång, efterfrågan, investeringar, affärsplaner mm för ett filmprojekt. Vill du lära dig hur man skriver en affärsplan, som innehåller marknadsplan/översikt, plan för genomförande av affärsiden och budget och likviditetsbudget, så finns det en utmärkt bok som heter Affärsplanering, den beskrivs här: http://www.bokus.com/b/9789170920424.html?pt=search_result&search_term=aff%E4rsplanering Ett filmprojekt är som andra affärsideer i den meningen.

Att skriva är att skriva om / "Writing is rewriting". Kul att det uppskattades. :) Visst kan man överlämna åt regissören att ge färgen, men först tror jag att man måste få regissören och andra involverade som tex tidiga investerare chansen att bli kära och engagerade i karaktärerna och storyn? Helt utan beskrivningar så blir miljöerna och personerna kanske bara grå formlösa objekt i grå formlösa rum som går igenom grå formlösa händelser och kör grå formlösa bilar som de kör ner i grå formlösa diken. Genom att erbjuda regissören och andra något att läsa som har färg, nerv, mål och mening som de kan bli engagerade av och som ger bra "bilder i huvudet", så tror jag man har större chans att få det hela sålt. Jag tror man får se det så, du måste sälja in det du skriver till regissör och investerare något, inte för mycket förstås (som Björn Ranelid) men lagom mycket, och absolut inte för lite (Statliga Offentliga Utredningar). ;) Det förekommer, vad jag förstår att även om en producent eller regissör gillar ett manus, så anlitar man en annan manusförfattare för att göra en sk "punch-up" av manuset. Det är just att ge manuset färg, och få till mera skämt (om det är en komedi), eller mera drama eller mera action. Ett sådant exempel är att Joss Whedon anlitades för att göra punch-up på en av X-Men-filmerna, men det mesta han lade till av roliga repliker och dialoger ströks. (Det kan du säkert googla fram, både termen och det exemplet). Grattis till att du fått en producent som vill läsa det, bra jobbat!

Jag håller kurser i och utvecklar siter i Joomla. Om du vill fördjupa dig i ämnet så skulle jag rekommendera ett besök på tex http://99.se/ > web och där söka på joomla. Jag har skrivit massor om det där. Jag brukar även rekommendera ett besök på en site där man kan testa både frontend (det besökarna ser) och backend (den senare är där man administrerar siten) på ett antal olika CMS och läsa recensioner. Efter två timmar installeras alla CMS om och startar om från noll, så ändringarna man gjort försvinner. http://php.opensourcecms.com/ Några av de vanligaste är som nämnts är just Joomla, Drupal och Wordpress. Det senare är mera åt bloggverktyg och de två första är "riktiga" CMS. De två brukar vinna tävlingar om bästa CMS vartannat år var ungefär... :)

Ok, jag förstår lite mera nu. Din fråga gällde mera formateringen och om man förstår av manuset som det är skrivet, hur filmen skall bli? Jag kanske skulle föredra lite mera adjektiv och illustrerande beskrivningar, för att ge det lite "färg" och känsla. Jag kanske skulle skriva så här, för att illustrera mera av hur fulla de är och hur dåligt koordinerade de är när de skall ut och köra. TED ( Kisar genom spritdimmorna och försöker läsa klockan på väggen, lyckas. ) Men, va fan...Manne! Planet går ju om... (räknar på fingrarna i sju sekunder) sju timmar. Va fan! MANNE ( Placerar försiktigt den sista av 27 ölburkar längst upp på en pyramid av ölburkar, mycket försiktigt...) Öhh, oj. Fan då lä vi dra typ nu. TED Men vem ska köra? MANNE Ja kan köra, no problem. ( Försöker ställa ölen på bordet. Missar och den faller i golvet. Skrattar och pekar. ) TED ( Sträcker sig efter nästa ölburk, vinglar, missar den och river hela pryamiden... ) Jo, men... Ja annars är det bara å säga till. MANNE De är lugnt. Något sådant kanske? :)

Ok, jag har nu läst det hela två gånger, det var inte så långt. 10 sidor bara. Detta var scen 49-52, så det är som du skriver, en bit in i filmen. Jag är med på att detta inte är en komedi, men om det inte är komedi, vad är det då? Verklighetsbaserat drama? Thriller? Action? Hursomhelst - även om du berättar om förutsättningarna så förstår jag inte riktigt på vart storyn är på väg och varför man skall engagera sig i de två karaktärerna? Vanligen så brukar man utgå från att en karaktär har ett mål och utifrån det så sker det saker i filmen. Vad är målet för de här två personer och vilka hinder på vägen målet möter de? Deras karaktärdrag och dess brister brukar därefter påverka hur händelserna utvecklas. Om målet är att skaffa pengar för att åka på semester och karaktärerna är intresserade av att dricka sprit, så har du mål och karaktärsdrag om inte funkar riktigt. Om du istället har två vänner där den ena är ett fyllo, oansvarig och har en låt gå attityd men är kul, den andre är något smartare men med har ambitioner, men lyckas vanligen inte med vad den tar sig för vars mål är att få pengar för att åka utomlands, så har du kanske en bättre förutsättning för en film. Berätta mera, vad är storyn? Var är karaktärernas utmärkande fel och brister, deras bakgrund och deras mål? :)

Tack för välkomnandet. :) Jag försöker skriva komedi, instruktionsfilmer i ämnet inlärning mm. I de böcker jag läst om hur man skriver komedi så sägs det att man konstruerar skämt enligt en sorts formel. Inte dumt råd faktiskt att ha något att utgå från när man skall kläcka skämt. Man börjar med en något inte roligt ("setup") som består av två saker: attityd ("attitude") och ämne ("topic"). Attityd är: konstigt, svårt, korkat, skrämmande. Ämnet kan vara vad som helst, men det bör vara något som du och publiken bryr sig om och som de kan relatera till. Dessa två saker attityd + ämne = din förutsättning ("premise"). En förutsättning är basen för all komedi, den skall förstås vara insiktsfull och originell. Sedan kommer det roliga, en ("act out"), i vilken man agerar ut förutsättningen. Ett skämt som Seinfeld drog på TV häromkvällen följer denna klassiska modell (den är väldigt gammal): Varför använder inte kineser kniv och gaffel, istället för ätpinnar. "Är det inte konstigt", (dvs attityd)... "att kineser hundratals år efter att besticken uppfanns fortfarande använder ätpinnar?!". Detta är förutsättningen i skämtet. Sedan kommer act out där Seinfeld agerar ut en kines som säger ungefär: "Den där skeden ser nog bra ut, men jag håller kvar vid mina ätpinnar." Han fortsätter som sig själv med "Konstigt eller hur? De måste ju ha sett och varit medvetna om kniv, gaffel och sked i hundratals år." Han fortsätter med "Hur har de inte upptäckt skeden. De jobbar på åkern hela dagen där de använder en spade, hallååå, en spade, sedan kommer de hem och skall äta, och väljer ätpinnar?!". Sedan kommer en sk "mix" där man gör jämförelser, kombinerar saker på oväntade sätt, byter miljö, eller frågar "hur skulle det vara om..." eller "kan du föreställa dig..." Seinfeld gör detta genom att fortsätta: "Konstigt nog så resonerar de ju inte tvärtom, man ser ju aldrig en kinesisk bonde jobba på åkern med två biljardköer?". I andra sammanhang (utanför komedi) så är det just brister i våra karaktärsdrag som gör levande karaktärer och förstås stor komedi. Så skulle man applicera detta på din sketch så kanske man skulle skapa en annan premiss. En attityd: konstigt, svårt, korkat eller skrämmande och sedan ämnet. Vore det inte konstigt med en plastik-kirurg som... Vore det inte svårt att vara kirurg om man... Vore det inte dumt med en kirurg som... Vore det inte skrämmande med en kirurg som... Tar man den sista, vore det inte skrämmande med en kirurg som var invandrare om man som patient var rasist och hade ett hakkors tatuerat på kroppen, på samma ställe som man vill utföra någon form av plastikkirugi? Kanske man skulle försöka undvika att bli undersökt, ljuga osv osv. Kan vara värt att spåna vidare på... :)

Det finns nog inga absoluta svar på den frågan. Utgå istället, (som vanligt), från läsaren och vad målet du vill uppnå med din text är. Ditt mål är att hur bra din ide är och eventuellt få en person att investara tid i att läsa hela ditt synopsis och kanske beställa /investera pengar i dig att skriva ett manus? Men ur den personens synvinkel så är något som skall läsas och utifrån det så skall någon form av omdöme skapas och ett beslut fattas. Alltså gäller det nog att vara intressant, medryckande och komma till poängen fort. Se det som att skriva texten som skall vara på baksidan av en bok, du vill få personen att köpa boken, personen som läser vill hitta en rolig eller spännande bok, och läser texterna för att göra det. Har du sett filmen Almoust famous? Det handlar om en 15-årig som råkar få ett uppdrag att skriva för Rolling Stone, en intervjuv med ett rockband. Han kämpar med att få till sin text hela filmen igenom och i slutet att filmen så läses texten han skrivit upp. Jag är inte säker eftersom jag inte hittar det på Google, men jag har för mig att det sättet att skriva blev en del av tidningen style guide. Lite info om chefredaktören Hunter S Thompsons skrivar-stil här: http://en.wikipedia.org/wiki/Hunter_S._Thompson#Writing_style Artikeln inleds med något i stil med: Jag befinner mig i ett flygplan med världens coolaste rockband. (...) Vi är alla på väg att dö inom några minuter. Det är nog en bra inledning på en artikel om ett rockband som greppar tag i dig och får dig att vilja läsa resten. Det finns gott om siter på nätet som innehåller hela manus, men även en del synposis och treatments - googla på det (länk till treatments nedan). Här är tex en site som betonar ideén, det som kallas för "logline", den rad som medföljer en film i en TV-guide. Några bra exempel här: http://www.moviepitch.com/good_idea.htm Du kanske kan börja med att hitta på några sådana? Som beskriver din ide i några rader? Därefter kommer synopsis. Flera tips att skriva sådana här: http://freespace.virgin.net/dave.watterson/synopsis.html (inkl ett exempel). På denna sida hittar du något som heter Treatment - det finns massor med sådana och detta är ungefär samma sak som synopsis: http://www.simplyscripts.com/treatments.html (Den första Transformers, Revenge of the fallen är en bruten länk som inte funkar längre). En bra guide här: http://www.ehow.com/how_2337492_write-film-synopsis.html En till: http://www.writing-world.com/publish/synopsis.shtml (Jag googlade på engelska, då jag är van vid det, men det finns säkerligen svenska siter också).

bondlurken: Jag tycker det är ett beundransvärt och modigt initiativ att göra som du gjort. Du har fått lite okonstruktiv kritik ovan, men så är det med internetforum. Jag tycker att sketchen är en utmärkt ide, vars form kan ändras. Iden handlar ju om de antaganden vi gör om människor baserat på hur de ser ut, och hur fel det kan bli. Det finns tusentals bra sketcher baserade på den iden, så du tänker rätt. Du valde dock en person som många i samhället sympatiserar med, överviktiga. Att skämta om dem kan vara kul, men bra humor sparkar inte neråt, bara uppåt. Att hon är rik och snorkig är karaktärsdrag som är gör henne mindre sympatisk, men kanske inte tillräckligt. Lägg till djurplågare, vresig, elak och kall så kanske du har en roligare sketch. Du valde även en slutpoäng som är under bältet, inte bara idemässigt, utan även bokstavligen. :) Anal kan vara skitkul i vissa sammanhang, om "setupen" är bra, men du får en mindre publik som skrattar med ju snuskigare, plumpare och grövre skämtet är. "Clean jokes" är svårare att skriva, så det är bra träning för mucklerna i hjärnan. Återstår bara att vara kreativ om alternativa karaktärer, alternativa "fel" på dem och alternativa saker som människorna karaktären möter ser, tror och gör som resultatet av det. Någonstans däri alla alternativ finns en skitrolig sketch.

Vanligen är det som utgör intressanta karaktärer de brister karaktärerna har som visar sig när de befinner sig i situationer och miljöer. En person som inte kan språket kan visserligen vara intressant, men para ihop det med flera former av brister också så blir det roligare. Ofta parar man ihop en person som har någon form av grav brist med en "normal", som tittar på honom. (Det är något Monte Phyton gjorde hela tiden, en kille som beter sig konstigt är roligare om en normal person tittar på honom. Tekniken förekommer också i alla möjliga roliga sketcher, filmer osv). Tex kanske reportern är osocial, humorlös, överlägsen, lomhörd, har någon form av talfel, tolkar allting som sexuella inviter i landet känd för sin synd, osv? Kanske har journalisten med sig en fotograf som är "normal" och har därför möjlighet att komma med roliga kommentarer och iakttagelser? Sådana som journalisten aldrig förstår den verkliga innebörden i?