Jump to content

Lost In Translation?


final_cut
 Share

Recommended Posts

Det är svårt att skapa en viss stämning i en film, och denna film håller en otroligt öde och isolerad stämning hela filmen igenom. Och att hitta vänskap på konstiga platser, sen att den inte har någon speciell handling men ändå är engagerande. Jag kan inte riktigt säga vad som är så bra med den, den bara är det, otroligt bra.

Link to comment
Share on other sites

För mig är Lost In Translation och The Rules Of Attraction djupt personliga filmer och tillsammans med Igby Goes Down och Eternal Sunshine In The Spotless Mind är det dessa filmer som lämnat starkast intryck på mig de senaste åren, efter att jag har sett dem har de fått ett så kallat liv efter själva filmupplevelsen. Karaktärerna känns inte längre som karaktärer utan som levande människor, ungefär som när man sträckläser en bra bok ifrån början till slut och när man är på sista kapitlet upptäcker man att man inte vill att det ska ta slut, man vill veta mer, veta vad händer efter sista sidan, eller som i de här filmerna vad som händer efter att eftertexterna slutat rulla. I samtliga fall handlar det om en hög igenkänningsfaktor. Filmerna förmedlar något jag kan relatera till.

Link to comment
Share on other sites

Jag har spenderat många timmar med att fundera på varför folk har så väldigt skilda åsikter om den här filmen (ja, jag har underliga tidsfördriv).

Många människor finner den jättebra medan andra finner den väldigt långtråkig, och många av dem tycker att det inte händer någonting i den. Filmen har en lite annorlunda struktur vilket jag antar en del ogillar. Ghost World har en liknande struktur och folk har väldigt delade åsikter om den filmen också.

I övrigt så tror jag att de som gillar filmen på något sätt kan sympatisera eller känna igen sig själv i karaktärerna. Det som dock är lite förvirrande är att filmen ger olika effekt på folk. En del känner sig glada efter att ha sett den och andra ledsna. Personligen hamnar jag i en underlig sorts melankoli.

 

En annan film som folk har reagerat starkt på är Eternal Sunshine of the Spotless Mind som nämdes tidigare. Den filmen tyckte jag var bra men den fick ingen större effekt på mig. Jag tror det beror på att karaktärerna i filmen tänkte på ett annat sätt än mig. Det fanns ingenting i filmen som kunde dra in mig och låta mig uppleva det karaktärerna upplevde utan jag blev bara en åskådare.

De här typerna av filmer är väldigt subjektiva och de måste ha någon sorts resonans hos tittaren annars känns de nog lite innehållslösa.

Link to comment
Share on other sites

[citat=occasus]Går inte att förklara, men det är känslan som gör det. Ungefär som Mulholland Dr.[/citat]

 

Men det är det jag stör mig på! Jag finner ingen känsla i Lost in Translation; ingen känsla överhuvudtaget - och det är min specialitet, att känna av känslor på film!

Link to comment
Share on other sites

Jag förstår exakt vad du och occasus menar. Det var det vi snackade om på tidigare trådar, om den där känslan som man inte känner av i direkt kontakt med filmen, utan senare... Ett visst intryck som filmen lämnar efter sig. Och jag kan inte finna det i Lost In Translation, än mindre i Rules of Attraction. Men okej, det sistnämnda är ju i allmänhet sett som "inget särskilt", men det förstnämnda klassas ju som ett mästerverk - och jag kan varken känna eller se det. Jag har bara sett den filmen en gång, men det bör räcka för att man ska vilja, eller ens försöka se den en andra gång. Något som jag inte kan...

Link to comment
Share on other sites

Final Cut:

Inte för att vara taskig eller något nu, men du har ju sagt att du hela tiden läser böcker om film och annat, att när du inte sitter och skriver själv så sitter du alltid med en bok i handen. Kanske detta gör dig mindre mottaglig för vissa igenkänningsfaktorer. Om du gräver ner dig i böcker för mycket missar du jävligt mycket i erfarenhet, en viktig del för en person som vill bli regissör, som du ju vill bli. Så för att känna igen sig i en sådan film som Lost in Translation och för att tycka om den, så räcker det kanske inte att ha läst mycket böcker om hur en film SKA vara.

 

PS. Vad säger Leonard Maltin om filmen då? Genom att läsa vad han tycker så borde du väl få reda på vad som är bra och dåligt med den. DS.

 

PS2. Sen att Bill Murray gör sitt livs roll gör ju också filmen till den otroliga film den är DS2.

Link to comment
Share on other sites

LOST IN TRANSLATION

One of this year’s prime Oscar nominees is now on video.

 

Lost in Translation is one of the most original and memorable movies of the past year. I feel bad for people who saw it because TV commercials told them it was hilarious... it’s not, and it’s not meant to be. It’s actually a poignant film about a chance meeting that blossoms into friendship—-even though the two people involved may never see each other again after the week they spend together in Tokyo.

 

Filmmaker Sofia Coppola wrote the film with Bill Murray in mind, and it fits him like a glove. He’s never been better, and his deadpan humor is perfect here. Scarlett Johansson is a perfect partner, a young woman who, like Murray, finds herself in an alien culture, temporarily abandoned by her workaholic husband.

 

Lost in Translation is a quietly beautiful piece of work... and it holds up to more than one viewing. I intend to revisit it now that it’s out on video.

 

/Leonard Maltin

Link to comment
Share on other sites

[citat=_nemo_]

Inte för att vara taskig eller något nu, men du har ju sagt att du hela tiden läser böcker om film och annat, att när du inte sitter och skriver själv så sitter du alltid med en bok i handen. Kanske detta gör dig mindre mottaglig för vissa igenkänningsfaktorer. Om du gräver ner dig i böcker för mycket missar du jävligt mycket i erfarenhet, en viktig del för en person som vill bli regissör, som du ju vill bli. Så för att känna igen sig i en sådan film som Lost in Translation och för att tycka om den, så räcker det kanske inte att ha läst mycket böcker om hur en film SKA vara.

 

PS. Vad säger Leonard Maltin om filmen då? Genom att läsa vad han tycker så borde du väl få reda på vad som är bra och dåligt med den. DS.

 

PS2. Sen att Bill Murray gör sitt livs roll gör ju också filmen till den otroliga film den är DS2.[/citat]

 

 

Jag tror att Leonard Maltin gav den tre och en halv stjärna. Det är inte första gången han överraskar mig - men jag har å andra sidan inte sagt att den är dålig ur något perspektiv, bara att jag inte kan se vad det är som gör filmen så......kult. Och jag har inte läst något om filmen innan jag såg den, jag har däremot hört en hel del. Så jag hade höga förhoppningar. När den tog slut tänkte jag bara -Är det här allt....?

Link to comment
Share on other sites

[citat=Daniel Hållquist]Ja, smaken som baken. Handlar nog mycket om vad man kan relatera till.[/citat]

Jag tyckte iofs inte att "Lost In Translation" var en dålig film men kände samtidigt att filmen inte riktigt lyckades locka fram de känslor som det "var meningen" att den skulle göra. Jag disskuterade lite senare filmen med min tämligen beresta pappa som tyckte att filmen var underbar och han menade att det var just den här reskänslan som man hade fångat väldigt bra. Ensamheten och folket som man inte förstår, varken språkligt eller kulturellt. Så jag tror det ligger mycket i att det är en film som man förstår bäst om man har vissa erfarenheter som gör att man kan relatera till situationerna som tas upp.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Hane]...det var just den här reskänslan som man hade fångat väldigt bra. Ensamheten och folket som man inte förstår, varken språkligt eller kulturellt. Så jag tror det ligger mycket i att det är en film som man förstår bäst om man har vissa erfarenheter som gör att man kan relatera till situationerna som tas upp.[/citat]

 

Jag har hört samma sak - att det är orsaken till att filmen fick ett så gott mottagande. Men jag har aldrig haft den där känslan - har aldrig rest dit jag inte kan kommunicera med folk...så det kan vara orsaken till att jag inte förstår filmen...

Link to comment
Share on other sites

Det är en av anledningarna till varför det är en så personlig film för mig. Bodde helt ensam i en liten stad i nordvästra Irland i 5 månader och så har jag rest runt en hel del i Thailand. Den andra anledningen är att jag kan relatera till det här med att man träffar en person som man ett kort ögonblick, har så otroligt mycket gemensamt med, man tänker i samma banor, talar om allt, livet, det förflutna, framtiden, och så plötsligt är det ögonblicket över och man kan aldrig mer komma tillbaka till det.

Link to comment
Share on other sites

[citat=Daniel Hållquist]Det är en av anledningarna till varför det är en så personlig film för mig. Bodde helt ensam i en liten stad i nordvästra Irland i 5 månader och så har jag rest runt en hel del i Thailand. Den andra anledningen är att jag kan relatera till det här med att man träffar en person som man ett kort ögonblick, har så otroligt mycket gemensamt med, man tänker i samma banor, talar om allt, livet, det förflutna, framtiden, och så plötsligt är det ögonblicket över och man kan aldrig mer komma tillbaka till det.[/citat]

 

Jag har inte rest runt i främmande länder och känt mig "utanför" och vilsen. Men däremot kan även jag relatera till det andra du nämner, det med att träffa en person som man kommer otroligt bra överens med, man finner varandra. Men sedan skiljs man åt och kanske nästa gång man ses så blir det bara ett litet "hej" på stan när man råkar gå förbi varandra. Eller så ses man aldrig mer.

Link to comment
Share on other sites

  • 4 weeks later...

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...