synopsis: När frosten kom innanför huden (långfilm)

[Erica87]

När frosten kom innanför huden

 

Hon faller inte vackert, hon faller hårt.

 

”I natt skulle kylan tillslut tränga igenom skinnet, i natt skulle frosten komma innanför huden, in på självaste livet, in i mitt hjärta. Kylan skulle ta allt ifrån mig, min själ, mitt självförtroende, mina drömmar och min livslust.”

 

Caroline är en olycklig ung kvinna som en natt börjar höra röster. Vi kastas in i handlingen direkt, den där natten då rösten träder in i hennes liv. Det är Johan som har kommit in i hennes hjärna och han har använt sig av svart magi och telepati. Johan är en ytlig bekant till Caroline och efter en nyårsnatt tillsammans så förändras allting. Caroline har en stor minneslucka och hon minns inte alls mycket, men minnena kommer sakta tillbaka och allting är mycket förvirrande för henne, hon får inte ihop hela historien.

 

Strax efter att Johan har kommit in i Carolines hjärna så börjar han terrorisera, mobba och trycka ned henne, han försöker bryta ner henne till noll, precis som en psykopat bryter ner sina offer. Efter ett tag så styr Johan Caroline som en marionettdocka. Caroline hamnar så småningom på en akut psykiatrisk slutenvårdsavdelning.

 

Parallellt med historien om hur Caroline försöker ta sig ur psykosen och den psykiska ohälsan får vi följa Caroline från början, i korta tillbakablickar från hennes barndom och ungdom, ända fram tills hon vid 21 årsålder börjar höra röster. Vi får se hur hon reser till olika ställen, har många killar, nya kompisar, festar, röker cigg och knarkar. Allt är ett virrvarr av lust och impulsivitet.

 

Carolines barndom och ungdom är en blandad berättelse med sotsvarta händelser varvat med ljusglimtar. Det hela handlar om mobbning, upptagna föräldrar, föräldrarnas separation, utanförskap, ätstörningar, relationsproblem och en stor dos otur.

 

Vi får följa Caroline genom landstingets vita och sterila psykiatriavdelningar, med hårda sängar och orangea filtar. När Caroline äntligen kommer ur psykosen så följer det en lång period av depression, sorg och självmordstankar.

 

Sedan kommer vändningen, Caroline börjar skriva på en självbiografi om hela sitt liv, inklusive psykosen. Det förändrar allt, hon blir gladare, och börjar till exempel intressera sig för att köpa kläder igen. Hon är på väg åt rätt håll, hon börjar hitta tillbaka till livet igen. Hon blir äntligen medicinfri och går ner en hel del i vikt. Övervikt har varit ett stort problem för henne hela livet.

 

Ett och ett halvt år efter psykosen bestämmer Caroline sig för att hon vill åka till Indien. Hon älskar att resa och har planerat att studera på distans därifrån. Det funkar bra. Ett tag. I härliga Goa tappar hon fotfästet på riktigt igen och förstår själv att det hela helt har urartat. Hon blir galen igen och lyckas på något mirakulöst sätt ta sig ända hem till Sverige helskinnad. Hon hamnar snart på en psykiatrisk slutenavdelning igen och hon är knäppare än någonsin. Psykskötarna är märkbart rädda för henne eftersom hon svär och skriker på sitt rum så fort hon är ensam. I korridorerna går hon och fnissar för sig själv. Hon är en regelrätt galning, i allas ögon, till och med i sina egna.

 

Efter tvångsvård så börjar hon sakta tillfriskna och rösterna försvinner men en djup depression kommer som ett brev på posten. Caroline sväljer en massa tabletter med rom & cola och men hon överlever och någon vecka efter det så rakar hon av sig sitt långa, blonda hår. Allt är kaos och hon går upp mycket i vikt igen eftersom hon äter chokladbollar varje dag som tröst för helvetet som hon gått och går igenom.

 

Håret växer sakta ut och med det gror något annat hos Caroline, nämligen en övertygelse om att hon minsann ska komma upp på benen igen, hon ska faktiskt överleva och hon vill leva. Hon och hennes mamma flyttar ifrån det olycksdrabbade huset på Öland och bosätter sig i en småstad i Blekinge. Samtidigt vävs de två parallella historierna ihop med varandra och vi får äntligen veta hur det gick till när Caroline och Johan träffades den där nyårsnatten.

 

”Och kanske är det bäst att bara glömma bort vissa saker. Att lämna det bakom sig och aldrig titta bakåt igen. Kanske finns det inget att förstå, inga förklaringar och det viktigaste är ändå nuet och framtiden.

 

Slut dina ögon, rensa ditt hjärta, ta ett djupt andetag, låt allt det där blekna, och nu, njut bara av resan.”

 

Baserat på den självbiografiska boken ”När frosten kom innanför min hud – en självbiografi om psykos” Av Caroline Erica Åström