Uttrycka känslor i ett manus?

[Spassy]

Jag undrade bara hur det är med känslor då man skriver manus. Jag vet att man inte ska skriva typ "Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta." och att man ska bara skriva det man kan se och höra. Men kan man skriva tex "Johan blir blek av rädsla och börjar att gråta kraftigt." Det finns flera ställen i mitt manus där jag beskriver hur han uttrycker sig i dessa stunder, att han gråter, blir arg, blir blek av rädsla. Men är dessa de rätta sätten att beskriva deras uttryck eller bör jag lämna detta arbete till den som regisserar ett manus?

[Désirée]

Det beror lite på, skulle jag säga. Ibland är det självklart hur någon reagerar, att det är onödigt att skriva mer om det. Ibland är det nödvändigt för att historien ska fungera att reaktionen ska vara på ett visst vis, och då är det viktigt att markera.

 

Jag tycker att det är svårt att tänka bort min egen vision av filmen, men det är en ganska kul tankeövning att testa att byta karakärernas reaktioner och se om det fungerar ändå.

 

Generellt sätt tycker jag det är trevligare när det står vad man ser - t ex så ser man gråt, men ilska ser man på annat sätt - men ibland så är det enklare och mer lättläst att skriva att en karaktär blir "rädd".

[Mr A]

Jag undrade bara hur det är med känslor då man skriver manus. Jag vet att man inte ska skriva typ "Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta." och att man ska bara skriva det man kan se och höra.

 

Du kan fortfarande beskriva något som händer inombords en karaktär, så länge du formulerar på ett sätt som kan uttryckas i film.

 

Allt beror på kontext.

 

"Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta" kan visst då funka, bara det sätts inom rätt kontext.

 

Kanske hans flickvän säger till honom att han är ful som fan, varpå du beskriver Johans emotionella reaktion som "Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta". MEN väljer att låta Johan besvara henne med "Jasså? Du är inte så vacker du heller. Du ska veta att enda anledningen till att jag valde att fortsätta träffa dig är för att jag tycker synd om dig."

 

Du beskriver då vad som händer inombords Johan och vad han egentligen vill och sedan kontrasterar det med hur han faktiskt beter sig: Konflikt! (och manusförfattare författare ÄLSKAR konflikt!). I detta fallet bör det framgå att Johan enbart försöker dölja vad han egentligen känner, och detta kan absolut uttryckas:

 

 

 

 

Men kan man skriva tex "Johan blir blek av rädsla och börjar att gråta kraftigt." Det finns flera ställen i mitt manus där jag beskriver hur han uttrycker sig i dessa stunder, att han gråter, blir arg, blir blek av rädsla. Men är dessa de rätta sätten att beskriva deras uttryck eller bör jag lämna detta arbete till den som regisserar ett manus?

 

Jepp, det går också. Som sagt, det beror mycket på kontext, och hur du själv skriver (din "röst"/stil). Jag antar att det viktigaste är helt enkelt att vara konsekvent i hur man skriver.

[Zarakow]

Att få fram hur en karaktär känner sig i ett manus är lika riskfyllt som det är viktigt. Riskfyllt i att det är väldigt lätt att skriva emotionella klichéer (som skapar motsatt effekt än den tilltänkta) – och viktigt i att det är genom karaktärerna (i synnerhet huvudkaraktären) som tittarna ska följa berättelsen.

 

Tittarna måste kunna känna med karaktärerna – annars blir det väldigt svårt att ta till sig berättelsen, hur bra själva handlingen än är.

 

Först och främst måste något hos karaktärerna skapa igenkänning (”just sådär kan jag också känna mig ibland”). Men ”igenkänning” är bara en förutsättning.

 

Man måste även veta vad karaktärerna vill ha, och vilja att de ska få det också. Lycka, kärlek, en dräglig vardag, trygghet, pengar, etc.

 

(En karaktär som inte vill något, utan bara reagerar på saker som inträffar honom/henne, blir ointressant att följa. ”Gör nåt då för f_n” tänker man tillslut.)

 

Sist, men inte minst, måste man förstå vilka värden som står på spel i karaktären liv. Vill en karaktär bli rik - men redan har det ekonomisk gott ställt, inte är i skuld, eller riskerar något ekonomisk - är det ett ”icke-värde”. Lever han/hon i ekonomisk misär och tillvaron är på väg att rasa ihop p.g.a. detta är det ett ”sant värde”.

 

Tänk om en film som börjar med en man, Anders, sitter vid ett roulettebord. Han fingrar på sin sista marker medan de övriga spelarna placerar ut sina och kulan snurrar runt, runt. Tillslut lägger Anders sin marker mitt på ruta 7. Kulan rullar runt, runt, långsammare och långsammare …och trillar tillslut ner i fack 7. Han pustar ut, ler och en vän klappar honom på axeln och skrattar. Croupieren för en stor hög med marker till honom.

 

Hur känner vi som tittare då? ”Jäkla tursnubbe…?”, ”Vilken gambler…?”, …”Skönt, …han lyckades…”??? …och vad tror vi ska hända sen. Bjuder han sin vän på en runda bärs för att fira? Fortsätter han kanske att spela?

 

Tänk istället att vi redan har fått följa Anders under filmen ända tills han hamnar vid roulettebordet. Hans familj har svag ekonomi. Han blir av med jobbet, gör allt för att få ett nytt utan framgång. Hans sexåriga dotter önskar sig en present till sin stundande sjuårsdag, men de kan inte ens betala hyran. Hans fru hotar att lämna honom och ta dottern med till sina föräldrar.

 

Tillslut blir han utskickad och lyckas tillslut övertala en gammal vän att få bo hos honom. Hans vän är ”tät”, men ändå inte särskilt generös, förutom när han blir onykter en kväll på en pub och bjuder Anders på en öl på en pub när han tycker Anders sippat på sin isvatten för länge och är tråkig. Han tar med Anders till roulettebordet där han ska ”bränna lite stålar” och han vill att Anders ska bevittna hans spelgeni. Han växlar in en tusenlapp i hudrakronorsmarker (om nu sådana finns) och under viss munterhet spelar han snabbt bort alla utom tre, medan Anders försöker upprätthålla ett leende som någon form av bifall.

 

Under spelet ringer Anders dotter och undrar om han inte kan komma på hennes sjuårsdag i morgon. Efter samtalet får han tre marker tryckta i sin hand: ”Varsågod, de är dina. Du kan ju alltid växla in dem, …eller…” Han reser sig upp och visar med en gest att Anders kan ta över hans plats vid spelbordet. Anders väger markerna i sin hand och tittar mot baren innan han sätter sig vid spelbordet. Han spelar bort de två första markerna och hans vän sjunger ”ole, dole, doff” bakom honom, innan han glatt undrar ”Vem var det som ringde förresten – nån ny på G?”

 

Anders fingrar på sin sista marker…

 

 

En känsla infinner sig under det att en karaktär genomgår en förändring i värden – från positivt till negativt, eller i det här fallet – från negativt till positivt. (3600 kr räcker inte långt, men presenten till dottern kan nog införskaffas i alla fall…)

 

När värdeförändringen väl är genomgången är känslan över – och en ny värdeförändring krävs. Anders kanske blir rånad på väg hem från puben?

 

Den efterföljande värdeförändring kan inte vara likadan som den första. Sätter han sig vid ”Blackjacken” och vinner igen börjar vi skruva på oss …och skulle han i ytterligare en scen sitta vid en enarmad bandit där tiokronorna rinner över skålkanten skrattar vi ett ansträngt – förmodligen cyniskt - skratt och undrar just vad det är för mystisk film vi tittar på.

 

Skådespelare vill sällan ha exakta beskrivningar för hur de ska föra sig, känna och bete sig. De vill förstå det genom vad som händer i berättelsen och hur det formar karaktärerna.

 

/H

[Désirée]

Du kan fortfarande beskriva något som händer inombords en karaktär, så länge du formulerar på ett sätt som kan uttryckas i film.

 

Allt beror på kontext.

 

"Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta" kan visst då funka, bara det sätts inom rätt kontext.

 

Kanske hans flickvän säger till honom att han är ful som fan, varpå du beskriver Johans emotionella reaktion som "Johan känner sig ledsen inombords och har lust att gråta". MEN väljer att låta Johan besvara henne med "Jasså? Du är inte så vacker du heller. Du ska veta att enda anledningen till att jag valde att fortsätta träffa dig är för att jag tycker synd om dig."

 

Du beskriver då vad som händer inombords Johan och vad han egentligen vill och sedan kontrasterar det med hur han faktiskt beter sig: Konflikt! (och manusförfattare författare ÄLSKAR konflikt!). I detta fallet bör det framgå att Johan enbart försöker dölja vad han egentligen känner, och detta kan absolut uttryckas:

 

 

Jepp, det går också. Som sagt, det beror mycket på kontext, och hur du själv skriver (din "röst"/stil). Jag antar att det viktigaste är helt enkelt att vara konsekvent i hur man skriver.

 

Jag håller inte med dig där Mr A. Det räcker gott och väl att skriva vad de säger, utan vidare kommentarer.

 

Ska man skriva nått, är det hur Johan reagerar visuellt, eller möjligen hur vi tolkar hans reaktion. Att skriva hur någon känner sig, är inte bara något som inte syns eller hörs, utan dessutom direktiv till skådespelaren. Ibland är det lite omständigt att skriva "Johan ser sårad ut" och det kan vara motiverat att skriva "Johan blir sårad", men faktum är att det är lätt att skriva för mycket. Det är inte konstigt att han blir sårad om någon säger att han är ful, så det är onödigt att skriva. Särskilt när han svarar som om han blev sårad.

 

Då är det intressantare att skriva de oväntade reaktionerna. Som om Johan efter kommenteren om att han är ful: "Johan skiner upp och ler" och säger "Jasså? Du är inte så vacker du heller."

 

Att skriva subtext är faktiskt att inte skriva i klartext vad folk känner, utan att lyckas utrycka det ändå.

[Mr A]

Jag håller inte med dig där Mr A. Det räcker gott och väl att skriva vad de säger, utan vidare kommentarer.

 

Ska man skriva nått, är det hur Johan reagerar visuellt, eller möjligen hur vi tolkar hans reaktion. Att skriva hur någon känner sig, är inte bara något som inte syns eller hörs, utan dessutom direktiv till skådespelaren. Ibland är det lite omständigt att skriva "Johan ser sårad ut" och det kan vara motiverat att skriva "Johan blir sårad", men faktum är att det är lätt att skriva för mycket. Det är inte konstigt att han blir sårad om någon säger att han är ful, så det är onödigt att skriva. Särskilt när han svarar som om han blev sårad.

 

Då är det intressantare att skriva de oväntade reaktionerna. Som om Johan efter kommenteren om att han är ful: "Johan skiner upp och ler" och säger "Jasså? Du är inte så vacker du heller."

 

Att skriva subtext är faktiskt att inte skriva i klartext vad folk känner, utan att lyckas utrycka det ändå.

 

Beror på syftet.

 

Är det meningen att publiken (och förmodligen flickvännen) ska direkt förstå eller ana att Johan bara försöker dölja att han blir sårad tycker jag det är motiverat, för då beskriver man det på ett sätt som tyder på att skådespeleriet inte ska vara så subtilt (utan att explicit skriva det).

 

Om man däremot utelämnar det, låter dialogen gå som man hade tänkt (låt oss säga att det slutar med att flickvännen lämnar rummet) och istället avslutar scenen med att Johan plockar upp ett glas vatten och man ser hans hand skaka; detta implicerar mer att Johan ska ha lyckats att under grälet ha lurat flickvännen och/eller läsaren.

 

I det första styr man tolkningen mer åt hållet att själva skådespeleriet ska avslöja karaktärens sinnestillstånd "on the spot". Det kan handla om att Johan stammar ut sin replik (upp till antingen skådespelaren eller regissören att tolka/bestämma), eller levererar den på ett sätt som är karakteristiskt för honom när han försöker bluffa. Medan i det andra styr man tolkningen mer åt hållet att den specifika händelsen (handskakningarna) ska avslöja, eller åtminstone bekräfta, karaktärens sinnestillstånd. Alltså då att hans bluff inte märks i stunden, utan antyds/avslöjas i slutet.

 

Har man däremot etablerat Johan redan tidigare som överkänslig och dålig på att dölja det blir det första överflödigt, då bör det räcka med enbart dialog för att förstå att han bluffar. Men vill man lura läsaren/publiken till att tro att Johan faktiskt har kontroll över sina känslor så kanske man skriver på det sättet du beskrev ("Johan skiner upp och säger...: ) för att sedan avsluta scenen med den skakande handen för bekräfta att han blev sårad, men lyckades att inte visa det.

 

Är det inget man reflekterat över (alltså då oväsentligt för storyn), så är det skitsamma om regissören eller skådespelaren vill tillägga till scenen genom att ge intrycket av att han bluffar (och lyckas/inte lyckas).

 

Som sagt tidigare, allt beror på kontext och syfte. Ingen rad, inget ord, är oberoende av den tidigare eller den efterföljande i ett manus.

[Désirée]

Beror på syftet.

 

Är det meningen att publiken (och förmodligen flickvännen) ska direkt förstå eller ana att Johan bara försöker dölja att han blir sårad tycker jag det är motiverat, för då beskriver man det på ett sätt som tyder på att skådespeleriet inte ska vara så subtilt (utan att explicit skriva det).

 

...

 

 

Nja. . . Jag skulle nog säga att du överregisserar dina manus utifrån det du skriver. Som manusförfattare måste man våga släppa kontrollen av alla detaljer till regissör och skådespelare (och för all del alla andra i filmteamet).

 

Ja, du vill förmedla en bild. Men när man börjar gå in på detaljer och styra upp exakt så att bilden blir precis som man tänkt sig, då bör man nog överväga att regissera själv också.

 

Jag skrev en gång ett ensidesmanus till en tävling. Den gick till final och bidraget låg öppet för alla att läsa. Det var en man som stötte på en kvinna. Jag hade tänkt mig det som en rolig historia, men ett antal läste in en potentiel våldtäktsman. Historien är dock densamma = En kvinna som inte blir av med en efterhängsen man. Om jag skulle vara säker på att ingen skulle läsa in tänkbar våldtäkt så skulle jag fått skriva vad mannen tänkte - och då har jag inte bara styrt upp historien, utan antaligen också förlorat finalplatsen.