Manus: Alla ska med (7 sidor)

[Skrytsson]

Manus: Alla ska med (arbetstitel) - 7 sidor.

 

Sofie är en rullstolsburen tonårstjej, att säga att hon har det jobbigt skulle vara en underdrift.

 

En kortfilm om vårt hårda samhälle där varken den enskilda individen eller samhället tar det helhetsansvar som skulle behövas. Men också en kortfilm om hur obetalbar känslan av tillhörighet och gemenskap är. Att uppleva det alla andra får vara med om...

 

Tuppen väsnas mer än hönan som lägger ägg.

 

Version 1.

 

All kritik välkomnas!

 

OBS. Nyare version finns att hämta längre ner i tråden.

Alla ska med - filmmanus - version 1.doc

[Simon W]

Bara så du vet - det heter "rullstolsburen" numera, inte -bunden. Ganska stor skillnad i innebörd.

 

Du sa att all kritik välkomnas! :)

 

 

Ska kika på det vid tillfälle!

[Hyperactive]

iofs kan man säga rullstolsbunden oxå. Hon är bunden till sin rullstol, menas inte bunden med ett rep.

 

Från sydsvenska dagbladet

 

KARLSKRONA På femte våningen satt en rullstolsbunden och ropade på hjälp. Hemtjänsten hade tvingats lämna vårdtagaren ensam och den rullstolsbundne hade förirrat sig ut i trappan.

[Simon W]

iofs kan man säga rullstolsbunden oxå. Hon är bunden till sin rullstol, menas inte bunden med ett rep.

 

Från sydsvenska dagbladet

 

KARLSKRONA På femte våningen satt en rullstolsbunden och ropade på hjälp. Hemtjänsten hade tvingats lämna vårdtagaren ensam och den rullstolsbundne hade förirrat sig ut i trappan.

 

Såja. Nog vet jag att hon inte är bunden med rep. Tanken med den "nya" termen är att en som inte kan gå inte ska ses som "bunden" till sin rullstol, utan "buren" av sin rullstol.

 

Den "klubbade" termen är rullstolsburen. Fråga handikappsombudsmannen om du vill.

 

Sydsvenskan borde veta bättre.

 

Det om detta.

[Skrytsson]

Bara så du vet - det heter "rullstolsburen" numera, inte -bunden. Ganska stor skillnad i innebörd.

 

Du sa att all kritik välkomnas! :)

 

 

Ska kika på det vid tillfälle!

Ah okej. Har åtgärdat den saken nu. Men som sagt, läsa gärna igenom manuset och kommentera innehållet. :)

[Simon W]

Har nu läst manuset ett par varv, och här kommer lite kommentarer, baserade på vad jag tycker, alltså inga absoluta sanningar. Jag tar upp sånt som jag vill poängtera.

 

Storyn hade väl sina poänger. Ganska väl fångar du Sofies situation, men

… det faktum att hon tar sitt liv i slutet kändes lite väl trist. Om storyn innan slutet är en enda lång förklaring till varför hon till slut tar sitt liv, är det inte så spännande att hon de facto gör det. Det känns lite ”jaha”, i motsats till de starka känslor du vill att jag ska känna. Tyvärr.

 

 

Tar upp lite saker i manuset som kan bli bättre och/eller tydligare.

 

Du verkar ha skrivit mycket på vanlig prosa förut, för det är mycket ”prosaskrivning”. Tänk på att skriva det som är relevant i manusets olika scener.

 

Första scenbeskrivningen:

Människor går på en vältrafikerad gata i centrala Stockholm. Det är en kylig höstdag förstår vi av den gråa himlen och några av de förbipasserandes tjocka dunjackor. Mellan några moln kan vi alltjämt skymta en smal strimla av sol.

 

Går dom på en vältrafikerad gata? Låter farligt. ;) Du menar kanske snarare att det är trottoaren som är vältrafikerad? Eller är det en gågata? Drottninggatan?

 

Kan biopubliken förstå att det är höst utifrån grå himmel och dunjackor? Publiken läser inte manuset där det står: ”Det är en kylig höstdag förstår vi av...” Är det förresten viktigt att det är en höstdag? Det kanske räcker med grå moln, dunjackor. Då förstår vi att det är typ oktober, eller typ mars. För spelar det nån roll egentligen vilken årstid det är, bortsett att det är en kylig årstid? Försök strippa bort oväsentligheter. Skriv bara sånt som är relevant för scenen/storyn.

 

”Alltjämt” betyder ”fortfarande”. Vad menar du med att solen ”fortfarande” skymtar mellan molnen? Att det fortfarande finns hopp i all gråhet? Du kanske borde undvika att lägga in värderingar i manuset. För hur beskriver du egentligen att solen FORTFARANDE kan skymtas? Det kanske räcker att du skriver: ”Solen skymtar fram mellan molnen.” Det räcker. Skriv inte alltför litterärt. Manus ska främst vara tydliga. Språket får inte vara alltför vackert och poetiskt, om det hindrar att bilden blir tydlig.

 

Stadsljud såsom bilar, motorcyklar och andra trafikerande fordon överröstar sorlet av prat.

 

Hör man alltså inget sorl? Eller menar du att man inte kan förstå vad folk säger pga oväsendet från fordonen? Nu brukar ju "sorl" kännetecknas av att man inte kan urskilja ord... Det kanske räcker med ”På vägen kör bilar, bussar och andra fordon. SORL från folket på trottoaren.” (specificerade ljud skrives med stora bokstäver).

 

Försök överlag vara rakare i ditt manusspråk. Det kan lätt bli an smula otydligt.

 

 

En lätt kollision sker när den inte öppnas för Sofie som åker rakt på.

 

Nu skrev du samma sak två gånger, kändes det som. Skriv hellre: ”EN SMÄLL när Sofie åker rakt in i dörren”. Det räcker. Vi förstår ju av sammanhanget att den inte öppnades som den skulle. Förenkla.

 

Försök kanske förtydliga hur hon åker fram med sin rullstol. Ibland blir det lite väl mycket finlir som inte riktigt går fram visuellt. Hennes händers arbete på hjulen är kanske dessutom något som kan lämnas till storyboarden?

 

Det är mer småsaker som gör att manuset känns lite ofokuserat, men jag kan inte sitta och bena ut allt. Skulle ta för mycket tid.

 

Du har fått lite tips från mig vad gäller manusskrivandet.

 

Förenkla. Språket bör vara tråkigt, avskalat, ganska känslokallt, distanserat. Det betyder inte alls att storyn därigenom blir tråkig, avskalad, distanserad. Inte i mina ögon iaf.

 

Nej, det är ju storyn i sig som ska stå för det sorgliga, det vackra, poetiska, eller det roliga, spännande.

Det är endast i repliker du kan vräka på med fina poetiska formuleringar, tvetydiga kommentarer. Och känslor. Inte i övrig text. Enligt mig.

 

Visst, du får formulera dig som du vill, men aldrig på ett sätt som skapar frågan ”Hur i jesu namn ska detta visualiseras?”

 

Hej hopp. Oj vad man kan skena iväg när man är är trött! :)

[Team_fagott]

Såja. Nog vet jag att hon inte är bunden med rep. Tanken med den "nya" termen är att en som inte kan gå inte ska ses som "bunden" till sin rullstol, utan "buren" av sin rullstol.

 

Den "klubbade" termen är rullstolsburen. Fråga handikappsombudsmannen om du vill.

 

Sydsvenskan borde veta bättre.

 

Det om detta.

 

OT

Heter det så fortfarande? Borde väll hete funktionsnedsättnigs ombudsmannen eller dyligt. Jag är faktiskt åtminstone halvseriös, var på en föreläsning där detta diskuterades efter som utrycket handikapad kommer från gamla engelka Hand in cap (någon som står med mössan i handen och behöver hjälp), nu kanske jag inte citerar fel, men något i den sitlen talades det om...

Flåt för OT....

[vilcans]

Tack för intressant läsning. Jag tycker språket i stort sett är bra. På några få ställen blir det lite för litterärt, men jag håller inte med om att språk i ett manus måste vara kallt och sakligt. Huvudsaken är att det är tydligt hur det ska visualiseras. Det måste inte vara tråkigt att läsa för det. Hellre tvärtom. Det är bra om språket är målande så man får en stark bild framför sig.

 

Nu till handlingen: Jag funderar på om det här är en story som du bryr dig speciellt mycket om. Det känns lite som om du ville skriva något som kändes "viktigt" och kom på en tragisk situation. Men varför valde du just denna? Har du någon speciell relation till rullstolsburna? Har du själv upplevt någon liknande situation? Varför bryr du dig om att skriva den här historien?

 

Om du nu har en nära relation till rullstolsburna, så att du verkligen känner för huvudpersonen i denna historia så framgår inte det. Det känns tyvärr mer som en skoluppsats där du satsat på MVG på grund av politiskt korrekt tema.

 

Men förutom det då: Det är välskrivet och trots att handling i stort sett saknas så läste jag vidare för att se vad som hände. Varje scen är intressant, men som helhet blir det mest en massa upprepningar på temat "det är jobbigt att sitta i rullstol".

[Simon W]

Tack för intressant läsning. Jag tycker språket i stort sett är bra. På några få ställen blir det lite för litterärt, men jag håller inte med om att språk i ett manus måste vara kallt och sakligt. Huvudsaken är att det är tydligt hur det ska visualiseras. Det måste inte vara tråkigt att läsa för det. Hellre tvärtom. Det är bra om språket är målande så man får en stark bild framför sig.

 

Hmm, jag skrev att det bör vara avskalat... ;)

 

Du menar nog samma som jag. Huvudaken är att det är tydligt hur det ska visualiseras. Vackert, poetiskt språk kan vara ett hinder för tydligheten. Självfallet får språket vara målande, men inte på bekostnad av det relevanta - storyn.

 

Det var sent då jag skrev, och jag kanske gick lite väl hårt åt Skrytsons språk. Självklart kan man ha ett personligt språk, men inte alltför litterärt. Det bör tydligt framgå i manuset hur det är tänkt att filmen ska utspela sig. Det är manusets enda uppdrag. Känner man att man vill lägga in personliga inflikningar, tolkningar av händelser, underfundiga skämt i texten bör man syssla med noveller istället. Eller?

 

Håller med i övrigt. Lite väl monoton sträcka fram till slutet.

 

Visst har väl rullstolsburna i regel livskvalité? Dom är väl som vem som helst egentligen, ofta med vanligt socialt liv och familj, jobb. Om just Sofie inte har livskvalité kanske det borde framgå varför. Har hon inga kompisar? Är hon kass i skolan eller föräldralös? Självklart, hon är tonåring. Och det kanske räcker.

Och om du redogör för fler anledningar för henne att sätta punkt, försvagas väl din poäng med manuset.

[Skrytsson]

Har nu läst manuset ett par varv, och här kommer lite kommentarer, baserade på vad jag tycker, alltså inga absoluta sanningar. Jag tar upp sånt som jag vill poängtera.

 

Storyn hade väl sina poänger. Ganska väl fångar du Sofies situation, men

… det faktum att hon tar sitt liv i slutet kändes lite väl trist. Om storyn innan slutet är en enda lång förklaring till varför hon till slut tar sitt liv, är det inte så spännande att hon de facto gör det. Det känns lite ”jaha”, i motsats till de starka känslor du vill att jag ska känna. Tyvärr.

 

 

Tar upp lite saker i manuset som kan bli bättre och/eller tydligare.

 

Du verkar ha skrivit mycket på vanlig prosa förut, för det är mycket ”prosaskrivning”. Tänk på att skriva det som är relevant i manusets olika scener.

 

Första scenbeskrivningen:

Människor går på en vältrafikerad gata i centrala Stockholm. Det är en kylig höstdag förstår vi av den gråa himlen och några av de förbipasserandes tjocka dunjackor. Mellan några moln kan vi alltjämt skymta en smal strimla av sol.

 

Går dom på en vältrafikerad gata? Låter farligt. ;) Du menar kanske snarare att det är trottoaren som är vältrafikerad? Eller är det en gågata? Drottninggatan? .......

Jo, jag kan nog hålla med om, nu när jag läste igenom manuset igen, att jag är lite för "osaklig" i vissa fall. Har försökt ändra om en del. Men samtidigt vill jag inte ha det för "rak beskrivning av vad som händer", måste ju berätta lite mer i detalj hur det uppfattas av Sofie exempelvis. Hursomhelst, ska inte fokusera för mycket på språket och formen nu, hade tänkt spela in filmen själv(?)

Tack för intressant läsning. Jag tycker språket i stort sett är bra. På några få ställen blir det lite för litterärt, men jag håller inte med om att språk i ett manus måste vara kallt och sakligt. Huvudsaken är att det är tydligt hur det ska visualiseras. Det måste inte vara tråkigt att läsa för det. Hellre tvärtom. Det är bra om språket är målande så man får en stark bild framför sig.

Varsågod. Jo, men får väl göra någon form av avvägning.

 

Jag funderar på om det här är en story som du bryr dig speciellt mycket om. Det känns lite som om du ville skriva något som kändes "viktigt" och kom på en tragisk situation. Men varför valde du just denna? Har du någon speciell relation till rullstolsburna? Har du själv upplevt någon liknande situation? Varför bryr du dig om att skriva den här historien?

 

Om du nu har en nära relation till rullstolsburna, så att du verkligen känner för huvudpersonen i denna historia så framgår inte det. Det känns tyvärr mer som en skoluppsats där du satsat på MVG på grund av politiskt korrekt tema.

 

Men förutom det då: Det är välskrivet och trots att handling i stort sett saknas så läste jag vidare för att se vad som hände. Varje scen är intressant, men som helhet blir det mest en massa upprepningar på temat "det är jobbigt att sitta i rullstol".

Hmm, jag är kanske något av nybörjare med att skriva manus och van vid skolans "tidpressade prestationskrav".

Men jo, jag "bryr mig om" storyn. Jag försöker gestalta hur vårt samhälle egentligen ser ut. Den hårda värld vi lever i, då utseendefixering och egoism är väldigt centralt för många människor. Vi "vanliga" människor tror jag ofta missar hur svårt livet kan vara för människor med funktionshinder. Bara en sådan sak som en hög kant lägger som vi knappt märke till kan vara nästintill en omöjlighet för dem. Grovt förenklat skulle man kunna säga att de är en grupp i samhället som får lida konekvenser av detta, egoismen och osolidariteten.

 

Huruvida jag "har en speciell relation till de rullstolsburna" ser jag inte som relevant i det här sammanhanget. Visst, om det var baserat på en verklig händelse skulle det kanske kanske höja motivationen till att genomföra projektet...

 

Som sagt, filmen är främst menad att framföra samhällskritiken, inte "hur jobbigt det är att sitta i rullstol". Sedan på sättet den framförs (med en rullstolsburen som huvudkraktär) är en annan sak.

 

Samtidigt är det en film med längtan som tema. Tillhörighet och att få uppleva det som alla andra är med om är väldigt centralt. Sofie är lycklig på slutet. Och människor tittar på henne på ett helt annat sätt. Hon får uppmärksamhet, folk tittar inte ner på henne. Hon är fri.

En annan premiss skulle kunna vara att vi ska vara rädda om det vi har. Vara glada vi som har en fysiskt hälsa. Stanna upp och tänka lite på livets orättvisor. Vem är det som "förtjänar" att kunna gå och röra sig utan funktionshinder? Den elaka blondinen eller den kämpande rullstolsburna flickan..?

 

Så "poänglös" måste väl inte historian ha varit, om den fick dig att läsa vidare? Vad fick dig att fortsätta? Och om det var inressant att följa vad var det som inte "höll"? Slutscenerna?

 

Håller med. Lite väl monoton sträcka fram till slutet.

 

Visst har väl rullstolsburna i regel livskvalité? Dom är väl som vem som helst egentligen, ofta med vanligt socialt liv och familj, jobb. Om just Sofie inte har livskvalité kanske det borde framgå varför. Har hon inga kompisar? Är hon kass i skolan eller föräldralös? Självklart, hon är tonåring. Och det kanske räcker.

Och om du redogör för fler anledningar för henne att sätta punkt, försvagas väl din poäng med manuset.

 

Hmm, som skrivet till vilcans ovan är filmen främst inte tänkt att visa hur hemskt de rullstolsburna har det. Jag kan hålla med om att det känns lite enformigt, emn samtidigt är det kortfilm vi pratar om. Det finns inte tid för långa historiska tillbakablickar med förklaringar till det ena eller det andra. Vi är här och nu, enkelheten är ju hemligheten sägs det.

 

Den sista meningen hänger jag inte riktigt med på. Är min poäng med manuset starkast om jag inte har någon anledning för henne alls att "sätta punkt"? Eller hur menar du..?

 

 

Tack för era kommentarer och synpunkter. Det är alltid bra att få höra hur det ser ut från annat håll. Det jag skulle vilja se lite mer av är hur konkreta förslag på hur ni tycker historian ska ändras för att få fram det jag vill säga.

[Simon W]

Den sista meningen hänger jag inte riktigt med på. Är min poäng med manuset starkast om jag inte har någon anledning för henne alls att "sätta punkt"? Eller hur menar du..?

 

Jag fömodar att din poäng med manuset är att visa att rullstolsburna kan ha det tufft på grund av att de är rullstolsburna. Om du tar in andra orsaker för henne att ta sitt liv så går ju denna poäng med manuset förlorad.

 

En kort sekvens kan säga väldigt mycket om en karaktär.

Det är väldigt enkelt att visa att hon tex inte har några vänner.

 

Hon knappar på sin mobil. På displayen står det "No Messages". Hon suckar tungt, darrar lite på läppen.

 

Det räcker för att vi ska förstå att hon är ensam, eller nonchalerad, på nåt sätt refuserad.

[vilcans]

Hmm, jag skrev att det bör vara avskalat... ;)

 

Du menar nog samma som jag. Huvudaken är att det är tydligt hur det ska visualiseras. Vackert, poetiskt språk kan vara ett hinder för tydligheten. Självfallet får språket vara målande, men inte på bekostnad av det relevanta - storyn.

 

Det var sent då jag skrev, och jag kanske gick lite väl hårt åt Skrytsons språk. Självklart kan man ha ett personligt språk, men inte alltför litterärt. Det bör tydligt framgå i manuset hur det är tänkt att filmen ska utspela sig. Det är manusets enda uppdrag. Känner man att man vill lägga in personliga inflikningar, tolkningar av händelser, underfundiga skämt i texten bör man syssla med noveller istället. Eller?

 

Mjao, vi menar nog inte riktigt samma sak. Jag menar att man visst kan ha ett poetiskt språk, så länge det inte är otydligt eller irrelevant. Och det måste inte berätta bara handling och hur saker ser ut, utan kan ge en känsla av vilken stämning scenen ska ha. Alltså:

 

EXT. NAKATOMI PLAZAS TAK - NATT

 

MARIA står på takets kant och ser ut över staden; hundratals sovande kontorsbyggnader står som svarta monoliter mot den sjukligt gröna himlen. Bakom henne böljar hennes långklänning som en skinande vit fana. Hon lutar sig framåt. Endast den kraftiga vinden håller henne kvar på takkanten. Maria spejar nedåt med sina kolsvarta ögon. Hundra våningar nedanför glider en limousine runt ett gathörn.

 

MARIA

Showtime!

 

Maria låter gravitationen vinna över vinden och faller som en skinande vit meteor längs Nakatomi Plazas spegelfasad.

 

 

Ja, alltså, nu är inte jag någon poet. Och det här exemplet kanske går lite över gränsen, men jag tror att man gärna ska ha med lite "poetiskt" språk i åtminstone vissa scener där man vill sätta stämningen. Jämför detta med samma scen med ett skrivsätt där man bara håller sig till fakta:

 

EXT. NAKATOMI PLAZAS TAK - NATT

 

MARIA står på takets kant och tittar på skyskraporna. Hon är klädd i vit klänning. Hon lutar sig framåt. Vinden håller henne kvar på taket. Hon tittar nedåt. En limousine åker runt ett gathörn.

 

MARIA

Showtime!

 

Maria låter sig falla.

[Simon W]

Jo, jag håller med. Det första du skrev var visuellt så det förslår, men (och jag kan nog inte förklara vad jag menar bättre) det du skrev skrevs inte från ditt perspektiv, utan storyns. DU hade inga värderingar, utan du redogjorde för vad man kan se. I väldigt poetiska ordalag, men ändock tydliga, på sitt sätt. Som sagt - det satte stämningen.

 

"Självfallet får språket vara målande, men inte på bekostnad av det relevanta - storyn."

 

I Skrytssons manus fick jag känslan av att språket var lite för introvert, inte extrovert (alltså visuellt förklarande). Lite för mycket inbyggda värderingar.

 

Jag är lite vag, jag vet. :)

[vilcans]

Men jo, jag "bryr mig om" storyn. Jag försöker gestalta hur vårt samhälle egentligen ser ut. Den hårda värld vi lever i, då utseendefixering och egoism är väldigt centralt för många människor. Vi "vanliga" människor tror jag ofta missar hur svårt livet kan vara för människor med funktionshinder. Bara en sådan sak som en hög kant lägger som vi knappt märke till kan vara nästintill en omöjlighet för dem. Grovt förenklat skulle man kunna säga att de är en grupp i samhället som får lida konekvenser av detta, egoismen och osolidariteten.

 

Frågan då är: Vad vet du om det? Nu när du förklarar din tanke bakom manuset får jag en känsla av att du valde funktionshindrade som en grupp som du kunde utnyttja för att framföra dina politiska budskap. Du verkar inte ha satt dig in i deras problem (precis som om alla funktionshindrade skulle ha samma problem till att börja med!), utan utgår bara från t.ex. att en kant på tre centimeter är något de lider av. Du begränsar Sofie till att vara en anonym representant för funktionshindrade (eller rent av alla som enligt dig lider av egoism och osolidaritet) istället för en riktig människa som vi kan bry oss om.

 

Ledsen att detta låter lite hårt, men jag tror aldrig att en film som bygger på ett politiskt budskap istället för en historia kan bli särskilt intressant.

[vilcans]

Jo, jag håller med. Det första du skrev var visuellt så det förslår, men (och jag kan nog inte förklara vad jag menar bättre) det du skrev skrevs inte från ditt perspektiv, utan storyns. DU hade inga värderingar, utan du redogjorde för vad man kan se. I väldigt poetiska ordalag, men ändock tydliga, på sitt sätt. Som sagt - det satte stämningen.

 

"Självfallet får språket vara målande, men inte på bekostnad av det relevanta - storyn."

 

I Skrytssons manus fick jag känslan av att språket var lite för introvert, inte extrovert (alltså visuellt förklarande). Lite för mycket inbyggda värderingar.

 

Jag är lite vag, jag vet. :)

 

Ja, det var lite vagt, men vi tycker nog lika ändå. :-)

[Shelly]

Tycker att det är lite otydligt ibland, vill ha det tydligare, lite mera rakt på sak.

 

”I hennes väg går många människor. Ett par skrattar och mannen ser inte Sofie förrän kvinnan i sista stund tar tag i honom.” Här tex, skrattande PAR, en man och en kvinna står i vägen.

 

Visst har Sofie det trist, om det här var dag ut och dag in så hade man helt klart varit deprimerad men, jag vet inte… självmord? Känns trist, ”Lifes a bitch and then you die”, vet dock inte hur man skulle skriva för att få det hela mera intressant. Jag fattade aldrig något riktigt tycke för Sofie, kände aldrig för henne.

 

Men jag tycker att känslan i manuset är bra, ”JÄVLA HORA”, killarna på tunnelbanan och så vidare, det gillade jag. Jag tycker det är okay med lite målade språk.

[Skrytsson]

Jag fömodar att din poäng med manuset är att visa att rullstolsburna kan ha det tufft på grund av att de är rullstolsburna. Om du tar in andra orsaker för henne att ta sitt liv så går ju denna poäng med manuset förlorad.

 

En kort sekvens kan säga väldigt mycket om en karaktär.

Det är väldigt enkelt att visa att hon tex inte har några vänner.

 

Hon knappar på sin mobil. På displayen står det "No Messages". Hon suckar tungt, darrar lite på läppen.

 

Det räcker för att vi ska förstå att hon är ensam, eller nonchalerad, på nåt sätt refuserad.

Ja, det kanske vore en idé. Men samtidigt känns det som att ensamheten "tar överhanden" och att det lätt kan ses som huvudskäl till Sofies handlande. En sak som jag tror är lätt att undgå, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är tanken bakom slutscenen. Hon "hoppar" inte (åtminstone inte i första hand) för att hon vill dö, hon hoppar för att hon vill uppleva känslan av att kunna gå, att röra sig fritt, att vara fri.

Hon hoppar för att hennes längtan tar överhanden. Längtan efter det hon inte har.

 

Frågan då är: Vad vet du om det? Nu när du förklarar din tanke bakom manuset får jag en känsla av att du valde funktionshindrade som en grupp som du kunde utnyttja för att framföra dina politiska budskap. Du verkar inte ha satt dig in i deras problem (precis som om alla funktionshindrade skulle ha samma problem till att börja med!), utan utgår bara från t.ex. att en kant på tre centimeter är något de lider av. Du begränsar Sofie till att vara en anonym representant för funktionshindrade (eller rent av alla som enligt dig lider av egoism och osolidaritet) istället för en riktig människa som vi kan bry oss om.

 

Ledsen att detta låter lite hårt, men jag tror aldrig att en film som bygger på ett politiskt budskap istället för en historia kan bli särskilt intressant.

Hur definierar du uttrycket "politsikt budskap"?

Du tycker historian är för opersonlig? Du lider inte när Sofie lider? Det är mycket möjligt att det ligger något i det du säger. Hur vill du att storyn ska gå för att Sofie ska "slippa vara anonym"? Vad krävs för att du ska dela hennes känslor?

Som jag skrev till Simon_W så handlar inte berättelsen "bara" om en flicka med funktionshinder som tar livet av sig. Det handlar även om längtan.

 

Jag vet inte om du missade det jag frågade dig i mitt förra inlägg:

Så "poänglös" måste väl inte historian ha varit, om den fick dig att läsa vidare? Vad fick dig att fortsätta? Och om det var inressant att följa vad var det som inte "höll"? Slutscenerna?

 

Men som sagt, tack för era kommentarer, måste få någon rätsida på det här.

[Skrytsson]

Tycker att det är lite otydligt ibland, vill ha det tydligare, lite mera rakt på sak.

 

”I hennes väg går många människor. Ett par skrattar och mannen ser inte Sofie förrän kvinnan i sista stund tar tag i honom.” Här tex, skrattande PAR, en man och en kvinna står i vägen.

Okej, jo. Har ändrat lite sånt, som ni kommer se när jag laddar upp nästa version.

 

Visst har Sofie det trist, om det här var dag ut och dag in så hade man helt klart varit deprimerad men, jag vet inte… självmord? Känns trist, ”Lifes a bitch and then you die”, vet dock inte hur man skulle skriva för att få det hela mera intressant. Jag fattade aldrig något riktigt tycke för Sofie, kände aldrig för henne.

 

Men jag tycker att känslan i manuset är bra, ”JÄVLA HORA”, killarna på tunnelbanan och så vidare, det gillade jag. Jag tycker det är okay med lite målade språk.

Ingen idé till hur den ska bli mer "personlig"?

I övrigt se vad jag skrev till Simon_W & vilcans.

[Simon W]

Ingen idé till hur den ska bli mer "personlig"?

 

Ja, vi känner ju inte Sofie alls. Hon är bara en tjej som sitter i rullstol. Punkt. En schablon, en stereotyp. "Handikappad", inte "Sofie".

 

Hon har förstås ett större liv än att vara handikappad och sitta och kämpa i en rullstol. Eller?

Jag tror det är där du kan hitta det personliga, i hennes relation till andra, till annat.

 

Fast som sagt är ju manusets poäng typ "En rullstolsburen känner utanförskap, och längtan efter något ouppnåeligt. Tar sitt liv i syfte att nå dit."

 

Jag tror att om du inriktar dig mindre på vad du vill ha sagt med manuset, och mer på Sofie, så kan du lyckas bättre med det du vill ha sagt...

[greenlighted]

Lite snabba synpunkter (med SPOILERS):

 

Det du skrivit här om tema, längtan efter tillhörighet, frihet, samhällskritik, egoism, mm är tyvärr ingenting som jag tyckte framgick i manuset. Manusets främsta budskap till mig var att livet i rullstol är så pass hårt att man kan lika gärna ta livet av sig. Så trots att scenerna individuellt är bra, så förmedlar de tillsammans inte det du skrivit här att du vill förmedla. Det är också sammantaget lite väl mycket. En bit in i manuset tänker jag "jaja" och när det är slut tänker jag "jaha".

 

Jag tror att du måste bli lite mer specifik i vad du vill säga med filmen. Var medveten om att om du väljer att belysa problemen med att vara handikappad så är det lätt hänt att man också uppfattar det som filmens budskap.

 

Så, om du vill poängtera att vi som samhälle inte är tillräckligt lyhörda för handikappade fungerar de flesta "rullstolsscenerna" bra men slutet känns då inte alls rätt eftersom det handlar om någonting annat. Du måste i så fall visa hur hon blir kvarlämnad pga sitt handikapp.

 

Vill du poängtera utseendefixering tror jag du lyckas bättre genom att välja någon som har utseendet emot sig, inte ett handikapp. Samma sak om egoism är poängen; låt inte ett handikapp ta över situationen.

 

Om du vill att historien ska handla om Sofies enorma längtan efter frihet så kan slutet fungera om du bygger upp det. Låt oss se att Sofie längtar efter frihet från rullstolen; att hon faktiskt är rullstolsbunden och inte bara rullstolsburen. Låt oss tidigt se henne där hon iakttar folk som springer. Eller låt henne dagdrömma om att hon själv springer. Eller låt oss se henne i timmar sitta och iaktta människor som reser sig upp och går. Och kanske låta alla de människorna, i hennes fantasi, iaktta henne när hon på slutet reser sig upp och "går". Och vidare i historien, ha bara med scenerna där hon faktiskt är rullstolsbunden, dvs där hon lider av begränsningen som rullstolen innebär, inte hur människor ser ner på henne pga att hon sitter i rullstol.

 

Mycket av ovanstående gäller också om du vill att det ska handla om tillhörighet. Visa hennes längtan och visa sedan bara rullstolssituationer där rullstolen gör att hon är utanför.

 

Om du nödvändigtvis känner att du vill förmedla flera budskap -- men kom ihåg att du själv sa "enkelheten är ju hemligheten" -- eller flera saker som hon längtar efter, så måste du visa samtliga, och se till att rullstolsscenerna belyser de specifika budskapen, och sedan ha ett slut som känns som en rimlig konsekvens av samtliga budskap. Självklart möjligt, men mycket svårare. Och jag tycker definitivt att du enbart ska kombinera de budskap där handikappet spelar en avgörande roll. Vill du få med utseendefixering så låt då exempelvis tjejerna i hissen reagera på hur hon ser ut, inte på att hon sitter i rullstol.

 

Renodla ditt eller dina budskap.

 

Och, så klart, oavsett hur du väljer att göra med teman och budskap så måste du se till att historien handlar om Sofie, inte det du vill förmedla.

 

Lycka till.

[vilcans]

Ja, det kanske vore en idé. Men samtidigt känns det som att ensamheten "tar överhanden" och att det lätt kan ses som huvudskäl till Sofies handlande. En sak som jag tror är lätt att undgå, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är tanken bakom slutscenen. Hon "hoppar" inte (åtminstone inte i första hand) för att hon vill dö, hon hoppar för att hon vill uppleva känslan av att kunna gå, att röra sig fritt, att vara fri.

Hon hoppar för att hennes längtan tar överhanden. Längtan efter det hon inte har.

 

 

Nu låter det lite annorlunda. Tidigare verkade det som om du ville skildra ett hårt och egoistiskt samhälle, men nu verkar du mer inne på att det ska handla om Sofie som person. Det är ett steg i rätt riktning i så fall.

 

Hur definierar du uttrycket "politsikt budskap"?

Att du vill säga något om hur samhället ser ut och hur det kan bli bättre. Kanske är "socialt budskap" bättre ord.

 

Du tycker historian är för opersonlig? Du lider inte när Sofie lider? Det är mycket möjligt att det ligger något i det du säger. Hur vill du att storyn ska gå för att Sofie ska "slippa vara anonym"? Vad krävs för att du ska dela hennes känslor?

Som det är nu har jag ingen aning om vem hon är. Det enda jag vet om henne är att hon sitter i rullstol och tycker det är jobbigt. Det blir lätt att man inte bryr som om en människa som bara är tragisk. Det är sorgligt men sant. Man måste ha någon relation till personen och känna att den personen förtjänar att ha det bättre. Som det är nu kan hon lika gärna vara en dryg djurplågare med en nazistflagga hemma på väggen. Eller hon kanske lägger all sin fritid på att hjälpa aidssmittade barn i Bangladesh. Det vet vi inte, och alltså bryr vi oss inte.

 

Som jag skrev till Simon_W så handlar inte berättelsen "bara" om en flicka med funktionshinder som tar livet av sig. Det handlar även om längtan.

 

Jag vet inte om du missade det jag frågade dig i mitt förra inlägg:

 

Så "poänglös" måste väl inte historian ha varit, om den fick dig att läsa vidare? Vad fick dig att fortsätta? Och om det var inressant att följa vad var det som inte "höll"? Slutscenerna?

 

Historien var inte poänglös eftersom den hade ett tydligt budskap, som jag uppfattade det: "Det är jobbigt att sitta i rullstol. Det är lika bra att ta livet av sig." Tyvärr är det för enkelt, och dessutom är det naturligtvis inte sant. Många rullstolsburna skulle säkert bli direkt förbannade om man påstod något sådant. Andra kanske skulle hålla med, vad vet jag.

 

Det som fick mig att fortsätta var att det var lättläst, varje scen för sig var hyfsat intressant och jag hoppades att det skulle hända något intressant nån gång. Vilket det tyvärr inte gjorde.

 

Återigen: Fundera på om du inte har en historia att berätta som ligger dig närmare om hjärtat. Inte ett budskap som du bryr dig om. En historia.

[Skrytsson]

Okej, då ska vi här. Version 2 av "Alla ska med" finns att hämta i slutet av inlägget.

 

Jag har ändrat en del på historian, lagt till några fler scener, försökt ge oss en större inblick i vem Sofie är.

 

"Längtan" är det som jag har låtit bli huvudtema. För att förtydliga har jag skapat en scen i början som är en tillbakablick. (HO = Handikappsombudsmannen, vet inte riktigt om det är rätt myndighet i sammanhanget, men kom inte på något bättre...)

 

Scenerna 5, 8, 11 och 13 är en sorts parallellhandling, ett försök till att förtydliga att det verkligen inte handlar om suicide i slutet, utan att Sofie vill uppnå sin längtan.

 

Brevet spelar en viktig roll, liksom mobiltelefonen (som ursprungligen var Simon_Ws idé).

 

Läs och kommentera!

Alla ska med - filmmanus - version 2.doc

[Skrytsson]

Dubbelpost = inlägg raderat.

[vilcans]

Japp, det är tydligare angående hennes önskningar. Klart bättre. Dock är det fortfarande stor PK-varning på det. Det är lite otydligt skrivet, t.ex. i scen 5 fattade jag inte vad det var hon målade på och slutscenen är lite svår också (jag fattar vad du menar, men det är ganska otydligt, eftersom du inte talar om i texten vad som egentligen händer, vilket är meningen såklart). Men som sagt, denna version är en klar förbättring.

[Skrytsson]

Okej. Bra. Hur menar du med PK-varning?

Okej, ja, jag var kanske lite vag i mitt skrivsätt när jag skrev dem. Men, håller det? Håller storyn? Blir det överflödigt med telefonen, när hon springer på slutet och plötsligt har fått meddelanden... Hmmm

 

Fler åsikter?