Spangelish Bob

[citat=walfridson][citat=Spangelish Bob]Själv piratkopierar jag inte film men står helt bakom alla som gör det, däraför att de som skadas mest av denna trend är de filmskapare som är ut efter pengar och de borde inte ha fått gjort film från början.[/citat] Man måste nog vara ute efter pengar om man vill kunna leva och fortsätta.[/citat] Vad är det för vits att hålla på med film över huvudtaget med den inställningen. Det motsätter ju sig självt, att man måste vara ute efter pengar för att få fortsätta att göra film. För då fortsätter man inte med vad man egentligen ville göra från början utan fortsätter bara att tjäna pengar. Det är för fan som att prostituera sin hjärna och sitt hjärta. Du må vara en hora men fan fan inte jag.

Svensk filmindustri behöver inte storfilmer, vad vi behöver är istället billiga och smala filmer där oprövade regissörer ges total konstnärlig frihet, produktioner där producenten håller sig till att sköta ekonomin och att hålla nere produktionskostnaden. Vi behöver inte producenter som lägger sig i skaparprocessen och försöker skapa en säljande produkt, utan ekonomer som vet hur man håller nere kostnaden. Vi behöver inga regissörer som strikt följer regelboken blint, utan regissörer som vågar gå sin egen väg. Vi behöver inte passion för pengar, utan passion för film. Jag tycker pengar, både i form av intäkter och budgetar har blivit alldeles för symonymt med kvalité. Varje gång jag ser en svensk film, vare sig den är från den etablerade industrin eller från amatörvärlden känns det som en gång jag var i Turkiet. Jag hade precis ätit en dålig kebab på ett sunkigt väghak och var på väg hem till mitt hotell på min lilla blå vespa och fastnade i en bilkö mitt i en tunnel. Det var trång, varmt, mörkt och det vände sig i magen. Jag vill spy, men det fanns ingenstans att spy och det tycktes inte finnas något slut på tunneln, precis som svensk film. Det där kanske inte var någon bra beskrivning men ni vet vad jag menar.

Den var en riktig skitfilm, lär dig göra film innan du visar den för andra. Så slipper du skämmas och så slipper du att vi som tittar skapar en förutfattad bild av dig som filmare och undviker att se alla dina framtida filmer.

Själv piratkopierar jag inte film men står helt bakom alla som gör det, däraför att de som skadas mest av denna trend är de filmskapare som är ut efter pengar och de borde inte ha fått gjort film från början.

Jag ser hellre att Sverige svämmas över av digital skitfilm än att samma gamla gubbar får fortsätta att kontrollera filmutbudet.

Jag skulle gärna se att SFI satsade på flera billiga filmer än några dyra (för att vara i Sverige). På så sätt får fler chansen och det blir ju större odds att nån film blir bra. Jag skulle också vilja se att några fler vågade sig på att göra film utanför den etablerade industrin, i dag finns det ju ingen utomstående som kan väga upp den statliga industrin, vilket är tråkigt.

Har inte sett allt för mycket av Polanski. Såg "The Pianist" på bio och den var bra, men jag föredrar de äldre filmer jag sätt "Repulsion" och "Kniven i vattnet".

[citat=final_cut][citat=Spangelish Bob] Apropå hemskheter har jag själv funderat; hur hemska får hjältens handlingar vara om publiken fortfarande skall kunna sympatisera med karaktären? [/citat] Human shield-scenen i Total Recall, där hjälten använder en oskyldig människa som sköld ...[/citat] I den typen av filmer brukar inte oskyldiga människor och bikaraktärer ha så stort mänskligt värde, jag brukar inte känna sorgen komma över mig när människor slaktas på rad på häftigaste möjliga sätt. Jag vet inte om Total Recall är den typ av film jag syftar på, men om man tittar på alla storsäljande action-filmer idag brukar jag faktsikt fundera över vad det är för jävla monster som vi följer, bara för att man är "god" har man väl inte rätt att slakta oskyldiga människor utan att blinka, eller får man? Det är det största problemet med action-genren, hjältarna är så fruktansvärt obehagliga utan att filmen tycks vara medveten om det.

Jag har aldrig varit speciellt fascinerad av varken våld eller andra groteska händelser på film. Våld och äckel i syftet att chock brukar aldrig ha någon större inverkan, i bästa fall kan man undra hur jävla sjuk man måste vara för att göra en sådan film. Vad som är intressant att se är vad som triggar människor att göra dessa saker, vad som händer efter, hur en människa påverkas av groteska händelser. Våld är alltså enligt mig bara intressant när det driver fram historien eller skapar något annat av konstnärlig vikt, används som verktyg i en frågeställning.

Jag undrar hur noggrant det är egentligen. När jag vara nere i Göteborgs Filmfestival förra året såg jag en tysk film.När jag pratade med regissörerna efter filmen frågade jag om den skulle gå upp på bio i Tyskland och de svarade att det inte skulle vara möjligt eftersom de inte hade rättigheter till musiken, men på filmfestivalen verkade det helt okej att använda sig av valfri musik. Någon som vet hur det ligger till med regler? Finns det något undantag på festivaler, eller är de bara mindre noggrana eftersom de är så få visningar per film?

Jo det stämmer ju att det finns en hel del anti-hjältar som kantat film historien. Som du nämner har ju Eastwood gjort sitt för bilden av anti-hjälten, hans tolkning av Harry Callhan är ju den stora förebilden för alla sviniga filmpoliser. DeNiro som Travis Bickle är ju en annan klassisk anti-hjälte, likaså kan ju alla dessa mördande radarpar i stil med Bonnie och Clyde nämnas. Fast inga av dessa filmer motsvarar inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Vad jag ville se är inte en karaktär av tvivelaktig natur utan en vanlig människa som gör en illgärning. När jag såg The Shawshank redemtion för någon vecka sedan hoppades jag att det skulle bli en sådan film, men (tyvärr) valde Darabont att låta Andy vara oskyldig till det straff han dömts till. Den filmen kanske inte är ett så bra exempel på vad jag är ute efter men det var efter att ha sett den jag började fundera på att göra en film på temat "förlåta det oförlåtliga".

Både Dogville och A clockwork Orange har jag liggandes i väntan på det rätta tillfället att se dessa, men jag får tacka för tipsen och ta en titt på dem inom en snar framtid. Under tiden får ni gärna komma med fler tips.

Den Möller-film som var min introduktion till hans skapande var Ångesthunden, den kanske inte är hans bästa men gillar man Möller gillar man Ångesthunden, den väckte allafall mitt intresse för hans filmer. Möllers stora verk är dock Ångestmiljonären, en lite längre film som klockar in på en halvtimme. I den film finns allt som kännetäcknar Möller, fast finslipat och i längre format. Sen finns ju också Nobellvägen som väckte en del uppståndelse i Malmö vid premiären, den har jag dock inte sett. Du kan ju alltid besöka hans hemsida (http://www.geocities.com/mollerfilm) om du vill veta mer om honom. Jag har dock ingen aning om vart man kan få tag på hans filmer nuförtiden (länkarna på hans hemsida funkar iallafall inte för mig). Om någon vet vart, så var vänlig och tipsa mig då.

Jo, French Connection är ju en klassisk polis-film där protagonisten är en riktig skitstövel, men något extremare måste det väl finnas? Jag försöker komma på någon film där protagonisten presenteras genom en hemsk handling, annars tvingas väl jag att göra den filmen. Världens första "Forgive the rapist"-film.

Henrik Möller är väldigt interessant som animatör, han lyckas att driva den skruvad humor tillräckligt långt så att man sitter där, skruvar på sig, vet inte om man ska skratta eller gråta. Ångest upp över huvudet och Sveriges kanske mest intressanta berättarröst.

Jag har väldigt svårt att peka ut en enskild stor filmupplevelse men något jag minns som igår var när jag fick tag på en VHS-kopia med Ryan Larkins filmer, jag var väl en sådär åtta år och min dröm om att bli animatör blev till en besatthet. Ingen slår Ryan på fingrarna när det käller tecknad animation.

Jo, Gorse du har rätt i att detta har gjorts, är själv inte så insatt i just Hamilton-serien men jag känner själv till ett par filmer och böcker som experimenterat med tanken, men ingen har tagit det så pass långt som jag är interesserad av att göra. Jag menar finns det någon film där det verkligen gått så långt att man verkligen inte tror att man ska kunna förlåta karaktären. Man ser ju ofta i filmer att hjälten (t.ex. i polisfilmer) är en riktig skitstövel som missköter familjen och misshandlar folk för nöjes skull, men vet någon nån film där protagonisten är HEMSK. Jag är interesserad av att studera den här typen av filmer. När jag säker hemskt menar jag något i klass med ett överlagt mord på ett barn. Något som i vår kulutur är helt oförlåtligt.

På tal om kollapser på biografer har jag faktiskt varit med om detta en gång. Det var under visningen på någon dokumentär om dödstraff som det blev för mycket för en äldre dam som svimmade och fick hämtas med ambulans. Apropå hemskheter har jag själv funderat; hur hemska får hjältens handlingar vara om publiken fortfarande skall kunna sympatisera med karaktären? Det finns ju en del exempel på filmer där hjälten mot slutet drivits till att göra något oförlåtligt, då kommer karaktären undan på att publiken känner för honom, men om man gör tvärtom då? Man börjar filmen med att låta protagonisten göra något hemskt och oförlåtligt (som man brukar göra när man presenterar antagonisten) för att sedan ägna filmen åt att få plubliken att förstå och förlåta.

Du har rätt i att explosioner hade varit ett bra sätt att avsluta filmen, men det alternativa slutet som finns på dvd:n är alldeles för psykedeliskt, massa klipp på eld och ljudlösa explosioner med någon skum ljudläggning. Hade det varit som du säger håller jag med om att det varit en passande avslutning. Sheen försvinner nerför floden och förstärkningen kommer och jämnar stället vid marken, men som det är nu föredrar jag original-slutet framför det alternativa.

Apropå det alternativ slutet som finns med på Redux-dvd:n, det slutet där Kurtz läger napalmbombas, så gjorde Coppola rätt i att inte använda det slutet. Sekvensen i säg är väl spektakulär och vacker, men att lägga en psykedeliskt montagé av eld och explotioner på en film som Apocalypse Now känns väldigt fel. Även om orsaken till att Coppola tog bort slutet kan diskuteras anser jag att helheten tjänar på hans val. För övrigt kan man inte säga att Apoclaypse Now är någon anti-våldsfilm bara för att Coppola visar den råa sidan av våldet och vägrar försköna det på det sätt som så många moderna regissörer tenderar att göra. Om jag inte minns fel så är väl Apoclaypse Now en av få krigsfilmer där regissören öppet sagt att hans mål var att visa det vackra i våldet, istället för att visa hur hemskt fel krig är.

Jag har tyvärr bara sett Redux-versionen så jag kan inte göra någon jämförelse de olika versionerna emellan, men Redux är en mycket bra film. Jag kan inte förstå att så många tycker den är långtråkig/seg, själv tyckte jag den kändes lite väl nedklippt, den skulle för min del gärna varit en timme längre eller så. Inte för att jag gillar långa filmer men en film måste få ta sig den tid den behöver. Kan en bra film verkligen bli för lång? (Förutsatt att kvalitén är konstant)

Personligen är jag självlärd, vilket inte betyder att jag tycker utbildning är fel. Men, man får aldrig glömma att det finns mycket man kan lära på egen hand och vissa saker man (nästan) bara kan lära på egen hand, som ditt personliga uttryck. Lek runt med mediet ett par år, testa att göra små filmer så du får lite kött på benen innan du väljer att söka vidare till eventuella utbildningar. Själv började jag gör små stop-motion animationer på block när jag gick på lågstadiet, i 2:an skulle jag tro. Jag fortsatte jag därifrån till att göra hela kortfilmer (man behövde som tur var inte bläddra fram dessa i block). När man väl lyckas fånga en rörelse på film så väcks ett behov av att skapa mer, hos mig iallafall. Jag slösade halva min barndom och hela tonåren på film, 4 - 8 timmar dagligen, och jag har svårt att tänka mig att en utbildning kan ersätta den erfarenhet och skapar glädje som de åren gav mig, kanske är jag lite trångsynt? Nu har jag tappat bort min slutkläm och poäng, men man kan väl säga att har man inte den passion för mediet att man är redo att offra hela sin fritid, ska man nog tänka till innan man satsar på en karriär inom branschen. Nu blev det här inläggen både backvänt och inkonsekvent men tanken var iallafall att säga: - Hej, jag är ny här på forumet, hm, kalla mig Bob.