g0tte Postad 16 september 2008 Dela Postad 16 september 2008 Är medlem på ett antal forum som egentligen passar bättre för att ta upp detta men väljer ändå voodoofilm. Förra sommaren förlorade jag en vän som bestämde sig för att hans tid var slut. Hösten samma år förlorar min kusin sin farbror i en tragisk olycka och min far sin halvsyster i en ännu en tragisk olycka. I december förlorar jag en mycket nära barndomsvän i en överdos. Det var kanske det tyngsta året i mitt liv men med tiden började smärtan lätta och vardagen återgick till det normala. Tills igår. Går på en rehabiliterings dagverksamhet och igår fick vi veta att en ur personalen där hastigt hade gått bort i torsdags förra veckan. All den smärta som jag trodde hade försvunnit dök plötsligt upp igen och det känns som.. som om man bara vill krypa ner i sin säng och försvinna. Glömma bort världen och all den sorg som finns. Allt känns så otroligt jävla tungt. Vågar man fortsätta? Vågar man klättra upp igen eller är det lika bra att ge upp hoppet, livsglädjen och slippa risken att gå igenom det här igen? Oroa er inte över att jag ska ta mitt liv, det är inte det jag menar. 0 Citera Länk till kommentar Share on other sites More sharing options...
Simon W Postad 16 september 2008 Dela Postad 16 september 2008 som om man bara vill krypa ner i sin säng och försvinna. Glömma bort världen och all den sorg som finns. Allt känns så otroligt jävla tungt. Vågar man fortsätta? Vågar man klättra upp igen eller är det lika bra att ge upp hoppet, livsglädjen och slippa risken att gå igenom det här igen? Det du beskriver i denna passage passar bra in på episoder i mitt liv. Min lilla personliga liknelse var att jag var ute till havs och trampade vatten, alltså rent bokstavligt gjorde benspark så att man höll sig uppe vid ytan, framförallt huvudet... Ibland hamnade man under ytan. Då gällde det att sparka på. Ibland gick det lättare, ibland gick det tyngre. Ibland såg man fast land i fjärran. Ibland hamnade fastlandet så pass nära att man kände botten under fötterna, och man fick vila... Men så försvann fastlandet, och man trampade återigen vatten, vatten, vatten. Nu står jag på stranden. Vad jag vill säga är - TRO på att fastlandet finns. Vänd blicken ditåt. Sikta ditåt. Trampa och trampa. Rätt som det är känner du sjögräs. Rätt som det är står du på sandbottnen. Tro på ett liv bortom nuet. Det finns. (Jag ber om ursäkt om jag svamlar, missar din poäng och är fel ute.) 0 Citera Länk till kommentar Share on other sites More sharing options...
Sommarkatze Postad 18 september 2008 Dela Postad 18 september 2008 Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva då jag aldrig själv upplevt nåt sånt här. Beklagar verkligen sorgen i vikefall. ;( Kan dock skriva det citat jag brukar använda när jag är nere. - Nederlag ger bara en ytterligare chans till seger! -Joseph Goebbels. 0 Citera Länk till kommentar Share on other sites More sharing options...
Nicke_92 Postad 19 september 2008 Dela Postad 19 september 2008 Beklagar... :( det är bara att kämpa vidare, när skit händer mig tänker jag på "shit happens, things go wrong, people change, life goes on..." då känns det bättre! 0 Citera Länk till kommentar Share on other sites More sharing options...
Mega99 Postad 19 september 2008 Dela Postad 19 september 2008 Sorgen beror ju på hur man ser på döden. Själv försöker jag se på döden som en naturlig del av livet, som födelse. Det är ju synd, och för jävligt när någon dör, och man kan sakna personen som in i helvete, och sörjer gör man ju självklart, men i slutändan får man inse att "Life goes on" som sagt, och även om personen i fråga lämnat världen tidigare än du själv så har du fortfarande tid kvar, och den tiden vill du nog spendera på att leva. Men hemskt är det när folk dör, speciellt de som dör i förtid. Kan väl inte göra mer än att beklaga :( 0 Citera Länk till kommentar Share on other sites More sharing options...
Recommended Posts
Delta i konversationen
Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.