Min frustration...

[Blue Chip]

...efter att ha varit kommersiell producent (AD) för ett flertal reklamfilmer och efter att själv ha tillverkat några egna filmer känner jag mig allmänt frustrerad.

 

Saken är den att film är ett dramaturgiskt medium, dvs filmen följer ett inlärt berättarmönster vi bär med oss från det vi läser sagor som små. Vissa av dessa sagor saknar en mer sammanhängande och tydlig struktur och har mer av existensiellt innehåll varför de är svårare att få grepp om. Mumin t ex. Eller Alfons. Hänger ni med?

 

I takt med att hjärnan utvecklas vill den förenkla och specialisera sig. Det är därför en treåring lätt kan lära sig både kinesiska och svenska, utan brytning. Men prova själv senare i livet får du se. Mikket svorrt.

 

De filmer jag gjort som har varit enkla till sin uppbyggnad och med en tydlig dramatisk linje (med en tydlig poäng) får ofta tummen upp. Reklampriser därtill.

 

Men de filmer som inte har en tydlig berättarlinje, de som fångar en känsla snarare en konkretiserad idé eller åsikt - de är det svårare med. Poetiskt filmat utan pekpinnar och tydlig story gör att beställarna blir besatta av korrektur-vansinne. "Vad vill du säga?" - "Kan man inte ha glad musik i stället" - "Jag saknar _____[fyll i valfri prestandaplattityd t ex "Omsorg", "Skola" eller "Kvalitet"].

 

Var det bara jag som läste Mumin? Är det bara jag som fångades av scenografin i den första Starwarsfilmen där tekniken var en vardagsgrej, som vilken brödrost som helst och inte något märkvärdigt "Jag trycker nu på den speciella, kromade start-knappen som jag använder varje dag...". Är jag den ende som fångats av känslan av att vara mitt i ett skeende som i filmen Stalker, Vägvisaren eller Det Sjunde Inseglet? Eller, varför inte, den första Predator-filmen (Odjuret). Har alla andra blivit sönderexponerade för Hollywood-dramaturgi?

 

Har våra hjärnor fått tillvaron för enkelt exponerad? Är det fler än jag som känner så här?

 

Lägger med en länk jag fått här på forumet till en showreel som jag tycker om för att jag tycker om den bara. Inte för att den berättar något.

 

http://www.philipbloom.co.uk/Philip_Bloom/reel.html

[Norbert]

Jag vet inte om jag är på samma spår här, men när jag för första gången såg filmen Baraka från 1992 så förändrades hela min syn på film en smula. Plötsligt insåg jag att det fanns rum för något annat än den där "mallen" som du beskriver. Rörlig bild är ett medium som bör kunna användas på många olika sätt. Stillbildsfotografi är ett exempel på medium som känns mer fritt, men varför skulle inte rörlig bild kunna vara lika fri?