miss_Lyckad Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Jag har lite funderingar på att skriva en tragedi och har en ganska klar bild över hur dramaturgin i ett vanligt drama ser ut. Huvudkaraktären utvecklas där genom diverse utmaningar till en högre medvetandenivå och löser därför sina tidigare problem. I en tragedi slutar det förstås olyckligt för huvudkaraktären, så mycket har jag förstått. Men vad händer på vägen fram till den slutgiltiga katastrofen? Utvecklas han inte alls, får han inga insikter, ska han bli bara mer och mer förvirrad innan han slutligen går under? Just nu känner jag mig förvirrad. Jag förstår inte tanken med tragedin och vore tacksam för lite input. 0 Citera
Simon W Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Har du nån ram för din tragedi? Nån utgångdspunkt? Varför skriva en tragedi om du inte förstår dess tanke? Låter lite bakvänt. De insikter en karaktär får i tragedier kan ju vara av den mer tragiska arten - "Glaset är fullt, glaset är halvfullt, glaset är halvtomt..." 0 Citera
miss_Lyckad Postad 7 juli 2007 Författare Postad 7 juli 2007 Jag har aldrig varit intresserad av att skriva tragedi förut. Men nu vet jag att min huvudkaraktär kommer att ta livet av sig i slutet. Så jag förstår att det måste vara en tragedi. Vad är tragedins tanke? 0 Citera
Simon W Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Att visa tex att allt är inte guld som glimmar, eller att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Applicera det på tex kärlek så har du något riktigt tragiskt. Att böla till en film kan ju vara mysigt. Men tänk på att det bör finnas nån sorts lärdom i det hela. En nedåtgående spiral som slutar i död kan kännas lite väl trist. Varför tar karaktären livet av sig? 0 Citera
jonkanon Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Läs Oidipus så har du ett klockrent exempel :) 0 Citera
miss_Lyckad Postad 7 juli 2007 Författare Postad 7 juli 2007 Ja, det är väl så att varje film måste innehålla någon form av lärdom eller budskap. Men frågan är om själva huvudkaraktären ska få den lärdomen eller om han ska vara förvirrad medan publiken är dom enda som ser budskapet. Om jag har förstått det rätt så ska tragedin innehålla en nedåtgående spiral som slutar i katastrof. Ta "Hamlet" tex. Vad är det han gör för lärdom? Att alla har svikit honom, till och med hans mor. Hela hans situation är ju fruktansvärt hopplös. Vad är budskapet till publiken? Makthunger leder till korruption, död och elände? Eller? Min karaktär tror att han har full koll, men snärjer in sig mer och mer. Tillslut inser han att han har förstört sitt liv och ser som enda utväg att göra slut på det. Så visst inser han någonting. Publiken kanske kan se andra utvägar än vad han gör, men han ser det inte. 0 Citera
Simon W Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Hamlet är fantasktiskt rik på relativa sanningar om människan, livet, vår värld, osv. Huvudstoryn i sig är väl kanske inte den största "lärdomen" i Hamlet. Så känner jag iaf. 0 Citera
miss_Lyckad Postad 7 juli 2007 Författare Postad 7 juli 2007 Ja, jag har läst Oidipus i alla fall den första delen. (Det är väl en triologi egentligen?) Budskapet i den tycks vara att det inte spelar någon roll vad man bestämmer sig för att göra. Gudarna har redan bestämt ens öde och det går inte att fly från det. Jag har tidigare fått för mig att en tragedi alltid har ett pessimistiskt nästan cyniskt budskap till världen. Ungefär som, varför är det någon mening med att leva när allt ändå är så hopplöst omöjligt. Men i Oidipus kan man ju faktiskt vända budskapet till något betryggande om man vill, kanske är det därför som det är ett sånt storslaget drama. 0 Citera
miss_Lyckad Postad 7 juli 2007 Författare Postad 7 juli 2007 Ja, Simon Det klarnar lite för mig, det kanske är så att en tragedi inte väjer för att visa upp smärtsamma sanningar. Om man tänker på ett vanligt drama så tar det ju ofta hand om publiken och leder dem igenom alla svårigheter. Inte för att jag har sett så många tregedier, men jag börjar få känslan att en tragedi mer låter publiken tampas med de jobbiga känslorna på egen hand. Vilket kanske låter elakt, men egentligen är ett förtroende. 0 Citera
gorse Postad 7 juli 2007 Postad 7 juli 2007 Rent dramaturgiskt erfar jag att det inte skiljer från andra dramor. När jag googlar säger internet att ordet tragedi betyder en kollision mellan rätt och rätt. Det är även kallat ett sorgesspel. Andra sidor av internet säger att det måste sluta olyckligt. 0 Citera
miss_Lyckad Postad 8 juli 2007 Författare Postad 8 juli 2007 I ett vanligt drama löser huvudkaraktären sitt problem. Hela processen han går igenom leder till att han lär sig något om sig själv, kanske accepterar sina svagheter och vänder dem till styrkor. Vad ska den processen bytas ut mot i tragedin? Varje gång han försöker lösa sitt problem, ska han misslyckas mer och mer. Eller? Kanske ska han inte ens vilja försöka lösa sina problem? 0 Citera
iggiepop Postad 8 juli 2007 Postad 8 juli 2007 Jag har lite funderingar på att skriva en tragedi och har en ganska klar bild över hur dramaturgin i ett vanligt drama ser ut. Huvudkaraktären utvecklas där genom diverse utmaningar till en högre medvetandenivå och löser därför sina tidigare problem. I en tragedi slutar det förstås olyckligt för huvudkaraktären, så mycket har jag förstått. Men vad händer på vägen fram till den slutgiltiga katastrofen? Utvecklas han inte alls, får han inga insikter, ska han bli bara mer och mer förvirrad innan han slutligen går under? Just nu känner jag mig förvirrad. Jag förstår inte tanken med tragedin och vore tacksam för lite input. Hej! Den grekiske diktaren Aristoteles betraktas som tragedins fader. Han sätter upp regler för hur en dramaturgi bör byggas upp. Detta har används i årtusenden och används fortfarande. Helt enkelt sättet vi är vana att se film idag. Här kommer två länkar som beskriver detta: http://www.runebert.com/omdiktkonsten.html http://www.it-gymnasiet.se/intranet/goteborg/larare/anna/svenskaa/filmanalys.html mvh per pro skådespelare/regissör 0 Citera
LIF-JOHAN Postad 9 juli 2007 Postad 9 juli 2007 I ett vanligt drama löser huvudkaraktären sitt problem. Hela processen han går igenom leder till att han lär sig något om sig själv, kanske accepterar sina svagheter och vänder dem till styrkor. Vad ska den processen bytas ut mot i tragedin? Varje gång han försöker lösa sitt problem, ska han misslyckas mer och mer. Eller? Kanske ska han inte ens vilja försöka lösa sina problem? Du ska åtminstone låta din huvudkaraktär få en möjlighet att lösa sitt problem mot slutet. Publiken tror at det kommer gå bra. Men av någon anledning väljer han bort det goda. Nått i den stilen tror jag (kommer rätt nyligen från dramaturgen) 0 Citera
Recommended Posts
Delta i konversationen
Du kan posta nu och bli medlem senare. Om du har ett konto, logga in nu för att posta med ditt konto.