miss_Lyckad

I ett vanligt drama löser huvudkaraktären sitt problem. Hela processen han går igenom leder till att han lär sig något om sig själv, kanske accepterar sina svagheter och vänder dem till styrkor. Vad ska den processen bytas ut mot i tragedin? Varje gång han försöker lösa sitt problem, ska han misslyckas mer och mer. Eller? Kanske ska han inte ens vilja försöka lösa sina problem?

Ja, Simon Det klarnar lite för mig, det kanske är så att en tragedi inte väjer för att visa upp smärtsamma sanningar. Om man tänker på ett vanligt drama så tar det ju ofta hand om publiken och leder dem igenom alla svårigheter. Inte för att jag har sett så många tregedier, men jag börjar få känslan att en tragedi mer låter publiken tampas med de jobbiga känslorna på egen hand. Vilket kanske låter elakt, men egentligen är ett förtroende.

Ja, jag har läst Oidipus i alla fall den första delen. (Det är väl en triologi egentligen?) Budskapet i den tycks vara att det inte spelar någon roll vad man bestämmer sig för att göra. Gudarna har redan bestämt ens öde och det går inte att fly från det. Jag har tidigare fått för mig att en tragedi alltid har ett pessimistiskt nästan cyniskt budskap till världen. Ungefär som, varför är det någon mening med att leva när allt ändå är så hopplöst omöjligt. Men i Oidipus kan man ju faktiskt vända budskapet till något betryggande om man vill, kanske är det därför som det är ett sånt storslaget drama.

Ja, det är väl så att varje film måste innehålla någon form av lärdom eller budskap. Men frågan är om själva huvudkaraktären ska få den lärdomen eller om han ska vara förvirrad medan publiken är dom enda som ser budskapet. Om jag har förstått det rätt så ska tragedin innehålla en nedåtgående spiral som slutar i katastrof. Ta "Hamlet" tex. Vad är det han gör för lärdom? Att alla har svikit honom, till och med hans mor. Hela hans situation är ju fruktansvärt hopplös. Vad är budskapet till publiken? Makthunger leder till korruption, död och elände? Eller? Min karaktär tror att han har full koll, men snärjer in sig mer och mer. Tillslut inser han att han har förstört sitt liv och ser som enda utväg att göra slut på det. Så visst inser han någonting. Publiken kanske kan se andra utvägar än vad han gör, men han ser det inte.

Jag har aldrig varit intresserad av att skriva tragedi förut. Men nu vet jag att min huvudkaraktär kommer att ta livet av sig i slutet. Så jag förstår att det måste vara en tragedi. Vad är tragedins tanke?

Jag har lite funderingar på att skriva en tragedi och har en ganska klar bild över hur dramaturgin i ett vanligt drama ser ut. Huvudkaraktären utvecklas där genom diverse utmaningar till en högre medvetandenivå och löser därför sina tidigare problem. I en tragedi slutar det förstås olyckligt för huvudkaraktären, så mycket har jag förstått. Men vad händer på vägen fram till den slutgiltiga katastrofen? Utvecklas han inte alls, får han inga insikter, ska han bli bara mer och mer förvirrad innan han slutligen går under? Just nu känner jag mig förvirrad. Jag förstår inte tanken med tragedin och vore tacksam för lite input.