Karaktärsutveckling...

Hej än en gång.

Har läst några böcker om manusskrivandet, har även googlat mig runt ex antal timmar. Så jag har en liten inblick i hur man bygger en karaktär. Men om man bortser från svar som: Googla på honom/henne, köp den boken, kika på denna sida.

Så min fråga till er där ute som brinner för detta, tänkte jag ställa en fråga, och även förklara hur jag ser på saken.

All rappakalja som sägs på en film, tycker jag ska föra händelserna/ karaktärerna framåt, vilket jag har upptäckt är den svåra biten.

Frågan: Hur vet ni när syftet är uppnått?

Har med ett exempel som är ett utdrag från mitt manus. Karaktärsbeskrivningarna har varit långt tidigare, så vi kommer in, när (om man ska enbart prata karaktärsutveckling) jag vill slå fast det som tittaren redan har misstänkt. Att Manne, som han heter är narccisist, manschauvinist och ägnar inte en tanke åt repressalier.

Vi kommer in mitt i en scen iof sig, men Manne har gjort sig osams med en lapplisa, som han tänkt köra över om hon inte flyttade på sig.

Denna information ska tittaren ha när Manne blir tillsammans med en helylletjej.

Tanken är då att det i huvudet på publiken, ska grundtanken vara "Nej gör det inte" samtidigt som man tänker " Hur ska detta gå", vilket förhoppningsvis leder till att man blir nyfiken på fortsättningen. : )

Gjorde jag mig förstådd?

Syftet med detta inlägget är att skapa en informativ tråd om just karaktärsutveckling, som nödvändigtvis inte är nerskriven, kanske utanför ramarna. Men det är ju där man vill vara.

: )

Only Me

Angående karaktärer..docx

Alltså, när man har sett filmen, kommer man komma ihåg någon av karaktärena? Kanske beskriva dem för någon annan person. Om inte, då är det något som fattas.

Så brukar jag göra iallfall.

En vanlig teknik för att lösa problem är ett uttryck - vänd på kuttingen (även känt som vänd på steken). Med det menar man se det från andra hållet, upp-och-ner, eller tvärtom.

Du skriver: "All rappakalja som sägs på en film, tycker jag ska föra händelserna/ karaktärerna framåt, vilket jag har upptäckt är den svåra biten. "

Vänd på den kuttingen då, dvs anta att, eller fundera över hur det vore om det alltså INTE var så. Att all rappakalja alltså inte är till för att föra händelserna framåt, vad har du då? Jo, vad personerna GÖR.

Ofta säger man ju att vad man gör är viktigare än man säger, vilket de flesta håller med om. Ett annat vanligt uttryck för samma sak, just för mansuskrivande är "Show, don't tell".

Så genom att tänka tvärtom, alltså inte skriva dialogen så att den för handlingen framåt, kanske du skall låta dina karaktärer handla istället och anpassa dialogen efter det? Kan det vara till hjälp?

Om inte så förstår jag nog tyvärr inte din fråga riktigt.

Är din fråga hur man vet att man fått fram att karaktären Manne är en på ett visst sätt? I så fall tror jag du får nog visa vad han gör, inte vad han säger? Eller menade du något annat?

Så här står det i manuset nu:

MANNE

Ännu en kvinna som är sur på mej.

Kanske det blir skillnad om du lägger in vad han GÖR, före?

Manne formar sin hand till en pistol, låtsas skjuta P-lisan med likgiltig blick, flera gånger.

MANNE

Ännu en kvinna som är sur på mej.

Håller med till hundra på det du skrev Taz, kanske var lite otydlig ändå, i min fundering ( måste öva mer på att sätta ord på mina funderingar : ] ). Tänkte just den verbala karaktärsutvecklingen, vilket iof sig måste följa karaktärens agerande.

Agerandet som föregår de verbala scener ser ut så här.

Manne blir avbryten av lapplisan.

LAPPLISA

Jag sa! Här kan ni inte stå.

MANNE

Kan vi väl visst det... De ser du väl.

LAPPLISA

Jaha, Mr wiseguy.

Lapplisan som redan har en skriven bot tar tag i vindrutetorkaren för att placera en bot till.

Manne vrider snabbt om nyckeln och slår på vindrutetorkarna samtidigt som han skrattar hånfullt.

MANNE

Går det bra för dej?

Manne sätter sig i förarstolen, startar bilen och lägger i driven. Lapplisan blir tvungen att hoppa ett steg åt sidan när Manne med en rivstart kör därifrån och tittar skrattandes på Ted i backspegeln.

MANNE

Ännu en kvinna som är sur på mej.

Detta ska förhoppningsvis hamna i kategorin, show don´t tell.

Sedan brottas jag med det problemet att jag vill skriva så konkret som möjligt, just för att lämna så mycket utrymme som möjligt till skådespelaren, så h*n kan personifiera karaktären på sitt sätt, för om det finns väldigt många gester, uttryck mm, så tror jag att rollen kan bli svår att mantla. Om det är rätt eller fel, vet jag inte, vet bara att det är så jag gör för närvarande.

Sen är det nog så att det är svårt att hacka ur en bit ur ett manus, eftersom det har ju sagts och gjorts en massa, som gör att man förhoppningsvis förstår varför karaktären gör och säger si och så.

Men som sagt, show dont tell, är nog en av de starkaste grundstenarna i ett berättande.

Håller med dig med Daarco, en karaktär måste vara mycket tydligare i film, än i verkligheten.

Mvh Onlyme

För varje scen så sätter jag upp mål för alla inblandade (vanligtvis två). Dessa mål ska stämma överens med karaktären och de ska vara olika mål för varje karraktär, så att de strävar åt olika håll. Det skapar konflikt och det är jättebra när man vill visa karaktärer.

Konflikt behöver inte innebära gräl! Det handlar bara om att personerna vill olika saker. Och visar det olika tydligt.

Sen försöker jag i dialog och handling få varje karaktär att sträva åt sitt mål, utan att hojta ut det i klartext.

Övertydligt, skriva-på-näsan-dialog:

Hon: Jag vill ha sex med dig.

Han: Det vill inte jag.

Dialog med undertext:

Hon: Gud, vad du är läcker, raring.

Han: Akta, du skrynklar min tidning!

I den scenen du skickade med sitter två personer i en bil och pratar om vindrutetorkare. För mig, saknar den scenen konflikt och är bara meningslöst småprat som inte leder någonstans. Om det är för att visa hur iskallt han tar att han nästan kört över någon, så tar det för lång tid - det är ju nästan en minut. Och Ted verkar inte reagara alls på att kompisen kört våldsamt.

Ted: Herre Gud vad gör du!?

Manne: Visste du att det var en kvinna som uppfann vindrutetorkaren?

Ted: Du körde ju nästan på henne!

Ted: Herre Gud vad gör du!?

Manne: Visste du att det var en kvinna som uppfann vindrutetorkaren?

Ted: Du körde ju nästan på henne!

Där har du en poäng, ska ta lägga det i "lärt mig något facket".

Har nog dragit ut på vissa scener, när jag tänker efter, hm.

Tackar för din åsikt.

Trevligt om det var till hjälp. Det är svårt att säga något säkert när man inte ser helheten.

Trevligt om det var till hjälp. Det är svårt att säga något säkert när man inte ser helheten.

ja, tell me about that. :)

Mycket i de tidigare scenerna är att Ted har en åsikt, men blir indoktrinerad av Mannes verbala bombande hur han ska tycka och tänka, vilket i sin tur leder till att han går exempelvis med på att bränna ner sitt eget hus. :).

Kanske bara jag som tycker det är kul.

Show don't tell är en bra devis.

Finns ett old school Holywoodtrick också (bortglömt av de flesta av dagens muikvideokids) och det är att se den färdigklippta filmen utan ljud och se om man fortfarande förstår exakt vad som händer i filmen och om man förstår karaktärerna. Så brukade klippare och regissörer jobba förr.

Det kan vara en bra utmaning för manusförfattare som inte behöver bry sig om konsulenter som inte har förstått den där old school-principen. Visst, svensk film har blivit bättre, men t o m en förhållandevis tät thriller som Snabba Cash håller inte för "ljudlösa testet". Men du kan se Gudfadern, Taxidriver, Psycho så och förstå precis allt. Utan att höra ett enda ord dialog. Storyn finns där förmedlad i kamerainställningar, ljussättning, vinklar, åkningar, färgval osv.

Övertydligt, skriva-på-näsan-dialog:

Hon: Jag vill ha sex med dig.

Han: Det vill inte jag.

 

Dialog med undertext:

Hon: Gud, vad du är läcker, raring.

Han: Akta, du skrynklar min tidning!

Ett tredje alternativ är att du låter skådespelarna spela undertexten och antingen skiter helt i dialog eller dialog som.

Hon: Vad är klockan.

Han: Kvart över fem.

Ställer större krav på regissör och skådespelare men en film som t ex Gudfadern är full av sån dialog. John Ford var expert på det där. Och Kurosawa. Och andra. Tyvärr måste man ju brodera ut dialogen om man ska söka pengar med manuset eftersom lektörer sällan förstår sånt där och väldigt många skiter i att läsa nåt annat än dialogen (eftersom dom tror att handlingen finns i dialogen).

Man kan egentligen ta vilken klassisk filmscen som helst och snabbt märka att det är skådespelarnas spel av undertexten som gör scenen - inte dialogen. Som den här scenen ur Psycho: http://www.youtube.com/watch?v=aw6n3Hqm2zY

Tyvärr måste man ju brodera ut dialogen om man ska söka pengar med manuset eftersom lektörer sällan förstår sånt där och väldigt många skiter i att läsa nåt annat än dialogen

Allt du skrev nu var väldigt intressant, fastnade för "brodera ut dialogen"

Är ju ganska tragiskt. Filmen framskrider ju bäst när undertexten är synkroniserad med dialogen.

Skulle vilja ha din åsikt gällande just det med karaktärsinstruktioner längre in i manuset.

Personligen har jag nästan inte skrivit några exakta direktiv till karaktärerna från typ Scen 25 och framåt, förutom när den fundamentala reaktionssätten ändras. Just för att lämna mer frihet till regissör och skådisar.

Övrigt när det gäller Handling, så lägger ut början på manuset, skulle vara kul att höra om du anser det för tunt, gällande beskrivning.

Häls Onlyme

Början..docx

Ett tredje alternativ är att du låter skådespelarna spela undertexten och antingen skiter helt i dialog eller dialog som.

 

Hon: Vad är klockan.

Han: Kvart över fem.

 

Ställer större krav på regissör och skådespelare

 

[...]

 

Man kan egentligen ta vilken klassisk filmscen som helst och snabbt märka att det är skådespelarnas spel av undertexten som gör scenen - inte dialogen.

Nja, jag håller bara sådäääär med dig.

Med "show, don't tell" menar man ju inte att dialogen inte behövs, utan snarare att man inte ska prata i klartex och berätta vem man är och vad man gör och hur man känner sig.

Att skriva ett manus där repliken "vad är klockan" ska läsas som "jag vill ha sex" innebär att man får skriva väldigt mycket beskrivningar om vad folk gör och ser ut också och det är ju inte heller idealiskt. Det blir inte en text som flyter.

Om en regissör skriver sitt eget manus och berättar att när du säger repliken "vad är klockan" så vill du i själva verket ha sex, fine, det köper jag. Men som manusförfattare så måste man förmedla bilden med enbart texten.

onlyme, jag läste din sida "Början". Tyckte det var ok, men kanske saknade det där lilla extra. Den allra första scenen, vad är det för väder? vind eller regn, är det en gammal sliten fyr? Försöker han titta ut i natten, flyr han från något, ser vi något när ljuskäglan lyser upp mörkret?

Fick inte riktigt för mig vad han gjorde där....men jag fattade att det var en dröm : )

Sammanfattning: Fick ingen "wow" av första sidan. Kanske den kommer på nästa sida?

onlyme, jag läste din sida "Början". Tyckte det var ok, men kanske saknade det där lilla extra. Den allra första scenen, vad är det för väder? vind eller regn, är det en gammal sliten fyr? Försöker han titta ut i natten, flyr han från något, ser vi något när ljuskäglan lyser upp mörkret?

Fick inte riktigt för mig vad han gjorde där....men jag fattade att det var en dröm : )

 

Sammanfattning: Fick ingen "wow" av första sidan. Kanske den kommer på nästa sida?

Halloj.

Tackar för feedbacken.:)

Ja den är nog ganska fattig, när det gäller att ge läsaren den bilden jag har i huvudet. Ska nog utöka den. Jag brottas med det problemet, att jag inte vill att direktiven ska vara så exakta.

Men visst, utav allt som inte är nedskrivet så i mitt huvud är det en gammal sliten rund fyr, och det blåser ganska kraftigt och han är delvis skräckslagen, delvis apatisk.

Det med ljuskäglan har jag inte ens tänkt på. :) Så ett extra tack för den inputen.

För jobba lite på det där.

Det är ju att hitta den ultimata gränsen mellan beskrivning och handling som är svår. Om man läser många manus så får man ibland ett skönt "flow". Man förstår precis vad som menas med bara några få ord.

Jag brukar själv använda lite vaga ord i mina manus, bara för att få en känsla som ingen kan missförstå.

Men det är ju bara och skriva och se om folk fattar : )

Sen skriva om igen. Man får hitta sin stil.

Sen skriva om igen. Man får hitta sin stil.

Ja, skriva om börjar nästan bli ett signum för mig. Men man lär så länge man lever. :)