Daniel Hållquist

Hej! Vi söker efter en klippare till vår novellfilm ”Förtvivlade dagar, våldsamma nätter”. Det är en väldigt politisk film som vi planerar att släppa på nätet innan valet 2018. Filmens handling kretsar kring David, en nyskild man som försöker bygga upp sitt liv efter en uppslitande skilsmässa, men det är också en film om Sverige, om polariseringen, rädslan, förvirringen, som präglar vår samtid. David, filmens vite kränkte man, ser och tar in allt detta, påverkas och formas utav det. För dig som blir nyfiken av min beskrivning, kolla in mitt fotoalbum med bilder från filmen: https://www.facebook.com/daniel.hallquist/media_set?set=a.10154617775589900.1073741854.774274899&type=3 Vi har just nu klippt en grovversion på 62 min och nu vill vi att någon ska finslipa vad vi gjort och klippa en slutversion. Vi vill också att du ska hjälpa oss göra en DCP när den är klar. Ett plus också om du har erfarenhet av att klippa dokumentärfilm, då vår film i mångt och mycket ska kännas som en dokumentärfilm. Klippprogram: Adobe Premiere. Lön: En symbolisk summa på 5000 kr. Är du intresserad eller har du några frågor, skriv till mig på Facebook. /Daniel

Mer videokonst. Värt att ses om och om igen. CARROT ADDICTION: FROM NOW ON: CARROTJUICE: https://vimeo.com/204378811 /D

Har länge varit intresserad av videokonst och eftersom jag har en Canon 7 D som ligger och skräpar här hemma (köpte den när jag skulle spela in min första novellfilm) så började jag filma med den för några månader sen. Det här är alltså den första film som jag själv fotat. Har ingen direkt koll än och det ser lite väl grynigt ut ibland, dock tycker jag att det funkar för såna här typer av filmer. Kolla gärna in den om ni gillar videokonst och annan experimentell film. /D https://vimeo.com/204383518

En ny recension ramlar in. "En av filmens stora styrkor är att inget förskönas eller lindas in. Det är en bit av verkligheten och det blir rätt jobbigt. Att bli sedd är med stor sannolikhet inte en film du lär se om, däremot kan den absolut bli sedd en gång" http://www.spelochfilm.se/recension-att-bli-sedd/

Hej, kul att se, väldigt galet :) Undrar dock: Varför väntade du inte med att spela in tills du hittade en skådespelare till rollen? Med tanke på att det var en lågbudgetproduktion så vore det väl inte så svårt att skjuta upp inspelningen i några veckor? Vad tycker du själv om slutresultatet? Jag har svårt att se att historien tjänar på att du använder dig av ett sånt udda grepp som att klä skådespelarna i en kroppsstrumpa. Det är galet, och roligt, men att döma av teasern så är inte filmen tillräckligt galen för att det ska berättiga det. Om du förstår vad jag menar? Som exempel. Här är ett klipp till en film som jag gillar där skådespelarna är utklädda men där det är en del av filmen, Thrash humpers av Harmony Korine: I den filmen så finns det en tanke bakom och då funkar det, i ditt fall så var det en nödlösning och då blir det mest konstigt. Nå, tack för titten, den lämnade mig i alla fall inte likgiltig :) /D

Okej :) Men tack för lyckönskningen. Hoppas som sagt göra en långfilm utav det men manuset är inte klart än, behöver skriva klart tredje akten innan jag börjar kontakta folk i branschen. Och just nu klipper jag min nya novellfilm så jag får ta tag i det efter nyår. /D

Du hittar även filmen i mitt första inlägg här i tråden :) Den är inte min sida. Det är en tjej som driver en filmblogg som recenserade filmen och hon länkar till den i senaste inlägget. Det är det första du ser när när du går in på sidan, Fredagsfemman #247. Min film är på plats 3. /D

Skippa fredagsbion och se min film istället :) "Ibland ser man filmer som liksom tar sig under huden. Novellfilmen Att bli sedd är en sån film. Den handlar om Johan som är arbetslös och verkar sakna både flickvän och vänner. Hans tomma dagar fylls av cykelstjälande, porrtittande och att spela tv-spel fast det enda han egentligen verkar vilja är att desperat få nån form av kontakt med nån annan människa på jorden. Titta gärna på filmen och räck upp handen om du håller med mig: manusförfattaren och regissören Daniel Hållqvist har gjort ett riktigt bra jobb!" http://www.fiffisfilmtajm.se/ "Svensk diskbänksrealism om Johan i 30-årsåldern som lever ett intetsägande liv i en förort i Stockholm. Porträtterar på ett ärlig sätt den där tiden efter 20-årsåldern när man befinner sig i ett "vakuum" och inser att man inte gjort något som helst med sitt liv. Berättelsens drivkraft är huvudkaraktären som verkligen desperat söker efter mänsklig kontakt. Bra hantverk och tillsammans med utmärkt dialog och koma-aktiga karaktärer blir igenkänningsfaktorn svinhög" http://www.voodoofilm.org/kortfilmer/att-bli-sedd

Hej, jag har aldrig sålt något manus men jag har haft kontakt med produktionsbolag som tyckt att det jag skrivit varit intressant och som varit intresserade av att eventuellt köpa det. Dock har det aldrig blivit så, främst för att jag är duktig på att prata och sämre på att skriva :) Jag skojar lite nu men det är lite sant också, det där med att skriva en slutversion har aldrig varit min starka sida, det var först när jag började regissera mina egna filmer som jag kände att manusen blev lika bra så som jag såg i dem i huvudet och då tack vare skådespelarna som jag jobbat väldigt nära med och låtit improvisera utifrån det jag skrivit. Men nog om mig nu, om jag har något råd att komma med så är det detta, skriv inte till dem, ring. Fatta dig kort, pitcha ditt manus och fråga dem sen om de vill läsa det, om de tycker det låter intressant så kommer de vilja det, om inte så spar du dig själv en jäkla massa tid. Ett samtal tar kanske 5 minuter, att skriva ett mail och vänta på svar, det kan ta veckor, om de ens svarar. Läs gärna på innan du ringer, vem är producenten, vad har hen gjort innan? Har hen gjort något som påminner om din film? Då kan du alltid nämna det i samtalet. Jag ringde en gång en producent som inte tyckte att det jag skrev var något för henne, men då nämnde jag en annan film som de producerat och då hänvisade hon mig till en annan producent som jag sen hade kontakt med i flera månader. Men med det sagt, jag måste säga att jag håller med om vad Jakob och Göran skrev. Att få något sålt i Sverige är mycket, mycket svårt. Det handlar om kontakter, tyvärr. Och det handlar också om att skriva något som stämmer in på vad SFI ger stöd till. Du har visst skrivit en ungdomsfilm, då borde det ändå inte vara helt kört. Och om du får nej, låt dig inte nedslås allt för mycket, fortsätt skriv, annonsera efter folk som du kan samarbeta med, det finns många regissörer som är i behov av bra manus. /D

Ni har mail. /D

BUMP! Alla positioner spikade. Förutom ljudtekniker. Vi spelar in under 4 helger och kan endast ge en symbolisk summa på 1000 kr. Inspelningsdatum är: Lördagen 13/8 & Söndagen 14/8. Lördagen 20/8 & Söndagen 21/8. Lördagen 27/8 & Söndagen 28/8. Lördagen 3/9 & Söndagen 4/9. Alltså 8 inspelningsdagar. Vid intresse skriv till min mail clarkhallquist@hotmail.com Hoppas vi ses! /D

Intressant! :) Ja, vi försökte själva klippa ner den ytterligare (den första versionen var 32 min) men vi tyckte att för många saker gick förlorade, kände också så med din version. Men kul att se och att du gillar den så pass att du vill testa att klippa om den! Lekte faktiskt med tanken att kasta om scenerna ungefär så som du gjort. Men det finns ju en anledning till att den är klippt så som den är, varje skeende i filmen är ju något som för huvudkaraktären närmare ett självuppvaknande. Blir det för tvära kast så blir det för fragmentariskt berättat och då försvinner nyanser. Blir mer sketchartat. Mindre psykologiskt intressant. Fast det värmer lite i hjärtat att höra att du tycker den potentiellt hör hemma på bio. Har stora tankar om långfilmen så skoj att höra att också andra ser potential i historien. /D

Jo, jag håller med dig. Livet är komplext, hemskt och underbart. Det är väl det jag vill skildra. Livet i all sin komplexitet. Och livet är roligt. Också. Precis som du säger. Det kommer alltså alltid finnas humor i mina filmer, men då tänker jag mig mer något som liknar Woody Allens filmer än renodlade komedier. Jag menar, jag gillar Woody Allens filmer men jag kan inte påstå att jag skrattar åt dem. Däremot småler jag då och då när jag ser dem. Bifogar en scen från långfilmen som jag tycker är rolig utan att vara haha-rolig. Man skulle faktiskt kunna skildra det som i en komedi, men tanken är att skådespelarna spelar med ett straight face. INT. BUSS – DAG Johan och Hanna sitter längst bak i bussen. HANNA Brukar du gå på många utställningar? JOHAN Öh, nej. Jag har varit på en som jag kommer ihåg, som var jävligt bra. HANNA Vad var det för något? JOHAN Nan Goldin, heter hon. Hon är fotograf. HANNA Visas den fortfarande? JOHAN Nej, den gick på Kulturhuset för något år sen. Den hette, öh, balladen någonting... Ah, jag kommer inte ihåg, det var något konstigt. Men den handlade om relationen mellan man och kvinna, spänningar, tvåsamhet, och så var det en massa bilder så där. Det var väldigt ... ja, intressant, faktiskt. HANNA På vilket vis var det intressant? JOHAN Det var väldigt... sant, rått och liksom skitigt och snyggt på samma gång. Mycket naket och så... HANNA Var det det du gillade? Att det var naket? JOHAN Nej, det var ju inte som att det var porrigt. Men det kändes... äkta. Typ som att man kliver in i ett rum och så ser man den råa romantiken hängandes där på väggen liksom. Men det som vi ska på nu, vad är det han gör? HANNA Ja, han håller ju på med videokonst. JOHAN Men vad för slags videokonst? Är det någon slags konstellation eller är det filmer? HANNA Det är filmer. JOHAN Vad för slags filmer? HANNA En film som han gjort och som jag fått se innan, den handlar om en väska som man får följa, hur väskan tar sig från a till b, sen byter väskan skepnad några gånger, så från att ha varit en stor väska så blir det en liten väska som är lila. JOHAN Okej. HANNA Men hans nya utställning ska vara mörkare. INT. LOKAL - KVÄLL Dunkelt ljus. Cirka tio personer befinner sig i rummet. De ser på en film med ett träd med stora, äckliga bölder, som projiceras på en duk på väggen. Från en högtalare i taket kommer en knastrig röst, rösten föreställer trädet. TRÄDET Arrrgggghhhh. Aj, aj, aj. Johan och Hanna står bredvid varandra i mörkret. Man ser en manshand som rör vid trädet. TRÄDET Sluta! Nej!! Johan sneglar på Hanna. Hanna går närmre för att se bättre. INT. LOKAL - KVÄLL Dunkelt ljus. På väggen projiceras en film där ANDREAS, 30, smal och blond, flyr längs en korridor med en docka i famnen. Han jagas av en skugga och springer hela tiden fel, in i återvändsgränder. Johan och Hanna är ensamma i rummet. JOHAN Vem är det som jagar honom? HANNA Vem tror du? JOHAN Någon som vill skada honom? Eller någon som har skadat honom? HANNA Mm. JOHAN Men det är ju rätt så uppenbart att barnet är... Ja, det är ju han själv. HANNA Varför tror du det? JOHAN Jaa... Båda är klädda i vitt. HANNA Ja, men det kan ju också betyda att han och barnet är de enda som är rena och oskyldiga? Du vet, vit lika med ren. JOHAN Jo... Men jag tror mer på min tolkning. HANNA Ja ,aj, jag bara spånar. Så vem tror du det är som jagar honom? Den som har skadat honom som barn? JOHAN Ja. HANNA Eller så är det hans egen skugga? INT. LOKAL - KVÄLL Dunkelt ljus. I rummet står fyra skålar med jordnötter. På väggen projiceras en film där Andreas glufsar i sig jordnötter medan han stirrar rakt in i kameran och naglar fast oss med blicken. ANDREAS (med munnen full av nötter) Ah, du vill ha mina nötter? Suga i dig det salta? Du, glöm det. Glöm det. Han äter upp nötterna. ANDREAS Slut på nötter. Han ler hemlighetsfullt och stoppar sedan in en hand innanför byxorna och fiskar upp en ny påse med nötter. Han ser in i kameran och gapskrattar. Johan ser ut som ett frågetecken medan Hanna börjar gapskratta. /D

Jo, det mörka kan vara roligt, om det görs rätt. Men i många fall så tycker jag att det blir för spretigt när man blandar humor & drama, särskilt när det handlar om tunga saker. Det finns undantag förstås, som Happiness av Todd Solondz som är en av mina absoluta favoritfilmer. Men ja, i många fall så tycker jag att det känns som om många svarta komedier (eller vad man nu ska kalla dem) inte riktigt vet vilket ben de ska stå, det är många i alla fall som inte klarar av balansgången. Men som jag skrev tidigare i tråden så handlar det också om att jag vill göra andra slags filmer. Komedi intresserar mig inte så mycket längre. /D

Jo, det tycker jag också, men på sätt och vis håller jag med, i långfilmen som jag skriver (som är en vidareutveckling) så försöker jag göra honom ännu mer sympatisk, då blir det mer av en chock för publiken när de inser hur pass mörk han är. Tonar faktiskt ner humorn ännu mer i långfilmen, kan lätt bli så att man inte riktigt vågar gå in i det mörka när man samtidigt vill att publiken ska skratta då och då.

Jag håller bitvis med. Samtidigt så gillar jag att man inte vet vad man ska tycka om honom. Ibland tycker jag synd om honom, ibland tycker jag han är patetisk, ibland ett offer, ibland snäll och gullig och ibland nästan otäck. Det är det jag gillar mest med filmen, att den drar igång en massa tankeprocesser och inget är svart eller vitt.

Flashback-användaren "motkraft" önskar att Johan hade varit mindre obehaglig. Håller ni med? "Skådespelarna gör rollerna väldigt bra, stött av bra regi, foto, ljud och allt annat runtomkring. Faktum är att man inte tänker på de tekniska bitarna vilket betyder att de lyfter fram just historien, dialogen och känslorna. Mycket proffsigt på alla sätt. Tycker dock att trots att huvudrollsinnehavaren delar den ensamhet och sorg som många har, så är det svårt att få annat än obehagskänslor för honom. Det är svårt att känna sympati för någon som är så egoistisk som han är, han ser inte andra utan bara sig själv och hans egna behov. Urtypen för män som många tjejer råkat ut för, de ger en främling ett vänligt leende och kanske säger något vardagligt vänligt och får plötsligt killen på halsen. Priset för vanlig vänlighet blir högt så det är bäst att titta bort och låtsas de inte finns. Jag hade nog tonat ned den biten lite och gjort honom mer "som de flesta" men med den livssituation och längtan han har. Så att det går både att identifiera sig med honom och känna sympati. Egentligen rätt små förändringar mot nu, tillbakahållen aggressivitet istället för utagerad (vilket filmen delvis använder, den tillbakahållna kan många gånger upplevas som starkare av betraktaren men då lättare att identifiera sig med då den i någon mening respekterar den han riktar känslorna mot). Jag hade samma invändning mot "Falling Down" med Michael Douglas förresten, började väldigt intressant med känslor som var lätt att identifiera sig med och delvis sympatisera med. Men efter ett tag så lyfte de fram att han var ett vanligt nut-case, inget intressant alls"

Kul med lite uppmärksamhet i media :) http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article22615709.ab

Mitt första beställningsjobb! Musikvideo för låten "All ways" av Nima Khak. Regisserad av Daniel Hållquist och Albert Herranz från den numer nedlagda humorgruppen Pumas Pamas. Producerad av NanoFilm. /D

Jo, så är det, jag behöver helt klart bli bättre på det visuella. Just fotot är väl det som jag har mest reservationer för, och det har ingenting med fotografen att göra som gjorde ett toppenjobb. Men när jag gjorde filmen så var jag inte riktigt klar med vad jag ville göra för filmer, det blev jag när jag jobbade med den efteråt. Jag tonade ner det roliga och klippte bort det som var övertydligt, lyfte fram det subtila. Hur som helst, man kan säga att jag vill göra filmer som utspelar sig i en gråzon, där människor varken är goda eller onda, utan där de bara är. Filmer sm speglar livet, så som jag ser det, och som inte följer någons manusgurus cirkel eller 22 steg. Levande och rått, så vill jag att det ska kännas, och det gäller fotot också. Sen behöver inte det innebära att man springer runt med en skakig handkamera, men det är helt klart något som jag får jobba med, för jag är absolut inte nöjd. Tack för att du tittade och kommenterade! Kul att du vill se en fortsättning också :) Det är det jag jobbar för nu. Känns som om jag börjar närma mig en slutversion av manuset, men det vet man ju aldrig. I höst, efter min nya novellfilm, ska jag annonsera efter skådespelare och sen är tanken att jag ska spela in en trailer till långfilmen 2017, lyfta fram allt det som gör att den sticker ut jämfört med många andra filmer, och försöka få spridning på den, gärna hos producenter och andra i filmbranschen. /D

Är det så? Ja, då ska jag kika in det närmare. Dömde nog ut det för snabbt men sidan känns ju lite B, om man säger så. Jag menar, Voodoo Film ser ju så jäkla mycket snyggare ut.

Okej, då kollar jag in det, tack för tipset!

Tja Jakob! Hey, du lånade ju ut lampor! Det tycker jag förtjänar ett tack. För om jag skulle ha hyrt från Ljud & Bildmedia så hade ju det blivit en del stålar. Jo, lite därför jag kände att jag ville utveckla det till en långfilm. Det finns så mycket som man kan utveckla, Johan och Hannas relation, som i denna film stannar vid ett möte, Johans agerande efter Hannas avslöjande då han kommer till insikt över varför hans liv är som det är. När det gäller novellfilmen, där ville jag lämna mycket oavslutat och låta det stanna kvar hos publiken. Det pratas ju en del om ansvar i filmen, till exempel när han är på arbetsintervju och senare när Johan och Hanna sitter på berget, och det är ju upp till och var och en att bestämma vad de tror Johan gör efter eftertexterna rullat. Självrannsakar han sig själv? Eller skapar han ursäkter åt sig själv och lever i självförnekelse? Kan han förändras? Har han ens verktygen för det? Ja, det är i alla fall tankar som jag har och det är min förhoppning att andra också reflekterar kring detta efter att de sett filmen. Om inte så har jag misslyckats, skulle jag vilja säga. Jo, jag håller faktiskt med. Som du skriver så var jag ute efter en klaustrofobisk känsla men nu i efterhand så önskar jag att vi hade gjort mer med Johans lägenhet. Anledningen till att det är så många närbilder är för att jag verkligen gillar Jonas ansikte, oftast behöver han inte ens säga något, utan det som man ser i hans ansikte säger allt som behöver sägas. Håller med. Gillar verkligen Jonas spel i den scenen med resten är inte så spännande, bland annat därför jag ska använda mg av två kameror till nästa film. Johan ser faktiskt inget speciellt i Hanna, förutom att han misstolkat hennes blick och tror att hon är intresserad, vilket hon ju är, bara inte på det viset som han tror. Men han är så ensam och sexuellt frustrerad att han skulle kunna bli intresserad av vem som helst nästan om de visade honom det minsta intresse. Hade faktiskt med en scen där han kritiserar hennes bok och säger att han inte förstår varför man ska hålla på och älta i gammal skit. Vilket irriterar henne, hon är lite lättstött och har svårt att ta kritik. Men jag klippte bort den scenen för att jag tyckte att det blev för mycket prat och så uppstod det en märklig obalans mellan dem, för jag tyckte att Jonas var snäppet vassare än Sara i just den scenen, och i alla andra scener så tycker jag att de är precis lika bra. När jag skrev manuset så såg jag också en dokumentär om Townes Van Zandt och i den pratade en vän till honom om storheten med hans sånger. Han kallade det "the spaces between", tror jag. Hur som helst, det handlar helt enkelt om man lämnar luckor i historien som lyssnaren, eller i mitt fall, tittaren, för jag inspirerades av det, får tänka till lite kring och fylla i luckorna själv. Det var lite av ett experiment, kan man säga. Berodde främst på att novellfilmer inte ska vara längre än 30 min så då fick det bli lite tvära kast. Tack för att du tittade och kommenterade! Vi hörs! /D

Min första novellfilm :) Handling: Johan har varken jobb, vänner eller någon flickvän. Hans ensliga dagar fylls av småbrott, porrtittande och att spela tv-spel. Innerst inne längtar han efter någon form av kontakt eller relation. Men en dag händer något, han tycker sig se en kvinna som stirrar på honom. Följ filmen på: https://www.facebook.com/pages/Att-bli-sedd-novellfilm/1250987771636576 /D

Bumpar denna då jag ska släppa en novellfilm på nätet på fredag och vill försöka få spridning på den utomlands. Finns det någon som har fler tips på filmforum? /D