LastonFilm

Jag har en bakgrund inom möbel och hantverk och vill bara höra om något vet hur man kan komma in på scenografisidan i filmbranschen. Utbildning eller annat, Sverige eller utomlands.

..Sedan om man skulle bli accepterad ska man se det som en prestation eller är det relativt enkelt att komma in på Stockholms filmskola?

Såg förra veckan att de hade platser kvar på Stockholms filmskola, så jag bestämde mig för att skicka in en anmälan och väntar idag på en telefonintervju. Någon annan som gjort sen anmälan? Sen tänkte jag lite på det med att de faktiskt har platser kvar.. Tror ni det kan beror på att de helt enkelt är kräsna med vilka de accepterar eller att det är färre och färre som söker?

Här kommer en egotråd, men som kanske kan hjälpa andra som är i samma sitts som jag. Jag sökte till Dalarna och Film & TV-produktion i år igen men kom givetvis inte in, då antalet sökande var ännu högre i år. Så min enkla fråga är: Vilka alternativ har jag nu, vad skulle ni gjort om ni var i min situation?

Såg precis att både Manus för Film & TV och Film och TV-produktion var öppna för sen anmälan.. Vad tror ni det betyder? Positivt/negativt för någon som ligger långt ner på reservlistan?

För tillfället vet jag inte om jag ska börja men jag har väl gett upp Film & TV-produktion eftersom jag kom 201 reserv :P Manus för Film & TV kom jag däremot 67e så möjligheten finns ju, men det kan ju vara olika från år till år. Vet att drygt 100 personen framför mig tackade nej till Film & TV-produktion förra året... Får se om jag tackar jag till Manus..

Slänger ut frågan på chans om det finns något filmfolk på Öland och i/runt i kring Kalmar som är intresserade av att dra ihop ett litet filmteam och gör ett eller fler filmprojekt?

Som sagt så kom jag ju inte in på Film & TV i Dalarna, utan istället blev jag antagen till Filmvetenskap i Halmstad. Vad jag funderar på är om jag överhuvudtaget skulle ha någon nytta av den utbildningen, när min tanke är att jag ska satsa åt regi/foto-hållet?

Ja, och med tanke på alla bloggar skrivna av blåsta bimbos som pluggat där, så blir man inte särskilt sugen på att plugga där själv. Har du fått en positiv bild av SMC? För jag har nästan fått en bild av att alla city college är festmagneter. Men det är kanske något jag bara fått för mig. Mängden festande kanske beror lite på vart skolan är placerad. SBCC i en lugnare och mindre stad mot SMC i en mer hektisk och betydligt större stad. När hade du tänkt åka, vår eller höst? NYFA sägs vara rena skämtet(?) som tar alldeles för mycket betalt. Det kan ju vara folk som personligen har haft en dålig tid på NYFA, men lite sanning tror jag nog att det ligger bakom.

Och jag kom inte in på Film & TV.. Kom så långt ner som 138e reservplats! På ett sätt är jag besviken och på ett sätt glad. Besviken för att jag hade sett fram emot att få lämna mitt jobb (trivs inte särskilt bra), men glad för att det öppnar upp för andra idéer och drömmar som jag har. Men lycka till ni som kom in :)

Sant, som du säger att man får en stor erfarenhet och att man växer som person. Det är en av anledningarna till varför jag skulle vilja plugga utomlands. (En tanke slog mig för ett tag sedan, att viljan att plugga utomlands kan vara större än viljan att plugga just film. Att jag inte behöver plugga just film, utan bara jag får plugga utomlands.) Vilken skola pluggade din vän på? Hur bekostade han utbildningen? Eftersom min erfarenhet av svenska utbildningar är begränsad överlåter jag till andra att rekommendera utbildningar, däremot kan jag tipsa. Om man är nybörjare skulle jag säga att ett år på en folkhögskola kan vara bra, för att känna efter om man verkligen vill jobba med film och vilka arbetsområden man är intresserad av. Men sedan måste man ju förstås vara positivt inställd till just folkhögskolor, vilket jag inte riktigt är. Men Fridhems och Skurpus folkhögskola ska väl vara bland de bättre i Sverige tror jag. Sedan har vi ju utbildningen som jag har sökt Film & TV-utbildningen i Dalarna. 3 år på högskola. Denna utbildningen, om jag har förstått det rätt, börjar på nybörjarnivå och blir mer avancerad allt eftersom. Min tanke är att, om jag kommer in, så ska jag känna efter termin för termin. T ex: Känns det bra efter första höstterminen fortsätter jag med vårterminen. Känns det däremot inte bra så avbryter jag utbildningen och hittar på något annat. Och så finns Filmhögskolan på Göteborgs universitet och Dramatiska institutet i Stockholm. Förresten har du varit inne på den här tråden? [thread=24431]UCLA, USC och NYU + All Info om att studera i USA[/thread]

Att det finns bättre skolor i USA är garanterat. De har UCLA och USC som har de främsta filmskolorna i världen. Men så kostar de ju nån miljon eller två för en internationell student. Min dröm hade varit att plugga på UCLA.. Jag har börjat se det lite så här att kan man inte lyckas i Sverige, så hade man förmodligen inte lyckats i USA. Men lyckas du i Sverige, så är möjligheterna stora för en fortsatt karriär i USA, eftersom de amerikanska agenterna verkar hålla koll på även utländska talanger. Detta gäller kanske mer för de som har en tyngre arbetsposition, så som skådis, regissör, fotograf. Men det är det jag menar när jag skriver att lyckas, att man har lyckats knipa åt sig en tyngre arbetstitel. Det är väl detta som har fått mig att nästan acceptera att jag får plugga en svensk utbildning än en utländsk.

Får nog hålla med Tolin där. Jag har i ett par år varit helt inställd på att jag SKA plugga utomlands, men med tiden har jag börjat inse att om jag vill ha en seriös utbildning så måste jag också betala. Den "billigaste" utbildningen som jag har hittat hittills låg på ungefär 140.000kr för ett år. Istället har jag nu sökt till Film & TV-utbildningen på Högskolan i Dalarna, som ger en Filosofie kandidatexamen, vilket är detsamma som det amerikanska Bachelor of Arts. Och kollar man runt på IMDB på olika filmarbetare så är det en hel del som har pluggat på universitet och har ett Bachelor of Arts in Filmproduction. Kan vara något att tänka på;) Under det tredje året på utbildningen i Dalarna har man 10(?) veckors praktik och då kan man ju kontakta företag inom filmbranschen i USA, eller vart man nu vill. Så jag skulle nog säga att det, åtminstone ekonomiskt, är bättre att välja en utbildning i Sverige som har praktik, för att då kunna praktisera i det land man är intresserad av och därigenom få kontakter som förhoppningsvis leder till jobb. Sen är det ju så att i filmbranschen är inte det viktiga vilken utbildning du har gått, utan vad du har lyckats åstadkomma inom det arbetsområde du vill satsa på.

Santa Barbara kostar ungefär 20.000kr per termin. Då man kan få ut 80.000-100.000 från CSN så klarar man det ekonomiskt. Men som jag ser det så finns det två anledningar till varför man väljer att plugga på SBCC: 1. Man har som mål att efter 2 år göra transfer till ett universitet för att få ett BA. 2. Man åker dit och festar och är inte allt för seriös med pluggandet. Lite som på en folkhögskola. Nu har jag ingen egen erfarenhet av detta, men det är uppfattningen jag har fått efter att jag har gjort en hel del research. Sen har jag nog inte sett en enda film från SBCC som kan kallas sevärd. När det gäller USA och utbildning så finns det inte mycket som inte kostar skjortan, för en internationell student, om man bortser från community college och state university.

Jag går ju och funderar på mina val och möjligheter för framtiden ständigt, varje dag. Jag pratar och diskuterar med flera olika människor och lyssnar på deras råd och erfarenheter. Som slutresultat har jag kommit fram till vad jag skulle vilja kalla min realistiska lösning och realistiskt är kanske inte alltid roligt när drömmarna lockar mer, men oftast måste man välja det realistiska innan man kan nå drömmarna. Ni har säkert hört något liknande förr. Så, min tanke är att jag pluggar de tre åren på Högskolan i Dalarna (om jag kommer in och om jag fortfarande trivs med utbildningen efter ett år). Efter det kan jag antingen börjar jag arbeta inom filmindustrin eller så söker jag direkt vidare till fortsatt utbildning med specialinriktning (regi, fotograf osv.). Det mest troliga skulle nog vara att jag börjar arbeta och efter ett par år söker till fortsatt utbildning. Men det skadar ju inte att söka varje år, sen om man kommer in är det bara bestämma sig då. Taetius, du skrev om att det är svårare att komma in som utlänning utomland. Det fick mig att tänka på en norsk tv-serie som hette "Lisa i Hollywood". Den handlade om en norska, boendes i England, som skulle försöka lyckas som skådis i Hollywood. I ett avsnitt var det en man som sa: "Det är lättare att bli astronaut, än det är att lyckas i Hollywood." Och då får man en känsla av hur svårt det faktiskt kan vara. Min tanke är att, även om det fortfarande kan vara svårt, så är det troligtvis lättare att lyckas i Sverige. Lyckas man inte i Sverige är det desto troligare att man inte skulle ha lyckats i USA. För att svara på din fråga Taetius: Nej, jag har inte skaffat boende. Däremot ställde jag mig i bostadskö hos Kopparstaden AB i maj för att samla på mig köpoäng. Håller med dig till punkt och pricka, Mattihp. Jag har länge försökt hitta syndabockar att skylla den låga kvalitén som svensk film håller. De jag vill skylla på är producenterna, eftersom de bestämmer vilka projekt som ska finansieras. Tyvärr är det väl så att de hellre satsar på säkra kort (deckarfilmer) än något, för svenska filmindustri, annorlunda. Men ibland händer det att något annorlunda dyker upp på biografen. Två exempel tagna direkt upp luften är Arn och Låt den rätte komma in. Var av ingen är särskilt bra, tyvärr. Bara med ett bättre manus, bättre musik, och utbytande av vissa skådespelare hade Arn-filmerna kunnat bli betydligt bättre. Istället lade man 200 miljoner på något halvdant. Det känns som att det är lite så det ser ut i Sverige. När det väl satsas på något annorlunda blir det ofta misslyckat. Varför? Jag kan börja med att säga att jag förstår hur du känner. Det enda jag tror man kan göra är att pröva, pröva, pröva tills det att man hittar DET. Att gå runt och försöka gissa sig till vad man vill hålla på med, samtidigt som man arbetar på ett jobb man inte gillar (som jag har gjort i drygt tre år) är nog inte rätt sätt att tackla saken. Dagens ord: Pröva

Vet inte om du har någon filmerfarenhet, men ett år på folkhögskolan kan vara ett väldigt bra sätt att börja. Förhoppningsvis får man reda på inom vilket område man vill arbeta, vilket gör det lättare att välja senare studier. Håller med dig om tentorna. Tycker inte riktigt det har med filmskapande att göra. Lycka till på folkhögskolan!

Det var en sak jag upptäckte och en som jag fick reda på under min tid på Ölands dokumentärfilmskola. Det jag upptäckte var att jag inte vill hålla på med dokumentärfilm, utan hellre spelfilm. Det jag fick reda på, eller snarare det jag fick beröm för under min tid där var mitt filmfoto. Mitt stoltaste minne var i början när vi hade en brittisk director of photography som gästföreläste. Hon berömde mitt filmfoto i en liten kortkortfilmsövning och beskrev det som pastelliknande. Och alla beröm har fått mig att tro att jag kanske borde satsa på fotosidan i filmproduktionen. Men enda sedan jag visste att jag ville hålla på med film har jag bestämt klängt fast vid att jag ska bli regissör. När jag var tonåring visste jag inte mycket om vad det innebar att arbeta som regissör, mer än att man bestämde över den kreativa delen i filmproduktionen. Idag vet jag på pappret vad det innebär och jag kom på mig själv en gång, när jag läste en bok om regi, att för mig känns rollen som regissör skrämmande, men så otroligt, otroligt spännande att ta sig an. Därför klänger jag än idag fast vid en framtid som regissör. Jag vet att jag var "analysskadad" under och efter tiden på dokumentärfilmskolan, men det har ebbat ut och idag tänker jag inte på det om jag inte vill. Jag har till och från varit inne och sniffat lite på musikvideosidan. Detta för att mina två största intressen är just musik och film och jag tänkte att det måste ju vara den ultimata vägen att kombinera mina två största intressen till ett arbete. Och jobben finns ju. Åtminstone gratisjobben om man riktar in sig på de mindre artisterna. För vilken artist tackar nej till en gratis, välgjord musikvideo? Men jag tror inte jag skulle vilja ägna resten av livet åt enbart musikvideoproduktion. Nån musikvideo då och då mellan spelfilmerna skulle jag kunna tänka mig. Jag håller absolut med dig. Kan jag leva ett normalt liv, arbeta på en plats jag trivs med och försörja mig på ett arbete inom film, så är jag glad. Allt utöver det är bara plus. Känner du att du inte riktigt hör hemma i Sverige? Det gör jag och det är en av många anledningar, om man bortser från filmen som är en självklart faktor, till varför jag vill söka mig utomlands. Med tanke på hur egotrippad jag är i mina texter så tycker jag att du centrerar kring dig själv med all rätta ;) Min jakt på passande filmutbildningar har säkert hållit på i snart 3-4 år och på grund av mitt ständigt pågående informationssökande kommer utbildningar och de går. För exempel: Under de senaste 1-2 åren har det varit Filmproduction på Santa Barbara City College som gällt. Och under de åren har jag försökt få fram så mycket information om SBCC som möjligt. Under sökandet kommer det givetvis fram att utbildningen inte alls var något att ha. Har sett två filmer därifrån på Youtube och det var som om små tonåringar hade slängt ihop nåt osebart. Man skulle förstås kunna testa på, men jag har ingen lust att dra igång nåt så stort när jag redan från början är ytterst tveksam till det. Jag skulle gärna plugga på SBCC, men då får jag nog välja ekonomi eller något, som verkar vara lite seriösare utbildningar, men ekonomi är knappast något jag vill arbeta med. Min tanke med det hela var att jag sedan skulle ha gjort en transfer till ett State University (billigare) och läst ett BA i Filmproduction. Jag kollade på upplägget för första terminen på Film och TV i Dalarna och det enda som fanns på schemat var "Introduktion till rörlig bild" (har för mig att det hette så). Och det är något som jag redan har fått genom dels dokumentärfilmskolan, men även mycket självstuderande. Så om jag skulle testa på utbildningen funderar jag på om det inte skulle kännas lite frustrerande att läsa sånt jag redan vet.. Jag är en väldigt praktisk människa och jag gillar uttrycket "learn by doing" som många privata filmskolor använder sig av. Och jag vet att en sådan skola passar mig betydligt mer än en högskola/universitet. Problemet är bara att privat oftast innebär mycket pengar. Pengarna man får från CSN kan täcka kostnaderna för utbildningen, men sedan måste man ha pengar till boende och alla andra kringkostnader och det är ytterligare 150.000kr för 10 månader som man måste ta ur egen ficka. Jag har under 1 års tid arbetat och sparat pengar till vad jag trodde skulle gå till en utbildning på en privat filmskola. Men desto mer pengar jag har fått ihop desto mer har jag insett att jag inte vill "kasta bort" var enda surt förvärvade krona bara så där. Något som har tagit mig 1 år att spara skulle vara borta på någon sekund när man väl betalar till skolan. Visst man får förhoppningsvis något bra i utbyte, men det är ingen garanti bara för att man betalar massa pengar för utbildningen. Jag har istället börjat fundera på att resa. Dels för att stilla min vilja om att dra utomlands, dels för att samla på mig massa upplevelser och erfarenheter. Sånt som är ovärderligt för en aspirerande regissör. Eventuellt ta en fyra veckors kurs i regi på MET Film School. För oavsett vilken utbildning har hittar verkar jag hitta något negativt som avskräcker mig från dem. Som jag tror att jag nämnde i föregående inlägg, så har jag bara kollat lite grann, men jag har hittat ett som verkar sticka ut lite. Bournemouth University. Som jag har förstått det är det ett nyare, som 2009 tilldelades utmärkelsen "UK's Number One New University" av The Guardian University Guides (ska tydligen vara ganska prestigefyllt). Verkar vara ett modernt och fräscht universitet i Bournemouth som ligger på sydkusten. Så inga svenska hårda vintrar, om det inte blir sånt snökaos som kan dra in över Europa och sträcka sig enda ner till Italien;) En positiv sak för internationella studenter är att man första året är garanterad studentrum på campus. Drog visst till med ett långt inlägg även denna gång:) Har säkert glömt något, men inget jag kommer på nu.

Vet inte om du är fast bestämd på just USA, men annars finns det en 4 veckors kurs i England på Met Film School i regi. Pris: £1750 (ungefär 19.000kr) Länk: http://www.metfilmschool.co.uk/Courses/Short-Course/Four-Week-Directing.aspx

I grund och botten är jag av samma åsikt som du. Jag slår gärna igenom i Sverige om det betyder att jag får uppmärksamhet utomlands. Vad jag sitter och föreställer mig är: Vad händer om jag inte slår igenom i Sverige och det är bara här jag har skapat ett kontaktnät, som jag kanske har ägnat 10-20 år att bygga upp. Då är jag i 33-43 års ålder och personligen anser jag att det är för sent att börja om från scratch i exempelvis England. Speciellt om man sitter med familj, även om de tankarna är långt, långt borta nu, men man vet ju aldrig. Plussa på 10-20 år i England så landar jag på en ålder av 43-63. I början av 40års åldern är det många regissörer som gör sin stora debutfilm (finns undantag). Jag inser i skrivandets hetta att det finns vissa brister med mina spekulationer. Så som att 10-20 år av nätverkande och filmarbetande i Sverige skulle vara helt meningslöst om jag i framtiden vill vidare till England. Kanske en svensk kontakt har en engelsk kontakt osv. I annat fall har man väl ett schysst CV att visa upp. Men samtidigt blir det ändå lite som att börja om, fast med mer i bagaget. Tilläggas ska väl att jag är ganska åldersparanoid, en förklaring till varför jag hänger upp mig så mycket vid ålder och år :P En person frågade mig om jag var nervös inför antagningsbeskedet till Dalarna och jag insåg att jag var väldigt lugn över det. Det finns ingen känsla av "Hoppas, hoppas, hoppas!", utan en ganska så neutral känsla. Men jag blir ändå lite skeptisk när jag försöker föreställa mig 3 år i Dalarna, även om man har fått en positiv bild av utbildningen i den här tråden. Men det handlar inte så mycket om utbildningen, utan om mig och den plats jag vill befinna mig på. Så jag är väl inne lite på samma spår som du även här. Kommer jag in på utbildningen ger jag den troligtvis ett försök. Känns det helt fel får jag hitta på ett annat sätt. Jag har först nu börjat kolla lite smått på brittiska universitet och magkänslan säger mig att jag väldigt gärna kan tänka mig att plugga filmproduktion på något av dem. Där är kanske svaret på vad jag borde göra. MEN! Vad som sitter i vägen är just universitetsstudier. Jag har aldrig tidigare studerat på en högskola eller ett universitet. Att då plugga på ett universitet, som är nytt för mig, och dessutom på engelska (även om jag behärskar engelska väldigt bra, bara jag får en vecka eller två att vänja mig) känns som en så väldigt stor grej för mig. Kanske förstorar jag upp det.. Så, efter en massa svammel går vi till dina frågor om England ;) För det första måste jag göra ett, enligt mig, pinsamt erkännande. Trots att jag är väldigt galen i England (även USA) på många olika sätt så har jag aldrig varit där :o (har varit i USA). Det hoppas jag förvisso få råda bot på nu till sommaren. Men detta gör mig väl lite okvalificerad att svara på om jag vill bo och leva där, men återigen magkänslan säger mig att jag vilja göra det. Bortser man från det, så finns det så mycket med England som jag gillar. Givetvis filmerna, musiken, fotbollen, landskapet m.m. Allt detta har jag såklart fått förmedlat genom elektronisk utrustning, men jag tror ju knappast det blir sämre bara för att man upplever det i verkligheten, snarare tvärtom. Men som sagt hoppas jag på en vecka i England i sommar för att antingen göra hål på bubblan som innehåller mina föreställningar om landet, eller förstärker den. Men om vi ska hålla oss till filmproduktion i England, så tänkte jag punkta upp argument som talar för England och mot Sverige: ¤ Ser jag tillbaka 10 år så kan jag garanterat säga minst en brittisk film per år fram till idag som jag tycker är värd att se. Gör jag detsamma med svensk film kan jag med 95% säkerhet bara komma på två under hela 10årsperioden. ¤ Ett väldigt självklart argument för mig är språket. Jag älskar engelskan och har samtidigt lite svårt för svenskan i film. ¤ Jämför man Englands toppskådisar med Sveriges anser jag att de engelska håller betydligt högre klass. ¤ Sen är jag ganska säker på att om det är något land i Europa som har mest kontakt med USA inom filmindustrin så är det troligtvis England. Se bara hur många filmarbetare och skådisar i USA som är uppvuxna i England. Och även att en hel del studioarbete för amerikanska filmer görs i England. Ett känt exempel är förstås StarWars-filmerna. Detta får mig att tror att lyckas man i England är det troligare att folk från USA hör av sig än om man skulle lyckas i Sverige. Jag kan ha fel, men jag tänker mest på språket att England har starkare band till USA än något annat europeiskt land. Det finns säkert många fler punkter som jag inte kommer på nu.. Men enda sedan början av tonåren har jag föreställt mig att jag ska bo i ett annat land. Tror det började med Australien, men då berodde det mest på landets natur och djur. Det var innan filmintresset drog igång på allvar. Så det är ingen ny och främmande tanke, utan något jag har drömt och tänkt på i över ett decennium.. Så till slut avrundar jag mitt definitivt längsta inlägg på forumet och hoppas att ni lyckas få ut det viktiga bakom allt nattsvammel :)

Jag har för mig att jag någon gång för ett bra tag sedan läste, i någon tråd, om någon hemsida där man kunde publicera sina manus för amerikanska (eventuellt var det för hela världen) indiefilmare. Men jag kan ju för allt i världen inte hitta den tråden. Jag lyckades hitta någon tråd där någon skrev om InkTip som är riktad mot "Entertainment professionals". Vad jag undrar är om någon känner till liknande sidor (seriösa) riktade mot indiefilmare i engelsktalande länder, eller till och med indiefilmare över hela världen? (de kan ju översätta manuset till sitt modersmål om det passar dem bättre). (Min självklara tanke är att det är betydligt lättare att få engelska kortfilmmanus filmade av indiefilmare, än produktionsbolag)

Jag sitter och funderar lite på det här om min framtid. Till och från har jag varit fast inställd på att göra karriär i USA, men på något sett kommit fram till att se det mer som en önskan och en bonus om man en dag skulle slå stor i Europa och sedan bli kontaktad av amerikanska agenter.. Siktet har istället flyttats till England och en stor bidragande orsak till det är för att de gör så mycket bättre filmer i England jämfört med Sverige. This is England och The Kings Speech bara för att nämna några.. Och givetvis att landet är anslutet till EU, vilket gör det lättare att arbeta där. Så vad jag funderar över är om det vore helt idiotisk att då plugga Film och TV i Dalarna i 3 år med 150.000kr i lån, om jag kommer in det vill säga, med tanke på att utbildningen ligger i Sverige och mitt karriärintresse ligger i England. Är man fri att söka praktikplast som man vill på den utbildningen? För jag tänker att man i så fall kan söka en plats på någon TV-kanal eller filmproduktion i England för att på så sätt komma in i branschen där. Eller borde jag kanske hellre söka Filmproduktion på något universitet i England? Det vore intressant att "höra" era funderingar. Kanske är det någon här som har varit i samma situation och hur har det gått för er, hur har ni gjort? Hur eller hur, tack på förhand!

Tack, där stillade du min oro. Är mer praktisk lagd, så jag var lite orolig för att det skulle bli mycket teori eftersom det är högskola (men det kanske bara är något jag har fått för mig). Jag skulle tro att jag tillhör samma grupp med mina 23 år;)

Tack för det! Kom på en till fråga angående fördelning. Hur är det teoretiska och praktiska fördelat? By the way, har sökt till Film och TVproduktion i Dalarna som förstahandsval. Så nu är det bara vänta till mitt av juli för resultat:) Edit: Vad är det generellt för spridning i åldrar och ursprung på studenterna?

Finns det några elevfilmer tillgängliga för folk utanför högskolan? Kvalitén på filmerna brukar ju säga en del om eleverna och utbildningen, så det vore intressant att se några filmer.

Kom på två frågor angående Filmutbildningen i Dalarna: 1. Vart ifrån plockar man skådespelare till sina filmer under utbildningen? 2. Är film och TV fördelat 50/50 under hela utbildningen eller läser man mer av den ena än den andra?