Jump to content

LastonFilm

Members
  • Posts

    262
  • Joined

Personlig information

  • City
    Borgholm
  • Job/title
    Filmskapare
  • Name
    Simon Stangius

Filmskapande

  • Influences
    George Lucas
  • Gear
    Canon EOS 550D och Adobe Master Suite
  • Interests
    Film, filma, böcker och skriva

LastonFilm's Achievements

Community Regular

Community Regular (8/14)

  • First Post
  • Collaborator
  • Week One Done
  • One Month Later
  • One Year In

Recent Badges

10

Reputation

  1. Jag har en bakgrund inom möbel och hantverk och vill bara höra om något vet hur man kan komma in på scenografisidan i filmbranschen. Utbildning eller annat, Sverige eller utomlands.
  2. ..Sedan om man skulle bli accepterad ska man se det som en prestation eller är det relativt enkelt att komma in på Stockholms filmskola?
  3. Såg förra veckan att de hade platser kvar på Stockholms filmskola, så jag bestämde mig för att skicka in en anmälan och väntar idag på en telefonintervju. Någon annan som gjort sen anmälan? Sen tänkte jag lite på det med att de faktiskt har platser kvar.. Tror ni det kan beror på att de helt enkelt är kräsna med vilka de accepterar eller att det är färre och färre som söker?
  4. Här kommer en egotråd, men som kanske kan hjälpa andra som är i samma sitts som jag. Jag sökte till Dalarna och Film & TV-produktion i år igen men kom givetvis inte in, då antalet sökande var ännu högre i år. Så min enkla fråga är: Vilka alternativ har jag nu, vad skulle ni gjort om ni var i min situation?
  5. Såg precis att både Manus för Film & TV och Film och TV-produktion var öppna för sen anmälan.. Vad tror ni det betyder? Positivt/negativt för någon som ligger långt ner på reservlistan?
  6. För tillfället vet jag inte om jag ska börja men jag har väl gett upp Film & TV-produktion eftersom jag kom 201 reserv :P Manus för Film & TV kom jag däremot 67e så möjligheten finns ju, men det kan ju vara olika från år till år. Vet att drygt 100 personen framför mig tackade nej till Film & TV-produktion förra året... Får se om jag tackar jag till Manus..
  7. Slänger ut frågan på chans om det finns något filmfolk på Öland och i/runt i kring Kalmar som är intresserade av att dra ihop ett litet filmteam och gör ett eller fler filmprojekt?
  8. Som sagt så kom jag ju inte in på Film & TV i Dalarna, utan istället blev jag antagen till Filmvetenskap i Halmstad. Vad jag funderar på är om jag överhuvudtaget skulle ha någon nytta av den utbildningen, när min tanke är att jag ska satsa åt regi/foto-hållet?
  9. Ja, och med tanke på alla bloggar skrivna av blåsta bimbos som pluggat där, så blir man inte särskilt sugen på att plugga där själv. Har du fått en positiv bild av SMC? För jag har nästan fått en bild av att alla city college är festmagneter. Men det är kanske något jag bara fått för mig. Mängden festande kanske beror lite på vart skolan är placerad. SBCC i en lugnare och mindre stad mot SMC i en mer hektisk och betydligt större stad. När hade du tänkt åka, vår eller höst? NYFA sägs vara rena skämtet(?) som tar alldeles för mycket betalt. Det kan ju vara folk som personligen har haft en dålig tid på NYFA, men lite sanning tror jag nog att det ligger bakom.
  10. Och jag kom inte in på Film & TV.. Kom så långt ner som 138e reservplats! På ett sätt är jag besviken och på ett sätt glad. Besviken för att jag hade sett fram emot att få lämna mitt jobb (trivs inte särskilt bra), men glad för att det öppnar upp för andra idéer och drömmar som jag har. Men lycka till ni som kom in :)
  11. Sant, som du säger att man får en stor erfarenhet och att man växer som person. Det är en av anledningarna till varför jag skulle vilja plugga utomlands. (En tanke slog mig för ett tag sedan, att viljan att plugga utomlands kan vara större än viljan att plugga just film. Att jag inte behöver plugga just film, utan bara jag får plugga utomlands.) Vilken skola pluggade din vän på? Hur bekostade han utbildningen? Eftersom min erfarenhet av svenska utbildningar är begränsad överlåter jag till andra att rekommendera utbildningar, däremot kan jag tipsa. Om man är nybörjare skulle jag säga att ett år på en folkhögskola kan vara bra, för att känna efter om man verkligen vill jobba med film och vilka arbetsområden man är intresserad av. Men sedan måste man ju förstås vara positivt inställd till just folkhögskolor, vilket jag inte riktigt är. Men Fridhems och Skurpus folkhögskola ska väl vara bland de bättre i Sverige tror jag. Sedan har vi ju utbildningen som jag har sökt Film & TV-utbildningen i Dalarna. 3 år på högskola. Denna utbildningen, om jag har förstått det rätt, börjar på nybörjarnivå och blir mer avancerad allt eftersom. Min tanke är att, om jag kommer in, så ska jag känna efter termin för termin. T ex: Känns det bra efter första höstterminen fortsätter jag med vårterminen. Känns det däremot inte bra så avbryter jag utbildningen och hittar på något annat. Och så finns Filmhögskolan på Göteborgs universitet och Dramatiska institutet i Stockholm. Förresten har du varit inne på den här tråden? [thread=24431]UCLA, USC och NYU + All Info om att studera i USA[/thread]
  12. Att det finns bättre skolor i USA är garanterat. De har UCLA och USC som har de främsta filmskolorna i världen. Men så kostar de ju nån miljon eller två för en internationell student. Min dröm hade varit att plugga på UCLA.. Jag har börjat se det lite så här att kan man inte lyckas i Sverige, så hade man förmodligen inte lyckats i USA. Men lyckas du i Sverige, så är möjligheterna stora för en fortsatt karriär i USA, eftersom de amerikanska agenterna verkar hålla koll på även utländska talanger. Detta gäller kanske mer för de som har en tyngre arbetsposition, så som skådis, regissör, fotograf. Men det är det jag menar när jag skriver att lyckas, att man har lyckats knipa åt sig en tyngre arbetstitel. Det är väl detta som har fått mig att nästan acceptera att jag får plugga en svensk utbildning än en utländsk.
  13. Får nog hålla med Tolin där. Jag har i ett par år varit helt inställd på att jag SKA plugga utomlands, men med tiden har jag börjat inse att om jag vill ha en seriös utbildning så måste jag också betala. Den "billigaste" utbildningen som jag har hittat hittills låg på ungefär 140.000kr för ett år. Istället har jag nu sökt till Film & TV-utbildningen på Högskolan i Dalarna, som ger en Filosofie kandidatexamen, vilket är detsamma som det amerikanska Bachelor of Arts. Och kollar man runt på IMDB på olika filmarbetare så är det en hel del som har pluggat på universitet och har ett Bachelor of Arts in Filmproduction. Kan vara något att tänka på;) Under det tredje året på utbildningen i Dalarna har man 10(?) veckors praktik och då kan man ju kontakta företag inom filmbranschen i USA, eller vart man nu vill. Så jag skulle nog säga att det, åtminstone ekonomiskt, är bättre att välja en utbildning i Sverige som har praktik, för att då kunna praktisera i det land man är intresserad av och därigenom få kontakter som förhoppningsvis leder till jobb. Sen är det ju så att i filmbranschen är inte det viktiga vilken utbildning du har gått, utan vad du har lyckats åstadkomma inom det arbetsområde du vill satsa på.
  14. Santa Barbara kostar ungefär 20.000kr per termin. Då man kan få ut 80.000-100.000 från CSN så klarar man det ekonomiskt. Men som jag ser det så finns det två anledningar till varför man väljer att plugga på SBCC: 1. Man har som mål att efter 2 år göra transfer till ett universitet för att få ett BA. 2. Man åker dit och festar och är inte allt för seriös med pluggandet. Lite som på en folkhögskola. Nu har jag ingen egen erfarenhet av detta, men det är uppfattningen jag har fått efter att jag har gjort en hel del research. Sen har jag nog inte sett en enda film från SBCC som kan kallas sevärd. När det gäller USA och utbildning så finns det inte mycket som inte kostar skjortan, för en internationell student, om man bortser från community college och state university.
  15. Jag går ju och funderar på mina val och möjligheter för framtiden ständigt, varje dag. Jag pratar och diskuterar med flera olika människor och lyssnar på deras råd och erfarenheter. Som slutresultat har jag kommit fram till vad jag skulle vilja kalla min realistiska lösning och realistiskt är kanske inte alltid roligt när drömmarna lockar mer, men oftast måste man välja det realistiska innan man kan nå drömmarna. Ni har säkert hört något liknande förr. Så, min tanke är att jag pluggar de tre åren på Högskolan i Dalarna (om jag kommer in och om jag fortfarande trivs med utbildningen efter ett år). Efter det kan jag antingen börjar jag arbeta inom filmindustrin eller så söker jag direkt vidare till fortsatt utbildning med specialinriktning (regi, fotograf osv.). Det mest troliga skulle nog vara att jag börjar arbeta och efter ett par år söker till fortsatt utbildning. Men det skadar ju inte att söka varje år, sen om man kommer in är det bara bestämma sig då. Taetius, du skrev om att det är svårare att komma in som utlänning utomland. Det fick mig att tänka på en norsk tv-serie som hette "Lisa i Hollywood". Den handlade om en norska, boendes i England, som skulle försöka lyckas som skådis i Hollywood. I ett avsnitt var det en man som sa: "Det är lättare att bli astronaut, än det är att lyckas i Hollywood." Och då får man en känsla av hur svårt det faktiskt kan vara. Min tanke är att, även om det fortfarande kan vara svårt, så är det troligtvis lättare att lyckas i Sverige. Lyckas man inte i Sverige är det desto troligare att man inte skulle ha lyckats i USA. För att svara på din fråga Taetius: Nej, jag har inte skaffat boende. Däremot ställde jag mig i bostadskö hos Kopparstaden AB i maj för att samla på mig köpoäng. Håller med dig till punkt och pricka, Mattihp. Jag har länge försökt hitta syndabockar att skylla den låga kvalitén som svensk film håller. De jag vill skylla på är producenterna, eftersom de bestämmer vilka projekt som ska finansieras. Tyvärr är det väl så att de hellre satsar på säkra kort (deckarfilmer) än något, för svenska filmindustri, annorlunda. Men ibland händer det att något annorlunda dyker upp på biografen. Två exempel tagna direkt upp luften är Arn och Låt den rätte komma in. Var av ingen är särskilt bra, tyvärr. Bara med ett bättre manus, bättre musik, och utbytande av vissa skådespelare hade Arn-filmerna kunnat bli betydligt bättre. Istället lade man 200 miljoner på något halvdant. Det känns som att det är lite så det ser ut i Sverige. När det väl satsas på något annorlunda blir det ofta misslyckat. Varför? Jag kan börja med att säga att jag förstår hur du känner. Det enda jag tror man kan göra är att pröva, pröva, pröva tills det att man hittar DET. Att gå runt och försöka gissa sig till vad man vill hålla på med, samtidigt som man arbetar på ett jobb man inte gillar (som jag har gjort i drygt tre år) är nog inte rätt sätt att tackla saken. Dagens ord: Pröva
×
×
  • Create New...