nvm

Intressant. Nu är väl inte ain't it cool news den bästa resursen för nyheter (http://www.n-chicken.net/tomfoolery/JRD.shtml), men... finns det minsta uns av sanning bakom, att någon blivit tagen för nåt de skrivit och inte ens publicerat offentligt, så blir man ju lite rädd.

Har inte bestämt mej för medium än, skissar bara på koncept och story, men förmodligen blir det inte film utan radioteater (podcast typ), dvs S-märket går ändå inte att visa. :) Tack för svaren.

Det filmade ser bra och ambitiöst ut! Går hela filmen i den andan så blir det nog riktigt bra. Texterna såg lite powerpoint ut, menmen.

Inte så särskilt bra. Men lite intressant, och kanske inte minst provocerande.

Hej, hur är det med upphovsrätt på karaktärer osv? Jag skissar på en idé som är en korsning mellan jultomten och stålmannen, dvs det ska vara väldigt likt hela stålmannen-grejen med hans clark kent-alterego, telefonkiosksombyten, etc, fast att han blir jultomten istället för stålmannen ("det är en fågel! det är ett flygplan! det är jultomten!"). Jag kommer inte använda namn som "lois lane", "clark kent", "kryptonit" etc utan hitta på skämtnamn som låter likt. Kan man hamna i trubbel med DC Comics om man gör sånt?

Anna_Dea: Jag har ingen särskild "kompetens" inom dator-/TV-spel, det försöker jag inte påstå. :) Jag har visserligen varit med och utvecklat ett par spel på indienivå, men du kan nog ändå med rätta kalla mej för nybörjare! Jag spelar nästan aldrig själv. Kanske ska förklara min ingångsvinkel i hela grejen bättre då. Jag är ingen gamer. Jag spelar nåt litet spel då och då för att slå ihjäl lite tid, men det är typ allt. Trots det är jag väldigt väldigt intresserad av datorspelet som medium. Jag tycker det verkar ha en vansinnigt stor potential, ett medium som tillåter all uttrycksfullhet och komplexitet som finns i film, med den tillagda dimensionen interaktivitet! Bara tänk vad man skulle kunna göra utifrån de förutsättningarna! Men det mesta jag har sett av de topplistedominerande spelen lämnar mej besviken eller ointresserad. Inte allt, men väldigt mycket. Jag har inga hårda siffror på detta, men är det inte så att demografin över datorspelare är väldigt fläckvis? Mest ungdomar, mest killar? Hur många 50åriga kvinnor spelar datorspel? Det finns ju (nästan) inga spel för dom! Varför är det så? Jag har en teori. När man först började experimentera med datorspel så sågs de nog allmänt som ganska fula och oinspirerande. Ett par vita prickar som rör sig på en svart skärm, liksom. För att göra produkterna intressanta var man tvungen att göra en typ av underhållning som inte går att göra på nåt annat sätt. Lösningen blev väldigt ofta att göra nåt som påminner om sport, fast utan allt det krångliga i att sporta. Det var ju nåt alldeles nytt; man behöver inte lämna lägenheten, man behöver inte springa runt och bli svettig, man behöver inte hitta nån annan att spela mot. Man kunde få adrenalinkicken och utmaningen i sport, hemma på soffan! Plötsligt spelar det inte så stor roll att det i de första spelen bara var några prickar och streck som rörde sig, för själva utmaningen var ju det viktiga. Utvecklarna ville alltså hitta på saker som skapar denna kick. Ett sätt som visade sig vara effekivt var att förstärka den grundläggande utmaningen (som jag kallar gameplay) med lite läskiga teman som signalerade fara, dvs ofta vapen, våld, utomjordingar, krig, whatever (nej naturligtvis inte alltid, men man kan inte säga annat än att en helt vansinnigt stor del av alla spel har haft nån form av våld, krig eller action som en väldigt central del). Målgruppen definierades redan där; när grafiken sedan blev bättre och bättre och så småningom faktiskt riktigt vacker i vissa fall, så var det fortfarande här efterfrågan låg bland den grupp som var intresserade av datorspel. Unga killar, inte femtioåriga kvinnor. Men datorspelsmediet är ungt. Jag tycker det skulle vara besynnerligt om man fortsätter trampa vatten på detta sätt, älta samma gamla koncept i oändlighet. Gameplay och action. Action och gameplay. Nån gång måste det väl uppstå ett intresse för nån som kan erbjuda något helt annat, också? Du verkar ju nästan bli provocerad av mina idéer om hur man skulle kunna göra istället. Det är tråkigt tycker jag, men egentligen blir jag inte så förvånad. Den typen av i mina ögon rätt inskränkta syn på vad datorspelsmediet är och ska vara återkommer väldigt ofta i diskussioner om spel som just Myst och Riven, som du ju tydligen inte heller tycker om ("urdött"?? Du får gärna utveckla vad du menar med det). Det finns som ett hat mot den typen av spel, kan det vara för att de inte alls försöker sig på att förse spelaren med samma sak som huvudfåran av gamers är ute efter i datorspel? Man försöker sig på nåt helt annat, resultatet är att många tolkar det från sin vanliga syn på spel, och då framstår det bara som ett konstigt eller kanske rentav misslyckat spel! Jämför med folk som är uppfödda på Hollywoodfilm, och en dag får se något helt annat; reaktionen är ofta att det är tråkigt, dåligt, konstigt, krystat, obegripligt och så vidare. Du pratade också om försäljning, du kanske inte är medveten om det men Myst var faktiskt det bäst säljande datorspelet i nästan tio år, trots att nästan alla gamers hatar det! Det attraherade helt andra människor, människor som aldrig tidigare ens hade funderat på att spela ett datorspel. Det höll titeln under större delen av 90talet, tills det bröts av The Sims - ett annat spel som i mångt tilltalar helt andra grupper än vanliga gamers. Så, nu när jag svarat på detta får du gärna utveckla följande: "Hur insatt är du i tv-spels kunskap? innan jag ens börjar här vill jag höra det. Skulle du säga samma sak på ett seriöst tv-spels forum så skulle folk ifrågasätta dig som en ganska så nybörjare....." Jag är nybörjare och försöker bara uttrycka mina egna tankar kring detta, det är tråkigt att du ska diskvalificera det jag säger av den anledningen. Vad är det som framstod som nybörjar-igt i det du citerade här? Tack. :)

Jaha, var det det du menade med "österländskt rollspel". Final fantasy-serien har jag känt på, men det är inte vad jag är ute efter. Hyfsat fint men jag tycker man hela tiden måste ignorera massa irriterande detaljer för att kunna uppleva det riktigt bra. ---- Jag kanske måste förklara ännu närmre vad jag är ute efter. Någon verkade tro att jag med "poesi" menar diktande. Kanske uttryckte mej otydligt! Jag menar att man har ett mer poetiskt sinnelag i berättandet (om man nu väljer att ens berätta något). Det kan man ha utan att använda ett endaste ord. Lite tillspetsat: Jag vill använda datorspelsmediet till konst! Jag vill ha ett spel som kan ge mej som spelare en intellektuell och/eller filosofisk utmaning - på samma sätt som många riktigt bra filmer gör, t ex 2001 - men i interaktiv form. Som jag försökte förklara innan tror jag att detta är svårt att finna i de flesta datorspel, eftersom upplevelsen nästan alltid filtreras genom själva handhavandet av spelet ("gameplay"). Nästan alltid är huvudsaken, grundkonceptet att styra spelet på ett väldigt konkret plan; de mer abstrakta grejer jag är ute efter behandlas sällan som nåt annat än lite "lull-lull" som kletas på utanpå denna stomme av knapptryckningar, adrenalin, reflexer och menyval. Det är bara till för att göra själva gameplayet mer intressant. Tänk efter. I ett FPS så är, lite förenklat, själva fokus att styra genom olika miljöer, och sikta på och träffa andra som gör samma sak mot dej. I princip skulle man kunna ta bort alla monster, mörka skuggiga utomjordiska miljöer och balla vapen, och ersätta det med olika förenklade former och skissartade bilder; själva grunden i spelet skulle fortfarande stå kvar, även om det antagligen skulle vara betydligt mer ointressant att spela. Gör samma tankeexperiment med andra spelgenrer, som racerspel, rollspel, pusselspel som tetris etc (ja där har man ju ofta redan gjort det, faktiskt), sportspel, etc, så märker ni nog att de flesta fungerar som koncept även när man tar bort större delen av berättandet! Som jag ser det finns det egentligen bara en enda spelgenre som i stort sett skulle braka ihop om man försökte sig på detta: den numera så gott som döda äventyrsgenren. De ligger nog också närmast det jag är ute efter, även om också dessa ofta varit på tok för komplicerade i handhavandet (tänk på alla gamla textspel där det kunde ta timmar bara att komma på vilken formulering man skulle använda för att typ öppna en dörr). När det blev som bäst blev det dock riktigt bra även på en konstnärlig nivå; om nån är nyfiken tycker jag man ska ta sig en titt på Riven, det andra spelet i Mystserien. Det är inte riktigt vad jag vill göra, jag tycker fortfarande det är en allt för konkret berättelsevärld som man utforskar, men det finns en sällsynt känsla av att man beter sig helt naturligt i en riktigt värld, istället för vanligt gameplay har man denna värld samt berättelsen som man befinner sig i. Det finns liksom inget irriterande filter mellan mej och det jag försöker uppleva. Dessutom har tillverkarna haft en alldeles särskilt känsla för detaljer och helhetstänkande i det spelet (och så är spelet nåt vansinnigt vackert... trots att det har tio år på nacken så är det betydligt mer verklighetstroget än nästan nåt som släpps idag). Jag tycker det skulle vara väldigt spännande att försöka utgå från den kvalitet som t ex Riven har, men istället göra något där man som spelare utforskar mer abstrakta idéer, fokus på funderingar av det filosofiska slaget och även spelets estetik, på samma sätt som många filmskapare och konstnärer gör i sina medier. Istället för att utgå från handhavandet av spelet och försöka få det att passa in i en värld/estetik/konceptidé/dyl, så tar man det från andra hållet, börjar med en idé och ser sedan på vilket sätt man kan låta en spelare utforska den i eget tempo och riktning. Låter det flummigt? Det är bra att ni inte förstår, för ju mer utförligt jag försöker förklara vad jag vill och varför, desto bättre förstår jag det själv! :)

Österlänskt rollspel? Datorrollspel eller annat rollspel? Låter intressant, nån speciell titel som man kan börja kika på? :)

Har inte spelat det, men det verkar vara ett ovanligt snyggt och estetiskt genomarbetat spel (även om realtids-3d fortfarande ser rätt förskräckligt ut när man försöker sig på realistiska saker egentligen, fast det kanske börjar bli bättre, tänk Alan Wake). Från det jag har sett verkar det dock inte ha mycket gemensamt med det jag är ute efter, huvudsakligt fokus verkar fortfarande ligga på "gameplay" i GTA. Jag kanske ska omformulera det jag sa först; naturligtvis finns det bra spel, ta en sån enkel sak som tetris, som lyckas vara precis vad det behöver vara, varken mer eller mindre, och gör det bra. Det jag menar är att det sällan finns plats för "poesi" i datorspel. Det är nästan alltid väldigt väldigt konkreta händelseförlopp, tryck på en knapp så hoppar din karaktär, tryck på en annan så skjuter han, få minst tio tusen poäng så kommer du till nästa bana eller får ett ballare vapen etc... Ett medium som bara kan bjuda på detta blir väldigt grovt och ointressant i längden, tycker jag. Det har mycket likheter med barnfilm när den är som sämst, man dumförklarar på nåt sätt publiken genom att inte våga använda några associationer, metaforer och andra tekniker som på många sätt är grundstolpar inom alla konstarter. Det kanske räcker för andra men jag känner bara att jag tappar intresset. Det behövs mer abstrakta saker, mer diffusa och känslomässigt engagerande saker. Mer poesi och konst helt enkelt, kombinerat med intressant estetik. Filmen har detta i någon grad, datorspel har det nästan aldrig.

Gärna! Nåt tips? Helst saker som lägger lite fokus på det narrativa. (EDIT: och/eller det estetiska) Jag är inte mycket till datorspelare, men håller ändå koll hyfsat på det eftersom det intresserar mej, och tycker mej faktiskt ha kött på benen när jag säger att så gott som alla datorspel är tattiga i något avseende, på ett helt annat sätt än genomsnittliga filmer. Det känns som ett väldigt ungt och outvecklat medium fortfarande, låst både i sina föreställningar om hur saker och ting ska vara, och vad man inte behöver lägga så mycket energi på. Det är väl visserligen filmen också, men inte lika mycket. Jag känner till kanske två eller tre datorspel som kvalitetsmässigt kommer i närheten av vad man förväntar sig av en film, men även dessa framstår som ganska amatörmässiga i jämförelse med det mesta med hyfsad budget i filmväg. Men, har du tips om något som totalt gått mej förbi så är jag idel öra!

Right on target! Däremot tycker jag inte det är så konstigt att det blir såhär. Man är intresserad av att göra nåt häftigt, inte att skapa film. Jag är själv inte filmskapare men de filmidéer jag får är till större delen ganska svåra att genomföra (inte pga actionscener, men pga annat som krånglig). Jag är inte så intresserad av att skapa film i sig som jag är av att uttrycka en idé som dyker upp i min skalle. Film skulle kunna vara ett sätt, men t ex serier skulle kunna vara ett annat, åtminstone för mej.

Jamen se vad man kan hitta om man letar. Tackar!

Får mej att tänka på detta: http://sr.se/cgi-bin/p3/humor/unit.asp?unitID=1123&pageNo=2&pubID=295816 (klicka på "Lyssna") Låter som att Staffan Hildebrand skulle vara med på det mesta, testa honom...

(Nu har jag inte läst resten av tråden men...) Det du har skrivit skulle gå att sammanfatta ungefär såhär. Fem utomjordingar kommer till jorden. Sen har vi tre agenter också. Och så händer det massa saker, typ spännande saker... eller jag vet inte. Fast det slutar lyckligt! Vilket ju verkligen inte säger ett piss.

Finns det öht några seriösa försök med att blanda in interaktivitet i film? Kanske rent av några lyckade? Eftersom alla datorspel är så jävla värdelösa så tycker jag det skulle vara intressant att se vad som hände om nån med spelfilmens ideal och kvalitetskrav gav sig in på det interaktiva området. För jag förstår inte varför datorspel alltid måste vara fula och opoetiska. Är folk bara ute efter "gameplay" eller? Ingen som försöker sig på att använda sig av interaktivitet på ett mer konstnärligt sätt? Om ingen vet nåt som finns åt det här hållet, så kanske ni ändå har några tankar kring ämnet.

Inte sett den, men tror att den handlar om fotbollshuliganer typ?

VA?? Jaha! Tack för upplysningen, jag hade missförstått det där.

Yay. Här finns ju lite undertryckta aggressioner trots allt. Jag som tyckte det här verkade vara ett sånt mesigt forum innan.

Ja, kan tänka mej att den gör sig bra på bio! Det är lustigt, har varit ett stort fan av Daft Punks musik sen jag hörde deras första album. Deras musik har liksom verkligen fallit mej precis i smaken. Och nu, när de försöker sig på att göra film, så blir även det precis lika "skräddarsytt" för mej. Lite underligt också eftersom jag irriterat mej lite på deras image... hela robotgrejen har framstått som rätt barnslig. Men när de gör en film av det så lyckas dom ta bort allt det barnsliga och ersätter det med ett mer poetiskt sinnelag, robotgrejen blir bara en väldigt välfungerande del av en extremt snygg estetik. Förresten, påminner inte estetiken rätt mycket om 2001 på många sätt? Zidane låter spännande, är inte så mycket för fotboll men gissar att det inte behöver vara nåt hinder för att uppskatta filmen?

Jesus och hans heliga getter! Fantastiskt! Du ritar som en armé gudar! Hur kan man få tag på 23-minutersversionen? Tar du uppdrag?

Just det, tack för tipset förresten, ska kolla upp det. :)

Mej veterligen har den bara visats på filmfestivaler, och på bio i Paris. Jag hittade den på en viss ganska berömd sida lokaliserad bland internets mörka skumma bakgator, en sida som jag inte är säker på om jag får nämna vid namn här. Men trailer finns här: http://youtube.com/watch?v=dzN6eFPx-B4

Såg Daft Punk's Electroma igår kväll! Vilken fantastisk film! Det är precis sånt som jag vill göra, oändligt långsamma tagningar där det egentligen inte händer ett piss på typ tjugo minuter. Väldigt poetisk film, känns också som att den skulle hålla att se om många många gånger, eftersom den är såpass abstrakt. Jag vill två saker med denna tråd. 1. Om nån har sett filmen i fråga och vill dela med sig av sina egna uppfattningar om den, gör gärna det! 2. Om nån har tips om filmer med liknande estetik, så vill jag gärna höra! :)

Typexempel på hur svårt det kan vara att uppfatta orden, får jag säga!

Vet inte om det finns nån scen som jag har kollat på om och om igen för att rysa, men där i slutet på O Brother Where Art Thou? när dom börjar sjunga Man of constant sorrow... det ger mej behagliga rysningar varje gång.