JonatanBrixel

Berlin har två bra filmhögskolor och en drös privata mindre. Dom privata mindre är dugliga vad jag vet i det att dom är jävligt aktiva, filmar mycket och är på väg någonstans men det rör sig knappast om etablerade utbildningar med filmveteraner. Vill du komma in på filmhögskolorna i Berlin är det heller inte alls nödvändigt att gå någon av de förberedande, men det är ju en annan sak. Hur som helst kan det kanske vara bra att gå på någon av dom som finns för att komma in matchen i Berlin. Det spelas in j-ligt mycket film där allt mellan himmel och jord så det är en bra stad att vara i om man vill hålla på. Annars har Berlin också crew-united där du kan skaffa dig en praktikplats eller vad som helst egentligen beroende på erfarenhet och utbud (det finns tex en avdelning för No-budget där många lägger ut projekt på ren chans i hopp om att bra folk tar kontakt. Helt klart värt att ta en titt på då och då).

Tja, jag tycker att den är på tok för tydlig. Redan titeln ger bort hela filmens innehåll. Första sekvenserna också. Tillsammsn med titeln är det glasklart, det finns ingen konflikt, ingen dynamik. Det finns ingenting som kan utvecklas eller ändras. Det är statiskt. Det tycker jag är problemet. Samma med när han träffar tjejen, där ere också ett par moment där det är för enkelt och glasklart. Lite för tekniskt och för lite känslor när det pratas moskva, jobb och att åren varit goda. Däremot - momentet där dom ses och den första minuten av deras träff är hur bra och on the point som helst. Nervös osäker kärlek är inte lätt att få till och det får du. SJUKT, sjukt bra. Jag är all in och får flashbacks av alla egna erfarenheter. Det är vekligen jättefint, jag kan inte säga det nog. Men som sagt, filmen som sin helhet saknar dynamik, den är för statisk och glasklar. Man behöver egentligen bara läsa titeln och sen stänga av. Vet inte om du kan få till det i klippet. Inledningen och titel är lätt såklart, men redan där killarna som krökar och dricker öl är svårt. Han är inte alls glad, punkt. Mer får man inte veta. Det finns inga andra känslor, och inget annat skall förmedlas. Jag tror det vore bättre om du gör raka motsatsen (hoppas det finns i klippet), dvs han e totalt där, har skitkul och är glad när han får sms från frun/tjejen. Eller kanske något likgiltig inför hennes sms? Finns massa vägar att gå här, och jag tycker din väg är alltför tydlig gentemot det självklara målet som skall nås på slutet. Än en gång - momentet när han träffar sin gamla kärlek är sjukt äkta. Riktigt fint.

Man måste göra reglerna till sina egna och inte förhålla sig till dom, spelar ingen roll om man dissar dom eller följer dom - problemet ligger i om man på ett tvunget sätt förhåller sig till dom. För att vara neggig - ni gör faktiskt det. Filmen följer normal dramaturgi i såväl handling som bilder som i klipp. Inget fel i det, men så är det. Jag tycker mig ana den gamla klassikern man gör och som jag också gjorde. En snubbe går och det händer / kommer hända saker för honom. För mig som filmare och baserat på mina egna känslor är det stenklart vad han känner och varför osv när han går där, vad som kommer ske och etc. Min första film hade många moment med en snubbe som gick omkring. Ni glömmer att visa _varför_ han går sådär, _vad_ han känner och så vidare. Sekvenserna måste laddas med någonting som gör att man förstår hans inre liv (eller kanske brist på inre liv?), att man förstår varför han blir tagen på sängen och överrumplad, vem den andre är (och om han är mystiskt och man inte skall få veta vem det är är detta faktiskt också något man måste få veta. Alltså - få veta att man inte skall få veta.) Det behövs inte massvis med info och pekfingertjosan - men det behövs någonting som gör gåendet, stillaståendet relevant och som ställer detta i all form av kontrast till mordet. Filmen har helt klart potential att lyckas med det och ärligt talat - ni vet vad det är för innehåll som finns där och som uppenbarligen inte lyckades förmedlas. Jag föreslår att ni helt enkelt gör 2 dagars extrafilmning nu på en gång. En dag planera vad, en dag skjuta det. Sen prova lägga in det och se om det kommer någon förändring.

Musiken saknar dramaturgi, du behöver 1-3 punkter som du arbetar mot och ifrån. Lyssna på Pink Floyds "Momentary Lapse Of Reason", eller ta en titt på Koyanisqaatsi, eller lyssna på John Carpenters "Assault on Precinct 13". Din film heter "människans mörka sidor" men nästan alla bilder är moln och växter. Det i sig är inte ett problem, - bilden du har på fötter på asfalt som går förbi är stark och kan helt klart fungera. Men den behöver få slå ner som en bomb, det gör den inte nu. Jag tycker det är bra att du långsamt och suggestivt lindar in oss i dina naturbilder, och detta kan du helt klart använda för att få fram människan i "asfaltsscenen". Den behöver inte stå i stark kontrast och komma som en billig slapstickbomb, men den måste få stå i absolut dramaturgiskt centrum i din film. Det gör den inte nu. Man måste få känna att det går något iskallt över ryggen när den bilden sveper förbi. Sen håller jag med om att zoom-stop-zoom måste ryka. Du måste få en kontinuerlig rörelse mellan bilderna. När ett stopp kommer måste det vara ett aktivt val från din sida och något du lägger dramaturgiskt vikt vid. (Typ asfaltsscenen...) Du har inte många fades, men dom du har måste också ryka. Sen en sista grej. Det handlar om människans mörka sidor - det betyder inte att du ständigt måste röra dig i ett depressivt mörker. Ta tex i skådespel. En person säger till en annan att denne är ett vidrigt svin och säger det med intentionen att den andre ska förstå att han menar det. Det kan bli en mycket starkare scen om han som säger det gör det med ett leende och kanske till och med tar den andre i hand än om han i överpretentiöst allvar säger sin mening. Förstår du? Samma sak kan du applicera i din film. Var inte rädd för att visa den absoluta motsatsen till "the dark side...". Om filmen är 4,20 glada gubbar som spelar schack och 0,10 hemskheter kan nästan hemskheterna förefalla ännu starkare, just därför att dom står i så tydlig kontrast till det andra och att dom plötsligt tar betraktaren på sängen helt oförberedd.

HFBK: Film bla Wim Wenders, Ingo Haeb och Pepe Danquart som profs där. Pepe är väl nr1 för dokumentär. Ingo är den tyska regissör som haft flest filmer på bio senaste åren (Manus och regi) och Wim borde väl tala för sig typ. DFFB är mer skola, mer projekt, mer jobba ihop etc - mer lik DI. HFBK är mer allt på dig, på gott och ont. Mer frihet, mer ansvar typ. Kan PMa mig om du vill veta mer. Ansökningstiden för i år är ute (mitten mars tror jag?) så du får söka nästa år isf.