Beck och Wallanderfilmerna

[coleman45]

Hej på er cineaster eller cineofiler!

 

Jag sitter i skrivandets stund och grubblar över min c-uppsats, en receptionsstudie där jag ska försöka finna svaret på vilka element i Beck och Wallanderfilmera som fångat den breda massan i vårt avlånga land.

Jag finner det otroligt intressant att man har lyckats hitta ett koncept som går hem hos både kvinnor och män i de flesta åldrar, oavsett samhällsklass och social status. Filmerna dyker även upp i de flesta medier såsom Bio, TV och på DVD.

Jag är nu intresserad av att höra era åsikter gällande dessa filmer, ser helst att Beck och Wallanderfans yttrar sig med deras tankar och funderingar kring varför dessa filmer lockar.

 

Vore också trevligt om denna diskussion kunde hållas på en vettig nivå, alltså ingen urspårning eller massiv pajkastning.

 

Tack på förhand!

 

Alex

[Shelly]

Jag kan bara se Beckfilmer om det är Gösta Ekman i huvudrollen, möjligtvis även Carl-Gustaf. De andra är så fulla, flamsiga att jag inte står ut.

[Luzer]

Intressant ämne :) Man hör ofta mycket gnällande på alla svenska kriminalare, och ja jag har också börjat tröttna på dom. Men som du skriver så har man hittat ett vinnande koncept som säljer, filmerna går ju inte dåligt direkt, de flesta tycker fortfarande de är bra och konsumerar och det är ju därför dom fortsätter att produceras. Även om man kan tycka det är tråkigt att man inte vågar testa något nytt.

[Team_fagott]

Mannen på taket är kung.

[Kensai]

Har alltid känt att det finns ett psykologiskt behov som fylls, i grunden är det ju rätt enkla berättelser med tusenåriga anor, tänk lite monomyth, fast i modern tappning. Polis istället för riddare, mördare istället för odjur. Lite på samma sätt som t.ex "CSI" i USA blivit enormt populär - man vill gärna tänka att det finns en eller ett par Martin Beck där ute som tragglar på mot subversiva krafter i samhället.

 

På så sätt blir polisfiktionen en trygghet och den ensamme polismannen som ikon fungerar bra i det moderna samhället: han är fortfarande en stark man, men en man skapad av sin egen förmåga. Ingen arvprins, utan en self-made man. Han må vara bräcklig i en social kontext (alkoholist, frånskild, ensamvarg osv) men det gör honom bara mer attraktiv, mer mänsklig. Och som kontrast till hans professionella framgångar förstås. För det är han alltid, framgångsrik. Trots att narrativ ofta bygger på tillfälliga motgångar så får han (nästan) alltid sin man i slutet.

[coleman45]

Intressant iakttagelse där måste jag säga och säkerligen ligger det mycket i det trots att det så vitt jag vet inte finns någon direkt vetenskaplig studie i det.

Det får mig osökt att tänka på hur mycket kvällspressen säkerligen påverkar oss, fascinationen för brott, kriminalitet etc etc och polisens jakt på förbrytaren, lite som de du nämner där vi söker en trygghet i polisfiktionen och gärna vill tänka oss att det finns några Martin Beck där ute som jagar subversiva krafter i samhället för att citera dig Kensai. Dock är ju brotten i kvällspressen for real får man anta men ger ju ett bra stoff till filmerna.

Om jag ska generalisera lite så förespråkar vi väl solidaritet, demokrati och det kollektiva m.m. och kan det vara så att vi därmed uppskattar den lilla människan "the self made man" som du pratar om?

Dessa filmer till skillnad från exempelvis serien "the hills" som jag tror lockar en yngre publik har ju fångat en klart bredare ålderskategori, vad av detta.

Tryggheten i all ära, men att spendera söndagskvällen tillsammans med familjen och en påse godis och beskåda en våldtäkt, sedan få höra Gunvald svära lite enligt våra förväntningar och som sedan avslutas med en stänkare på balkongen är för mig också intressant.

Ja det finns många tankar kring detta fenomen Beck och Wallander.

 

Spåra ur, mer tankar!

 

Peace