Den här diskussionen igen.
Vill inte låta dryg, men det är typiskt unga och andra okunniga att klaga på svensk film. Man pekar Göta kanal och andra filmer som är folkliga och riktigade till en äldre målgrupp som går på bio två, tre gånger per år. Eller svenska deckare som Beck och Wallander. Inget är lättare än att förhålla sig överlägset till dessa filmer.
Viktigt att komma ihåg är att dessa filmer går bra ekonomiskt. De samproducerade deckarna får dessutom sällan stöd från SFI. Det finns ingen anledning att klaga på dessa alltså. De är motiverade. Som med all kulturkonsumtion, försök hitta det som du gillar och undvik resten.
Skyll dig själv om du ser Göta kanal 4 och blir missnöjd, eller?
Den som vill prata om svensk film bör först plöja igenom mästerverken från 1900-talet. Har du gjort det, Robin?
Bergman, Wideberg, Roy Andersson, Hasse Alfredson och Tage Danielsson, Hasse Ekman, Stefan Jarl, Victor Sjöström, Mai Zetterling, Jan Troell, Lars Molin osv.
Sen när vi kommit in på svensk samtid och du ändå bara tror att svensk film är Beck och Wallander får jag nog börja vifta med följande namn (jag droppar namn på regissörer istället för filmer, för att spara tid):
Moodysson, Hallström, Fares, Tomas Alfredson, Esipinosa, Ruben Östlund, Ganslandt, Patrik Eklund, Malmros, Björn Runge, Marcimain.
Nya talanger som Lisa Aschan och Axel Petersén gör också svensk films framtid mycket spännande.
Så, om du nu betat av dessa regissörers filmer undrar jag på vilket sätt dessa inte stått för nya "genrer och idéer"?