nvm

Jag tror jag börjar förstå vad idén är. :) Det låter riktigt spännande, om du verkligen tror på idén och tror att du skulle kunna dra igång den så tycker jag inte du ska vänta! Dock känner jag fortfarande att du inte har gett något riktigt bra svar på varför detta ska göras just i Sverige. Helt enkelt för att du råkar befinna dej här? Visserligen en anledning så god som någon. - nvm

Munthe: Aha! "Internationell film", då menar du helt enkelt film som går att marknadsföra och sälja utanför Sverige? Jag måste ändå fråga mej vad syftet med att göra den i Sverige skulle vara... jag menar inte att vara tjurskallig :) men enda poängen jag kan se är att man isåfall kan få just en svensk prägel på den som kan vara intressant, på samma sätt som t ex den asiatiska filmen ofta känns väldigt asiatisk. Men om Sverige nu av tradition mest gör "diskbänksdrama" så är det väl isåfall den prägeln man kommer få på filmen? Och var det inte det som var osäljbart? Hollywood t ex gör liksom automatiskt "internationell film" eftersom den amerikanska kulturen har blivit väldigt internationell (genom sk "kulturimperialism"). Alltså, i många delar av världen ser man upp till den amerikanska kulturen och därför blir amerikansk film automatisk gångbar även där. För i sig är ju mycket amerikansk film just väldigt amerikansk. Följden, som jag ser det, blir att om man vill göra internationell film utanför USA blir det enda möjliga svaret att man gör just amerikansk-doftande film. Och det gör förmodligen USA så väldigt mycket bättre? Som sagt, jag har noll koll på branschen så jag vet egentligen inte vad jag pratar om, jag mest vädrar mina spontana tankar! Iofs om jag drar paralleller till den bransch som jag själv är mer insatt i, musikbranschen, så finns det ju samma kulturimperialism där (även om den då även kommer från storbritannien) – men lustigt nog har Sverige varit väldigt duktiga på att göra internationellt gångbar musik! Den kommersiellt mest framgångsrika (i ett internationellt perspektiv) amerikanska popmusiken under andra halvan av nittiotalet var ju faktiskt just svensk! Kanske skulle något liknande, i mindre skala, kunna hända även inom film? Intressant tanke! - nvm

Hej! Jag är mycket dåligt insatt i filmbranschen men detta var en väldigt intressant tråd, även om jag inte hänger med på allt. Låter mycket spännande med en alternativ organisation som kan stödja filmproduktion i sverige. Om jag inte har missförstått alltihop vill ni alltså göra film efter Hollywoods spelregler? Slåss om samma marknad s a s? Då väcks i mej frågan "varför"? Hollywood finns ju redan. Vad ska meningen med att göra sådan film just i Sverige vara? Sverige är litet, och det är därför svårt att vara trendkänslig med sådant som kostar miljarder att producera. Har Sverige ens kompetensen att göra "effekt-täta" filmer trovärdigt? Eller har jag missförstått alltihop? - nvm

Jasså? Spännande, har fått höra flera ggr att det är en vocoder. Men håller med om att det låter mer som en effekt som bygger på fasfel. Borde ju t ex vara svårt att få till de tydliga andningsljuden på nåt snyggt sätt annars. Jag har mest jobbat med vocodrar inom musik där man ju inte kan använda sig av atonala ljud. Jag tycker fortfarande att det är lite meckigt att få till en carrier som låter precis som jag vill ha det, även om det ju i princip bara handlar om att vässa signalen ordentligt. Jag tror visst det är svårt för en nybörjare att få till ett riktigt bra vocoderljud, för i nästan alla demos där folk använder vocoder är det halvt omöjligt att höra vad som sjungs, vilket väl knappast kan vara meningen... ;) Men några övriga tekniker som skulle kunna funka: Reducera samplingsfrekvensen med en bitcrusher. Granulärsyntes som nån nämnde tidigare. Konvertera till riktigt kass mp3. Använd en dålig denoiser. Eller kanske bäst av allt, klipp lite i rösten och repetera nån halv stavelse här och där. Kan ge ett obehagligt intryck när det låter helt naturligt men då och då hakar upp sig!

Kenny Starfighter!

Finns många olika effekter som kan göra ett "robotliknande" ljud (vad nu det är). Vocoder är det klassiska som man använder inom musik för en syntetisk röst, tänk t ex "We are the robots". Det går till så att delar upp det inspelade talet i olika frekvensband, kontinuerligt mäter av volymen på vart och ett av dessa, och sedan justerar volymen på motsvarande frekvensband i en annan signal på samma sätt. Denna andra signal är då vanligtvis en synt, som man t ex spelar en melodi med. Vocoder var tydligen det som användes för att göra Darth Vaders röst, men där var synthens tonhöjd styrd av röstens tonhöjd vilket fick det att låta som vanligt tal (det hade ju liksom inte passat om han hade gått runt och sjungit hela filmen). Med vocoder är det dock svårt att få talet tydligt, vet man inte vad man håller på med försvinner lätt konsonanterna. Är du inte van vid ljudredigering (det verkar inte så) så ska du nog låta bli. Föreslår istället att du använder något av följande: Ringmodulator, pitch locker, eller nån extrem chorus-effekt. Ringmodulator var vad som användes för robotarna i Dr Who (har inte sett Dr Who själv men det är iaf vad jag har fått höra). Ringmodulator är en mycket enkel effekt som du säkerligen kan ladda ner gratis. Den multiplicerar två signalers amplituer med varandra, vanligtvis är den ena en ren sinuston (annars kan resultatet få ett mycket komplicerat övertonsinnehåll och bli plågsamt att lyssna på). Laddar du ner en ringmodulator så har den antagligen en inbyggd sinusgenerator, vilket förenklar arbetet för dej, eftersom du då i princip bara behöver lägga den på rösten och bestämma vilken frekvens du vill lägga sinustonen på. Resultatet blir en "metallisk" klang, för det mesta är det lätt att tyda vad som sägs. Det är helt enkelt svårt att misslyckas med. Pitch lock är precis vad det låter som, en effekt som "låser" tonen vid en viss frekvens. Det blir som en helt melodilös sång kan man säga. Kan ge en väldigt schysst "apatisk" känsla. Kan inte på rak arm komma på nåt exempel där det används... det är dock en komplicerad och dyr effekt, som brukar finnas på autotuners. Sist (och faktiskt minst, iaf minst intressant) är vanligt chorus/flanger på hög hastighet. Låter dock fruktansvärt tråkigt och billigt och förmodligen mer knarkigt än robotigt, inget jag kan rekommendera. Kan göra det svårt att tyda vad som sägs och tar dessutom mycket plats i mixen! Föreslår en ringmodulator med andra ord!

Fantastiskt bra! Gillar stilen jättemycket. Inläsningen hade sina tabbar här och där, dock.

Bra fråga. Jag inbillar mej att det kan ge en mer personlig relation till karaktären? Kanske att man kan få ihop en tydligare bild av någon som har ett namn istället för att vara "han den polisen i filmen... som spelades av... vad heter han... du vet..." Eller så har jag för mycket poplåts-tänk, där man jobbar mycket med hookar... Sakerna ska fastna. Man kan iofs inte gå och nynna på en film men något liknande är det väl att tänka på den, fundera kring den, tänka på karaktärerna osv.

Ja! Det låter som att du förstår vad jag är ute efter. Jag började faktiskt leta lite efter bildmaterial på google och diverse bildbyråers hemsida för att kunna göra lite klippochklistraskisser i photoshop. Det känns som ett mer intressant ställe att börja på. Enligt filmskolan här verkar det som att man "måste" börja med ett manus, och HELT separera det från regissörstänket. Låter vettigt om man bara vill göra ett av dom, men om man vill göra alltihop själv, så blir det ju en problematisk uppdelning. Måste historien kunna stå för sig själv, liksom? Är inte poängen att det ska bli en bra film. :) Får jag göra allt baklänges om jag vill? Utan att ha en minsta aning om vad som brukar tynga ner filmbudgetar mest så gissar jag att det jag tänker mej borde kunna bli hyfsat billigt också, pga få scener (få inspelningsplatser), inga avancerade saker som stunts eller krockade bilar eller hyperfuturistiska vapen eller avancerade datoranimerade monster o dyl... ganska få skådespelare... osv. Det sista där tackar jag för, blir dock lite konfunderad över vad du baserar det på. ^^ - nvm

Har ni tänkt på att i TV-serier minns man nästan alltid vad karaktärerna heter? Alla vet vem Jack Bauer, Kommisarie Barnaby, Dana Scully och Fox Mulder, George Costanza, Stig Helmer, Tony Soprano (oj vad många män det blev, förlåt för det) m fl är! Är det bara för att man hinner inleda en "relation" med karaktärerna och får höra namnen så många ggr? Det kanske gäller att kroka fast namnet med ngn klurig replik kring det? Nåt kul skämt, att alla hör fel på namnet på samma sätt och att karaktären tvingas upprepa det, eller nåt liknande? EDIT: Oj! Stig Helmer är ju inte från en TV-serie... där skjöt jag visst min egen teori i foten.

Fast nästan tvärt om va? Namnet Sofia minns man nog bättre om det sitter på det stora ruskiga halvruttna monstret, än om det sitter på en lite hopprepshoppande skolflicka?

Hej! Hur gör man för att få publiken att komma ihåg karaktärernas namn? I typ nio av tio filmer minns man inte ett enda namn en halvtimme efter att filmen är slut, och förmodligen kan man inte ens säga vad karaktärerna heter medan man faktiskt kollar på filmen. Hur gör man för att undvika detta? Repeterar man namnet femtielva ggr för att nöta in det? Eller handlar det bara om att hitta kul/udda namn som sticker ut lite och som kan kroka sig fast i minnet?

Hej! Första inlägget här (ber om ursäkt om jag råkar posta detta i fel forum), så jag drar en superkort presentation innan jag leder över till det jag vill diskutera. Jag är en ung, kreativ kille, till vardags håller jag på med musik (skriver, spelar, spelar in, producerar), men ibland blir jag nyfiken på att testa andra medier som text, filmskapande, konst, foto, speldesign och allt möjligt annat. Det jag tycker verkar intressant med filmskapande är det rent visuella, att föra fram stämningar och atmosfärer osv, snarare än berättelsen. Faktum är att jag skulle vilja påstå att jag är direkt ointresserad av att berätta något. Jag gillar med andra ord film som är konceptuellt och visuellt intressant, och inte sådant som "berättar en gripande historia". Man skulle också kunna säga att det jag tycker är intressant är mediet i sig, dess begränsningar och möjligheter. Kan nämna några filmer som jag gillar som jag tycker har dessa kvaliteter: 2001: ett rymdäventyr, Amelie från Montmartre, Sånger från andra våningen, Smoke, Spring Lola och The Hudsucker proxy. Även om dessa på många sätt är olika så har de något gemensamt i bildspråk osv (har svårt att uttrycka mej här, kanske finns termer för det jag tänker men dem känner jag inte till). Jag är väldigt fascinerad av det långsamma tempot i t ex 2001 och Sånger från andra våningen, där det kan hända nästan ingenting men ändå (eller just därför) bli så fruktansvärt bra. Sådan film skulle jag vilja göra. Man ska liksom kunna luta sig tillbaka och bara ta in bilden, vilket man sällan hinner med i 90% av alla filmer pga hur de klipper och aldrig vågar vila i situationen. Hursomhelst, till saken. För ett par dagar sedan vaknade jag med en filmidé i huvudet (ngt tillspetsat ja). Jag skulle nu helt förutsättningslöst vilja försöka utveckla den, egentligen bara för mitt eget höga nöjes skull. Med förutsättningslöst menar jag att målet på något sätt är en färdig film, men att jag samtidigt förväntar mej att jag kommer lägga ner hela projektet långt före dess. Jag vill bara se hur min idé skulle kunna utvecklas. Det är vägen som är mödan värd, som någon sa. Som ni kanske har gissat av det jag skrivit ovan så är det inte i första hand någon historia, även om det finns en sådan med också, utan snarare en estetiskt intressant idé. Jag tänker mej hela scener med fixerad kamera som i Sånger från andra våningen, ett makligt berättartempo där nästan ingenting händer i långa partier, naturlig och utdragen men välskriven och välspelad dialog, viss fokus på ljudet, nästan fullkomligt bortspolad dramatik, och visuellt intressanta bilder. Det låter kanske som att det skulle bli en ångestfylld film, men jag tänker mej mer nåt slags skönt apatisk slackermentalitet. Jag googlade lite på det här med manus osv, och hittade till den här sidans sk filmskola. När jag läser där om hur man skriver manus etc känner jag att råden inte alls passar med min idé och hur jag vill jobba med den. Det står massa om att stryka allt som inte för historien framåt, att koncentrera sig på historien och inte på berättandet, osv. Skulle jag följa alla de råden skulle min idé nog inte bli sig särskilt lik när den kom ut på andra sidan. Hur föreslår ni att jag istället ska göra för att försöka få ner mina tankar på papper? Ska jag börja med det som går att skriva i manusform, för att sedan försöka gå över till storyboard? Eller finns det något annat sätt som skulle kunna passa mej bättre? Tackar på förhand för eventuella svar! - nvm